Vackra Sevilla

Jag tänkte gå till La Carbonería på kvällspromenaden med Disa. Var lite tveksamt om det skulle vara någon musik så tidigt på kvällen, men det var inget bekymmer, visade det sig, för jag hittade aldrig dit.
Det är väl märkligt ändå. Hur många år ska det ta innan jag hittar i den här staden?
Helt vilse var jag inte, jag gick i riktning mot Alfalfatorget och tyckte att jag borde komma fram dit så småningom, och det gjorde jag också.
Och vägen dit, från La Judería... jag häpnas gång på gång över vilken vacker stad jag bor i. Att gå där i mörkret, på smala, tysta gränder med lena plattor och gröna växter som hänger ned över huvudet, förbi porlande fontäner på små torg med apelsintträd och uteserveringar, gamla vita palats...
Det är en alldeles speciell känsla.

Det blev ingen flamenco den här gången, men Disa fick höra en klezmerorkester, en dragspelare, två gitarrister och en sångare. Så musik blev det ändå.
Gatuartisterna. En av fördelarna med att bo i en storstad.