Picknick vid sjön

"Har ni inget annat för er än att åka till den där dammen och grilla" tänker ni nu, för i går var vi där igen.
Man måste passa på, snart är det för hett för att grilla, dessutom blir det förbjudet, så grillsäsongen är kort här.

Det bestämdes redan förra veckan , och sedan dess har det skickats meddelanden fram och tillbaka för att bestämma plats (jo, det blev La Minilla vid El Ronquillo igen) och mat. Särskilt maten har avhandlats. Och när vi kom fram dukades bordet upp.
Låt mig berätta: två sorters hemgjord empanada, två tortillor, ensaladilla rusa (krämig potatissallad), aliño, pizzarulle, gazpacho, färskt bröd, nötter, citronsockerkaka, fruktsallad, choklad, drycker som lades i en stor hink med is, kött och korv som grillades...

Pizzarulle förresten... Jag letade recept på utflyktsmat på nätet. hittade pestobullen, en variant av pizzabullen som tydligen förtjänar upprättelse? Jag förstod att pizzabullen är något som alla har haft med sig på picknick. Jag har aldrig ätit en pizzabulle, inte gjort någon eller ens sett någon, men receptet verkade enkelt. Det var det väl, men jag höll mig inte till det. Tomate frito är gott, jag tar lite till, tänkte jag, och pesto, varför nöja sig med en halv deciliter, varför inte ta hela burken? Inget att spara på! Det blev så mycket fyllning att det omöjligt gick att skära "bullarna", jag fick lägga in hela rullen i ugnen och hoppas på det bästa, och det blev riktigt bra.

Denna pantano är en viktig vattenreserv för Sevilla. Det är ingen naturlig sjö, utan en dalgång vars vattenflöde har täppts igen för att dalgången ska fyllas med vatten. Det är förbjudet att bada i en pantano eftersom man aldrig vet vad som finns på botten. I vissa fall kan man dyka på ett kyrktorn.
(nu händer det att man vissa heta dagar badar i alla fall. Bad lockar alltid här, men åtminstone jag var obekväm med blodiglarna i vattnet, så jag har bara gjort det en gång...)
I La Minilla är det ingen by som har dränkts, jag vet inte vad som fanns här tidigare, men den krokiga väg som leder ner hit tar slut vid vattnet och fortsätter på andra sidan sjön.

Det går en fin väg längs vattnet, och jag gick en bit på den.
Det blir alltid så när vi är här, att någon eller ett par går iväg, eller så lägger sig någon nere vid vattnet och funderar. Skönt att vara själv en stund.

Jag gick rätt långt, men stannande vid en klippvägg där jag hittade en perfekt stol i berget. Jag satte mig på den varma stenen och funderade på allt möjligt, och de flesta tankarna landade i trevliga saker som att reptricket sitter, att jag äntligen lärt mig blanda snyggt och att det nya korttricket funkar och att min lärare Faustino ska lära mig nya saker nästa fredag.

Disa blev så ompysslad och lekt med och hade så mycket att göra och se, att hon helt missade att sova.

Det tog hon igen på natten...
Som började redan när vi gick mot bilarna. Det var nästan helt mörkt, himlen var stjärnklar och Venus lyste så starkt att den speglades i vattenytan.

Raka av bebisens hår

En kompis och nybliven mamma råkade ut för en kulturkrock.
Både barnets pappa och en släkting till honom vill raka av bebisens kalufs.
Jag förstod inte varför, barnet som har så mycket fint hår, varför skulle det rakas bort? Hade hon uppfattat saken rätt?
Jovisst, man ska raka av håret eftersom det nya som växer ut är mycket tjockare och finare.
Jag blev så förvånad över detta att jag började fråga runt, och nu har jag hört om flera fall där håret har rakats bort.

Förstnämnda bebis har kvar sitt hår, det blir ingen rakning där. Mamman tyckte inte att det var någon bra idé.

Billiga apelsiner

När jag fick farmors automatiska apelsinjuicepress tyckte jag att det var en kul grej men... öh... lite onödig kanske?
Jag har ändrat uppfattning.
Nu när jag bor i Andalusien, omgiven av apelsinodlingar, fattar jag inte hur jag skulle kunna leva utan en sådan. Vad gör folk som inte har automatiska apelsinjuicepressar? Dricker de inte apelsinjuice?
Särskilt nu i slutet av apelsinsäsongen kommer apparaten till användning. Apelsinerna är söta och saftiga och säljs jättebilligt. I köket har vi en hel plastkasse med guachiapelsiner, 1,50 euro för fem kilo.
Man får passa på!

Med de här söta apelsinerna börjar lillan dricka apelsinjuice också. Här är apelsinen bland det första som bebisarna provar när de börjar med smakportioner. Vi har väntat med apelsinen eftersom Disa har reflux och kan förknippa den sura apelsinsaften med uppstötningarna hon fick, men i går fick hon dricka apelsinjuice ur mitt glas, och gillade det!

Deklarera första dagen

Började oroa mig för deklarationen. Att den inte har kommit. Har de missat att skicka den till Spanien i år?
Googlar.
"Deklarationen öppnar den 19 mars."
Jaha, jag trodde att den skulle vara inne i slutet av månaden senast.
19 mars. Bestämmer mig för att deklarera så fort det går. Ha det överstökat och inte vänta till sista dagen, som vanligt.


Vet att det inte kommer att bli så.

Sju månader

Disa har blivit sju och en halv månad, men här kommer sjumånadersinlägget!

Disas grej är att prata.
Herregud som hon pratar. Och jag älskar det! Dadada, tatata, bababa, papapa i långa ramsor. På sista tiden har det blivit fler vokaler, det är e och ä och o. Det är brm brm brm brom brom, brrrr med läpparna. smackande ljud med hela munnen och läpparna, gälla tjut, hej, ljud inne i munnen som hon säger när hon vaknar på morgonen, ligger och mumlar de här ljuden för sig själv och låter som en duva... och ljud jag inte ens kan beskriva. Hon experimenterar, testar, undersöker röst och ljud. Jag har gett upp att lyssna på radio när hon är vaken, för hon överröstar den alltid, särskilt om det är bra program som jag vill höra.

Hon ler ofta, skrattar mer sällan. Jag kan få henne att skratta men vet aldrig i förväg vad hon kommer att reagera på, tycka är roligt. Men när ajg hittar något, ett pruttljud, en hickning, en hostning eller en rörelse så kör jag det gång på gång tills hon tröttnar och inte orkar skratta längre. Det skrattet är det bästa som finns. Och dadada-ramsorna.
Disa är lite allvarligt lagd men för det mesta glad här hemma. Det är det ingen som tror på, för när hon är hemifrån och tillsammans med andra blir hon tyst och sluten, till och med hos farmor och farfar. De blir hänförda om de ser att hon ler någongång, och det spelar ingen roll hur många gånger vi berättar att hemma är hon helt annorlunda, för de tror inte på det.

Hos farmor och farfar finns Disas favoritleksak; kusin Elisas stora plasttåg som sjunger. Disa har upptäckt att om man bankar på skorstenen så börjar tåget tuta och sjunga en förfärlig, jobbig sång, så det gör hon, hon bankar och bankar och leker med plastdetaljer och det spelar ingen roll hur trött hon var innan tåget togs fram, när hon får se tåget blir hon glad! Vi har sagt att det är bra att hon har den där leksaken där när hon kommer på besök (ett par gånger i veckan), och jag hoppas att det aldrig kommer innanför vår dörr, för den där mekaniska sången gör mig galen den korta stund jag hör den.
Elisas stapelburkar är också roliga,

 Och alla slag av etiketter, de tycker Disa är roliga att pilla med. Snoddarna i midjan på byxorna också, de går dessutom att stoppa i munnen och suga på.
Fortfarande ska allt in i munen, tänkbara och otänkbara saker som hela mammas armar. Hon griper tag i vad det må vara, stirrar stort med ögonen, säger aaaaa och gapar när hon närmar sig föremålet, hon är som en liten haj!
Katten är ingen leksak, men en annan favorit. Disa tycker att Pipen är så intressant! Hon hejar alltid på honom när hon ser honom, när vi pratar om honom letar hon med blicken, när han ligger och sover försöker hon få tag i honom, grabbar tag i den mjuka pälsen och drar. Jag tar den lilla armen med utsträckta fingrar och visar hur man klappar, det tycker hon är så roligt att hon skrattar högt.

Till Jesús glädje har Disa fattat grejen med trumman. Hon bankar på den med sina små händer, trummar tillsammans med pappa som ropar olé när hon trummar och då skrattar hon också. Han försökte med xylofonen häromdagen men insåg att det var för tidigt, att använda vertyg för att få något att låta är för avancerat än så länge.

Jag läser för henne nästan varje dag och ibland sitter hon tyst och lyssnar och tittar på bilderna, ibland är hon mer intresserad av att ta  boken och bita i den.
Inga tänder än.
Disa avskyr att ligga ner på rygg. I famnen också, och det saknar jag, trots att hon slutade tycka om det vid tre månaders ålder. Men det var så mysigt... Hamnar hon på rygg rullar hon snabbt över på magen som hon tycker är okej nu (jobbigt vid blöjbyten och sovning, hon vill inte sova på mage). Nu försöker hon lära sig att krypa. Ställer sig på händer, drar upp knäna eller fötterna och vinglar lite innan hon faller ner igen.Hon tar sig runt i cirkel, lite bakåt och lite framåt. Ungen är aldrig stilla. Om hon är i famnen klänger och klättrar hon, hon vill inte gärna sitta, ofta måste man böja knäna på henne för att få henne att sätta sig.

Hon sitter själv, men välter alltid åt sidan efter en stund så man får vara beredd.
Disa är intresserad av och nyfiken på allt. Ser hon sladden till telefonen som pappa pratar i lutar hon sig allt hon kan för att se vart sladden leder.
Hon vill alltid ha oss inom synhåll och blir snabbt uttråkad. vilket gör det svårt att få saker gjorda när hon är vaken.
Disas avoga inställning till farmor har äntligen vänt. Nu är det tjejen i fiskaffären som får henne att gråta bara genom att visa sig. Förstå det den som kan.
Sedan hon föddes har hon haft så talande ansiktsuttryck. För det mesta är det himla roligt, ibland är det jobbigt, som i fredags när jag lämnade henne hos farmor och farfar för några timmar och hon tittade på mig med en sådan tyst förtvivlan att det var mycket svårt att gå.

Sju månader gammal, det kändes overkligt att jag skulle ha ett så stort barn. Nu känns det overkligt att hon ska bli nio månader, ett år, ett och ett halvt...

Spansk musik - Triana

Jag har tänkt att det vore kul att presentera lite spansk musik här på bloggen, även om jag inte är den bästa att göra det. Jag avskyr spanskt radioskval så jag har ingen koll på vad folk lyssnar på nu. Jesús lyssnar mest på spanska rockgrupper och en del flamenco, och jag har inte fastnat för någon av de grupperna, och ren flamenco har jag svårt för om det inte är dans till.

Men ett litet hopplock favoritmusik ska jag bjuda på!

Först ut är gruppen Triana som gjorde den andalusiska rocken känd i hela landet på 1970-talet.
Andalusisk rock är rock som går i den andalusiska tonskalan, i vilken även flamencon ingår. Det låter andalusiskt helt enkelt.
Gruppen bestod av tre personer. Namnet kommer från den kända Sevillastadsdelen Triana, stadsdelen där keramikerna, flamencoartisterna och tjurfäktarna kom ifrån.
Musiken är inspirerad av Pink Floyd och den psykedeliska rocken.
Gruppen blev snabbt populär i hela Spanien, den gav ut tre skivor i samma stil, sedan ytterligare två som inte blev lika populära, och när sångaren dog i en bilolycka 1983 var det slutet för gruppen, även om en av medlemmarna har försökt arbeta vidare med den, med nya medlemmar.

Skalbaggssmak

Visste ni att det finns skalbaggar som smakar parfym?






*Ska se efter bättre nästa gång jag äter chips som blivit över från grillningen på landet.*

Födelsedagsgrillning

Jag vet inte vad som hände, plötsligt blev jag störtkär i Bo Kaspers Orkester och Bo Sundström, försökte trycka bort youtube med Bo Sundströmklipp för att skriva blogg istället men det går inte. Och jag kan inte skriva samtidigt som jag lyssnar, så det var knappt att det blev något nytt inlägg.
Men lite kort kommer det ändå (mellan Bo Sundströmlyssningarna, den här låten, till exempel, ):

I går hade vi födelsedagsfest. Jag vet att Jesús allra helst hade velat fira 40-årsdagen med en spelfest, fest någonstans där det finns utrustning för att spela med alla kompisar i olika grupper och konstellationer, men just nu spelar han bara i heavy metalband och få (vänner och släktingar) utanför banden gillar den musiken, det och diverse andra hinder gjorde att det blev det näst bästa: grillning vid El Ronquillo.

Familjen kom samt närmsta vännerna.
Stämningen var lite konstigt, vi hade precis nåtts av en tråkig nyhet i familjen, samtidigt fick vi veta att det blir ett bröllop i sommar, vilket är något att se fram emot...
Jo, nu känner jag att det här är min familj och släkt också, jag är med i den, inräknad, medlem, samtidigt står jag med en fot utanför med min främmande kultur.

Vänner, småbarn, hårdrockare och farföräldrar blandades.
Jesús pappa gick och fiskade, vi andra åt.
Och åt.
Och åt...
Minichorizokorvar, köttt, hemgjord korv grillades. Folk hade tagit med tortilla (fem sammanlagt!), ensaladilla rusa (en slags potatissallad med majonäs och tonfisk), hembakat bröd, hummus, köttfärs- och currypiroger, choklad...
Medhavda drycker lades i kylväskor fulla med isbitar.

Det blev hett, hett mitt på dagen, vi skyddade lillan så gott det gick och höll till rätt mycket i skuggan.

Det var en minnesvärd och roligt dag.
Nu kan jag inte skriva mer om den för jag måste återgå till att lyssna på samt googla Bo Sundström.
Vi ska ju försöka vara i Sverige i en hel månad i sommar bara vi kan fixa boende för hela den tiden. Undrar om Bo Kaspers kommer att spela då?  :-)

Kvinnodagen i sydspansk byskola

- Du, kan du ta en bild på mig när jag byter blöja på Disa?
Jag blir lite förvånad över Jesús fråga, det blir jag.
- Varför då?
- Jag behöver den till skolan.
Tystnad.
Om jag väntar kommer kanske förklaringen, men det gör den inte så jag frågar.
Jo, Internationella Kvinnodagen uppmärksammas i Jesús skola på flera sätt. Ett av dem är att lärarna ska sätta upp bilder på sig själva utförande något typiskt kvinnligt eller manligt. Den manlige rektorn, till exempel, ska stryka skjortor, den kvinnliga engelskläraren skruva någonting, och de tyckte att Jesús skulle byta blöja.
- Jaha...Men är det en bra... Behövs det verkligen?
- Ja. Jag kan lova dig att inte en unge i den byn har någonsin sett en man byta blöja, eller diska eller bädda.

Så blev det fredag. Tre mammor var på besök i skolan och berättade om sina yrken, en som fick sämre betalt än sina manliga kollegor och bytte yrkesbana till lastbilschaufför, en som vårdar gamla och menar att många manliga patienter önskar att män jobbade där, och alla tre berättade om svårigheten att först jobba hela dagen och sedan komma hem och göra allt hushållsarbete.
Eleverna hade fått skriva lappar att sätta upp i ett stort, gemensamt träd med löften om något de ska hjälpa till med hemma, underförstått; hjälpa sina mammor med i hushållet.
Barnen fick också gå runt mellan olika stationer och prova på saker. Bädda en säng, sopa golv, diska, hänga och vika tvätt, skruva i en glödlampa och koppla ihop ett par högtalare, samt spika. Syftet var att visa att både pojkar och flickor kan skruva glödlampor och diska.

Bilderna då?
Tja, Idén i sig var väl inte dålig. Om det bara hade varit trovärdigt. Lärarna skulle vara förebilder, men visade sig i situationer som de aldrig är med om annars, inte en unge låter sig luras av det. Engelskläraren som skulle skruva hade klätt sig i makens arbetsoverall och poserade. Den äldre kvinnan mixtrade med sladdar, något som hon aldrig gjort tidigare. Den unga nya tjejen som hade sådana bekymmer med att komma på ett motiv, eftersom hon "aldrig gör manliga saker" målade en vägg.
Om rektorn verkligen stryker skjortor vet jag inte. Det alla ungar hade skoj åt var bilden på Jesús. En man som bytte blöjor!
Han tror att de förstod att det är på riktigt.


Kommentera gärna. Jag tänker för mycket för att kunna skriva något vettigt.

Disa och maten - uppdatering

Jag skriver en liten uppdatering till förra inlägget om maten.
För en och en halv vecka sedan blev det en liten vändning med Disas mat. Vi skaffade ny nappflaska som hon tycker är okej, hittade ett nytt pulver (cereales, inte ersättning, mer om det i annat inlägg) som löses upp mycket bättre i mjölken, slutade med antirefluxmjölken och kör bara med vanlig mjölk och extra många skedar cereales (förutom att mjölken blir tjockare, vilket behövs för refluxbarn, då kommer maten inte upp lika lätt, blir den också mer näringsrik), kom på att när hon äter med sked behöver hon bli distraherad, inte som med flaskmatningen då hon slutar äta vid minsta ljud.
Och så gjorde vi en grönsakspure på kokt morot, potatis, lök och pumpa som får koka med lagerblad och vild oregano, en len fin puré med en skvätt olivolja, den blir riktigt god, och den gillar hon!
Kom också på att refluxmedicinen går ut tidigare än de 14 utlovade dagarna, så i slutet av flaskan ger medicinen inte så mycket effekt längre, får alltså skaffa ny tidigare.

Har ni tips på god mat för sjumånaders unge så är de välkomna! Det finns nog massor som vi inte har provat. Hon vill förresten ha lättäten mat, inga bitar i.

Disa och maten

Jag har skrivit förut om att det har varit problem med maten. Lillan går inte upp så mycket i vikt på grund av refluxen hon har, i september var hon inlagd på sjukhuset för att utredas.
Hon får medicin och den verkar fungera, men hon äter ändå lite. I december var det så illa att jag först trodde att vi skulle behöva åka till sjukhuset istället för att resa till Sverige, sedan var jag beredd att ringa sjukvårdsupplysningen när vi väl var där.
Det visade sig att Disa ändå gick upp 400 gram den månaden, och det var en sådan lättnad att jag under hela januari varit helt lugn eftersom hon åt mycket bättre då. Första månaden utan oro. För om jag inte behöver oroa mig för maten, det allra viktigaste, då finns det inget att oroa sig för alls.
Sedan kom februari, och jag vet inte vad som hände. Återigen satt jag på månadskontrollen på sjukhuset med Disa i knäet och hjärtat i halsgropen. Slitet uttryck, men det är precis där det sitter innan jag får veta om de vill att vi ska börja sondmata Disa eller inte. Hon har gått upp så lite sedan hon föddes att jag inte ens vågat skriva det.
300 gram. Hon räddades av att huvudet hade växt.
Disa åt bra sena kvällar, nätter och tidiga morgnar när vi väckte henne för mat. Förmodligen för att hon var för trött för att tänka. Enligt läkaren är det hennes minne av de sura uppstötningarna som spökar, Det är på grund av de minnena hon har gråtit bara av att få haklappen på sig, och sedan var det detta med nappflaskan som hon inte ville ha (nej, det blev aldrig någon amning).Plötsligt var det bara en eller två flaskmatningar om dygnet som fungerade. 12-14 timma rutan mat, inga problem tyckte hon. Vi gav henne en massa vatten (vatten får hon genom ersättningen, men när hon äter mindre än 750 milliliter, dvs altlid numera, behöver hon extra vatten)så hon inte ska bli uttorkad) och försökte med gröt, grönsaker, banan och annan frukt med sked.


De här månadskontrollerna hos specialisten, de är en pärs. Disa kontrolleras på alla sätt, mäts, vägs, underhudsfettet mäts på flera ställen så det blir röda märken efteråt, huvudet mäts, överarmen... och hon avskyr det. Själv är jag lika nervig varenda gång innan vägningen, och i går rann det över. Den som har ett barn som äter dåligt märker att hela livet börjar kretsa kring barnets mat, att barnet får något i sig, glädjen de gånger då en nappflaska avslutas, oron varje gång den inte gör det. Jag frågade om det fortfarande är aktuellt med sondmatning, och fick till svar att nej, Disa är på gång nu, hon blir bättre och bättre. Hon har länge legat under lägsta vikt- och längdkurvan, men nu har hon istället hamnat på den. Och vi grät ikapp däri doktorns rum, jag och Disa, jag för att en oro släppte, Disa för att jag råkat dunka hennes huvud i skrivbordet när jag böjde mig ner med henne i knäet efter boken som hon slängt i golvet. Jag är ingen gråtig typ alls, men allt med det här barnet... hon är det viktigaste jag har.


Det visade sig att hon äntligen har nått upp till sexkilosgränsen! 65 centimeter lång och sex kilo! Min tjej!

Födelsedagshemligheten

Grattis på 40-årsdagen Jesús, så här ett par dagar efteråt.
Vi träffades inte mycket på grund av jobben (för jäkligt att fylla år på en tisdag, sämsta dagen i veckan) men jag vet att det blev rätt bra ändå.
Engelsk frukost, små mellanmål gömda i jobbväskan, friterad fisk och skaldjur på en freiduría till lunch, pestiños (som du älskar) som dina föräldrar köpte när du och Disa åkte och hälsade på... (jag är glad att de kom ihåg, visste de även hur många år du fyller?)
...och så avslöjades hemligheten.

I helgen blir det grillfest med hela familjen och vännerna. I maj firar du och jag och Disa själva. Med tre nätter i staden som du drömt så om att få se!