Aven om vi sett dem ett par ganger redan, jag och Ariane, sa ville vi (las jag) inte missa slutet. Jag hade fortfarande inte tagit nagra bilder pa chunchos.
Klockan var inte ens nio pa morgonen nar vi gick upp till San Roquekyrkan. Bada sidor av vagen kantades av forsaljare med de brodringar med marang som ar typiska for Tarija. Det ligger mycket arbete bakom dem. Och de goda halvmaneformade brod med en fyllning som paminner om appelmos och som man stryker marangsmet pa, och andra sota, liknande saker och drycker som Refresco de mani (en ganska stark jordnotsdryck). Dryckerna slevar indiankvinnorna (det ar nastan bara de som saljer) upp i en genomskinlig plastpase som de satter ett sugror i och knyter om, eller sa far man lana ett glas vid standet.
Det hade inte kommit sa varst mycket folk vid den har tiden. Vi stod i solen och njot av den forsta varmen vi fatt pa en vecka. Fast efter en kvart blev det for mycket. Jag satte mej i skuggan, Ariane stod kvar och lyssnade pa den daliga koren utanfor kyrkan. Pa balkonger stod tv-kameror redo, prasten intervjuades for radion.
Jag hade lange undrat var chunchos bytte om nagonstans. Da och da gick en klunga killar forbi med stora kartonger, och efter en stund kunde jag inte hejda nyfikenheten langre utan foljde efter. Jajamensan. I en smal dorroppning stod en gubbe med penna och papper och prickade for ladkillarna. Bakom gubben sag jag chunchos med avtackta ansikten. Skyndade mej att byta till teleobjektiv och stallde mej diskret vid sidan om for att fa mina bilder. Men jag visste inte om man fick fotografera dem utan tackta ansikten, eller overhuvudtaget, det var ju religiost.
Jadra gubbe till att flytta sej hela tiden, jag maste stalla mej mer till vanster for att fa med honom. Men nej, da forsvann de fargglada chunchosarna. Mitt for dorren da. Snabbt upp med kameran. Oops. Inskrivningsgubben sag vad jag holl pa med och gick snabbt fram till mej, tog mej i armen och pratade snabb spanska. Jag forsokte le artigt ursaktande medan han drog in mej innanfor dorren och foste in mej bland alla chunchosmannen som stod tatt, tatt for att fa plats
Det tog en stund innan jag fattade att gubben inte skulle skalla ut mej utan att jag just fatt varldens chans till fina bilder.
Oombytta chunchos som ville in och byta om knuffade pa bakifran och sa stod jag pa en liten bakgard omgiven av man i fargglada tyger. Utan tackta ansikten. Fardigkladda och halvfardiga. Det var for bra for att vara sant. De var sa himla glada och vanliga och skrattiga allihop, vilken stamning, och pratade spanska och mer an nagonsin onskade jag att jag forstod det har spraket. De hade alls inget emot att bli fotograferade. Det kanns som om det blev nagra riktigt fina bilder.
Hade lite daligt samvete for Ariane bara. Hon stod fortfarande ute i solen utan att ha en aning om var jag var.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar