Nittonde dagen i karantän - gympapass, depp och Disa reagerar

Vi har det bra och allt det där, det har vi. Men nu börjar den här instängdheten bli kämpig. Det är inte roligt att pyssla, måla, spela leka varje dag. Jag avskyr att leka rollekar, förresten. Igår var jag med på Disas lek i en evighet, en lek som aldrig tog slut. Den handlade om att jag var barn och hon mamma, och hon hade en bebis, och vi skulle bo på hotell med pool. Lilla Disa, jag är sämsta lekmamman. När jag inte stod ut längre satte jag på ett barnprogram. Ändå är jag bättre på lek än Jesús, som avskyr rollekar så mycket att han inte kan låtsas vara med ens.

Jag känner mig tom i huvudet. Har inte lust med något alls. Vi gick över till sommartid förra helgen, vi missade det. Tiden har ingen betydelse. Jag funderar på att baka med Disa. Göra en bok om hennes historia om mamman i himlen och deras flygande hus. Göra skoluppgifter med henne. Göra påskkort. Öva bokstäver på bokstavsspelet. Måla hennes naglar. Har ingen lust med något. Är helt energilös.

Jag läste att Tjeckien ska förlänga sitt nationella nödläge till mitten av maj. I ett ögonblick föreställde jag mig om Spanien skulle utöka karantänen till mitten av maj. Jag skulle bli knäckt.

Jag ångrar att jag har skjutit på saker, saker som jag bestämt att jag ska göra, men längre fram. Åka till Sverige med Disa. Köpa sandlåda och trädgårdsbord. Vad vi skulle kunna utnyttja pation då! Det blir det första att införskaffa när karantänen är över, för jag misstänker att det kommer att bli mycket, mycket hemmavistelse även då. Vi funderar på studsmatta också. Pation är liten, men en mindre modell skulle väl gå? Kanske en rektangulär?

Det gamla påskägget som vi brukar gömma är försvunnet. Hur ska jag lösa detta? Ska vi göra påskäggletning och lägga godiset i en plastburk? Vi får inte träffa Pau och köpa ägg av henne och Nan längre, jag som trodde att vi äntligen skulle kunna måla ägg i år. I affärerna säljs inga vita ägg.

Jag blir galen på detta! Må karantänen vara över till den 11/4, som det är sagt! Låt oss gå ut igen!

Nu märks situationen på Disa också, det är olyckligt. Hon var uppe på sitt rum, rev sönder fotot hon har på väggen som föreställer henne, Jesús och mig, och slängde ut bitarna genom fönstret. En fastnade på taket. Till Jesús, som kom upp just då, sa hon att hon skulle rymma. Alltså, ungen. Hon är ingen dumbom. Hon är en observant person, och tyst om vad hon tänker och känner, och här gissar jag att hon går och samlar pusselbitar och lägger på hög. Även om vi inte pratar döda framför henne, så klart, så märker hon ju att vi är bekymrade, att hela situationen är fel och konstig. Vi har förklarat det viktigaste, att det finns ett virus som man kan bli sjuk av. Att det inte är farligt för oss (det är ju det man hoppas, trots att jag är i riskgrupp), men att vi behöver vara inne så att det inte sprider sig så mycket. Ungefär så. Colombia-Annika skickade en länk till mig, en barnbok som PDF-fil, som handlar om den här situationen. Jag har funderat på om den är för informativ för en femåring, men den skulle nog vara bra att läsa nu.

950 döda på ett dygn, vilket gör att vi har över 10 000 dödsfall nu. Så deppigt.


Jag hade gympapass med Disa på kvällen, det var så jäkla jobbigt, och sedan dansade vi järnet, till YMCA och andra låtar med färdiga rörelser! Disa och jag svettades liter och sprang till köket och drack vatten stup i ett, det märks att vi inte har rört på oss på länge! Men roligt var det, och en massa energi kom tillbaka! Jag tänkte på våra vänner i Disas skola. Nästa gång vi ses och tänder discolampan ska jag också hoppa in i dansen, trots att jag är så fruktansvärt dålig på att dansa. Men vem bryr sig?! Jag bjuder på det! Det är ju roligt!

Önskeinlägg och frågor?

Hej gänget!

Inlägget om gårdagen blev lite deppigt, tycker jag, så jag publicerade det inte. Fast det lär komma i eftermiddag istället :-) Jag skriver ju som det är, och då blir det lite deppigt ibland, men den här bloggen ska ju inte förvandlas till en coronablogg heller! Måste sticka in med lite vanliga inlägg också! Jag har ju ett gäng på lager; Runa 1 år, önskehus, Vargen och gänget, ett fantastiskt ställe som jag just nu inte hittar bilderna till,... Ja, jag har för mig att jag har många fler på lager, jag får kika i arkivet med alla opublicerade inlägg, där finns en 200 att välja bland :-) Ett av dem hör förresten till bilden ovan, om när vi reste till Pyrenéerna.

Men hörrni, kom gärna med förslag! Önskeinlägg! Frågor! Skriv i kommentarsfältet, så kanske det blir ett inlägg inom en snar framtid!

Idag är det fredag, solen skiner och vi ska göra köttbullar och möjligtvis skruva ihop en trädgårdsstol i pation. (Vet inte om det är en bra idé, det ska regna i åtta dagar efter denna, enligt väderprognosen.) Och så ska Jesús åka till en hemlig plats för att ta emot en hemlig brödleverans från bagarpoeten....


Ha en härlig fredag! Och kika inte in senare, om ni vill undvika deppinlägget :-)

Artonde dagen i karantän - folktomma begravningar, oväder och släckta gatlampor

Vilken kall och regnig dag det har varit! Jag tände säsongens sista brasa, nu är det bara ett stort vedträ kvar, för tjockt för att tändas.

Alla katterna ville in, Vargen och de tre grannkatterna. Vargen kom först, sedan såg jag honom sitta och titta upp mot fönstret, han hoppade upp och skrapade på rutan med tassen och jag förstod att bästa kompisen Leo satt där ute, och när jag öppnade för att släppa in honom kom även den lille vite inrusandes, dyblöt var han, och till slut, när jag skulle hämta ett glas mjölk i köket och tände lampan, satt Disco därute i regnet och bad om att bli insläppt. Klart att de får komma in, en katt ska ligga inne vid brasan när det regnar.

Varje gång jag öppnade för en katt rös jag, för kommunen har släckt ner gatubelysningen. Klokt egentligen, det sparar energi, och det ska väl ytterligare avskräcka folk från att trotsa utegångsförbudet och gå ut. Jag ville definitivt inte gå ut med soporna i mörkret, påsarna får stå tills imorgon. Men obehagligt är det, när det är helt mörkt utanför dörren, tänk om det skulle stå någon där... Ja, jag är lättpåverkad av otäcka filmer :-)

Varje förmiddag åker kommunens besprutningsbil förbi. Alla gator i staden desinficeras. Jag har läst att ibland används en klorinlösning som tydligen är så starkt att hundar kan få frätskador på tassarna, men om Aracenas lösning är stark eller inte vet jag inte.

Drygt 9 000 döda i Spanien idag, och nästan 240 i Sverige. Det har börjat ta fart i Sverige också. Dödssiffran i Spanien har varit uppe i över 800 personer per dygn, fem dagar i rad, men det verkar som om smittkurvan börjar plana ut något.


Idag läste jag om en man i Sverige som har avlidit till följd av Corona-viruset. Hans släktingar hindrades av bostadsrättsföreningen att vara hon mannens ensamma fru, eftersom de boende i området är rädda för att släktingarna ska bära med sig smittan. Det får mig att tänka på döden i Spanien.

När någon dör i Spanien går alla larmklockor. Eller telefoner, snarare. Det bildas telefonkedjor så att alla släktingar och vänner till de närstående aviseras, och dessa ringer och skickar meddelanden och kommer och håller sällskap, ingen ska lämnas ensam. Dagen efter dödsfallet samlas alla på ett tanatorium. Där är de närstående till den avlidna personen, och alla släktingar och vänner som kan kommer förbi och håller dem sällskap hela dagen tills det är dags för kremering, och nästa dag jordfästning. Eller jord och jord, här brukar man låsa in urnan med askan i ett gravskåp på kyrkogården. I alla fall, den här ritualen har helt stoppats nu, av förståeliga skäl. Karantänen. Smittspridningen. Men det är grymt. Dels dör man ensam, på grund av smittorisken, dels lämnas de närstående helt ensamma, också på grund av smittorisken. Det enda som tillåts är tre personer närvarande vid den så kallade jordfästningen. Det här strider mot allt vad spansk kultur heter.

Här skrev jag om när Jesús mamma gick bort och vi var på tanatoriet.

Grannkatten Leo är Vargens bästa kompis. De är jämt tillsammans.

Sjuttonde dagen i karantän - obekvämt i mataffären och döda i Aracena

Storhandlingen blev igår istället för i lördags. Jag åkte. Först skulle veckans grönsakskorg från ekoodlingen hämtas. jag körde genom stan, och jag har aldrig sett den så öde tidigare. Allting var stängt och jag såg bara två personer ute. Den ena var Santos, som skyndade fram med munskydd på, och den andre var en kille som stod och rökte i porten.

I butiken där grönsakerna hämtas stod det tre damer och pratade med kassörskan. Två bar munskydd, visst avstånd hölls, men oj, vad de pratade! Så klart, enda möjligheten att träffa folk. Jag fick till slut säga att jag hade parkerat på ett förbjudet ställe, vilket var sant,  för att kunna gå före de pratande damerna och betala.

På Mercadona fick jag ta på mig plasthandskar och desinficera kundvagnen innan jag gick in. I affären var det glest med folk, men det mesta såg ut som vanligt. Färsk mjölk finns igen, däremot såldes inga skaldjur i fiskdisken, det såg märkligt ut. Det som brukar finnas så mycket musslor och räkor av olika slag... Någon skaldjurslunch blir det alltså inte, men jag köpte fisk; ansjovis som vi stekte till middagen, och en regnbåge.

Jag träffade damen på Disas ridskola, Leos häftiga mamma, och Miguel med grönsakerna. Det var konstiga situationer. Att ta ett steg tillbaka, försöka hålla ett onaturligt långt avstånd när man pratar med varandra, samtidigt som man blir så väldigt glad över att träffa någon man känner efter så lång tids isolering. Svårt att förklara. Jag stod för nära Chris, jag vet det, och Miguel kom fram till mig och gav mig sin plastpåse, eftersom jag inte lyckades öppna min med plasthandskarna på. Det där fick mig att grubbla hela dagen. Tänk om någon av dem är smittad? Varför utsatte jag mig för den risken? Varför åkte jag? I övrigt gick många (eller var det bara jag?) och tittade i golvet för att inte andas rakt fram och, tja, låta andras utandningsluft ta en omväg innan den andas in. Så knäppt det låter!

Nu behöver vi inte handla på ett tag, allt fanns utom jäst. Jag ska be de andra föräldrarna i Disas skola att hålla utkik när jästen kommer in, jag kan ju inte åka till affären bara för att se om de möjligtvis har fått hem jäst. Jag som trodde att knappt ingen använder färsk jäst här, men där ser man...

Typiskt nog började det killa i halsen när jag stod vid kassan. Jag som sällan hostar! Varför just nu?! Jag gjorde allt för att kväva den hotande hostningen, det kom tårar i ögonen, men till slut var jag tvungen att hosta. Jag kände mig skyldig och tänkte att kassörskan trodde att jag är smittad.


Dödssiffran är över 8 000 personer. Nästan 100 000 smittade. En fjärdedel av de som har avlidit av coronaviruset är gamla som har smittats på ålderdomshem. De har befunnit sig i ett fruktansvärt utsatt läge. Nu har vi fått veta att tre äldre har avlidit på ålderdomshemmet här i Aracena också, och 17 personer har registrerats smittade. Smittan kommer sannolikt från ålderdomshemmet i Nerva. Där har den funnits ett tag på ålderdomshemmet där, och personalen, som arbetar på båda ställena och måste åka mellan dem, råkade få med sig viruset till Aracenas gamla. Dessa har nu flyttats från ålderdomshemmet till spökhotellet här uppe vid feriaområdet, där det finns större möjlighet till avskildhet för de boende.

Det finns så många som ställer upp, som handlar och hjälper till på olika sätt, rektorn på Jesús skola sitter hemma och gör en slags ansiktsskydd på sin 3D-skrivare som han ger till personalen på ålderdomshemmet. Sedan finns det andra som istället utnyttjar situationen. Det har precis antagits en ny lag som förbjuder höjda priser på begravningstjänster! Har ni hört! Att det ska behövas?! Tydligen är det många som har höjt priserna nu när så många dör, men de måste återgå till de priser som var den 14 mars. Och de där, som man läser om, som köper på sig ansiktsmasker och handsprit och säljer det dyrt... Distributörer som höjer priserna på skyddsutrustning för vårdpersonal... Men vem är funtad så?!

Sextonde dagen i karantän - akvarietankar, Allan Edwall och Sverigelängt

Det var sent. Disa låg tätt, tätt intill mig i sängen, julstjärnan som fortfarande står på sängbordet spred mysljus och i skenet av det skulle jag just läsa Glossans café för andra gången - bra bok förresten, om häxan Glossan och hennes dotter som är helt ensamma för att de är så elaka, som öppnar café för att träffa folk igen men som inte kan låta bli att trolla elakt när kunderna kommer - när Disa började prata om akvarium. Man kan tänka sig att det berodde på att vi sjöng Pirayan Maja så många gånger dagen innan, men det var nog bara för att Disa så gärna skulle vilja ha ett akvarium med fiskar.
- Jag tycker också att det vore roligt att ha ett akvarium, sa jag. Men det går tyvärr inte. Vi reser ju ibland. Till Sverige och så. Och då kan vi inte ge fiskarna mat.
- Vi kan ta med akvariet, föreslog Disa.
 - Nej, det går inte.
- Varför?
- Ja, vi brukar ju flyga. Vi kan inte ta med akvariet på flygplanet.
- Varför?

Nu började jag bli besvärad. Hade jag pratat med en vuxen hade det räckt att säga att man inte kan flyga med ett akvarium, den andra vuxna personen hade förstått. Men hur ska jag förklara för min femåring varför man inte kan ta med ett akvarium med fiskar på planet? Det tog en stund innan jag svarade. Jag behövde tänka mig in i situationen för att hitta orden. Jag såg mig själv på Malagas flygplats med ett tungt akvarium i famnen. Hur länge skulle jag orka bära det? Halt är det säkert. Tänk om jag tappar det? Hur ska jag dra väskan? Skulle man kunna packa akvariet i en väska? Fiskarna får vara i vattenfyllda plastpåsar, men man får ju inte ta med sig så mycket vätska på resan... Vilka konstiga saker man säger och tänker när man har barn. Och vilka konstiga saker man är med om, tänkte jag 20 minuter senare, men händelsen med myntet har inte hänt än, för nu är jag i tankarna i Sverige.

Flygplatsen, ja. Det är väl tokigt, jag bor här i Spanien, och trivs väldigt bra, men kan inte låta bli att längta till Sverige ändå. Ingen ihållande hemlängtan, men Sverige finns alltid där, bilder, minnen, och jag vill gärna åka dit åtminstone en gång om året. Vi var där i augusti senast, och sedan i höstas har jag tänk på nästa resa. Planerat badhusbesök med Disa, hon som älskar att bada (finns enbart motionsbassänger i Spanien), loppisbesök för att köpa med barnböcker, gå i skogen, fika på stan, åka till Göteborg, mjukt gräs under fötterna, köpa smultronplantor att ta med, bröllop, dofter... Lika länge har jag tänkt att i år måste det ske, i år måste vi åka till Öland, norra Öland som jag alltid längtar till som jag varenda år försöker ta mig till, men det är tolv år sedan jag var där senast. Kanske kan vi hyra en billig stuga, eller bo på vandrarhem, kanske skulle det funka att byta hus med någon? Man måste hyra bil, vad kostar det egentligen, var ska vi bo medan vi är i Sverige?

Och så kommer detta virus och slår allt på ända, och det verkar inte som att det kan bli någon Sverige-resa i sommar. Inte någon julresa, som kompensation, heller. När ska vi kunna åka till Sverige nästa gång?

Jaja, inget stort problem, naturligtvis. Om det inte går. Men trist känns det ändå, och där vandrar tankarna de här dagarna..


Det dör mer än 800 personer om dagen i Covid-19 här i Spanien. Nu har det registrerats 85 000 smittade och 7 368 dödsfall. Det har börjat krypa närmare oss. Kollegors släktingar och vänners bekanta som har avlidit. En familj i Jesús skola, i Valdelarco, är smittad.

Det sistnämnda är väl en av anledningarna till att Jesús var nere. Humöret går ju upp och ner, som jag har skrivit tidigare. För honom började det med en mardröm som handlade om Disa natten innan. Sedan kunde han inte somna om, utan började grubbla över hur det skulle vara om en av oss blev smittad, eller en av ungarna. Reglerna är stenhårda i Spanien. Smittade familjemedlemmar ska hållas fullständigt isolerade i ett eget rum tills symptomen är borta. Om det handlar om ett barn ska en vuxen hålla barnet sällskap tills det blir friskt. Jag tänker att det är inte möjligt. Man kan inte isolera en människa, eller en vuxen och ett barn, i ett rum i flera veckor, den där bestämmelsen skiter vi i, vi skulle ändå bli smittade allihop. Men Jesús grubblade. Och så var det detta med den smittade familjen i Valdelarco, som ligger så nära Aracena, och att viruset troligtvis redan är här, och att det innebär en risk att göra veckohandlingen, och oron för pappan, och medan Jesús på måndagskvällen försökte stoppa de negativa tankarna med en underhållande film kom jag ner för trappan och berättade att Disa just hade svalt ett mynt.

Som sagt, det är konstiga saker man är med om när man har barn. Disa somnade inte. Efter trekvarts läsning ville hon gå upp och dricka vatten. I badrummet fanns ingen mugg, så istället tog hon den runda asken som hon hade gömt en skatt i under skattjakten vi hade haft, och däri låg ett femcentimos-mynt. Jag hörde henne hosta och göra konstiga ljud i badrummet och skyndade mig upp från sängen, tänkte att nu spyr hon, hon har blivit magsjuk, det är därför hon har svårt att sova! Men nej. Istället för att ta upp myntet från asken hade hon låtit det ligga kvar när hon skulle dricka, och... Svalt det. Nu var myntet på väg ner i magen, och jag satte mig på toalocket med henne i knät för att lugna henne, och för att hindra mitt eget bubblande skratt som hotade nu när myntet farit vidare och inte skrämde oss längre, och jag tänkte på den konstiga situationen med att ens barn plötsligt dricker upp ett mynt.
- Kommer du ihåg Emil, när han svalde ett mynt? Det började ju med att de åt köttsoppa, och Emil älskade köttsoppa så mycket att han ville ha de allra sista dropparna i den stora soppskålen... började jag berätta sagan om när Emil i Lönneberga svalde en peng.

Jag kände mig lugn, på något sätt litade jag på denna påhittade Emil-saga, och hörde doktorn i Mariannelund säga att pengen kommer ut den naturliga vägen, och att jag borde ge henne bullar att äta så det blir mjukt förr pengen i magen. Men vi har inga bullar.

Jesús tog det inte lika lugnt, och jag försökte inte ens förklara för honom att det inte är någon fara för doktorn i Emil säger att svalda pengar kommer ut den naturliga vägen, utan letade information på nätet istället.

Jag kan se den här Emil-episoden hur många gånger som helst. Allan Edwalls repliker! Det är så roligt! Pappan är ju helt fenomenalt i det här avsnittet med soppskålen!


Nu leder tankarna vidare till ett förfärligt fenomen i coronatidens spår, men det här inlägget har blivit alldeles för långt redan. Det får jag skriva om imorgon istället!

Femtonde dagen i karantän - trött på skiten

När jag vaknade kände jag mig så innerligt trött på att behöva vara instängd. Ännu en dag i karantän?! Är det verkligen två hela veckor kvar? Och om det blir förlängt??

Men man kan inte sitta och tänka så om man har två ungar. Då måste man istället bygga skydd mot krokodiler och blodsugande fladdermöss, man behöver bada dem när de har lekt loss med jorden i citronträdets kruka, man behöver se till att de äter, sover, äter ordentligt med deg när man bakar hallongrottor, och göra pärlplattor. Vargen har alla tre kattkompisarna på besök i pation, hela gänget var där, de lekte, hoppade upp på taket och bland vill någon in för att äta eller bli klappad.

Jag har inte mycket tid för att grubbla. Värre är det med min kompis Nikki, instängd i en liten lägenhet i Sevilla, med sin katt som enda sällskap. Böcker har hon, men ingen radio, ingen tv, inget wifi. Hon är värre däran än jag, och försöker sova bort så mycket tid som är fysiskt möjligt.

José Alberto börjar också bli slut i huvudet av den här karantänen. Instängd i lägenhet utan balkong. Där försöker han, Loren och deras fyraårige son göra det bästa av situationen. Loren är höggravid och de oroar sig för om hon skulle bli smittad, hon som redan tillhör högriskgruppen ändå. Han oroar sig för sin restaurang som nu varit stängd i två veckor, men jag gissar att han som är maratonlöpare och brukar springa en mil varje kväll känner av den påtvingade stillsamheten extra mycket.

Genom Jose Alberto får vi veta lite om stämningen i Sevilla, och känner extra tacksamhet över att inte bo där. På deras lilla gata, strax intill svärfars lägenhet, ropar poliser i sina megafoner, det är poliskontroller på gatorna, och så är det grannarna. Grannskvallrarna, det är ett nytt fenomen i Spanien. De sitter på sina balkonger och håller koll på gatorna så att ingen är ute och går, olovandes. Om de ser någon som, enligt dem, inte borde vara ute, börjar de högljutt kritisera personen ifråga mellan sig från sina balkonger, ja, till och med filma för att kunna anmäla personen! En sådan elakhet!

Nu kanske någon tar illa upp, men när jag hörde om grannskvallrarna kom jag genast att tänka på tidningen Sydkustens frågespalt, som är rolig att läsa. Ibland kommer det in en fråga från en nitisk, självgod svensk som bor på Solkusten, en sådan där som minsann gör rätt för sig och kontrollerar så att grannarna också gör det. Och gör de fel skriver denne nitiske, självgode svensk till Sydkusten och frågar vart hen ska anmäla grannarna i fråga. Ett sådant tankesätt! Man har ju sina fel och brister, men tack och lov att jag inte blev sådan.


Dagens lästips: Gunnar Jonsson på DN gör i sin ledare (29/3 2020) ett försök att analysera vad som har gått så fel i Spanien. Läs gärna den texten.

Det skrivs mängder, mängder av krönikor om och omkring coronaviruset, men Maciej Zarembas krönika (DN 29/3 2020) är läsvärd.

Fjortonde dagen i karantän - sömnrufs, militär och skärpta karantänregler

Klockan 20 hörde jag applåderna genom det öppna köksfönstret. Applåder och busvisslingar. För sjukvårdspersonalen som jobbar livet ur sig. Inte här i Aracena, här är det lugnt, utan för dem som kämpar i andra delar av landet.

Det är helt vansinnigt vad siffrorna rör på sig snabbt! 73 000 smittade, och 5 800 döda, över 800 nya dödsfall det senaste dygnet. Ändå sägs det vara dubbelt så många dödsfall än vad siffrorna visar. De som räknas i den officiella statistiken är de som har testats för corona innan de avled. De som inte testats först räknas inte, inte heller de som har dött i sina hem och aldrig hunnit fram till sjukhuset.

Jesús oroar sig allt mer för sin pappa och ringer var och varannan dag för att på något subtilt sätt förmedla att pappan måste ta hand om sig. Det är inget som har gått fram till min svärfar. Istället bestämmer han träff med sin romans i en mataffär varje dag, de ses där bland hyllorna. Väldigt trevligt egentligen, annat kan man inte säga, men det är knappast att vara försiktig och hålla sig undan smittan. Idag fyllde han förresten 81 år!

Idag höll regeringschef Pedro Sanchez presskonferens och meddelade att från och med måndag kommer karantänreglerna att skärpas. Jag tror inte att vi kommer märka av det, men det berör flera av våra kompisar, som har varit tvungna att gå till jobbet, trots att det inte räknas som yrkesgrupper som måste hålla igång.

Spanien har beställt skyddsutrustning och material från Kina för 23.3 miljoner euro. Detta skulle ha kommit i tisdags, men ännu vet ingen när leveransen beräknas komma. Nu har det beslutats att Spanien skickar dit militärplan, inte för att hämta utrustning utan för att ta hit mer än 50 000 snabbtest, eftersom de som Spanien beställde inte fungerade. Militären har för övrigt många arbetsuppgifter. Förutom att hämta grejer i Kina hjälper de polisen att få folk att hålla sig hemma, de sanerar ålderdomshem och vårdcentraler och hämtar döda, eftersom det på sina håll dör så många att de döda inte hinner hämtas av ordinarie personal. Det är helt vansinnigt, detta!

I övrigt då? Jo, jag vaknade med filmiskt snyggt sömnrufs i håret! I vanliga fall ser jag knappast ut som en sådan där söt, nyvaken tjej på film som går upp med gulligt, rufsigt hår, det finns aldrig något gulligt i mitt rufs, men i morse! Wow! Hade velat ha det så resten av dagen, men det var borta efter en kvart.

Jag fick sovmorgon, och dagens bästa ögonblick var att gå ner för trappan, gå in i vardagsrummet och se Runa stå vid soffan och leka med något. "Hej Runa!" sa jag, och hon blixtvände på huvudet för att se mig när hon hörde min röst, ropade högt av glädje och nästan slängde sig ner på golvet och kröp fram till mig så fort hon kunde för att bli upplyft och omhållen! Att hon kan bli så glad över att se mig! Vad härligt det är med en sådan här liten unge!

Trettonde dagen i karantän - munskydd, fredagsmys och vårdpersonal med badmössor

Jag gick till affären på förmiddagen. Kattmaten var slut, bland annat. Vi är rätt få som inte bär munskydd. Jag känner mig utstirrad och anklagad, kanske utan grund, men det är obehagligt. Jag funderar på om jag borde bära munskydd. Jag läser och söker och läser igen, men ingenstans ser jag att man bör använda munskydd. Bara om man själv är smittad kan munskyddet i någon mån skydda andra, men det förhindrar inte att jag själv kan bli smittad av en person som är sjuk.

Det känns fortfarande som om vi befinner oss i en för tillfället trygg bubbla. De allra flesta smittade finns i Madrid,  Katalonien och Baskien. Även i Andalusien finns viruset, framför allt i Malagaprovinsen. På andra och tredje plats kommer Granada och Sevilla. Huelva, som vi bor i, är en av de provinser i Spanien med minst smitta. De närmsta fallen som man vet om, från oss räknat, finns i Riotinto, ungefär tre mil härifrån, och ett par byar längre bort mot gränsen till Portugal.


En positiv nyhet är att det nu förbjuds att säga upp personal permanent. De uppsägningar som sker på grund av corona ska vara tillfälliga, och som sådana ska den uppsagda personalen har rätt till ersättning. Eftersom inga butiker, varuhus eller restauranger får ha öppet (mataffärer öppnar, men få andra har tillåtelse till öppet) berör detta många, många i Spanien.

Mer än 9 000 sjukvårdare är smittade, och kritiken är stark mot bristen av skyddsutrustning. I Madrid måste sjukvårdspersonal nu arbeta med regnkappor och badmössor som skydd!


Eftersom vi är hemma varje dag är det extra viktigt att märka ut helgen. Klart att vi skulle fira fredagen! Jesús stekte färsk korv från närmsta slakteriet, den som är så smakrik och god, med lök och vin, och vi åt korv med nybakt bröd att doppa i såsen och sallad. Både jag och Jesús hade fixat fredagsmysgodis, så nu har vi så mycket i huset att vi får gömma för Disa.

Vi tänkte spela spel istället för att se film, men det var en dålig idé. Eller dåligt val av spel, kanske. Vi tog fram Carcassonne, som är väldigt roligt, men möjligtvis är Disa lite för liten fortfarande.
- Är ni arga båda två, undrade Jesús när Disa och jag diskuterade reglerna med upprörda röster, jag på svenska, hon på en blandning av svenska och spanska. Hon var verkligen upprörd, kunde inte förstå varför hon inte hade fler skogar, varför hon inte fick placera sina figurer i sjön som hon själv lagt ut, trots att vi hade gått flera varv sedan dess...

Annat under dagen? Jo, vi var ute i pation och sådde pumpa, vattenmelon och dill. Jag tömde den stora krukan som jag ska sätta citronträdet i, och fattade äntligen varför krusbärsbusken dog: det finns inget hål i botten! Min stackars buske! Den drunkade! Tur att jag upptäckte det innan citronträdet planteras!

Tolfte dagen i karantän - chokladbollar, kassa coronatest och en rastlös svärfar

- Nu räcker det.

Det är Jesús pappa som har fått nog av karantäntillvaron. Juan, som fyller 81 i dagarna, som varje vardag går och målar med andra konstnärer i en lokal i ett köpcentrum, som brukar ha dotterns familj hos sig på eftermiddagarna, som varje dag klockan 19.30 går på gudstjänst, sedan promenerar med sin romans, träffar vänner på barerna i närområdet, ser på fotboll med dem, och ofta är han inte hemma förrän vid midnatt. På helgerna säljer han tavlor på konsthantverksmarknaden vid floden, precis nedanför Castillo de San Jorge som inrymde inkvisitionsomstolen. Han har fått nog av denna isolering, han som numera sitter helt ensam i lägenheten i stan utan balkong. Och samma dag som han sa detta fattades det formella beslutet att karantänen kommer att förlängas med minst 15 dagar till, utöver de första 15. Möjligtvis kan vi komma ut efter påsk.

Som motsats till Juan har jag börjat trivas med den här tillvaron. Eller, ja, det pendlar rätt mycket, men idag var en trivsam karantändag. Det är en ganska kravlös tillvaro, man kan inte göra så mycket, bara hålla sig hemma och göra det bästa av situationen. Jag känner mig trygg.

Min tolfte karantändag såg ut så här:

Runa väckte mig som vanligt. jag gick ner med henne till Jesús, som nyss gått upp, och återvände till sängen och la mig bredvid Disa igen. Vi somnade osams kvällen innan, måste lappa ihop när hon vaknade.

Ett sidospår: Vi flyttade ihop två av husets sängar och bildade en jättesäng i sovrummet. En otroligt obekväm jättesäng, som är mer lång än bred och dessutom skiljer det sex centimeter i höjd mellan sängarna. Men äntligen sover vi alla tillsammans i sovrummet, och Disa har sedan dess sovit hela nätterna utan att vakna. Varje natt kommer hon närmare och närmare mig i sömnen, tills hon ligger tätt intill min rygg. Mysigt!

Efter frukosten skulle vi göra om Disas läppglans som aldrig stelnade, jag hade inte smält emulgeringsmedlet tillräckligt. Nytt försök. Nu tänkte jag följa instruktionen och faktiskt låta burken stå kvar i mikron i två minuter, även om det började lukta bränt. Resultatet? Allt innehåll hann rinna ur medan jag höll i burken och försökte fatta varifrån det droppade, tills jag insåg att botten på den medföljande burken hade smält. Det var bara att skära stelnat emulgeringsmedel med kniv från mikron, diska i fem minuter och... Nä, medlet som hade droppat ner på diskmaskinen fick vara till någon annan dag. För nu fick Runa tag i kartongen med grejerna på bordet, och panikartat försökte jag och Disa torka upp det pulver som hade fallit ner på golvet.

Tre läppglans blev det till slut! De små figurerna sattes ihop med medföljande lock, och så trädde vi gummiband genom de små hålen för att ha som halsband.

Medan Jesús jobdae på övervåningen och sedan städade pation satte jag två maskiner tvätt och lagade grönkålspaj med bacon, lök och valnötter. Det var den snyggaste paj jag gjort! Vi åt i lugn och ro eftersom Runa oväntat somnade innan maten, och hon sov i över fyra timmar! Jesús gick upp till henne för att sova han också, Disa och jag bakade chokladbollar, hängde tvätt, lagade Runa-mat, spelade mattespel, lekte med katten, hon målade mina ögonlock med glitter och solen värmde i pation, och rätt vad det var såg jag att Disa hade tagit av sig kläderna och förberedde ett iskallt bad i en tvättbalja. Hon är galen i att bada! Jag värmde vatten på spisen till badet (gasen var slut så vi hade inget varmvatten) och sedan badade hon med sin leksaksälg, som hon envist kallade för ren, en lång stund.

Runa var på gott humör när hon vakande. Hon åt barnmat, banan och fyra chokladbollar. Jag visste att hon skulle gilla dem :-)

Fredag blir storhandlingsdag. Jesús får ta den, eftersom mitt körkort har gått ut, vågar inte riskera att stoppas i poliskontroll. I alla fall, härligt att tänka på fredagen, och helgen! Vad ska vi handla för gott? Vad ska vi laga för mat kommande vecka? Förra veckans röra med riven gurka, russin, valnötter och mynta i yoghurtsås var en hit, den gör vi om. Knaprig asiatiskt apelsinköttwok ska vi testa. Och något recept från den nya plåtmatsboken, ugnsrostade rotfrukter med honung och bönröra med soltorkade tomater kanske? Såg väldigt gott ut. Hemgjord pizza blir det definitivt, och Jesús vill gärna göra sushi. Vem säger ner till sushi? Inte jag. Jag skulle vilja använda spenaten i kylen till en afrikansk rätt, recept från Zimbabwe, som är bland det godaste jag vet, men vi har också tre butternutpumpor, vad ska vi göra med dem? Någon som har en bra idé? Jag gjorde en gång en urgod sydafrikansk pumpasoppa, men cocosmjölken verkar vara slut i den enda affären i Aracena som säljer sådant exotiskt. Skaldjurslunch blir det om affären har fått hem några skaldjur den här veckan, annars får det bli fisk. Grilla kanske? Fredagsmysgodsaker… Trevliga saker att tänka på!


Trevligt, trevligt, så jag avslutar med något mindre trevligt, så att ni inte ska känna er för hoppfulla och glad när ni lämnar min blogg :-) Nä, sorry, men en liten uppdatering av läget blir det varje dag. Det här är min egen dagbok också.

Spanien köpte in 640 000 snabbtest som började användas i veckan. Nu har det visat sig att testen är kassa, de funkar inte. Bara i 30 % av fallen visar de rätt resultat.

Idag korsade vi nästa gräns, över 4 000 döda (4 366) och närmare 58 000 har konstaterats smittade.


Jag tänkte avsluta med ett par länktips:

Mats Björkman på den svenskspanska tidningen Sydkusten jobbar dag och natt för att rapportera om händelseutvecklingen. Ibland skriver han mer personliga texter, och de brukar vara läsvärda. Läs gärna den senaste.

Jag tycker också att min kompis Toves senaste blogginlägg om karantän, eller icke-karantän, var så bra!


Och... Jag vet inte om detta är ett tips egentligen, men jag letade i mitt bloggarkiv efter ett inlägg om inkvisitionsdomstolen i Sevilla, och hittade ett bortglömt inlägg från 2012, när det firades att ett helgons arm hade kommit till Sevilla...

Elfte dagen i karantän - artikeltips och en släktings separation från barnen

Nästan 50 000 smittade och 3 600 döda, dagens siffror. Ser att det har börjat ta fart i Sverige också, med över 60 döda. Det ökar så fort!

Läs gärna DN-reportern Nathan Shachars artiklar om corona i Spanien, de är bra. Den här jämför Spaniens och Italiens kurvor, och denna handlar bland annat om läget på Madrids sjukhus och ålderdomshem. Så vitt jag vet är artiklarna upplåsta för alla att läsa.

Sydkusten berättar om hur många spanjorer försöker kringgå restriktionerna, och jag förstår de som försöker ta sig ut, trots utegångsförbudet, speciellt de som bor i lägenhet. Vissa matbutiker sätter som krav att man ska handla för minst 30 € för att förhindra att folk går många gånger. Vissa minskar rejält på öppettiderna. En del funderar på att tillåta hundpromenader på vissa tider bara, och något ställe ska tillsätta regler om hur långt avståndet från bostaden ska vara när man rastar sin hund.

Jag är tacksam varje dag över att inte bo i en lägenhet i stan under den här karantänen, som alltså varar minst en månad. Samtidigt påverkar det en att inte få gå ut, trots att man bor i hus. Disa har svårt att somna på kvällarna, förmodligen för att hon i princip bara sitter stilla hela dagarna och inte träffar någon, inte blir trött, och jag har varit låg och energilös hela dagen.


Vi tänker mycket på en släkting till Jesús. Hon väntar tvillingar och lades akut in på sjukhuset när värkarna började redan i vecka 27. Läkarna fick stopp på värkarna men hon har fått ligga kvar där, i absolut stillhet, för att fördröja förlossningen så mycket som bara går. Hon har legat på sjukhuset i två och en halv vecka nu. Oron för barnen måste vara påtaglig, särskilt som hon egentligen inte kan göra något för att fördriva tiden, bara vara i stillhet på sjukhuset. Maken får hälsa på henne, trots coronahotet, men vad som verkligen måste vara tufft är nog att inte träffa barnen. De andra barnen alltså. De har en liten tjej på tre år och en på fem. De hämtades av sin farmor och farfar samma dag som mamman kördes till sjukhuset. Farföräldrarna tog med småtjejerna till sin by, som ligger drygt en timme från Sevilla. Där har de bott sedan dess, eftersom maken jobbar och därför inte kunnat ta hand om döttrarna medan mamman ligger på sjukhuset. Efter en vecka hos farmor och farfar påbörjades utegångsförbudet i Spanien, så nu har varken han eller den inlagda mamman möjlighet att träffa barnen på en månad.

Jag är övertygad om att ungarna har det bra där hos farmor och farfar, de verkar trevliga, och det viktigaste är ju att tvillingarna stannar i magen så länge som möjligt och mår bra när de föds. Men det har bara gått ett år sedan min egen sjukhusvistelse, då när Runa föddes, och jag har så lätt att se mig i situationen; oron för barnen i magen, ledan på sjukhuset, och dessutom tvingas vara ifrån storbarnen i minst fem veckor. Det är tufft. Det är det.

Tionde dagen i karantän - den efterlängade promenaden till apoteket!

- Du kommer att bli stoppad av polisen, sa Jesús som tyckte att jag var tokig. Han tyckte inte att jag såg ut som någon som bara skulle gå till apoteket, med kameraväskan, vandringskorna och solglasögonen. Men stunden var inne för min efterlängtade promenad, som jag sett fram emot i sex dagar, och jag skulle ta vara på den till max!

Det var lite kyligt i luften men solen värmde. Jag stanande till och tittade på getterna och hästen och trodde varenda gång jag hörde en bil att det var polisen och att de skulle kontrollera om jag hade ett giltigt skäl att vara utanför huset. Jag vågade knappt ta upp kameran innan jag hade apotekspåsen i handen.

Det var folktomt på gatorna, jag mötte bara en man som klippte vägkanterna när jag gick till apoteket. Där inne höll personalen sig gömd tills jag hade plockat åt mig det jag behövde och skulle betala. Det hade staplats stora plastlådor framför disken för att ingen skulle komma nära. Apotekaren bar ett stort visir i plexiglas för ansiktet, och när jag frågade om när receptet tillåter mig att köpa ett nytt paket insulin, svarade hon "Det får du veta när du har flyttat på dig" med anledning att jag just då sträckte mig mot disken för att ta tillbaka mitt sjukvårdskort som hon lagt där.

Jesús hade väl trott att jag skulle gå hem efter detta, men det tänkte jag verkligen inte, nu när jag hade sluppit ut ur karantänen! Jag gick vidare på folktomma gator bort till mataffären som säljer min favoritchoklad. Det är inte närmsta butiken, och jag borde väl inte ha gått, men jag behövde röra mig nu när jag hade möjlighet! Där hindrade en vakt mig från att komma in. det var redan tio kunder inne i butiken och ingen fick gå in förrän någon annan hade gått ut. Det tog tid, och till slut var vi sex personer som stod ute och väntade. Flera bar munskydd. Och även här måste man ta på sig engångshandskar för att få handla.

Nu vågade jag ta upp kameran, med både apotekspåse och matkasse som försvar om någon skulle ifrågasätta att jag var ute, så jag visar lite av vägen tillbaka. Borgen och kyrkan, på första bilden i inlägget, syns överallt, var man än står i staden, berget är så grönt just nu, men det dröjer inte länge innan det blir varmt och gräset vissnar.

Jag gick förbi en öde busstation, och en lika öde vårdcentral. Den håller alltså stängt, bara akutmottagningen är öppen, i övrigt får man ett telefonsamtal av sin läkare när man bokar tid. Ambulansen stod redo utanför, som vanligt, men inga människor syntes till. Bakom vårdcentralen syns berget.

Jag njöt av hemvägen! På ena sidan ligger berget med borgen och bostäderna, på andra sidan är landsbygden. Där den lilla svarta bilen syns, där delar vägen sig. Man kan antingen gå rakt fram, så är man strax framme vid musikskolan, Runas dagis och centrum, eller så går man ner för backen där eucalyptusträden växer, så ser man padelplanen, gymmet och bortanför det vårt bostadsområde. Vi bor precis i början av det, så vi har nära till både getter och hästar.

Eucalyptusen. Här vill jag alltid ta av, istället för att gå raka vägen hem...

Man kan som sagt titta rakt fram, eller på allt det vackra till vänster:

Eller sätta sig på en bänk vid olivträden intill vägen, strax efter gymmet.

När jag kom hem hade Jesús gjort en potatistortilla, och sedan hade jag sådan energi från utevistelsen att Disa och jag satte igång att göra läppglans (hennes födelsedagspresent när Runa fyllde år), sedan satte vi oss i pation och sydde, målade och lyssnade på musik.

Vargen gjorde oss sällskap, och efter en stund kom även store katten Disco, som länge varit så rädd för oss att jag trott att han har varit gatukatt. Tills häromdagen, när jag stoppade näsan i pälsen på honom och kände att han luktade parfym... Obs, Vargen på bilden.

Runa och Jesús anslöt efter sin siesta, Jesús lagade kronärtskocka, jag gjorde vitlöksbröd och stuvade makaroner (till barnen) och Runa åt med gaffel för första gången!


Det var vår hemmadag det. Spanien då? Nästan 40 000 smittade, och ungefär 2 700 döda. Regeringschef Pedro Sanchez har både mor och svärmor som vårdas för Covid-19. Nu har även de flesta av Ikeas spanska personal fått gå genom tillfällig uppsägning tills krisen är över och butikerna kan öppna igen. Det är tungt för många som inte längre har jobb, men det som kommer före allt annat är tragedierna på ålderdomshemmen. När smittan väl har fått fäste dör de gamla, en efter en, fullkomligt ensamma. Det blir personalbrist, det berättas om ett hem i provinsen Cadiz där borgmästaren och flera från kommunen gick in och arbetade eftersom 20 av de anställda var hemma och smittade med viruset. På andra håll har staten tagit över privata ålderdomshem, och det har varit flera fall där militären har gått in för att sanera, och mötts av döda och döende gamla människor, de som har lämnats kvar efter att personalen flytt eller tvingats stanna hemma i karantän. Tragiken i detta är svår att ta in.

Här hemma oroar vi oss båda för Jesús pappa, som inte verkar ta risken att bli smittad på allvar. På något sätt tror han att smittan inte finns i Sevilla, samtidigt som 13 har avlidit av covid-19 i staden...

Nionde dagen i karantän - ett bad, en missad promenad och döden i Madrid

Som de flesta andra följer jag siffrorna, och de är skrämmande. Spanien ligger nu långt över Italiens kurva över antal döda vid samma tidpunkt i krisen. Det går så fort! Det är inte mer än ett par dagar sedan som jag läste över tusen döda, och nu är vi plötsligt uppe i mer än dubbelt så många! Och 35 000 smittade.

640 000 snabbtest har kommit till landet, det är sjukvårdspersonal samt gamla och vårdare på ålderdomshem som ska testas först. Men man räknar med att ta sex miljoner test, så fler är på väg.

12 % av de smittade är sjukvårdspersonal, (8 % i Italien, 4 % i Kina enligt tidningen El Pais 23/3) vilket beror på att det saknas skyddsutrustning.

Madrid är värst drabbat i Spanien och där jobbar man akut med att hitta lösningar för att inrymma alla patienter, mässhallar och hotell, bland annat. Och på grund  av att så många har dött hinner krematorierna inte med, och döda kroppar inryms nu på Palacio de Hielo, ett köpcentrum med isbana i Madrid som ligger nära det tillfälliga sjukhuset i mässhallen.

Det värsta ligger framför oss, och det är lätt att både förstå beslutet om den långa karantänen och följa den.

Samtidigt läser jag uppdateringar från Facebook-kompisar i Sverige, och kontrasten blir så stor. De rastar hundar, träffar vänner, äter ute, handlar, åker på utflykt, ja, lever vanliga liv. Här vändes livet upp och ned för en och en halv vecka sedan, var det någon som hann förstå vad som hände?

Jag förvånas över att det inte görs mer i Sverige för att stoppa smittan, förhindra stora folksamlingar, till exempel. När vi ser hur fort det kan gå när den väl har fått fäste. Men jag är sannerligen ingen expert. Man ska nog inte jämföra ett land som Sverige med Spanien heller. Här bor man tätt, umgås tätt med grannar, vänner och släktingar över generationsgränserna. Tilltron till myndigheterna är inte stor, med största sannolikhet är det lättare att få svenskar att stanna inomhus än spanjorer, utan övervakning. Nitiska svenskar övervakar ju gärna varandra också. Här bevakas städerna av polis och militär och det hotas om mycket höga böter, till och med fängelse, om man trotsar utegångsförbudet eller försöker smita iväg till sin semesterbostad under karantänen.


Kaoset i Madrid känns både nära och långt borta. Långt borta eftersom mitt lilla hörn av Spanien just nu är som en, tja, för att använda Jesús uttryck; en svensk, tråkig söndag som pågår i flera veckor. Vi har allt vi behöver. Men åh, vad jag saknar det vanliga livet, och att gå ut! Den där känslan av att sträcka ordentligt på benen och fylla lungorna med frisk luft! Om jag bara hade en hund att rasta!

Sedan i onsdags har jag planerat en promenad till apoteket, för apoteket får man gå till, även om jag, som riskgrupp, bör undvika det. Förra veckan jobbade jag på eftermiddagarna så då hann jag inte, sedan blev det för sent att gå på lördagen, men på måndagen, tänkte jag, då skulle jag gå!

Promenaden till apoteket är inte lång. Drygt tio minuter kanske. Uppförsbacke hela vägen. Precis vad jag behöver när nu sträckan är så kort. Jag har tänkt 20 gånger på vad jag ska säga om jag blir stoppad av polisen. Och ännu fler gånger hade jag sett framför mig hur jag efter apoteksbesöket fortsätter förbi torget och upp för nästa backe till matbutiken fem minuter därifrån, där min favoritchoklad säljs, den mörka som är så mjuk innanför det hårdare skalet... Hur jag skulle köpa något kallt att dricka på hemvägen. Gå. Ensam. (Man får inte ta med barn ut såvida man inte är ensamstående och inte har annat alternativ.) Tänk, den där lyckliga fredagsförmiddagen för en och en halv vecka sedan, då jag gick in i just den butiken och köpte frukost och satte mig på en bänk i parken intill, åt frukost i solen, läste, och tittade på min sovandes lilla unge i vagnen. Hon sov ända tills boken var slut! Tänk att man kan få sådana härliga förmiddagar! Och på eftermiddagen jobbade jag lite, och anslöt sedan till ett härligt födelsedagskalas för en av papporna i klassen, Jesús och barnen var redan där, och... Ja, just det, apotekspromenaden var det. Den här promenaden. Jag har väntat på den. Nu var det dags. Jesús skulle jobba nästan hela dagen, men hade paus mellan 14.00 och 17.45. Apoteket skulle öppna klockan 17. Jag tänkte gå en kvart innan. Hela den här energilösa dagen såg jag fram emot min efterlängtade promenad utanför huset. Det spöregnade, men låt det regna, bara jag får komma ut!

Så vad hände? Det vanliga. Maten blev aldrig klar i ugnen, vi åt lunch sent, dessutom hade jag lovat Disa att vi skulle bada efter maten, delvis som motivation för att hon skulle äta. Och klockan tickade. 16.08, när Disa var klar, insåg jag att om vi badade nu skulle jag missa min apotekspromenad. Kunde vi strunta i badet? Naturligtvis inte. Jag vet inte hur det är med er, men jag är bra på att vara konsekvent. Och att hålla det jag lovar Disa. Det är heligt! Jag kom på kant med svärföräldrarna när Disa var liten, de var så irriterade för att jag envisades med att säga hej då till Disa, de få gånger vi lämnade henne hos farmor och farfar, istället för att göra som alla andra, bara smita iväg när jag skulle gå så att hon inte skulle gråta. Men man får inte lura en unge!

Om vi inte badade nu skulle det inte bli något idag, Jesús skulle jobba till sent, han kunde inte vara med Runa i så fall. Och det här var min och Diss stund.

Såklart blev det badet. Och det var så mysigt! En rosa badbomb med rosenblad i bubblade i det varma vattnet, vi tände två ljus och släckte i taket. Hade elementet på (fortfarande mycket kallt i huset). Jag höll om min unge och tänkte på hur längesedan det var som vi badade tillsammans. Hade vi ens gjort det sedan Runa kom?! Disa-tid, det behövs mycket tid med denna unge, som alltid, alltid får stå tillbaka sedan hon blev storasyster.

Det var helt rätt beslut, men jag kunde inte låta bli att känna mig besviken över att inte ha fått komma ut i dag heller. Jesús tyckte att jag skulle gå till närmsta mataffären, alltid behövs det något, så jag gjorde det och slängde soporna på vägen. Jag njöt av vartenda tramp i vattenpölarna som bildats efter regnet, och önskade att butiken legat längre bort än fem minuter från hemmet.