Madrid tur och retur

Jaha, så har man varit i Madrid då!
Jag har blivit lite vänligare stämd mot staden. Den känns nu som en ganska hemtrevlig storstad. Jag kan förstå er som gillar den.
Men hu, så stort det är!
Och vad bråttom folk har! Kanske är det så i städer med tunnelbana?
Jag tänkte på när jag bodde på Åland ett år, och vid sällsynta tillfällen åkte från ön. Någon gång åkte jag till Stockholm och blev golvad av hur alla verkade vara så stressade att de sprang, och över att det var så otroligt mycket folk.

Vandrarhemmet som jag bodde på rekommenderas. Suveränt bra, mitt i centrum. Mola Hostel heter det, nytt, rent, fint, lugnt. Bästa vandrarhemmet jag varit på.
Jag var lite nere första dagen så jag gick på en tidig bioföreställning för att få tiden att gå. Bion ligger bredvid vandrarhemmet. Almodóvars nya film Julieta blev det. En sorglig film, helt okej, men inte oförglömlig som den sorgliga och otäcka La piel que habito (The skin I live in).
På kvällen sa Disa mamma i telefon, och det kändes så sorgligt att vara ifrån henne. I bakgrunden hörde jag Pipen jama som en tok, han tog min frånvaro rätt hårt, sa Jesús, dessutom hördes det hur Sevillas seger mot Liverpool firades ute. I vår stadsdel håller folk på Sevilla (inte Betis, andra laget) så här firas det extra mycket med smällare, jubel och biltutor.

Nästa dag åkte jag till den svenska ambassaden. Den ligger i ett flott område. Där är alla vackra, och någon som bär ryggsäck och sandaler sticker ut, kan man säga.
På ambassaden hänger fotografier av kungen och drottningen och det finns broschyrer om Sverige, storstäderna och Dalarna på engelska och spanska. De jag träffade som jobbar där var så Sverigesvenska att det kändes som en liten kulturkrock, som att, tja, förflytta sig till Sverige på ett ögonblick.
Svårt att förklara.
Alla medhavda papper, personbevis, utlänningspapper, ansökan om svenskt medborgarskapspapper (!) och vad det var stämde, det var en stor lättnad. Har blivit van vid spanska myndigheters papper och stämplar och hade tagit med mig flera extrapapper och kopior för säkerhets skull, trots att de inte stod listade bland det som jag behövde ta med. Men man vet ju aldrig, och jag ville inte göra om resan på grund av ett missat papper. Kvinnan kom rest från Malaga, som kom efter mig, blev inte väl mottagen. Hon trodde att det räckte att beställa en passtid istället för tre; en tid för varje barn, och hon hade dessutom inte tagit med fotografier på dem. Vem skulle komma på den tanken? Bilderna tas ju där!

Mitt emot ambassaden finns en dyr men väldigt fin pastelería. Tips för er som också måste åka till ambassaden. Tröstät på pastelerían efter besöket. Det gjorde inte jag, men jag fick smaka en liten, liten himmelskt god Pastel de Rusia med hasselnötskräm, och hade det inte varit så varmt hade jag köpt med mig hem till Sevilla.
I ett hörn vid tunnelbanan säljs en massa olika sorters fruktjuicer och bagels, och det kändes så exotiskt. Utbudet är stort i Madrid. Det är roligt. Sevilla är mer traditionellt och här finns mest traditionell spansk mat, lite pizza, kinamat och sushi, så det är kul att se andra saker.
Dagens bästa blev att träffa Karin som just nu bor i Madrid. Jag har läst hennes blogg ganska länge. Hon har bott i Sevilla men var inte kvar när jag hittade henne. Tiden gick så himla fort bara, innan min buss till Sevilla skulle gå. Men vi hann med en lunch (thaimat!) mittemot stationen. Karin har fått vänner genom min blogg, otroligt nog, och snart flyttar hon ner till södern igen. Det tycker jag ska bli roligt!

Det var skönt att komma hem till Sevilla. Bussresan kändes längre än de sex timmar den tar. Ditvägen gick fortare eftersom jag sov mer. Ett minus med den resan var just sömnen. En gång vaknade jag av att jag försökt (eller lyckats?) sjunga Broder Jakob. Jag drömde att Jesús sjöng den för Disa i ett annat rum och jag höjde rösten för att sjunga kanon med honom, som vi gör ibland för att få Disa att somna.
Det var fuktigt varmt i stan. Efter två fulla stadsbussar var jag hemma, och lilla Disa åt chokladkex och var det sötaste jag sett, och hon pratade och pratade och pratade. Jesús hade köpt rökt lax och gjorde laxrullar med ruccola. Han sa, att med Disa hade det gått hur bra som helst, men Pipen skulle ha fått en hjärtinfarkt om jag hade missat bussen från Madrid.
Det var gott att vara hemma.

Bilderna förresten, de är bilder från Madrid och ligger inte i någon ordning alls, inget som har med texten att göra, förutom att jag tog dem i Madrid.

Små svårigheter i spanskan

Jag är flytande i spanska, men det betyder ju inte att jag inte har problem med språket ibland.
Just nu kämpar jag framför allt med att lära mig detta:

1. Fruktsallad ska inte översättas ordagrant till ensalada de frutas. Ensalada används om grönsallader. Fruktsallad kallas macedonia.

2. Ordet Regnkläder ska inte översättas ordagrant till ropa de lluvia. Regnkläder heter *bläddrar i ordboken* Impermeable. Jag har sällsynt svårt att lära mig det ordet. Men gör mig förstådd genom att säga ropa de lluvia.

3. Som Simone skriver i ett roligt inlägg; här säger man inte hej när man på promenaden stöter på en bekant som man borde hälsa på, utan man säger adjö. Jag lärde mig det efter ett tag, hur konstigt och bakvänt det än kändes, men nu det senaste året verkar jag ha gått tillbaka till att heja på dem jag träffar istället.
Fel.
Så ska man inte göra.

4. Ett litet bakslag var när jag för ett par dagar sedan bad om paprika istället för paprikapulver i fruktaffären. Sedan allra första början har jag haft så svårt att skilja på  pimienta, pimiento och pimentón (peppar, paprika och paprikapulver) att jag VARENDA gång jag handlat paprika i fruktaffären varit tvungen att öva och testa i huvudet först vad det heter. Så det är märkligt att jag inte har sagt fel förut.
Pepino (gurka) påminner om de andra p-orden, så där får jag också tänka till ibland.



En framgång: Häromdagen sa jag äntligen mitt postnummer på "rätt" sätt när jag blev tillfrågad i en butik. 41 008 (fyrtioett noll noll åtta) istället för 4 10 08 (fyra tio noll åtta).

Picknick och Eurovision

Äntligen slutade det att regna!
Vi tog med Lidia samt matsäck; couscoussallad, prinskorv, mispelfrukter och kanelbullar.
Vi åkte till en tallskog nära risfälten. Det var fuktigt i marken och vatten i bäcken, vilket Disa älskade. Skorna blev genomblöta nästan med en gång, men roligt hade hon!
Vi såg många flamingor som gick och betade, och många rovfåglar.
På kvällen åkte vi till den irländska puben för att se Eurovision med andra svenskar.
Jag stod bakom en pelare så jag såg inget, men jag hörde Sveriges bidrag (det var väldigt hög volym...). Det var inte dåligt, men... tja, en trallvänlig, lite menlös sång. Jesús som tittade tyckte inte om vad han såg, och var säker på att Sverige skickat det bidraget och det framförandet för att landet inte har råd att hålla finalen en gång till. (När jag i efterhand kollade på youtube började jag hålla med.)

När Disa blev trött åkte vi hem. Jag tänkte se omröstningen där, men Jesús retades så för Sveriges bidrag samt hela Eurovision Song Contest som han tycker är urtråkigt, att jag tröttnade på honom och alltihop, tog Disas läggning som Jesús skulle ha skött för att jag skulle kunna se omröstningen, och satte mig i Fula Rummet med datorn.
Det var vår lördag det.


Såg ni ESC?

I Sevilla stängs parkerna vid regn

Jag vet att vädret är alldeles fantastiskt i Sverige nu. Härligt!
Här har det regnat i en  vecka, varit ganska kallt och blåsigt och det verkar hålla i sig till helgen då det vänder. nästa vecka väntas upp till 30 grader... Suck.
Eftersom jag är svensk håller jag mig inte inomhus med Disa hela regntiden.
Eftersom jag är svensk har jag regnkläder, liksom Disa. Så vi gick ut för att leka i vattenpölarna.
Ett barn och en vuxen som är ute i regnet och har regnkläder är så ovanligt här att många stannar och tittar under sina paraplyer, skrattar och pratar med oss.

Utanför huset har vi gator och bilar och parkeringsplatser, vilket inte stör Disa så länge det finns vattenpölar, men jag hade tänkt oss till parken. Efter en halvtimme hade jag ingen lust att gå dit längre, men det hade Disa.
- Parque! Parque! Parque, upprepade hon gång på gång, så jag lyfte upp henne, hon var trött nu, och bar henne till Parque Miraflores ingång. Och möttes av... en stängd grind! Stängd med kedja och hänglås!

Så många gånger som jag har irriterat mig över att VARENDA jävla park här i Sevilla är inhägnad. Parkerna är öppna vissa tider. Har ni hört?! Och när som helst kan de stängas så att ingen kommer in!

I höstas stängdes hela María Luísaparken för att det regnade, och jag kunde inte fatta det, gick från ingång till ingång runt den stora parken för att leta efter en öppen grind, jag liksom många turister och sevillabor, men alla grindar var stängda.
Och nu Mirafloresparken.
PÅ GRUND AV ATT DET REGNADE!
Jag var så irriterad. Vad var egentligen anledningen? Ville kommunen förhindra att fotgängare skulle råka trampa i en vattenpöl?

Jesús gissade att det berodde på risken för fallande grenar.
- Om det faller ner en gren i huvudet på någon kan kommunen stämmas på så mycket pengar, att de hellre stänger hela parken, menade han.
- Tre fjärdedelar av allt mitt pappersarbete på skolan är av samma anledning, skolan måste hålla ryggen fri när folk vill stämma den. För det gör folk. Stämmer.
Grannen som jag träffade i fruktaffären sa ungefär samma sak, att parken stängdes för att det kan ramla ner grenar på folk.
Jag sa inget om vad jag tänkte om det.

Jag gick med Disa till Más istället för att köpa choklad som vi åt på hemvägen, men hon fortsatte att fråga om parken.
- Parque. Parque?
- Vi kan inte gå dit, för den är stängd. Tyvärr, svarade jag varje gång.
Och till slut sa jag till henne, jag som har bestämt att försöka att aldrig tala illa om saker i Spanien (men kan inte hålla inne med att dubbningen är fruktansvärt dålig), hennes hemland, att i Spanien finns det mycket som är fantastiskt, och annat som är väldigt dåligt, och detta att det finns stängsel runt parkerna är en sådan dålig sak. Det skulle aldrig hända i Sverige.

AC/DC och Iron Maiden i Sevilla

Är klockan redan 20, undrade jag förvånat när jag hörde Jesús komma hem med Disa. Jag jobbade och Jesús hade gått till parken med lillan för att hålla sig ur vägen.
Han kommer aldrig hem tidigare, och nu var det fortfarande en kvart kvar... Jag var lite irriterad över att de kom och störde, och undrade samtidigt om det hade hänt något. Bajsolycka? Spöregn?

Fem över åtta hade jag ännu inte slutat, men Jesús kom ut från sovrummet, lämnade Disa i famnen på mig och sa:
- Jag måste iväg, jag ska gå på AC/DC, jag har bråttom.
Oj!
De senaste månaderna (halvåret?) har alla talat om att både AC/DC och Iron Maiden kommer till Sevilla och spelar på Olympiastadion. Varenda människa verkar ha biljett till minst en av konserterna, även de som inte lyssnar på musiken annars.
Jesús lyssnar, men sedan biljetterna släpptes har det inte dykt upp något bra tillfälle att lägga 85 euro (billigaste) på konsertbiljett, dessutom vill han av principskäl inte betala så mycket för en konsert. Det är inte ett skäligt pris. För ett par dagar sedan kom han hem från Casa del Blues som firade ettårsjubileum och sa, att den konserten var musikaliskt mycket bättre än någon som AC/DC eller Iron Maiden någonsin skulle kunna ge, och den hade varit gratis, berättade han.

Men så hade en bekants bekant fått förhinder och sålde sin biljett för halva priset, två timmar innan konserten skulle börja. Jesús fick bråttom att ta sig hem, byta om, lämna Disa, åka iväg och hämta biljetten, åka till stadion, gå ett par kilometer (inga parkeringsplatser) från parkeringen, stå i kö som ringlade sig runt hela stadion, och han hann precis.
Det var fullt, det var gruppens enda spelning i Spanien på turnen.
Jesús hade billigaste platsen längst bort, men såg den lilla pricken som var Guns N´ Roses sångare som hyrts in, som satt i rullstol med brutet ben, och att det var han förstod J av storbildsskärmarna.

Jag blev så glad när jag fick veta vart han var på väg! Han ville ju så gärna gå, alla kompisar skulle dit, och han har dessutom varit så nere ända sedan i söndags när vi spenderade eftermiddagen i hans föräldrahem. Vi åker sällan dit för Jesús vill inte, allt påminner om hans mamma, och pappan har förändrats mycket. Jag förstår, jag skulle inte heller åka till mitt gamla hem trots att det har gått mycket längre tid. Jag försökte hjälpa till, föreslog att jag skulle ta Disa så han kunde gå på bio, se film själv i soffan (går inte med D), gå ut och äta sniglar... Sniglar var det enda förslaget som gick hem... Men så kom konserten.
Disa och jag gick och köpte kebab och plaskade i vattenpölar, och hon somnade efter att ha skrattat mycket, min unge som inte är någon skrattjej.
En bra tisdag, med andra ord.

Vad ska jag göra i Madrid?

Nästa vecka ska jag åka till Madrid för att förnya passet.
Jag har hunnit smälta det här, och börjar se fram emot den lilla resan. Jag tänkte inte på det då, men... ALL ENSAMTID! All lästid! Sova ostört! Gå vart jag vill och inte behöva tänka på någon annan än mig själv. Och återigen, lästiden. Lästiden... Tolv timmar bara på bussresorna fram och tillbaka.
Madrid är som sagt inte någon favoritstad. För stor, för ful för ovacker, för instängd, för mycket trafik, för mycket stad för en som inte tycker om städer, vilket väl är det egentliga problemet. Men det är en rätt rolig stad också, med fantastiska museer, och... ja, vad mer? Jag är ingen Madridkännare, även om jag hunnit se en del de fem-sex gånger jag varit där.
Ni är flera som läser som känner till Madrid mycket bättre än jag. Kan ni ge några tips? Vad ska jag se och göra i Madrid, förutom att fixa pass?

Laga paella

Det är inte klokt. Men efter nio år i Spanien är det först nu som jag har köpt mig en paellera - paellapanna.
Jesús pappa kom dagen efter för att lära mig att laga paella. Det är han som är paellakocken i familjen. Bättre läromästare kan man inte få. Det är alltid han som lagat paella till söndagsluncherna med familjen, som lagat jättepaella på födelsedagsfester utomhus. Det händer nästan aldrig att jag beställer paella när vi äter ute, för den blir bara jämförd med Jesús pappas paella, och mot den har ingen annan någon chans. Dessutom bör paella ätas hemlagad.
Att laga paella är egentligen inte svårt. Det är bara så himla tricks som ska tänkas på, och så många olika moment.
Min paellapanna invigdes med en skaldjurspaella. Den gröna paprikan skulle stekas med vitlöken och senare tomaten (paella-refrito görs utan lök!), den röda paprikan skulle kokas, snäckorna dödas i kokande vatten, som sedan blandas med vattnet som räkskalen kokats i, och det måste vara rätt mängd vatten, ett glas per portion ris, och riset ska stekas lite, och champinjonerna kokas, och man får absolut inte röra i riset för det rundkorniga riset får inte klibbas ihop, och räkorna läggs i efter halva riskoktiden, och, och, och...
Jag är inte redo att lägga ut receptet på bloggen än, måste lära mig att göra paella själv först, utan hjälp.

I går åt vi hemma hos Jesús pappa och tillbringade en vilsam eftermiddag och kväll där. Han gjorde kycklingpaella till oss, och jag studerade, lyssnade, mindes och la nytt på minnet.
"Det krävs en filosof för att salta."
"Paella lagar man med ett glas vin som sällskap." "Men jag dricker inte vin, vad gör jag då?" "Då kan du lyssna på flamenco istället."
"Du måste hela tiden ligga steget före. Du måste hälla på mer vatten innan riset vet om att det behöver mer vatten."
"Om vattnet inte är varmt får du lura riset och hälla på litegrann på olika ställen så att det inte märker något."

Jag tänkte på min kompis som trodde att paella gör man av kylskåpsrester och sådant som man råkar ha hemma. Jag tänkte på hen när Jesús pappa tog fram kycklingen som legat och marinerats hela natten i olivolja med vitlök och timjan för att få en riktigt god smak i paellan. Och skaldjur och fisk och bläckfisk som varsamt väljs ut, och bara vildskjutna kaniner får användas i kaninpaellan, inga industrikaniner.

Jesús pappas paellor är alltid mycket goda, men när de blir perfekta är varenda tugga en njutning, och man önskar att det aldrig ska ta slut.
Gårdagens paella, med kyckling, champinjoner, sparris, morot, ärtor, bönor, paprika, var en sådan. Tur att det blev så mycket!

Kompisbesök

Jesús var på skivinspelning och därefter konsert, och jag och Disa stannande hemma och fick besök av våra svenska kompisar Johanna och Samuel.
Disa blev så himla glad. Samuel är ungefär fyra månader yngre än Disa, och de leker mer och mer tillsammans.
Disas mamma blev också glad. Dels fick jag en anledning att baka (jag gör aldrig det numera, det är för svårt med Disa vaken, och dessutom vill varken hon eller Jesús äta), dels träffar vi så sällan andra föräldrar med barn i samma ålder. Det är egentligen bara två som vi träffar regelbundet, och det blir inte ens varje vecka.
Jätteroligt att se Disa tillsammans med andra barn.
Efteråt... syntes det att barnen hade haft roligt. Det krävdes fyra skivor sockerkaka innan jag orkade ta tag i efterstädningen.
Eller så var städningen en ursäkt till att äta mer sockerkaka.

Ingen bild på hockeyfrillan

Flera av er efterlyser bild på hockeyfrillan.
Ni är tokiga. Naturligtvis tog jag ingen bild på eländet.

Å andra sidan hade det varit bra att ha inför alla kommande klippningar. Då skulle jag kunna jämföra och tänka, att visserligen blev jag ful, men så ful som när jag hade hockeyfrilla blev jag i alla fall inte.

Hockeyfrillan som den sura tjejen gjorde försvann i första hårtvätten. Nu är håret ungefär som vanligt, men med en märklig lugg som hänger ner i vänsterögat, och bara hälften så mycket hår som tidigare. Och det nya morgonrufset kan göra en lite rädd
Men helt okej.

Min hockeyfrilla

Min frisörsalong är ett lite personligt ställe. Här, som på många frisörsalonger här, brukar man inte beställa tid, det är bara att komma.
Det är Diego och hans fru som klipper. Diego går in och ut mellan dam- och herrfriseringen som ligger vägg i vägg, han klipper på båda.
Här kommer det in alla möjliga personligheter, hela familjer, a-lagare, vilsna som frågar efter vägen eller efter butiker som inte längre existerar, blivande brudar... För det mesta sitter någon mamma med sina barn i en frisörstol och pratar med personalen.
Nu är det längesedan jag klippte mig i Sverige, men jag har minnen av snygga inredningar, massagestolar, tidsbokning och till och med serverades te och kaffe på flera ställen. Och det kostade tre gånger så mycket som en spansk klippning.

När håret är tvättat får jag alltid höra "sätt dig här så länge, Diego kommer snart" för då är han inne och klipper herrar. Sedan kommer han med saxen, klippklippklipp, han är så snabb, och ibland hinner jag förklara innan han börjar hur jag vill ha det, och för ett par dagar sedan var första gången som han faktiskt lyssnade och tog mig på orden. Jag hade överdrivit för att få något sånär som jag önskade, men han lyssnade och gjorde precis som jag förklarat, tyvärr.
- Vill du ha frisyr, frågade han efter femminutersklippningen. Att få en frisyr fixad efter klippningen kostar några euro extra, man får alltid frågan och i princip alla vill ha det utom jag, men jag blev överrumplad, det var länge sedan jag klippte mig senast, så jag sa ja.
Diego lämnade mig med mitt blöta hår och tog sig an damen som väntade på honom i stolen bredvid, medan den fantastiskt snygga och otrevliga tjejen som fixar ögonbryn närmade sig mig med hårblås och kam..
Och hon blåste mitt hår platt och omsorgsfullt medan hon pratade med en mamma, och jag ville säga Sluta, det räcker, jag har inte tid, måste åka till Mercadona och handla innan de stänger, men jag sa inget utan uthärdade.
Jag fattade inte att hon var färdig när hon lämnade mig. Skulle hon inte göra något åt håret som hängde i ögonen? Varför hade jag så kort hår där förresten? Hade Diego klippt lugg på mig??!
- Tycker du om det, undrade Diego och mötte min blick genom spegeln.
- Uhm, hm,... Jag ser inte så bra, sa jag trots att ajg ahde glasögonen på mig, försökte spela extra närsynt och gick fram mot spegeln för att vinna tid. Vad sjutton skulle jag säga? Jag brukar alltid ljuga och säga Ja när frisören undrar, men den här gången kunde jag inte. Det var värre än någonsin varit tidigare. Frisyren var så hemskt ful.
- Tycker du om det, undrade Diego igen.
Jag undrade tyst om det var hat eller avsky jag kände för frisyren medan jag försökte komma på vad jag skulle säga.
Kunde inte ljuga.
- Tja... det är... nytt... sa jag, betalade 18 euro och skyndade mig iväg. Hittade hårnålen i fickan och satte fast den irriterande, höga luggen med den. Det var sent, så inte många skulle se mig innan jag kom hem, men det grämde mig att alla kunder på Mercadona skulle se mig så här och tro att jag hade friserat mig så för att jag tyckte att det var fint.
Jag var inte arg på Diego, hur han hade klippt skulle jag inte få veta förrän efter första hårtvätten, utan på snyggtjejen med hårblåsen.

Hon hade gett mig en hockeyfrilla.

Picknick i Alamillo och grillat på restaurang

Josè Alberto var ledig den här lördagen så vi skulle hitta på något, men vad?
Picknick i Alamilloparken? föreslog jag, och så blev det.
Jag gjorde kycklingpaj och lyssnade på P4:s sändningar om kungens 70-årsdag och tyckte om kungen och kungahuset mer än någonsing, har aldrig varit mer rojalist än där och då i köket. Sedan var vi tvungna att åka så jag missade resten.
Kanske var jag en smula nedslagen för den missade radion, och än mer för min nya, ofrivilliga hockeyfrilla, men Lidia var värre däran eftersom hon kvällen innan hade blivit av med sin mobil genom en obehaglig händelse. Hon hade jobbat sent, hennes pappa ringde och undrade om hon skulle komma hem eller sova över hos släktingen som bor i närheten, och just som Lidia la på körde en motorcyklist upp på trottoaren och prejade henne, snodde telefonen och körde iväg.
Men picknicken var bra och vi hade roligt.

Förutom kycklingpaj fanns det tortilla, bröd, chorizo, krämost, tomatbröd, två stora petflaskor med salmorejo och en massa drycker förstås.

Efter en stund var vi åtta personer samt tre barn på picknicken.
Disa lekte och lekte.

Vi gick till den stora lekplatsen en stund, men där var mest stora, våldsamma barn, så vi gick och slängde pinnar i ån och sedan till drickfontänen som Disa älskade. Det bästa hon vet är vatten att leka med!

Hon blev så blöt att inte ens skorna gick att använda sedan och hon fick stanna barfota på filtarna.

När klockan närmade sig halv tio på kvällen åkte vi hem. Vi hade lust att fortsätta med middag på flamencopeñan, men småttingarna behövde komma hem och sova. Så vi bestämde oss för att ses på peñan dagen efter vid två för lunch.


Det här stället är så mysigt! Bara att komma in på jordgatan mellan det gamla San Jeronimoklostret och den mystiska, inmurade tyska kyrkogården är som att landa på en plats långt från storstaden. Borden skuggas av fikonträd och parasoller och i ett hörn står två enkla grillar, och den som sitter man för nära kan få brinnande kolknatter på sig.

Vi beställde ett fat tomates aliñado att dela på. Här är de frikostiga med vitlök, kryddor och vinäger. Gott och lite starkt.

Disa fick en tapa med acedias, plattfiskar, Jesús beställde en tapa med sniglar i tomatsås att dela med Disa, och alla tog vi churrasco de cerdo, grillat griskött som var så saftigt och gott!

Ett minus var väntetiden. Första gången vi ätit lunch där och det var fullt, samt trubbel med personalen. Ett större minus att vi fick stans sämsta servitör. Återkommer gärna, men bara för middag på kvällen då det är lugnare.

Vad har ni gjort i helgen?

Dyrt att förnya passet i Spanien

Kanhända beklagade jag mig väl mycket när jag av tulltjänstemannen fick veta att mitt pass inte gäller längre eftersom det gick ut för en månad sedan. Men jag ville verkligen, verkligen inte åka till Madrid för att förnya det. Ambassaden i Madrid är enda platsen i Spanien för att förnya sitt svenska pass. Jag gillar inte Madrid så värst. För stort, för instängt, för mycket byggnader och trafik. Inte är stan särskilt vacker heller. Och jag gillar inte storstäder.
Jag medger att jag gnällde lite där i bilen, men det var innan jag fick reda på det verkliga problemet med att passet har gått ut. Och det är att det är så dyrt att förnya det.
Det kostar 150 euro!
Plus 18 euro för att få det skickat till Sevilla.
Jag tycker att det är orimligt att ta 150 euro för att förnya ett pass.

Så tillkommer resa tur och retur till Madrid, eventuell övernattning eftersom resan från Sevilla tar ungefär sex timmar, och ambassadens passtjänst stänger klockan 12.30. Och jag ska hitta dit...
Jag blir helt matt.

Visst borde jag ha kollat utgångsdatumet tidigare, förnyat passet när jag var i Sverige, men vem tänker på det i augusti när passet går ut i mars året därpå?