Mellandagsresan - Évora

Det har varit tomt på bloggen ett tag, eftersom vi åkte iväg på en liten mellandagsresa till Portugal. Söndag till torsdag.
Det var ingen sådan resa som man planerar veckor i förväg. Först vid lunchtid på resdagen hade vi klart för oss vart och hur vi skulle åka.
Vi körde till Évora där vi tänkte övernatta på vårt vanliga ställe; Pensionat Policarpo. Jesús tyckte att det skulle bli för långt för Disa att köra i ett sträck till vårt egentliga resmål men det egentliga skälet till övernattningen i Èvora var att kunna äta lunch på restaurang Sao Luís på måndagen (stängt söndagar).
På kvällen gick vi ut för att äta på något stället som var öppet, och hamnade på en ölhall, och an den måltiden minns jag inget annat än hur golvet såg ut efter att Disa kastat mat på det, samt den kortväxte servitörens snälla ögon.
Tillbaka på rummet satte Jesús blöjor på nattygsborden för att skydda Disas huvud om hon skulle gå emot de hårda hörnen.

Vi hade en fantastisk utsikt mot det vackra katedraltornet. Det ljussätts otäckt på natten, och jag höll på att läsa Ruíz Zafóns Marina och tyckte att det var onödigt spöklikt.
På förmiddagen promenerade vi i stan, som vi har besökt flera gånger tidigare.

Den är så vacker, Det finns så mycket att titta på.
Som Capela dos Ossos i Fransiscokyrkan, för att nämna något.

Vi upptäcker nya saker varje gång.
Av någon osannolik tur somnade Disa när vi var på väg mot lunchrestaurangen, och hon sov sig igenom hela måltiden. Det kändes som om vi var där ensamma, Jesús och jag. Annars går måltider ut på att lura i Disa mat i ungefär en timme och äta upp vår egen mat så fort som bara möjligt, ofta kall, innan D blir alldeles uttråkad.
Jesús åt de godaste oliver han någonsin smakat, jag åt gott bröd med kräm gjord på korv, sedan kom rätterna in, bacalao con nata till mig och ugnstekt torsk till Jesús.
Jag hade en tanke om att spara av min mat till Disa. Hon skulle säkert tycka om den. Men nej. Omöjligt att avstå från något så gott! Hon fick istället en torr kyckling-empanada på ett kafé.

På eftermiddagen åkte vi vidare, vi skulle nämligen övernatta hos min bloggkompis Bortugal-Åsa som jag inte hade träffat innan, och därefter besöka vackra Sintra...

Vackra veterinärer

En ganska stor del av juldagen och annandagen tillbringade jag med min kompis och hennes hund på veterinärakuten.
Och jag la märke till något.
Alla kvinnliga veterinärer var så vackra!
Modellsnygga!
Den ena vackrare än den föregående. Vad var det här? Det gick inte att låta bli att stirra på dem. Blicken svepte från ögon till ögonbryn till läppar till tänder till leenden, smilgropar, hår... Det blev för mycket.
Och när vi satt där för tredje gången kom en mamma med dotter in. Den sexåriga dottern var den sötaste sexåring man kan tänka sig, och mammans röst borde man spela in och ha som lugnande nattmusik. Hade jag låtit så skulle Disa aldrig ha några problem med att somna, och mardrömmar skulle jagas bort på ett ögonblick. Vad VAR detta för ställe? Och fick jag verkligen sitta där, en helt vanlig Annika?
Är det bara på den veterinärmottagningen som veterinärerna är så snygga? Eller är det ett allmänt känt fenomen att veterinärer är det? Som frilufslivsmän, till exempel?
Någon som vet?

Dan före dan

Så tog jobbdagen slut.
Ledigt.
Ensam.
Jesús hade tagit med sig Disa till svärföräldrarna redan på morgonen. På förmiddagen skulle han gå i centrum, på kvällen åka och hälsa på sin vän på sjukhuset.
Nu var klockan sju på kvällen och jag tog bussen till centrum med tre knivar i en plastkasse, invirade i tallriksunderlägg samt kökshandduk.
Las Setas lystes upp så vackert i olika färger att jag gick runt dem med blicken rakt upp för att njuta av synen.
Knivarna lämnades in i knivaffären för slipning, klara på julaftonsförmiddagen.
Jag köpte en liten pappstrut med grillade, varma kastanjer, försäljaren vid den rykande lilla vagnen hade tomteluva och händer svarta av sot.
Jag ställde mig under Las Setas en stund för att se om nästa ljusshow började snart, jag hade inte programmet med mig, men jag gick efter en stund.
Det egentliga ärendet var El Corte Inglés för att köpa grovkornig senap till skinkan och dill till skagenröran. Tack och lov fanns grovkornig senap! Hade blivit så dumt om jag skulle behöva åka till Ikea för att köpa en burk senasp att griljera skinkan med.
Hemma tände jag den lilla granen och adventsljusstaken så att det skulle vara mysigt när Disa kom hem.
Jag satte på bästa nya jazz och souljulskivan, blandade ägg och senap och griljerade skinka, gjorde köttbullar, kokade risgrynsgröt och snattade chokladtryffel, turrón och pepparkakor. Senare åt Pipen och jag av den svalnande, goda julskinkan.
Dofterna. Hela lägenheten doftade.
När Jesús kom hem med en sovande Disa hade han med sig post till mig. Ett kort och två paket. I ett av paketen låg en sådan fin julgran i papp som mina vänner har gjort till mig, och jag blev så rörd att jag inte har tittat på den sedan jag tog ur den ur paketet.
I dag ska jag åka iväg på en liten hemlighet som Jesús inte får veta något om på förmiddagen. Vi äter svenskt julbord till lunch, det blir Kalle Anka och julklappar, och lååång siesta för att orka med det spanska julaftonsfirandet som börjar sent på kvällen...

God Jul!

Gastronomiska klappar

- Los Reyes gastronomicos! utropade Raquel, och jag kunde nästan se en tomteluva svajandes från hennes huvud, tomte-Raquel, men det var ju de tre vise männen hon syftade på, hon är av de tre vise männen-traditionen, spanjorska som hon är.
Fina Raquel, genomsnälla, vettiga Raquel, som började som elev, blev vän, började lära känna Jesus föräldrar, träffade på dem här och var, på marknaden där Jesús pappa säljer tavlor på helgerna, i mataffären... De bor nära varandra. Sist de träffades bland maten inne på El Día sa hon att hon skulle ge oss manteca colorada.
Manteca colorada? Det är... tja, säg flott med kött och paprika och kryddor att ha på smörgåsen. Raquels mamma är fenomenal på att göra manteca colorada.
Och här var hon nu, min vän Raquel, och packade upp ena burken efter den andra. En stor bytta manteca colorada till oss och till Jesús föräldrar. Nybakade brownies i en annan plastlåda, vaniljglass till dem i en tredje, heminlagda oliver från Algodonales, som hon kommer från, i flera fryspåsar för att vätskan inte skulle rinna ut, en stor petflaska med finaste olivoljan från hemtraktenden, den använder man INTE till matlagning, och när hon packade upp den sista stora plastlådan med hemgjorda fisk-croquetas (får inte förväxlas med potatiskroketter!), hennes fisk-croquetas som är så arbetsamt att göra (hon har lärt mig) och som är så underbart goda, då blev jag rörd.
Snälla Raquel, den största antikapitalisten jag känner, men en person som är full av omtanke och gärna ger presenter.
Själv hade jag inte lika mycket gott till henne och hennes man. Men det blev en nygjord mjuk pepparkaka, ännu varm, muffins med smält choklad på, ett paket Kung Oscars pepparkakor och en stor Marabou chokladkaka.
Det är kul med jul!

De få croquetas som inte blivit uppätna än...

Spansk-svensk julklappstradition

Hur gör ni andra som kommer från olika julklappstraditioner?

Jag som svensk är ju van vid att julklappsdagen är den 24 december. Jesús som spanjor har den 6 januari som julklappsdag, då de tre vise männen kommer med presenter.

Även om det på senare år blir allt fler i Spanien som ger en klapp den 24 från tomten också.

Vi brukar göra så här: Jesús får sin bra present på trettondagen och något litet den 24, jag tvärtom.

Fast det här året är det inte säkert att det blir någon klapp till mig. Jesús hade glömt bort det. Jag misstänkte det, och förde ämnet på tal lite diskret så att han själv fick upptäcka att det bara är några dagar kvar till julafton.

Nu är han stressad.

- Ta det lungt, det gör ju inget om det inte blir någon klapp, säger jag lögnaktigt, för egentligen gör det visst något. Skulle kännas konstigt i alla fall att bli utan julklapp på julafton. Fast vi har en gemensam klapp som kom med posten från Sverige.

Han har ingen aning om vad han ska hitta på.Vi har den lilla regeln att nyttiga grejer går bort. Inga strumpor eller annat tråkigt, användbart (nu kan strumpor vara en jättebra present, inget ont om strumpor, det kan vara exakt det som behövs, varma, nya, hela, fina, men ni förstår kanske vad jag menar?) Utan något kul som man själv inte skulle lägga pengar på, men som man gärna skulle vilja ha. Jag har jättebra idéer till mig själv, från rimligt till orimligt. Valhronachoklad, Biobiljett, biljett till flamencoföreställning, nätkurs i bildbehandling, hotellnatt i Mengíbar, resa, restaurangbesök på Macuro, ett objektiv, ensamtid, glassmaskin... Men det kommer Jesús inte få reda på eftersom han är helt emot önskningar. Att som vuxen önska saker av någon är för honom att kräva, be om direkt, utbyte av pengar. Då förloras hela syftet med julklappen, tycker han. (Även om det viktigaste och finaste med julklappen, enligt honom, är förväntan innan.) Och jag håller egentligen med.
Vi köpte några saker till Disa igår. Har ett par klappar klara sedan tidigare. Vad roligt det är att köpa julklappar till en liten! Det blir bra, hon har så lite leksaker. En liten förvaringslåda som står på golvet i vardagsrummet bara. Hon har inte varit så intresserad av leksaker tidigare, och är kanske inte jätteintresserad nu heller. Just nu är en favoritlek att sätta fast och ta loss magneter från kylskåpet, en annan att klättra upp på soffbordet och dansa på det. Annars gillar hon små leksaksfigurer och leksaker med knappar som låter. Vi har inte hängt med i svängen, alltså från mycket lite intresse till mer intresse, och leksakslådan har blivit lidande. Nu ska den uppdateras!

Berätta om era julklappstankar!

Hur göra vid lämning av barn?

Med Disa har vi försökt lösa det så att jag jobbar bara på eftermiddagar när Jesús är hemma.
Men en del jobb måste göras på förmiddagen och då har vi de senaste veckorna lämnat Disa hos Jesús föräldrar, en eller två gånger i veckan.
Det brukar vara Jesús som lämnar, men sist var det jag. Och aj, vad det kändes i hjärtat.
Hans föräldrar vill alltid att vi ska gå medan de underhåller Disa i något annat rum, så att hon inte märker när vi försvinner och blir ledsen. Men det känns inte bra, hörrni. Jag föreställer mig henne när hon går och letar efter oss, ropar, inte hittar, inser att hon är ensam. Även om hon nu går bra ihop med sina farföräldrar. Nej, jag gillar det inte. Genom det här sättet lär hon sig att vi kan försvinna när som helst när vi inte är i samma rum. Hon kan ju inte veta om vi åker dit (eller någon annanstans) bara för att hälsa på allihop, eller om vi, hennes föräldrar, rätt som det är försvinner.
Kanske en och annan tycker att jag är fånig nu. Men när vi kommer för att hämta henne och stannar en stund hon Jesús föräldrar för att prata elelr äta klänger hon sig fast vid oss, det går inte att gå någonstans utan att hon ropar och springer efter.
Lilla unge. Vi får inte göra så här mot dig. Man får inte lura ett barn så.
Jag tog upp det med Jesús, och han håller i princip med mig. Men menar att hans föräldrar gör oss en tjänst som tar hand om Disa, och att vi borde göra det så enkelt och smidigt som möjligt för dem. Inte låta dem ta hand om en gråtandes Disa.
Jag vet inte om hon skulle gråta om vi bara sa hej då.

Men hon måste ju kunna lita på oss.
Jesús föräldrar har erfarenheter av barn. Det har inte jag. Att en förälder försvinner ljudlöst när barnet lämnas, den metoden används alltid hos dem, med alla barnbarn.
Men jag gillar den inte alls. Nästa gång, som blir efter jullovet, blir det ett riktigt avsked istället.

Vad säger ni om detta med avsked?

Granen

Klart att Disa ska ha julgran!
Plastgranen letades fram, julsakerna också, sedan satte jag ihop och böjde till plastgranen. Det är andra året med plastgran. Känns onaturligt, men tänker att plasten försvinner när det är mörkt och julgransljusen lyser.
Disa var förtjust! Hon kände på plastbarren, hittade sedan en liten batteridriven ljusslinga som hon gick omkring med över axlarna, klapprade fram och tillbaka i röda spindelmannentofflor, hittade utklädningskronan från när Jesús var en av de vise männen som kommer med klappar till spanska barn och ville gång på gång sätta på och ta av mig kronan.
Adventsljusstaken kom fram.
Julmusiken var avstängd eftersom vi kollade på nyheterna samtidigt, valet ni vet,
Vi var inte överens om var plastträdet skulle stå. På byrån vid ingången, tyckte Jesús, och jag okejade idén även om det skulle se konstigt ut, men så kom vi på att det inte finns några vägguttag i närheten, och vi har inte så långa förlängningssladdar... Jag tyckte att vi kunde testa golvet, även om Disa förmodligen inte skulle lämna granen ifred. Vi testade. Det gick inte. Disa ville bara leka med glittret och dra plocka ur julgranskulorna (hade tänkt på den risken och inte satt i en enda av glas, tack och lov) och när hon för tredje gången på två minuter höll på att välta granen insåg även jag att det inte skulle funka. Den hamnade ovanpå resväskorna bakom soffan.
Det blev riktigt julmysigt!

Valet

Riksdagsval i Spanien, 20 december 2015.

Fyra dagar innan julafton. Konstigt datum för val, kan tyckas och det är det, riksdagsvalet brukar hållas på hösten. Men regeringen valde att senarelägga valet så mycket som möjligt för att läget i landet skulle hinna förbättras, och därigenom öka chanserna till ett för sittande regering bra valresultat.

Jag vet inte om det gjorde någon skillnad, men resultatet blev historiskt: tvåpartisystemet är definitivt brutet, nu är det fyra partier som delar på makten.

Flerpartisystemet är en god sak som kommit ur krisen. Även om ledande politiker har varnat folk för att rösta på andra partier än de två stora, eftersom det skulle kunna leda till kollaps av landet, i princip.
Folk lät sig inte skrämmas.
Flest röster fick sittande regeringspartiet, högerpartiet Partido Populär, men det förlorade flera miljoner röster.

Den stora vinnaren blev det nyaq vänsterpartiet Podemos som bildades för ett och ett halvt år sedan. Sett till antal röster blev det Spaniens andra största parti, men på grund av ett komplicerat och orättvist röstsystem får Podemos färre ledamöter än det etablerade socialistpartiet som fått en halv procentenhet färre röster än Podemos, men 21 fler ledamöter.
Ciudadanos, som många trodde skulle bli stora, gick det bra för men lika bra. För många är ciudadanos ett alternativ för högerväljare som tröttnat på den omfattande korruptionen i
regeringspartiet.
Nu blir det spännande att se vad som händer, hur regering kommer att bildas.
Det var en kort sammanfattnign.
Läs gärna Theresa Küchlerss text i SvD om valet.
Mer fakta i SvD...
... och DN
Eller lyssna på Sveriges Radio, eller läs på spanska i El País.

Hus med apelsinodling kanske inte så intressant...

Hej svejs!
Nu ska vi åka och kolla på ett hus att hyra.
Det blir nog inget. Jag vill jättegärna ha fikonträd och apelsinträd på tomten, frukt för husbehov, men här verkar det ingå en hel apelsinodling... och vad gör man med så mycket apelsiner?
Men vi tar en titt i alla fall.

I dag är det val!
Återkommer om det. Det här blir spännande.

I Spanien finns ingen jul!

"I Europas länder firar man jul på olika sätt."

Jag stannande upp. Vad vidsynt han är, tänkte jag och tittade på P som hade skrivit texten som jag nu rättade.
När jag mindes hur vi pratade om julen föregående lektion, anade jag att  jag hade sagt något liknande.
Egentligen håller jag inte med ett dugg. "I Sverige och flera länder till firar man jul, i Spanien finns ingen jul och spanjorerna har ingen aning om vad jul är, ens om de ser det på film."

Den som tycker om den svenska julen ska hålla sig borta från Spanien den här tiden på året.
I Sverige är julen stämning, mys, levande ljus, bak och traditioner, pyssel och musik. I Sevilla packas först ett stort nöjesfält upp och sprids ut över stan för att vuxna ska göra av med så mycket pengar som möjligt på spunnet socker, karuseller, ballonger och ponnyridningar. Inga granar, inga tomtar, inga pepparkakor, ingen must, inga tända ljus, ingen lucia, inga dofter mer än de vanliga avgaserna.
Inga adventssljusstakar. (För dyrt med elen ni vet, en sådan tradition kommer aldrig att få fäste här.)
Sedan, sent på kvällen den 24 december, börjar julen med en julmiddag med familjen. Den 25 är det jullunch med familjen. Roligt, absolut, jag ser fram emot det, liksom jag ser fram emot alla familjesammankomster här. Men de är inte annorlunda mot en familjemiddag någon annan årstid.
Nyårsafton: familjesammankomst. Trettondagen: julklappar, traditionellt bakverk, parad genom staden, festligheter. Skoj! Men långt, långt ifrån den svenska julen.

Har ni försökt att översätta ordet julstämning för någon som inte vet vad det är?
Julmys - här går det inte att få till eftersom det inte kan vara mysigt när man fryser. Det är aldrig skönt att komma hem på vintern eftersom det är så kallt inomhus.
Vädret gör sitt till förresten. I år har vi en ovanligt varm och solig decembermånad. Ännu mindre chans till julstämning.
Jag har gett upp julen. Jag har försökt, men man kan inte fira jul ensam. En ljusstake gör ingen jul, så att säga. Kanske blir annorlunda när Disa blir äldre. Har någon att baka med och till, se på Kalle på julafton med, julpyssla med, tända ljus och fika med, lyssna på julsånger med, någon att föra vidare traditioner till.

Jag sa inget om detta till Pepe. Låtsades istället att jag också är en vidsynt, bra och rättvis människa som menar att det inte finns rätt och fel sätt att fira jul på, bara olika.
Han avslutade texten så roligt. Möjligtvis förstod han inte riktigt vad jag hade berättat om lucia på svenska, eller så missuppfattade han någonting.
"Svenskar tror presenter kommer från Spanien, men det är magi!"

Han måste ha blandat ihop det italienska (hör du, inte spanska) helgonet med tomten?

Mental trötthet och luciafirande

Jag var så trött, så trött. Mentalt.
Låg precis på gränsen. Vråla rakt ut, kasta tunga saker genom fönstret på fjärde våningen eller gråta. Då somnade Disa.
Har man inte barn går det nog inte att förstå den mentala tröttheten som man kan drabbas av ibland.
Jag lever ju inte som ensamstående, som tur är, men ibland blir det för mycket ändå. Förra veckan hade Jesús tre konserter med tre olika grupper. Och många rep veckorna innan. Mycket ensamtid med Disa för mig. De senaste dagarna kändes det som om jag inte kunde tänka en vettig tanke längre. Allt handlade om vad jag skulle ge Disa att äta, timslånga måltider då jag försökte lura i henne så mycket mat som möjligt, tvätt av barn, blöjbyte, grubbel över nästa måltid (vad, vad, och hur?), ägna timmar åt att försöka få henne att sova. Hon är en sån fin, snäll, go unge, men svår med sömnen och mycket svår med maten.

När Jesús är borta är det väldigt svårt att få något diskat, mat lagad, bostad städad. Eftersom Disa inte är ett sådant barn som sitter och leker för sig själv.
Dessutom hade vi stopp i avloppet. Fyra dagar utan en droppe som gick igenom diskhoarna. Köket fullkomligt belamrat med disk.
Lukten därifrån.
För mycket.

Jesús fick ta det. Jag gick ut för att söva Disa i vagnen på förmiddagen, senare på eftermiddagen var det luciafirande på en bar i Sevilla, dit jag tog med mig lillan. Övervägande svenskar men också många spanjorer. uppdukat på bardisken stod det som folk hade tagit med som fika. Luciatåg blev det inget i år. En driftig person hade åtagit sig att sköta det, hade ordnat stämmor och bakgrund och texter och funderade på övningstillfällen, men för få anmälde sig, vi är nog för få svenskar i Sevilla, att sjunga fyrstämmig avskräcker nog de flesta som inte är vana sångare.

Nu böprjar en ny vecka.
Tack och lov var detta årets sista konsert.

Lucka 8 - Itálica

Del åtta i 2015 års bloggkalender

En av romarimperiets viktiga städer på den iberiska halvön var Itálica, som låg där vi finner Santiponce numera, strax utanför Sevilla. Ja, Santiponce har byggts ovanpå alla ruiner efter den romerska staden,  och i marken vimlar det av fynd. Det är inte tillåtet att gräva, men det sker ändå. En kusin till Jesús, som ägnade sig åt narkotika och olagligheter, försörjde sig för längesedan med att gräva efter fynd och sälja dem. Jesús pappa fick en liten lampa, som vi nu har här hemma.
Den gamla teatern har grävts fram, svår att besöka dock, och så har vi besöksmålet Itálica, lite ovanför byn, där man kan se ruiner, mosaikgolv och amfiteatern.
Itálica var en av de viktigaste städerna i området, jämte Mérida och Córdoba. Staden ska ha grundats år 206 f Kr. Här föddes två kejsare; Trajanus och Hadrianus. Det fanns en hel del folk med pengar, och dessa flyttade upp till sina sommarhus på höjden, där även nöjen som amfiteatern och badet låg.

Amfiteatern var stor. Trappavsatserna som var sittplatser är ganska förstörda så det är svårt att föreställa sig hur hiskeligt högt de nådde, men det fick plats 25 000 åskådare och ska ha varit den tredje största amfiteatern i det romerska imperiet.
Över pelarna lades plattor, som ibland togs bort för att släppa ut ett lejon eller annat rovdjur bland fångarna som var tvungna att slåss. Det var mycket populärt bland publiken. Ibland täpptes den lilla bäcken, som går här under, till och hålet vattenfylldes så att fångarna var tvungna att kämpa i små båtar på vattnet, ibland med krokodiler som spännande moment.

Längs den långa gatan, som under romartiden hade tak för att skydda mot den heta solen, ser man vissa pelare, och gatan leder till sommarhusområdet, där man på plats kan se många vackra mosaikgolv.

Golven var fantastiskt välarbetade. Man tror att golvläggarna hade en slags kataloger som kunderna kunde välja ur, eftersom man finner likadana golv på olika platser.

Bland de vackra mosaikerna kan man se golvet med färgglada, vackra fåglar, gjorda av stenar i olika färger, och gudabilder.

Romarna var roade av pygméer och avbildade dem i löjliga situationer.

Många av golven saknas, eftersom de har plockats bort och stulits genom åren. I Casa de Pilatos, till exempel, hittar man både mosaikgolv och statyer från Itálica.
En del golv och statyer kan man se på arkeologiska museet i Sevilla, men det är fint att se mosaikerna på plats, så gör ett besök i Italica. Gratis inträde för europeer.