11. D som i dodsskrack

Sa ar vi framme vid dagen D. D som i Dod, D som i Den stora skracken. 
Klockan 8 skulle vi alla samlas pa sjukhuset och mat och dryck innan var forbjudet.
Jag brukar inte se diabetesen som ett problem direkt men den har morgonen forbannade jag att jag fatt den javla sjukdomen. For pa grund av den skulle jag ga forst. Det var vardmamman och ICYE-personalen som envisades, de sa att jag behovde ata och fa insulin sa fort som mojligt och foste fram mej till inskrivningsdisken. Ja, det kanske var sant men det sket jag i. Tararna plaskade, jag var pa vag mot avrattningen. Men, vem kom dar? Paul. Lugne, trygge, snalle och valdigt engelske Paul. Grabbade tag i honom, han skulle med och radda mitt liv. Det gjorde han faktiskt. Fick hans hand att krama stenhart medan han log och pratade, om vad vet jag inte, for plotsligt forstod jag inte engelska langre, var koncentrerad pa att fortsatta andas. Det gick! Sen var jag glad hela dan. Ar fortfarande stolt over mej sjalv. Nu finns inga problem mer. Jag har klarat bloddprovet. Men jag vill inte gora om det. 
Forutom blodprov skulle vi rontga overkroppen, vagas och matas, lamna urinprov och prata med en lakare (jag med vardmamman som tolk). 
Sen var det fardigt. Lite trist for nu skulle jag inte fa traffa de andra forran i slutet av november, men det kandes genast battre nar vardmamman tog med mej och Jenny till ett kafe och vi fick tva saltenas var. 
Pa eftermiddagen skulle jag och tyska Ariane skickas ivag pa en 24-timmars skakig bussresa till var nya hemort; Tarija som ligger ratt nara den argentinska gransen. Fast det var risk for att jag maste aka sjalv for Ariane hade atit nagon gatumat dagen innan och var rejalt dalig. Om jag varit radd for blodprovet sa var hon det motsatta. Hon var inte medveten om nagonting. Tararna rann pa henne med men av smartorna i magen. Hon kunde inte ta nagot smartstillande pa grund av mat- och dryckforbudet. 
Sallskap eller inte, det aterstod att se. Jag kande inte Ariane men hon var bra pa spanska. 
Fortfarande hade jag ett problem. Det var forstas diabetesen som spokade. Eller rattare arsforbrukningen av insulin. Det hade varit ett problem hela tiden. Pa resan till Bolivia maste jag ha det i rumstemperatur hela vagen. Jag kunde inte ha det i kylskap pa lagret for det var ett alldeles for kallt kylskap (snarare frys). Lat det ligga i det i kalla sovrummet pa natterna och ute pa dagarna men jag var orolig for kolden sa en fran ICYE tog med sig insulinet till La Paz och la det i kylskapet hemma hos sej. 
Sa var det den nya resan. Hur skulle jag forvara insulinet? 
Vardmamman, jag och Jenny gick ut pa stan. Hon tog oss till flera affarer utan att finna vad hon sokte. Da akte vi minibuss till en marknad for att leta. Och vilken marknad. Sa stor! Nu vet jag vad som menas nar man sager att allt kan kopas. Vi trampade varandra pa fotterna, svettades i den ovantade La Pazvarmen och vardmamman fragade sej fram. Till slut stod vi framfor den. Frigolitladan. Sakert var det battre an inget, vad vet jag. Billig var den ocksa. Tacksam att hon tog sej tid. Vi hade letat i snart tva timmar. 
Jenny lamande huset for att aka till Cochabamba vid tvatiden, en timme senare kom en kille och tog med mej till busstationen.