Spanien vaknar - engelskan är viktig

Angående inlägget om att spanjorer är dåliga på engelska.
Jag tror att det håller på att ändras.
Tidigare har intresset för engelskundervisningen varit ganska lågt. Man har inte behövt kunna engelska. Allt är dubbat, och spanjorer reser inte så mycket. Om man jämför med svenskar till exempel. Det har naturligtvis med ekonomin att göra. Svenskar har råd att resa.
Vad jag vill komma till är att spanjorer inte har sett någon nytta med att lära sig engelska förrän nu, när den ekonomiska krisen har gjort det så svårt att leva i landet, när vuxna ser efter flyktvägar och letar möjligheter att ta sig härifrån och försöka hitta arbete någon annanstans. Nu skulle det vara bra att kunna engelska, men nu är det sent. Man lär sig inte ett språk på några månader.
Tack vare detta uppvaknande har föräldrar blivit måna om att barnen lär sig god engelska. De söker sig till privatskolor där undervisningen kan vara bättre, de sätter barnen i språkskolor som skyltar med engelska och amerikanska lärare, föräldrarna har svårt att hjälpa till med läxorna eftersom de själva inte kan engelska men betalar privatpersoner, engelskspråkiga utlänningar, som kommer hem till barnen och hjälper dem.
Och överallt på stan ser man lappar om så kallad Baby English.

Tråksöndag

Söndagen var en riktig tråkdag.
Fast den började bra. Jesús förberedde engelsk frukost tills jag vaknade. En liten söndagstradition vi har när vi är hemma på söndagar. Baked beans, stekt ägg, rostat bröd, gott smör, tjocka, stekta korvar och granatäpplejuice.
(Blev bara en liten sallad till lunch sedan, kan jag tala om.)
Sedan spelade vi ett parti Carcassonne (jag vann), och därefter ägnade vi oss åt nödvändigheter.
Jag pluggade medan Jesús lagade mat för hela veckan. Brytbönor, grönsakssoppa, aubergine, linsgryta... La torkad, saltad bacalao i blöt (den måste ligga i blöt i två dagar) inför en portugisisk rätt som han ska laga i veckan.
Vi tvättade mattor, torkade föregående dagars tvätt inomhus, tvättade golv, tvättade kattlådan, skickade viktiga mejl.
Gick inte ut på hela dagen, men det var ändå mulet.
Hann inte med att skruva upp sovrumslampor, limma list och hänga upp tavla, men allt det andra som blev gjort... Känns finemang.
Kvällen avslutades i soffan med varm choklad och Skärgårdsdoktorn.
Vilken serie alltså...

Dagens citat förresten: "Diderichsens originalschema är abstraktare, skönare och sannare, men just därför kanske lite mindre pedagogiskt."
/Lars-Johan Ekerot

Angående satsscheman med sekvenser av verbala, substantivistiska och adverbiella positioner. Vi talar ordföljd alltså.
Tror inte att min förvåning av ovanstående citat framgår. Hade ni boken framför er skulle ni förstå.

Grillfest hos Jesús bror

Som alltid hos Jesús bror bjöds det på en skojig fest.
Vi fick massor av gott att äta. Började med en underbar lammgryta, fortsatte med grillat.
Mini-chorizokorvarna var bäst.

I en stor, isfylld hink fanns läskedrycker och juicer, i en annan öl. Ingen behövde gå törstig.

När ingen orkade något mer förbereddes det för tårtkalaset. Hittills hade vi varit släkt och familj, nu sent på eftermiddagen kom fyraåringens klasskompisar för att äta tårta och leka.

Tårta blev det till alla, och donuts med choklad. Vissa vuxna på festen är så förtjusta i donuts med choklad att de satt och mådde illa i soffan inomhus resten av kvällen. "Jag har inte ätit donuts på flera år" var ursäkten.
Den annars tecknade figuren Svampen Bob (Bob Esponja) kom på besök till ungarnas glädje.
Det blev musik och lek med vattnet i poolen, de vuxna pratade och dansade.
Och Carapapa var ute, till barnens förtjusning.

Lyckat kalas.

Släktkalas

Nu ska vi hem till Jesús bror på släktkalas.
Det är en liten brorsdotter som fyller fyra.
Det ska bli skoj, man får alltid så mycket mat, alltid grillat och en massa tapas.
Och inte för att vara sån, men jag skulle uppskatta om inte J:s brorsbarns partner kom.
Dessa översociala människor. Som pratar mer och är mer trevliga mot mina svärföräldrar under en timme än jag lyckats med på sex år.
Jag önskar att J:s svågers pappa kunde komma, han är den ende som är mer osocial än jag. Jag stannar ju ändå i samma rum som övriga...

Joni Di och Sin Conneri - spanjorers engelska

Varför vi pratade om äldre skådespelare och folks dragning till dessa när skådespelarna kommer till åren, glömde jag i samma stund som Jesús sa Sean Connery (exempel på, enligt honom, skådespelare som kvinnor i alla åldrar attraheras av).
Han sa det med engelskt uttal, och jag reagerade genast.
- Sean Connery? Varför sa du så? Säger folk verkligen så här?
- Nej, man säger Sin Conneri.
- Varför sa du Sean då?
- För att jag pratar med dig. Så att du ska fatta. Annars hade jag sagt S - e - a - n, som det stavas. "Sin" låter för fånigt.

Här i Spanien är det godkänt att uttala engelska namn som de stavas. Och det är tur det, för spanjorer är gräsligt dåliga på engelska. Vilket inte är så konstigt, engelskundervisningen i skolan är rätt ny. När Jesús gick i skolan var det franska som barnen lärde sig.
Yngre lär sig alltså engelska genom den obligatoriska undervisningen, men den är inte särskilt bra. Fråga en spanjor vem-som-helst på gatan och hen säger att den är usel.
Jag ser två stora problem med att spanjorer är så dåliga på engelska:

1. Allt dubbas. Filmer, program, radiointervjuer. Stora artister gör särskilda versioner av sina låtar för den spansktalande världen. Spanjorer hör aldrig någonsin engelska och vet helt enkelt inte hur språket låter, hur orden ska uttalas. Förstår inte engelsk engelska när de hör den.
2. Lärarna kan inte heller engelskt uttal.


Nåväl.
I början fattade jag inte detta. När spanskfröken sa Joni Di förstod jag verkligen inte att hon menade Johnny Depp. Att man sa "O dos" istället för U2 (på engelska) tyckte jag lät lite fånigt, fast inte lika fånigt som "a se de se" (AC/DC).
Nu är jag van och behöver inte ens tänka efter när Jesús pappa pratar om Omprej Boga (Humphrey Bogart) till exempel.
Är det förresten lika illa i norra Spanien, ni som vet?

Tillbaka till konversationen med Jesús.
Han vet hur namnen ska uttalas, men vägrar säga dem på engelska när han pratar med en spanjor. Vägrar. Det är inte alls väl ansett att använda engelskt uttal. Den som gör det ses som en viktigpetter som försöker sätta övriga på plats och demonstrera sin egen intelligens.



För den som vi lyssna på en spanjors engelska kan jag rekommendera DEN HÄR länken. Det är den kände och populäre Raphael som gjort en version av Aquarius från musikalen Hair.

HÄR kan ni läsa en krönika på samma ämne.

Två tecken på att spanska är mitt andra språk

1. Skriver komihåg-lappar på spanska.
Blev lite förvånad när jag upptäckte det.
Hur länge har det pågått?

2. Pratar i sömnen på spanska.
Drömde i lördags natt att jag undervisade en liten flicka i svenska. Vi var inne på meningen Två gröna äpplen.
- G - R- la vocal sueca Ö - N -A...
Jesús vaknade av min röst och tyckte att det var så lustigt att han var tvungen att väcka mig och tala om det.
- ...och det var precis med din läraröst... Det var jätteroligt. Verkligen, verkligen jätteroligt, sa J gång på gång och försökte hindra att skrattet bröt ut, eftersom han skulle ha svårt att somna om då.

Så här ser det ut att gå den livsfarliga "camino del rey"

Som kommentar till det här inlägget, och med anledning av El camino del rey, fick jag en länk till en film av Anna Granström.
En person som har gått El camino del rey, den byggda promenadvägen uppe i bergen, har filmat.
Vi säger så här: Jag blev lite besviken när jag fick reda på att man inte längre kan/får gå vägen.
Besvikelsen försvann när jag insåg att bergsvägen saknar räcken.
Efter att ha sett filmen kommer jag aldrig mer hysa någon längtan till farliga bergsvägar.

Alltså, det är fruktansvärt.
Känsliga tittare varnas.
Man får svindel från skrivbordsstolen.

Klippet kan ni se HÄR.

Pipens skräck

Det började med att han kliade sig.
Sedan såg vi en svullnad på hakan.
Och pipen fortsatte att klia sig tills han blödde.
Den kattallergiska veterinären kom strax fram till att pipen fått svamp, och att det är lätt att behandla.

Lätt är det sista ord som jag skulle beskriva behandlingen med.
Klart att vi testade att blanda medicinen i favoritmaten, och klart att han vägrade äta den.
Så det blev att tvinga.

Det är fruktansvärt.
På något övernaturligt sätt vet pipen när vi ska ge honom medicinen. Varje gång. Vi har försökt allt. Ge den på helt olika tidpunkten. Inte prata om det. Gå runt i rummet och verka naturliga. Förberett den långt innan.
Men pipen överlistar oss alltid och försöker gömma sig. Helst under sängen, men vi brukar stänga dörren ett par timmar innan.
När det är dags börjar det med att jag jagar honom runt i rummen. När han blir instängd i ett hörn tittar han skräckslaget på mig och jamar hjärtskärande. När jag lyfter upp honom ökat ljudet i styrka. Sedan börjar han kränga.
När vi sätter oss på golvet, där han får minst tag med klorna mot underlaget, kränger han som värst. Han får en otrolig styrka i musklerna och sätter klorna överallt där han kommer åt, mest i mina ben och armar som nu är randiga och prickiga av små blodfläckar.
Till slut lyckas jag få ett någorlunda fast grepp i nackskinnet, och då börjar nästa övning, den att försöka få upp gapet på honom tillräckligt länge för att Jesús ska släppa in pillret, och tidigare den flytande medicinen . Nu, under pillerperioden, är det svåra att få pillret att stanna i munnen. Brukar ta två-tre försök.
Det ramlar ur. Eller så spottar han ut den. Är det möjligt?
Därefter springer pipen ledset och gömmer sig någonstans medan vi lägger upp delikatessmat som han ska bli sugen på, för att svälja ner tabletten med något.

Fruktansvärt.
Hemskt att se pipen plågas så, hemskt att plåga honom. Första veckan var han hela tiden rädd för stängda dörrar, för Jesús och för att jag skulle lyfta upp honom. Då tog det ett par timmar innan han kom fram igen.
Det har gått över det mesta, han begriper nu att inget mer kommer att hända när han väl svalt medicinen och följer för med in i köket för att få något (mycket välförtjänt) gott.
I morgon börjar sista veckan med medicinering. En vecka av flytande medicin. Det är värst.
Vi kommer att vara märkta för livet alla tre efter den här perioden...

En vecka flytande medicin, en vecka tablett, ytterligare en vecka flytande.
Vi är halvvägs nu,

Arga bibliotekstanten

För er som gillar bibliotek.
Läs den roliga bloggen Arga bibliotekstanten.
Har lagt till en länk under Favoritbloggar.
Bibliotekstanten slutade blogga för ett år sedan, men det är en himla rolig blogg, så gå in och titta där!

Påven och åsnorna

Påven Benedictus XVI avgår.
På svenska nyhetssajter skrivs det om pedofilskandaler och liknande, men jag kan berätta, att här i Spanien, det katolska landet, har inget som påven sagt eller gjort upprört mer än det som kom fram före jul.

Missade ni påvens tillkännagivande?

1. Det fanns varken åsna eller mula i stallet när Kristus föddes.
2. De tre vise männen kom från Andalusien.

Den första kommentaren gjorde folk rent förbannade.
Det har väl att göra med att man här har julkrubba istället för gran och tomte, och i alla krubbor finns åsnor och mulor.
Påståendet har sin grund i att det ingenstans i de fyra evangelierna i bibeln står att det fanns åsnor och mulor i stallet.
Den föreställningen kommer från några av de apokryfiska evangeliserna.
Fast från de evangelierna finns många andra uppgifter som kristna tar för sanning. Ett exempel, nära till hands, är namnen på de tre vise männen, som varenda spanjor kan.

Och när vi då pratar om de tre vise männen kommer vi in på påstående nummer två.
Påven kom fram till, när han skrev om Kristus, att de tre vise männen kom från Andalusien, från Tartessos som det hette då, eftersom det lilla riket står omnämnt i gamla testamentet som en plats varifrån det handlades mycket med guld och silver. Påven förknippade detta med att de tre vise männen bringade dyrbara gåvor till den nyfödde, och därför borde komma från Tartessos.


Som motvikt till det här inlägget tycker jag att ni ska läsa Erik Helmerssons krönika, den är riktigt bra.

Mandelträd och El Chorro del 2

Efter natten i Álora åkte vi vidare, tillbaka till El Chorro på trasiga, vackra vägar som antingen leder förbi stupande sluttningar eller förbi grönskan av palmer, apelsinodlingar, enorma aloe veror, spridda blommande mandelträd och citronträd.

Åt frukost i Carratraca. Churros med kaffe och varm choklad till.

Jesús var besviken efter att när någon i grottmålningsgrottan äntligen svarade, sa personen i fråga att man måste ringa en vecka i förväg för att besöka grottan.
Lägg det på minnet, ni som är intresserade av Cueva de Ardales/Cueva Doña de Trinidad, för den informationen står inte på hemsidan.
Jag var istället lycklig efter att ha tillbringat en lång stund ensam med ett blommande mandelträd.

Vi åt lunch på en restaurang i El Chorro. Grillat kött till mig, lammgryta till Jesús. Mycket gott.

Vi förvånades, liksom dagen innan, över att det var så många utlänningar där. Det beror nog på närheten till solkusten.
Hit åker många klättrare, och ett gäng sådana hade vi gåendes framför oss ett tag när vi ville titta närmare på Camino del rey. Vi gick besteg ett berg, de gjorde något värre.
En vanlig bild från El Chorro är förresten den här:

Ser ni bron? Ser ni gångvägen? Det är den som kallas Camino del rey efter att den gamle kungen invigningsgick den, vägen som sjömän under 20 års tid byggt på i början av 1900-talet. Kan dessvärre inte säga vad den nyttjades till. Kanske någon av er har mer information?
Idag är den första biten av vägen raserad, kanske med vilje för att inga turister ska ge sig upp på den. Den är rätt farlig. Delvis utan räcke, och mycket, mycket högt ovanför marken. Skitläskigt med andra ord. Får svindel när jag ser närbilder på den. Klättrare tar sig ändå upp, går en bit av vägen och går även över bron på ovanstående bild.

Vi hade istället tagit oss mycket högre upp än klättergänget och såg på nära håll gamar flyga över våra huvuden. J skojade om att de väntade på klättrare som föll ner.
Hm.
De kunde lika gärna väntat på galningarna som gick genom tågtunnnlarna.

Jesús tyckte att det var onödigt att gå geom tunnlarna, men tyckte inte att det var lika läskigt som jag eftersom han som barn brukade leka på järnvägen utanför en tågtunnel. Bland annat brukade han och hans kompisar lägga mynt och andra föremål på rälsen för att se hur platta de blev när tåget körde över dem.

Innan vi åkte hemåt försökte vi titta på Bobastroruinerna. Omar ibn Hasún byggde inte bara ett fort där i trakten på 800-talet, utan en liten stan också och lät den bilda ett eget kungarike, något som irriterade kalifen i Córdoba mycket.
Vi hade velat se ruinerna, men det var stängt.
Så vi fortsatte till en närliggande utsiktsplats istället:

Det har varit en toppenhelg.
Helt perfekt.

Mandelträden och El Chorro del 1

Det var bergstrakter i Malagaregionen som var målet för vår helgutflykt.
Jag ville åka för att se mandelträden blomma, trots att jag visste att det är sent på säsongen. Men dumbommen J har de senaste helgerna repat både lördagar och söndagar så det har inte gått att åka tidigare.
Det var sent som sagt, men vi såg enstaka träd.

Det var inte bara mandelblommen som var resans mål, utan även El Chorro som vi båda var nyfikna på.
El Chorro ligger i en nationalpark nära Ardales. Ett område med mäktiga stup och höga berg, och därifrån utgår många vandringsleder.
Vi hann med en halv på lördagseftermiddagen.
Det var så vackert.

På vägen gick vi och plockade mandel.

Jag åt bara en. Den var besk och smakade...mandel, som mandlar brukar göra.
Jag gillar varken beska eller mandelsmak.
Det gör däremot Jesús.

Att vi inte hann med hela leden berodde på att vi körde fel på vägen dit.
Men det var en bra felkörning.

Vi hade bokat hotell i Álora.
När vi kom fram var det karneval på torget i byn. Glad överraskning tyckte vi, även om det var trixigt att hitta parkeringsplats.
Vi blev så vänligt mottagna av en stor, rund, äldre man på hotellet.
Det gemensamma rummet där var fullt med fotografier på alla mannens familjemedlemmar.
Vi gick ut för att titta på karnevalen. Det var livat på torget även om många hade gått hem redan. Många var utklädda. Vi kom lagom till finalen i dräkttävlingen.

Vi var hungriga, och jag fick till slut ge med mig och inse att bästa alternativet tycktes vara den lilla restaurang där det stod Öppet på fyra olika språk. Ett av dem var svenska.
Jag är fördomsfull, jag vet det. Men jag blir alltid misstänksam om jag ser något som ska locka utlänningar. Menyn på engelska, bilder på maträtterna... Tror alltid att det är ett dyrt och dåligt ställe.
Vilket det ju inte behöver vara.
Jag tyckte i alla fall att menyn var kul. Man kunde beställa chili con carne, lax med dillsås och andra exotiska rätter. Jag valde skagenröra med rostat bröd samt kyckling med ananas och ris. Jesús var tråkig och valde hamburgare, som man ju kan äta i Sevilla också.

Nästa morgon blev jag nyfiken på utsikten från vårt rum. Hade anat något när jag tittat genom de kraftiga dörrspjälorna. Med gemensamma krafter fick vi upp dörren, gick ut på den 30 centimeter breda balkongen och häpnade över utsikten.

Vi trodde att vi bodde på bottenvåningen på hotellet, men på den här sidan stupade huset rakt ner och vi befann oss högt ovanför marken. Àlora är en by med stora höjdskillnader, många backar och slingriga gator där det är lätt att gå vilse, eftersom man inte kan räkna ut vart de leder. Säkert tecken på att staden byggdes under muslimernas tid. Liksom borgen uppe på höjden är ett tecken. Det här är ett av de sista områdena som var muslimskt, här höll de ut sisådär tvåhundra år längre än i Sevilla, som snabbare föll för de kristna kungarna.

Fortsättinng följer...