Vandring mot ödebyn

Vi kom iväg så sent att det var precis mitt emellan frukost och lunch på baren, så det enda som fanns att tillgå var carne con tomate. Inte illa att börja dagen med det!

Efter varsin tapa åkte vi iväg mot Linares de la Sierra varifrån det utgår flera vandringsleder. Vi siktade på den som går till ödebyn Los Madroñeros.
Fast först åkte vi in i Aracena, som man ändå måste passera, för att köpa bakverk. Det finns ett alldeles fantastiskt sådant där på konditoriet Rufina. Det ser ut som en semla, men det är inte grädde i vetebullen utan en smörmarängkräm. Den bullen var slut, men det blev tre andra godsaker istället.

Linares är en mysig by att promenera i. Den är inte turistigt på något sätt, och det verkar som om utlänningar inte hittar dit. Jag tänkte på Mijas mellan Fuengirola och Benalmádena på solkusten dit så många åker. Man ser hur det har varit och förstår varför turister började åka dit. Nu är allt genuint borta. Det finns inget annat än souvernirbutiker och turistrestauranger. Men folk fortsätter att åka.
Linares är något annat.

När vi väl hittade vandringsleden visade den sig vara en besvärlig väg på rullande stenar i ständig uppförsbacke. Det varade i ett par kilometer.

Vi stack oss hela tiden på taggbuskar, men plockade röda, söta madroños från träden och beundrade jättelika aloe veraplantor. Stenmurar och korkekar kantade stigen, då och då lät det av ekollon som ramlade ned, och vi hade en finfin utsikt över de gröna bergen.

Till slut planade det ut och vi hamnade vid ett ödehus. Ett taggsnår fick tillfälligt stopp på oss, och det tog en stund innan vi kom på att man kunde gå runt huset och komma ut oriven på andra sidan.

Nu hördes röster.
Jag gissade att vi var framme och att hela ödebyn var full av vandrare som satt sig att vila och äta, men det visade sig vara fem pensionärer som kom från motsatt håll. Spanjorer hörs verkligen. Det var åtminstone trekvarts vandring kvar, berättade de, så vi gick inte längre för att inte behöva gå tillbaka på stenstigen i mörker.
Vi satte oss vid några mandarinträd som var fulla av frukt. Jag plockade mandariner som fallit ned, men de var lite sura så jag övergick till matsäcken; chorizosmörgås och bakverk som klarat sig rätt bra i ryggsäcken.

Nästa gång ska vi börja i andra änden av leden, i Alájar, för ödebyn ligger någonstans mitt emellan Linares och Alájar. Jag är ju fortfarande nyfiken på stället!

Jesús sanndröm

Även om jag överöses med pussar, omfamningar och trevligheter så är det inte jag som är Jesús största intresse, utan musiken. Från gräsligaste moderna konstmusiken till hårdaste heavy metalbanden. Och gruppen som överglänser alla är Judas Priest. Det har varit favoritgruppen sedan 1988 när unge Jesús kom hem med nyinköpta vinylskivan.Judas Priest Live
Nu kommer han hem från övningen med Ira Regia, och det glittrar i ögonen på honom.
- Dom säger att Los Judas ska spela i Sevilla!
- Nähä! När?
- I maj! 18 maj! Men det kanske inte är sant... Det är inte säkert... Det går rykten...
Men efter en titt på nätet visade det sig att ryktet stämmer. Judas Priest ska spela i Sevilla i maj.
- Jag drömde när jag var liten att Judas Priest kom till Sevilla. Att de spelade Breaking The Law på La Cartuja!
La Cartuja är området där Jesús brukade leka med grabbarna, och där senare världsutställningen 1992 sattes upp. I samband med den byggdes El Auditorio där de stora artisterna spelade under utställningen.
Det är där Judas Priest ska spela om ett halvår..
- Det var en sanndröm. Jag drömde en sanndröm...

http://www.youtube.com/watch?v=4Hbw6RJyMoE

Spanien vs Portugal

Även om Spanien inte är tipp topp så är det i alla fall inte så illa som Portugal, säger man ibland här.
Ekonomin är väl ett exempel. Jag är inte insatt. Inte alls. Men det verkar faktiskt vara så att det är värre med Portugals ekonomi än med Spaniens, och ett led i att försöka hålla landet uppe är tydligen att det från och med igår, onsdag, kostar pengar att åka in i landet. Spanjorerna protesterar förstås, och säger att de kommer att sluta åka till Portugal. (Många spanjorer som bor nära gränsen åker dit och handlar eftersom det är billigare i grannlandet.) Jag vet inte jag. Om det handlar om ett par euro spelar det nog ingen roll, men om det är som det sägs, att man får köpa kort för 60 euro, kort som gäller för några resor bara, lär nog Portugal få mindre besökare hädanefter.
Men Portugal behöver pengar, liksom Spanien, vilket verkar vara anledningen till ständigt stigande antal böteslappar som delas ut för allt möjligt här. Det gäller att passa sig.
Spanjorerna säger att portugiserna kör mycket sämre än de själva, vilket jag konstaterar inte stämmer.  Vore det inte så farligt skulle jag skratta åt alla som sicksackar sig fram på vägarna, och som lägger sig tätt, tätt bakom framförvarande bilar för att skrämmas innan de kör om.
Portugal vinner helt klart på vänlighet.
Det är möjligt att jag har hamnat i den mest ovänliga delen av Spanien, där man blir förvånad varje gång som en kassör lyfter på huvudet och tittar på en, affärsbiträden inte står och pratar med kompisar eller i telefon istället för att hjälpa kunder, varje gång som man inte blir ovänligt bemött på en bar. Men det händer inte så ofta.
Märk väl. Privat är spanjorer trevliga, tro inget annat.
Och dessutom: toaletterna!
Sevilla är ökänt för att inte ha offentliga toaletter. Man brukar bli tvungen att gå och köpa någon på en bar för att få tillgång till toalett. Och alla toaletter, oavsett om de finns på baren, på en bensinmack eller är offentlig, är i samma skick. Sittringen är alltid borttagen och det är urin på porslinsringen. Det finns inget toalettpapper. Finns det papper ligger det utspritt i små bitar på det söliga golvet. Det finns aldrig pappershanddukar. Ofta saknas tvål. Ibland även vatten.
I Portugal finns inte bara offentliga toaletter, alla dass jag har besökt har varit i lika fint skick som hemma.
Intressant va?

Évora i Portugal

Tack vare helgdagar är Jesús är ledig ända till fredag, då han jobbar igen, och vi utnyttjar den lediga tiden.
På måndagsmorgonen åkte vi tidigt iväg mot världsarvstaden Évora i Portugal.
Det tar knappt fyra timmar från där vi bor.

Ungefär halvvägs stannade vi för att äta frukost. Färskpressad apelsinjuice, kaffe och rostat bröd med olivolja, tomat och salt. Desayuno andaluz, kort sagt.

Sedan sov jag ända tills Jesús körde fel.
I Èvora körde han också fel. Det är väl optimistiskt att ge sig in i en ny stad och leta efter det reserverade pensionatet utan karta.
Vi hittade ändå Pensao Policarpo, men inte parkeringen, så vi parkerade några gator bort. Den runde mannen som bor i huset där vi ställde bilen kom ut för att titta på oss. Utan blygsel. Det blev besvärande efter en stund. Jag gissade att det var för att Jesús ställt bilen så nära lakanen som hängde på tork.

Det här pensionatet var ett fynd. Inrett i ett hus från 1500-talet. Kakel på väggarna, fyra meter höga, rundade tak.Inte fult som det brukar vara på åtminstone spanska budgetboenden (det här var budget, 32 euro för ett dubbelrum utan badrum). På väggarna satt tavlor av unga konstnärer. Den i vårt rum har en 16-åring från Ungern målat. Varje år arrangerar en konstlärare i Évora en internationell tävling för unga konstnärer. De bästa får komma till Èvora, bo på det här pensionatet och måla under en vecka innan tävlingen avgörs, och ett par verk skänks till pensionatet som tack för boendet. Riktigt bra grejer, och det var kul att gå runt och titta.

Vi var hungriga som tusingen och slank in på det första lunchställe vi hittade. Där fick man välja en av tre soppor, sedan en bit stekt ägg, kött eller emapanada, samt dryck.
Av okänd anledning tycks bara ensamma unga kvinnor äta där.
Sedan kollade vi på stan.

Èvora är ett mysigt ställe, värt att åka till. Gammal är stan också. Den skapades av romarna för 2 000 år sedan, då Iberiska halvön var en del av det romerska imperiet. Fortfarande ser man rester från den tiden. Den långa, välbevarade akvedukten till exempel.

Ett romerskt tempel finns också kvar.

Kyrkan Misericordia är dekorerad med kakel, på vilket bibliska scener målats i blått. Vackert. Man får inte fotografera där, men jag grämde mig inte länge, för strax därpå såg jag de här monstren på en kyrka nära Rua da República, och de protesterade inte. Inte så det hördes i alla fall.

I San Fransiscokyrkan hittar man Capela dos Ossos som inretts med ben och döskallar. Skelettdelarna har staplats på varandra ända upp till taket. Benen hämtades från kyrkogården på 1600-talet när kapellet byggdes. Tanken var att besökarna skulle reflektera över ur kort människolivet är.

Katedralen kikade vi också in i.
Jag tyckte mest om pation.
Via en smal, rundad stentrappa som gav Jesús cellskräck kom vi upp på ett tak.
Inne i kyrkan övade en organist och en sångare. Mycket vackert.

Ljuset försvann alldeles för snart. Det är ju en timmes tidsskillnad, så enligt portugisisk tid var det mörkt redan halv sex, och när jag tänker efter så mörknar det ett par timmar tidigare i Sverige, så jag har väl inget att gnälla över.
Middagen åt vi på Sao Luis i närheten av matmarknaden som finns i centrum. Jesús beställde sin favoriträtt, bacalao, och jag valde rostbiff, och vi blev inte besvikna när maten kom.
Jesús fick ett stort lerfat med fisk och potatis och ett fat med sallad. Jag fick tunna köttskivor på ett fat, pommes frites på ett annat, äppelmos på ett tredje, spenatröra på ett fjärde samt en liten skål med vitlöksolja. Gott gott gott! Gissa om vi blev mätta...
Efter frukost nästa morgon åkte vi hemåt för paellalunch hos Jesús syster.

Moonspell

En utmärkt andra adventshelg, om än inte julig på något sätt. Vi har inte ens haft tid att tända ljusen i olivstaken.
Lördag: Promenad på stan, lunch hos svärföräldrarna, och på kvällen konsert. Den portugisiska gruppen Moonspell kom till Sevilla på sin vintage tour, och det i en riktigt bra konsertlokal. Äntligen organiseras konserter i något annat än ökända Sala Q, även om rockkonserter fortfarande bara hörs i små lokaler långt inne i virrvarvet av industriområden.
Förbandet var inget vidare, men hade mycket publik tack vare att det var så kallt ute att man inte kunde gå ut.
Moonspell gjorde en toppenkonsert.
http://www.youtube.com/watch?v=H0eZ16Ddt-U

Hurra för bra konserter!

Söndag: Svampplockning med vänner. Två ställen undersöktes. Det första var i en barrskog där vi trodde att vi skulle få korgen full av níscalos. Det är en delikat svamp (sägs det, har aldrig smakat) som känns igen på att den blöder orange vätska när man skär den i foten.
Fem sådana svampar fann vi, och vi tittade avundssjukt på svampplockarna som parkerat framför oss, som kom tillbaka med tre fulla korgar med svamp, stora fina exemplar, och dessutom ett knippe vildsparris.
Vi åkte vidare till nästa svampställe, där vi var med svampexpeditionsgruppen, för att plocka gallipiernos, och hittade... två exemplar.

Skönt att gå i skogen, även om man inte hittar svamp.

Men det fanns gott om en annan sort som en av oss tyckte sig känna igen. Det var en rätt stor, brun svamp med rödbrun klibbig hatt som färgade av sig. Han som hittade och plockade svampen blev alldeles röd om händerna av en färg som inte gick bort. Inte klibbet heller.
- Man kan tro att du har dödat någon.
Korgen fylldes av klibbsvampen, och när det inte fick plats mer gick vi tillbaka till bilen för att äta tortilla, bröd, salsichon och pastasallad. Sedan åkte vi tillbaka, drack lite varmt på baren i Las Pajanosas och åt pastelitos medan vi funderade på vad vi skulle göra med klibbsvampen. Vi var ju inte säkra. Tänk om den är giftig?
Vi frågade en på baren om han kände till den, och han trodde att det var en ätlig svamp.
Vi behöll korgen här och inledde mejlkontakt med organisatören för svamputflykten förra vecka. Vi fick namn på svampen, den tillhör suillus-familjen och vi ska laga till något av den imorgon, även om den sägs ha mycket lite smak.

Giftig? Ätlig? Det visar sig på tisdag kväll ...

Nu tar jag lite paus. Hinner inte skriva något förrän på onsdag, för vi ska åka till Èvora i Portugal. Rapport kommer.

Paket

Det är så roligt att få post!
Till och med när det är man själv som har gjort i ordning posten, som det här paketet:

Jag tittar på de buktande sidorna, konstaterar att en av dem gick upp i Danmark där den tejpades ihop av brevbärarna i Köpenhamn. Paketet gick igenom en röntgenkontroll, och sedan flögs det till Madrid. Där upptäcktes den svenska postkassörskans lögn, att kartongen inte alls väger 20 kilo som är maxvikten, utan 23,1 kilo.
Men paketet kom fram.

Det här blev jag särskilt glad över att det anlände:

Mina bruna skor.

Ett gäng favoritböcker.

Sykorgen. Har mycket som väntar på att lagas...

Det här minns jag inte att jag packade ner:

Plastburk med kapsylöppnare i.

Det här önskar jag att jag hade packat ned:
En flaska ljus sirap
Köksvåg
Min gjutjärnspanna
Gummistövlar
Tjocka tröjan att tomta i
Rutiga kokboken. Varför, varför lämnade jag den hemma?

Allt inställt när det regnar i Spanien

Nämen?
Det har låtit så här en stund, men först nu tittar jag ut och ser att det är BLÖTT på marken! Det är en ovanlig syn. Liksom att titta upp mot himlen och se att den är grå.
Väderleksrapporterna här är tråkiga eftersom det brukar vara samma väder. Egentligen borde de inte visas på tv förrän det händer något oväntat i vädret, som nu, eftersom det brukar vara de vanliga lysande solarna på Andalusiens karta.
Regn är ovanligt här, det får en annan betydelse än i Sverige där det regnar varje vecka. Varje dag. Där säger vi "Det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder". Här stannar folk inne om det regnar. Vägrar gå ut. Barnen i skolan måste vara inne på rasten, för, som någon sa, "Man kan inte släppa ut 50 ungar med uppspärrade paraplyer på skolgården. Och om någon halkar? Eller blir förkyld? Då är det skolans fel!" Nej, varken barn eller vuxna har regnkläder eller gummistövlar. När det regnar ställs alla marknader in, de som hålls utomhus, liksom konserter och utflyktsplaner.
Men regnet behövs. Det har regnat så lite i höst. Landsbygden har nätt och jämt fått en grönaktig färg.
Vi var ute och letade sparris igår, på ett säkert ställe enligt Jesús, och vi stack oss på en massa sparrisplantor, men de var uttorkade. Men med lite regn far sparrisarna upp ur marken, så vi återvänder om ett par dagar.igen.

Sparrisvapnen. Handduk och kniv. Om ett par dagar, när det har slutat regna, återvänder vi.

När vattnet kommer tillbaka

Vad man gör när vattnet äntligen kommer tillbaka, efter att återigen ha varit avstängt fram till eftermiddagen (på grund av en ledning som det tar veckor att gräva ned):
Ropar Kors i taket!
Testar hur rent vattnet är genom att fylla ett glas och kolla färgen.
Tvättar grönsakerna som ännu inte slängts i pannan till dagens carrillada en salsa.
Tvättar händer och borstar tänder.
Tänker att man är väldigt bortskämd med att få rent vatten ur kranen.

Med innetofflor till doktorn

Skulle besöka doktorn här igår, och tänkte på, när jag kom fram och mötte tre huttrande kvinnor som väntade på att doktorn skulle komma och öppna, hur avslappnat det är här. Alla tre bar nämligen tofflor på fötterna.
Nu är det ju så, att spanjorer aldrig tar av sig om fötterna utom när de ska gå och lägga sig. Så här års är det värmande, mjuka innetofflor som gäller. Ja, även jag, för det är så kallt på golven att det inte är möjligt att gå i strumplästen. Och det händer att jag tar mina lila ner till butiken, men den ligger ju vägg i vägg. Längre har jag inte gått med dem.
- Vilka fina tofflor du har. Var har du köpt dem, undrade en dam som småpratade med en bekant. Damen var elegant och välklädd som vanligt, och bar på fötterna ett par ljusblå, luddiga tofflor som inte riktigt matchade dräkten.
Jag gillar det här. Det gör jag verkligen.

Fiskelycka

Tänk vad en vanlig onsdag kan livas upp.
Vid halv tolv ringde porttelefonen.
Det var Jesús pappa.
- Vi är här. Ta med dig lite olivolja och en grön paprika och kom ned!
Utanför dörren väntade Jesús föräldrar, båda med solglasögon. Jag släpptes in bilen och satte mig bredvid en hoper metspön, fiskegrejer, matkorg och färska baguetter.
Vi åkte till el pantano de las Minillas, som man kör ned till via El Ronquillo.

Här i Andalusien finns inga riktiga sjöar, och mycket dåligt med vattenreserver, vilket ställer till problem i ett så torrt och varmt klimat. Franco löste det genom att bilda pantanos. Man stänger igen en dalgång och låter det naturliga vattenflödet, en bäck till exempel, fylla dalen.
Det är förbjudet att bada i dessa pantanos eftersom man aldrig vet vad som finns på botten. Ibland är det hela byar, vilket man kan se under riktigt torra år när dessa sjöar torkar ut. Förra året såg vi på nyheterna hur en sådan by hade återuppstått, och  gamla människor som bott där som unga kom tillbaka för att gå på gatorna igen.
Jag vet inte vad som döljer sig i Minilla-pantanon. Det är en mycket stor pantano, och där vi körde ner tar vägen slut på grund av vattnet, men man ser hur vägen fortsätter på andra sidan sjön.
Vi var redan hungriga, trots att klockan inte var mer än tolv, och det var ett par timmar kvar till lunchdags. Jesús mamma öppnade en burk sardiner som hon och jag åt med färskt bröd, medan Jesús pappa gjorde iordning fiskeriet. Fast han behövde extra ögon till hjälp.

Visst blev det napp. En stor, grann carpa (karp, förmodar jag), som efter beundran släpptes tillbaka igen.

När Jesús slutade jobbet kom han och gjorde oss sällskap, och vi packade upp lunchen. En god chorizo, två tortillas, en med lök och en utan, picadillo med tomat, paprika, lök och melva, färskt bröd, kall öl, och läskedryck för den som inte gillar alkohol. Åh, vad gott allt smakar när man är ute!

På den lilla landtungan en bit bort skrålade ett gäng pensionärer. Ja, jösses vad de lät. Spanjorer talar ju sällan tyst, och de här var nog rätt berusade också. Men det nappade för dem hela tiden.

Jag och Jesús tog en promenad efter maten, och missade nästa fisk som fastnade på kroken, men det gjorde ingenting. Det är så vackert där vid pantanon. I våras badade vi i andra änden av den (jupp, förbjudet), och det var en massa blodiglar där.

Framåt fyra gick solen i moln, och temperaturen sjönk genast, så vi packade ihop och avslutade med te och kaffe på en bar i El Ronquillo.

Förklaring till klockklämtningen

Den där kyrkklockan som fick mig att tro att det larmades om giftutsläpp, krigsutbrott eller om statsministerns död, visade sig klämta för en vanlig begravning. Detta enligt Jesús, som kom hem samtidigt som begravningen var slut, kyrkdörrarna öppnades och en massa ledsna människor gick i riktning mot kryddbutiken.
Men han frågade ändå piraten på stambaren här nere nästa morgon när han åt frukost där.
- Var det begravning här igår?
- Ja, det var det.
- Min flickvän tyckte att klockan lät... konstigt.
Piraten tittade på Jesús som om det var han som var konstig, eller åtminstone den utländska flickvännen.
- Konstigt? Vadå konstigt? Det var ju bara dödsringningen.

Grejen är att kyrkan inte har någon riktig klocka, och det har man löst genom att köra ett inspelat klockljud i kraftiga högtalare. Klockan tolv varje dag hörs en gräslig melodi som får byns hundar att yla, och det jag hörde var alltså dödsringningen. Och visst, när man nu har möjlighet att välja vad klockan ska spela är det väl bra att kunna byta när det är begravning, men jag tycker inte att just den här ringningen var något bra val.

Vill för övrigt skicka en hälsning till Katrina, att nej, det är inga coctailtomater i adventsljusstaken utan vanliga dekorationslingon, modell större.

Lösnäsan

Man bestämmer sig för att rensa i byrålådorna, och fylls inte bara av förnöjd tillfredsställelse över att ha strumpor och underkläder i skilda lådor, utan även av förundran när man får syn på det där lilla röda, tar upp det i handen, och undrar tyst över varför och vid vilket tillfälle man gömde en lösnäsa bland sockarna.