Romería på rastplatsen

Alla dessa helgdagar!
Jag är helt förvirrad och väntar mig hinder i form av plötsliga helgdagar varje dag nu.
Här i Spanien är det ständigt någon lokal helgdag. Om så bara i någon förort till Sevilla. Helgdag eller ledig dag för att det är feria i byn, eller för att det har varit det och byborna behöver stanna hemma och vila upp sig.
Lägger vi dessutom till kristi himmelsfärd, som jag helt hade missat och fick fråga varför folk i Sverige var lediga...
Men en del festligheter ser man till att hålla på söndagar. Romerías är ofta då.

Hur förklarar man en romería? Ni andra som bor i Spanien får gärna rätta mig, men jag väljer att förklara så här. Man tar ut byns/stadens skyddshelgon och bär iväg det till ett kapell på landsbygden. Många går till fots eller rider eller åker i en festlig oxdragen kärra. Andra tar bilen. Där på plats är det stor fest hela dagen. Alla har med sig en massa mat och dryck och festar och äter tillsammans, i familjer eller kompisgäng.

Och att jag nu pratar om detta är för att vi åkte förbi en romería i söndags, när Disa och jag hämtade Jesús i Santa Olalla någon halvtimme härifrån.
Vi åkte en extra runda och letade efter en rastplats, och där den var stod det fullt med bilar och hästar, och vi svängde in, för det såg ut som om det fanns glasstånd också. Jodå. Under träden åt folk mat, det fanns en stor hoppborg, några stånd, en bar, och ställen att köpa hamburgare och glass vid. Glassen var inte så god, och romeríor är inte särskilt roliga när man inte själv deltar med ett gäng. Men ett kul inslag i den sydspanska kulturen!

I det här inlägget förklarade jag romeríans ursprung.

Och här skrev jag om när vi själva var med på en romería! Det var roligt!

Ett osannolikt svenskmöte i Aracena

Nu kommer ett bildlöst inlägg igen, men jag har ingen bild till detta. Heller.
Det hände något jättekonstigt häromkvällen. Vi var ute och gick, hoppades på en tapasmiddag när Disa somnat i vagnen, men hon somnade ju aldrig... Och när vi gick där på en mörk gata, utanför centrum, i backen med den spöklika, nedlagda internatskolan, hörde jag... Något bekant. Ett ord. Vet inte vilket, men det lät bekant. En liten grupp personer... Utlänningar...
- Är inte de svenskar, väste Jesús bredvid mig.
Jag lyssnade igen. Så hörde jag det som avgjorde saken. Ett "ja" på inandning.
- Är ni från Sverige, frågade jag mannen närmast mig.
- Ja? Och det är du också, hör jag!

Nu är Aracena inte en avlägsen håla, utan huvudorten i Aracenabergen, med en fantastisk grotta att besöka, god mat och fina gator att promenera på. Borgruin och kyrka med otrolig utsikt. Den drar till sig turister, och det är roligt, tycker jag. Men det få utländska turisterna är engelsmän, nordamerikaner, och i något enstaka fall tyskar. Nu är det ju väldigt lite svenska turister i Sevilla också, men chansen att råka på någon där är ändå mycket större än i Aracena.
Det är så häftigt att ramla på en svensk här!

Vi började prata förstås. De berättade att de varr här i en grupp som leds av Francois, och pekade på en man som kom upp för backen med resten av gruppen av äldre personer samt två barn...
- Hombre! utbrast han när han fick syn på Jesús.
Det tog ett ögonblick innan han kommer på vem han hade framför sig, det var väl barnen som avgjorde saken. Det var den svenska pappan som hade sina två yngsta barn i skolan där Jesús jobbade ett par år, men som flyttade hem till Sverige efter en händelse. Han fortsätter sitt arbete för kyrkan i Aracena som han hade då, och åker hit ibland med en grupp svenskar.

Vilka tillfälligheter. Barnen blev glada, Jesús också.
Jag var helt tagen efter mötet med andra svenskar.
Men grämde mig något enormt över att inte ha frågat om någon av dem hade en svensk dagstidning som jag kunde få.
Det låter väl inte klokt, men jag har sagt det förut. Många läser svenska dagstidningar på flyget, behåller dem i packningen och... Slänger dem när det är dags för hemfärd. Och jag saknarsaknarsaknar svenska dagstidningar...

Högt och lågt i livet med barn

Tjejhelg. Disa och jag ensamma hemma. Jesús har åkt till norra Spanien för att spela på en festival. Han har jättekul.
Det har inte jag. Disa och jag har varit osams så många gånger under ett och ett halvt dygn, mest beroende på mig som har ganska dåligt tålamod. Det blir så när jag inte får någon återhämtning. Ingen tid ensam (förutom under siestan då jag panikdiskade och lät henne sova för länge eftersom jag inte orkade annat), bara fixa mat, planera mat, planera siesta, söva, torka bajs, torka snor, leka, förhindra olyckor, förhindra att hon kvävs av någon av alla smågrejer hon stoppar i munnen, ingen annan att prata med än min snart treåriga dotter. Som är bäst, bäst i världen, men jag måste få tillbaka lite energi... Någon gång under söndagen kommer Jesús hem igen. Då skulle jag vilja lämna hemmet, åka iväg till någon rolig plats ensam, med en bra bok...
Skulle se en kul film när hon somnat för natten, för att bli på bättre humör, men den filmen hade hon, under det näst sista raseriutbrottet, pillat in i VHS-spelaren, som en slags hämnd tror jag, och den går inte att komma åt.


Men vi tar några roliga grejer också. För det mesta är hon himla rolig och vi skrattar så mycket med henne.
De senaste dagarna har hon till exempel:

1. Sagt "Quiero nosa" (Jag vill nosa) när det var något hon ville lukta på. Vi har ju mest pratat om att katten nosar på olika saker, inte lika mycket om att vi människor luktar...

2. Upptäckt mina hår i armhålan. Oerhört fascinerad. Hon var tvungen att lyfta på mina armar flera gånger och studera det.
- Sånt hår har alla stora. När du blir stor får du också det.
- Jag har redan, sa hon på sitt sätt, och jag sa nä, och hon sa jo, och jag fick henne att känna efter att hon faktiskt inte har något.
- Inga barn har hår i armhålan. Bara vuxna.
- Ååå (hår)! Aj! sa hon och tog sig på hakan och överläppen. Så sent som i fredags skrattade hon åt att pappa sticks med sitt skäggstubb när han pussas.
- Du menar skägg? Nej, det har bara pappor.

3. Efter snabbduschen, när jag torkat henne, gick hon in i badrummet igen, stängde dörren och lät mig inte komma in.
- Sucio, sucio (smutsigt), hörde jag henne säga till sig själv bakom dörren.
När hon efter en lång stund ropade att jag fick komma in, såg jag henne inte först, bara en massa vatten på golvet, och sedan, bredvid toalettstolen, hade hon krupit ner i hinken med kallt spolvatten för att bada! I den hinken spolar vi ut allt kallt vatten i duschen innan varmvattnet kommer, och har det sedan att spola med för att spara vatten. Lilla Disa hade varit så förgrymmad över att hon inte fick bada i badkaret, att det blev en dusch istället eftersom det var så sent, att hon tog saken i egna händer. Allt för att få bada.

Jesús stör sig på Daniel Tigers pappa

- Qué es? frågar Disa och pekar på sin pappas arm.
- Det är en klocka. Jag har den när jag jobbar. Men inte hemma.
- Klockla, upprepar Disa med det är extra l:et som hon brukar lägga till.
Jesús, vänd mot mig:
- Om jag inte tar av den när jag kommer hem känner jag mig som Daniel Tigers pappa.

Daniel Tiger, för den som inte har barn, är en av få tecknade serier som funkar att se på svenska här i Spanien.
Jesús har kanske sett den mer än jag, och har minst sagt fattat agg mot Daniel tigers pappa. Han stör sig på allt. På att pappan bara syns i korta ögonblick, alltid ska till jobbet eller kommer hem från jobbet, att han kort sagt är MANNEN i familjen som jobbar och tjänar pengar och har ansvar och förpliktelser medan mamman är hemma och tar hand om hushållet och barnet, och den där klockan på armen blir en slags symbol för allt detta. Jesús stör sig till och med på Daniel Tigers pappas svenska röst. "Hu hu hu" imiterar han på något hurtigt, stötvist sätt.

Jag stör mig något otroligt på ALLA spanska dubbningar, barnprogrammens mest av allt, eftersom barnrösterna görs av kvinnor som pratar pipigt och tillgjort för att likna barnröster, eftersom barn inte får arbeta.
Förutom i kinesbutikerna då, men det är ju kinesiska barn... eller?

Mysigt matställe i bergen

Strax efter Fuenteheridos finns en enkel camping under kastanjeträden, och den lilla baren där är så mysig! God, hemlagad mat. Hela familjen hjälper till i köket och serveringen.
Jag har blivit bekant med tjejen som tog över stället för ett par månader sedan, då hon jobbade på vår favorittapasbar här i Aracena.
Hon ordnar och fixar en massa grejer där. Konsertkvällar, 3-euros brunch från olika länder (sist var det en egyptisk brunch!?), dans coh allt möjligt. Hon är en av traktens få hårdrockare förresten, och hon försöker få Jesús att ta dit sin grupp, medan han envisas med att den musiken är så på gränsen, så hård, att ingen skulle vilja höra den.
Jag håller med.
Inte för att jag tycker att de är dåliga alltså.

Syrsor och kanariefåglar

Dessa sydlänningar älskar att ha djur i bur. Helst ska det vara små gula kanariefåglar som sjunger, deras burar ställs ut på balkonger eller hängs upp utanför barer och grönsaksaffärer, allt för att sprida fågelsången så långt som möjligt. Ja, för om man råkar få en fågel som inte vill sjunga är det ju ingen idé...

Jesús syster hade en kanariefågel, som tyvärr dog när de målade om, men den hann ge upphov till vårt eget signalsystem här hemma. Nu håller Disa på och lär sig det, men eftersom hon inte kan vissla oooar hon istället.

I järnaffären (min favoritaffär) häromdagen såg jag, förutom trånga, fina fågelburar, också en liten bur att ha en syrsa i. Man fångar alltså en syrsa och stänger in den där. Matar den och ser till att den trivs så att den spelar.
Ljudet av syrsor är typiskt för den heta andalusiska sommaren. När det är som varmas spelar syrsorna.

Jag är inte helt förtjust i dem. Dels för att det är så obeskrivligt hett när de låter (vilket inte är deras fel, men när jag hör ljudet tänker jag på hettan), dels för att jag tycker att de påminner om kackelackor till utseendet. Det kan vara orättvist, och Jesús bilr förnärmad när jag säger så (han tycker om syrsor), men jag tycker ändå att de här spanska syrsorna påminner om kackelackor.

Syrsa heter förresten grillo på spanska.

En bur att ha syrsor i.

Vardagsglimt

Tisdag.
Jag är så orimligt trött. Funderar på om det kommer sig av nattvakandet med Disa, men det var ju bara en halvtimme sista natten. Eller allergimedicinen. Alla säger ju att man blir trött av den. Eller förkylningen?
Totalt orkeslös. Det som till slut fick mig att tvätta var att Jesús redan hade lagt in alla kläder och jag tryckte på en knapp, på den nivån är det.
Han flinar lite och tycker att det är rätt åt mig som vägrar siesta. Jag kontrar med att om vi hade en hängmatta skulle jag sova där varenda dag. Hoppet står nu till Jesús syster, som ska flytta från hus till lägenhet i stan, att hon tänker på oss när hon behöver göra sig av med hängmattan.

Jesús har massor av energi. Medan jag smyger mig upp till sängen då och då diskar han, lagar mat, stryker och tillverkar han tre maracas och en liten trumma till Disa.
Denna maracastillverkning är det enda som har fått honom att köpa och äta yoghurt, eftersom han tyckte att de röda bägarna skulle bli fina.
Jag ligger i soffan medan han sätter på en Judas Priest-vinylskiva som han och Disa dansar till och skakar sina maracas.
Disa springer ut i pation för att bada i plaskpoolen igen, och Jesús sitter kvar och skakar en maracas till låten. Jag också, av ren tankspriddhet.

Pysseltips: Lägg i linser och limma ihop två diskade yoghurtburkar. Sätt på klistermärken.

Trumman hamnar i plaskpoolen. Disa tar av klistermärkena från maracasen och sätter dem i pannan, hon vill ha dem där när hon och hennes pappa går till lekplatsen.
Sedan, medan vi är på övervåningen, smiter hon ut genom dörren. Jesús hittar henne på gatan, på väg mot lekplatsen själv, barfota och naken, med maracas i handen och klistermärken i pannan.
Jag sätter mig hos mina älskade växter i pation. luktar på tomaterna och känner på den första som håller på att bli röd, studerar de små gurkorna som håller på att växa fram. Hittar en ny blomma på chiliplantan, funderar på var jag ska ta av basilikan för att föröka den. läser om hur tomatplantorna ska bli mindre höga och rangliga. Häpnar över att dill kan växa sig så hög, och undrar hur jag ska rädda gräslöken som håller på att vissna. Tål den inte spansk värme?
Det är drygt 28 grader i skuggan. Funderar på att åka och bada i en sjö i närheten.
På att köpa fisk och skaldjur till en soppa, och laga den.
På att gå och fråga hur jag ska göra för att byta ut mitt svenska körkort till ett spanskt.
Baka.
Göra en vimpel.
Fixa bilder.
Orkar inte.
Vill helst av allt att familjen ska försvinna ut ur huset resten av kvällen så jag kan se en tv-serie.

Vänta... Vad är det som låter?
En granne och hans kompis sitter ute i kvällsvärmen och spelar gitarr och sjunger flamenco. Så himla fint.

Snart börjar Disa spanska skolan

Min bloggkompis Sol som sol-Emma skickade ett meddelande om att det är bloggportalen i Spanien som har problem. Skönt att veta. Det är inte mitt fel när bloggen inte fungerar :-)

Jo, det var ju informationsmöte i Disas skola som hon ska börja i september. Jag hann inte vara med på hela mötet, men det var bra det jag var med på. Jag tror stället blir bra. Jesús också, han har redan varit på besök med sina skolbarn, som ska vara faddrar åt de små som börjar ettan till hösten.

Skola, tänker ni nu, är inte Disa liten?
Jo, hon fyller tre i sommar.
Men här pratar man om skola redan för treåringar. Educación infantíl. Förskola kommer jag att kalla det hädanefter. Det är inte obligatoriskt, men alla spanska ungar börjar när de är tre år. En bidragande orsak är att dagis (låt mig skriva dagis för att inte blanda ihop begreppen) är så himla dyrt här. Och förskolesverksamheten är gratis. Precis som på dagis går barnen mellan nio och två, men här får de gå hem och äta lunch, då när förskolan är slut (på vårt dagis betalar man för lunch klockan 12, den som avstår får ta hem sitt barn den tiden istället). Vid tolv får de äta medhavt mellanmål.

Det är inte fri lek på dagis heller men här på förskolan är verksamheten än mer inriktad på utbildning. En del tror felaktigt att barnen MÅSTE lära sig skriva och läsa här, innan de börjar ettan, men så är det inte.
Det de däremot måste är att vara blöjfria. Det är väl därför spanska barn blir av med blöjan tidigare än många svenska barn. Det ingår inte i klasslärarens arbetsuppgifter att byta blöja, så om barnet fortfarande har blöja när det börjar förskolan måste föräldrarna själva komma dit och byta. Däremot finns hjälppersonal som kan byta kläder om det händer en olycka. De är ju små.
På förskolan går barnen i tre år innan de börjar ettan i den obligatoriska skolan (där Jesús jobbar).
Bekanta och kompisar har pratat om skolvalet ett tag nu, vilken skola man ska välja, tvåspråkig skola, privat, nära, en där de går ända upp till tolv års ålder, om man får förstahandsvalet... I Aracena finns bara en skola för småttingarna, så vi behövde inte välja. (även om det finns en Montessoriskola i närheten, men den kostar 250 euro i månaden så den är inget alternativ).
Gudars, vad vi kämpade med alla papper och intyg som skulle lämnas med ansökan.

Jesús har som sagt redan varit på besök, och tyckte om både personalen och lokalerna. De har visst en fantastisk skolgård med gungor (inte vanligt på dagis), lekstugor och en jättestor sandlåda (!) där de kan smutsa ner sig (!!!).
På informationsmötet handlade det mycket om att förbereda barnen för skolstarten, och det var framför allt skolläkaren och logopeden som pratade. Vikten av kvällsrutiner och sömn, inte ge purémat, göra dem mer självständiga genom att sova i egen säng, få egna hushållssysslor, sköta påklädning själv, inte vara överbeskyddande, inte napp eller nappflaska för tändernas och talets skull, hur hjälpa dem med talet och så vidare. Det mesta visste jag ju, men en del bra råd fick jag också. Jag tyckte det var bra det de sa om överbeskyddandet, eftersom de flesta spanska föräldrar jag stöter på är oerhört överbeskyddande. Ungarna får inte klättra upp någonstans eller göra något på egen hand, för genast hörs det ett "te vas a caer!" (du kommer ramla) och befallning om att gå ner. Hela tiden. Ungarna får inte göra nåt.

Det blir intressant det här. Det känns bra.
Ett litet bekymmer är bara vad vi ska göra veckorna mellan vår semester och Disas skolstart i mitten av september... Finns inget dagis då.

Fungerar?

Hej alla.
Jag har inte kunnat öppna bloggen på flera dagar. har nu kommit in i den på omvägar.
Kan ni som läser se den? Skicka en kommentar då, är ni snälla.

Jag har varit på skolmöte nu på förmiddagen. Disa, inte ens tre år fyllda, börjar colegio infantíl i september. Känns stort.

Härligt torg i Aracena

Jamen hörrni!
Vi var ju på Öppet hus i Jesús skola, men dagen tog inte slut där, för efter paellan kände jag att det var precis rätt dag för att testa Aracenas glasställe.
Det tyckte Disa också.
Men det var stängt (som vanligt) så det blev vanliga fabriksglassar i kinesbutiken istället, vilket nog framför allt Disa var glad för. Hennes favorit är en påse men fem miniisglassar.
Glassen åt vi på ett så himla fint litet torg; Plaza de Doña Elvira, alldeles nära skolan.

Ett par barn vadade omkring i fontänen, och Disa kunde knappt vänta på att leka i vattnet hon också.
En mamma till en av Jesús elever var där, och vi pratade länge, vilken intressant person.
Disa plaskade i vattnet, blev blöt och tog av sig kläderna.

Jesús och jag intog kalla drycker på den lilla uteserveringen och bestämde oss för att tillbringa många varma kvällar på det här stället.

Sedan gick vi och köpte veckans frukt och grönsaker i fruktaffären, och gick på smågator hem.

Stannande så klart till vid det lilla torget med en liten fontän i mitten, på gatan med järnaffären och veterinären med den fina pation.

Det var en härlig, tidlös dag och ingen av oss kom ihåg vilken veckodag det var.

Paella i skolan

Det var öppet hus i Jesús skola. Inga lektioner på hela dagen, och vem som helst fick komma och se och vara med på aktiviteter och se fotoutställningen i gymnastiksalen.
Där fanns bland annat bilder på gamla elever, och vi såg Disas förskolelärare som åttaåring.
På en gammal bild gjorde barnen Francohälsningen, vilket alla ungar fick göra i skolan på den tiden.

Det var fullt med ungar på skolgården. Några hade en miniloppis där Disa valde en Nalle Puh-bok, vi bjöds på smält choklad (det var väldigt varmt) och köpte dricka i den uppställda baren. För en gångs skull på en spansk tillställning fanns bara alkoholfri öl.
En lång kö gick till den enorma paellan. Det hade gjorts paella för 500 personer. 100 euro hade lagts på skaldjur att ha i och att koka buljong av.

Paellapanna numemr två, den första tog slut snabbt.

Sedan tittade vi in i Jesús musiksal. Han är ju musikläraren på skolan.
han hade satt upp portätt på olika musiker på dörren och inne i klassrummen har väggarna tapetserats med personporträtt på olika kompositörer. Det som man slås av är kanske frånvaron av instrument, förutom en liten fin xylofon som Disa och jag spelade på. . Inte ens ett piano finns det. Skolan har inte råd med instrument. Alla barn får köpa en blockflöjt, och Jesús tar med sin egen gitarr. Men det rä ofta så. I en av skolorna där han har jobbat fick alla lärarna köpa varsin världskarta till sina klassrum, eftersom skolan inte hade pengar till det.

Alla pratar med varandra

På bilden går Disa på en mur och de tre äldre damerna stannar till ett ögonblick och pratar med henne.
Det händer hela tiden. Folk stannar till, byter några ord, särskilt när man har barn med. Gamla, tonåringar, affärsmän, barn, alla pratar. Man gör så här. Överallt.
Det är fint, och att komma till... tysta Sverige, är en minst sagt en kulturkrock.