torsdag 11 juni 2020

Glassplitter, läsglädje och en arg granntant

Ibland undrar man ju om man är stendum. Runa har i ett par dagar varit arg och gnällig, nästan slutat äta, sovit dåligt... Varit varm... Inte förrän igår eftermiddag kom vi på att hon kanske är sjuk. En snabb koll med termometern bekräftade det. I natt steg febern ordentligt, och inte ens med febernedsättande kom hon till ro förrän på morgonkanten, så nu är vi ordentligt trötta. Alla utom Disa, som sover sig igenom allt.

Som jag nämnt är det lite tufft med Runa nu, den här åldern då allt farligt som kan hända faktiskt händer. Häromdagen var det blåbären. Det stod ett glas med blåbär i vardagsrummet, och det var Runa nyfiken på. Jag vet inte när det hände, jag hörde inget och varje gång jag kikade in satt Runa stilla och lekte med sina leksaker på filten. Trodde jag. Jag vet inte hur länge hon hade suttit där med blåbären, men när jag gick in till henne tittade hon upp från filten, alldeles blålila i ansiktet, runt munnen framförallt, och på armarna och händerna. Runt omkring henne låg glassplitter, och hon knep hårt om en stor glasskärva som hade satt sig fast i tumvecket, upptäckte jag när jag skulle ta bort den. Otroligt nog visade det sig att ungen inte var skadad alls, inte en skråma kunde jag se på henne när all blåbärssaft var borttvättad. Däremot slog hon sig medan vi borstade upp glaset, för på ett ögonblick hade hon klättrat upp på en pall och ramlat ner på stengolvet. Den är hemsk, den här perioden!

Disa råkade ut för en arg dam på gatan. Efter en och en halv timmes promenad i stan var vi tillbaka på vår gata, jag gick före med barnvagnen, slappnade av efter att ha varit på spänn varje sekund för att Disa inte skulle hamna framför en bil, hålla avstånd till folk, inte doppa sig helt i fontänerna och så vidare. Jag trodde att jag hade Disa bakom mig, men så var det inte utan hon hade stannat till utanför ett hus på vår gata där hon drog bort ett långt stycke vit plast som hade suttit uppklistrat på väggen. Just då kom damen i huset hem, hon skulle köra upp på uppfarten där hon upptäckte Disa med plaststycket i handen och gav henne en utskällning. Jag vände tillbaka, sa till Disa också, försökte mjuka upp damen, erbjöd mig att klistra upp plastbiten men hon var lika arg på mig som inte hade uppsyn över mitt barn. Under tiden sprang Disa hem och stängde in sig på sitt rum och grät, stackars liten.


Det händer så mycket i nyheterna. Palmes mördare, gåtan med lilla brittiska Madeleine som verkar lösas efter så många år, och så dubbelmordet i Linköping. Allt på samma vecka. Ni följer ju nyheterna själva, vad ska jag säga om detta? Ingenting, men för er som kan läsa DN måste jag rekommendera ett helt fantastiskt reportage om hur utredarna tog hjälp av en släktforskare för att hitta den man som nu har erkänt att han dödade de två personerna i Linköping. Vilket reportage! Läs, om ni har möjlighet! Läsglädje!

8 kommentarer:

  1. Ojoj Annika! Det låter verkligen som om ni är inne i en tuff period med Runa nu, när hon hittar på allt möjligt farligt. Har ni fått upp grinden i trappan än? Hur mår hon nu? Hoppas febern går ner snabbt! Kram på er!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fortfarande sjuk, det verkar vara en infektion, stackars liten. Ingen grind i trappan än, men i helgen ska vi vara hemma, då får vi passa på!

      Radera
  2. Minns den perioden med småbarn och stengolv. Till slut rullade jag ut en heltäckningsmatta...

    Feber...kan det vara Corona?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, det verkar vara urinvägsinfektion. Bara hon som är sjuk också.

      Radera
  3. Jag kan säga dig att när sonen var liten var jag många gånger överlycklig över vårt plastgolv med sviktande trägolv under. Även om sonen är stor nu så svär jag över klinker-plattorna i köket. Visst, lätt att hålla rent, snyggt bla-bla-bla men vidrigt när man tappar något. Efrersom jag ofta går barfota är det bara att ställa sig och gorma till någon kommer om det var ett glas som åkte i golvet.

    Lilla, Runa! Vad läskigt! Och vilken tur ändå.

    Och så lilla Disa. Tror du inte tanten helt enkelt blev rädd för hon varit nära att köra på Disa och reagerade på det sättet? Jag ursäktar inte, jag bara vet hur rädd jag själv blivit ibland och det är så lätt att reagera fel då.

    Det är faktiskt inte så lätt alla gånger att hänga med på sjukor. Tror att vi också har varit med om det där, att ojsan. Han har ju feber!

    Krya på henne!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag förstår tänket, jag kan själv reagera fel när jag blir rädd. Men här fanns det ingen risk alls att köra på Disa, så det var inte det.

      Plastgolv är inte så tokigt. Alla andra golv borde täckas med tjocka mattor.

      Radera
  4. Finns det inte ett ordspråk om små barn och fulla människor har änglavakter? Ibland glömmer jag om visa uttryck är från svenska eller bulgariska språket:) Vilken tur att Runa inte fick glasbit i sig!! Jag förstår så bra den känslan att vara ute med barn men vara helt utmattat sen av all energi man lägger på att hålla koll efter dem. Många människor som inte har upplevt det eller det var för länge sen så ser det bara att man är ute och chillar.
    Och det är säkert tusen anledningar att den gamla damen var så sur men ingen av dem är ursäkt att vara så dum mot ett barn. Stakars Disa! Kram på er.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror du tänker på talesättet Från barn och fulla får man höra sanningen :-) Fast det kanske stämmer, det du skriver, bara att jag inte har hört den innan!

      Det är så mycket man inte vet eller förstår om man inte har eller har haft små ungar!

      Radera

ny gadget

ny gadget