Blodproppen

Det finns en fortsättning på det där trista inlägget om Jesús olycka och min stress. Ni vet, jag gick ju och räknade dagarna tills de skulle ta bort gipset, i tron att allt skulle bli bra sedan. Ja. Men nej. Två dagar efter att gipset var borta gick han och fick en blodpropp i benet.

De lugnaste dagarna på hans första tre veckor långa sjukskrivning på grund av blodpropp, var märkligt nog när han var inlagd på sjukhuset. För då var det en person mindre att ta hand om, och jag kunde äta ett päron vid datorn istället för lunch, för att försöka hinna ikapp med jobbet (omöjligt). Sedan fick han komma hem, med stränga order att inte röra sig överhuvudtaget, förutom att gå på dass, och åka till sjukhuset i Rio Tinto var fjärde dag för blodprov.

Det har varit en ren mardröm. Flera gånger om dagen har jag varit tvungen att stanna upp och andas, eftersom jag inte lyckas dra in tillräckligt med luft för att det har varit så stressigt. Men det vände förra måndagen. Jag är en seg person, men då höll jag på att knäckas, gränsen var nästan nådd, och jag bestämde mig för att köpa flygbiljett till min bror så han kunde komma och rädda mig. Den kvällen var jag så lugn att jag jag satte mig och såg en serie med Jesús istället för  att jobba innan jag la mig. Och på onsdagen samma vecka var J på läkarbesök, och fick efter det börja gå igen. Ja, mer än så, han får röra sig utanför huset, köra, göra saker. Lite i taget har han kunnat släppa kryckorna alltmer, har kört själv till läkaren en gång, kan ta hand om Disa, diska, laga mat...

Vi firade med ett restaurangbesök i en närliggande by. Ett rustikt ställe där en stor tant grillade vårt kött över den stora öppna brasan inne i restaurangen.

Man kan ju tycka att allt borde vara bra nu, Jesús rörlig, om än väldigt långsam, men stressigt fortsätter det att vara. Främst för att jag inte hinner jobba som jag borde på grund av en massa egna läkarbesök. Så mycket tid som ska tas igen... Men det tar vi någon annan gång.

Kunskapshålet

- Det är så svårt! Hahahaha!!!! Det är så svååårt! ropar jag och slår mig på benen, samtidigt som jag skrattar högt, för jag håller på att bli tokig!

Jag har just avslutat ett telefonsamtal med Jesús revisor-kusin Marina. Tillsammans försöker vi reda ut vad jag ska fakturera min svenska arbetsplats. Jag har fått en modell på vad svenskar i Sverige brukar fakturera, men här i Spanien har vi andra skatter, och jag har så svårt att fatta!

Jag har pratat med en annan svensk som fakturerar, och en spanjor, jag har frågat på spanska skatteverket, socialförsäkringskontoret och ett slags nyföretagarcentrum. Jag har ringt svenska ambassaden i Madrid. Det är så svårt!

I mitt mörka förflutna hjälpte jag till på pappas bokföringsbyrå. Det var helt fel ställe för mig, och det tråkigaste jag har gjort i mitt liv. Jag vet inte om det handlar om en tidsperiod om månader eller dagar, för mig känns det som det var tid som aldrig tog slut, och jag räknade minutrarna som jag hade jobbat och minutrarna som jag hade kvar innan jag kunde cykla hem.

Visserligen fick jag enkla arbetsuppgifter, och klarade av dem även om det var tråkigt... Men aldrig mer bokföring för mig.


Gör det lätt för mig! Bara säg vad jag ska göra, så gör jag det! För hög skatt? För låg? Strunt samma, bara säg en siffra som jag kan skriva på pappret! För jag kan inte tänka ut detta själv!

Jesús olycka - allas olycka

- Jag har pratat med min chef. Det finns ingen som kan skjutsa hem mig i morgon. Kan du? Vid tre?

De där korta meningarna från Jesús i telefon fick mig nästan att gråta där jag stod mellan brödhyllorna i mataffären. Helst hade jag gått ut direkt till parkeringen och åkt hem till Milagros för att häva ur mig eländet i hennes kök, som vanligt. Och hon hade sagt att hon kunde lämna och hämta Disa i skolan, och sedan kunde Disa följa med hem och leka med pojkarna på eftermiddagarna tills det hade löst sig, tills jag hunnit ikapp lite. Men Milagros är inte här längre. Hon flyttade till andra änden av landet i somras, och det är så oerhört tomt efter henne. Och efter barnen. Disa har blivit mycket ensam sedan de flyttade. De var hennes extrafamilj.

Det är väl bäst att jag säger att inget allvarligt har hänt. Jesús ramlade i svampskogen. Lidia och jag fick med gemensamma krafter tillbaka honom till bilen, ett par kilometer bort, och sedan blev det röntgen och gipsad fot eftersom han fått en spricka i skelettet. Två och en halv vecka med gips och kryckor. Och det håller på att ta knäcken på mig.

I vanliga fall flyter vardagen på bra. Jag jobbar fler timmar än Jesús, så han fixar Disa på morgonen, tar henne till skolan, hämtar henne, lämnar och hämtar på teatern, lagar mat, diskar och grejar. Nu är han oförmögen att göra någonting, och jag har svårt att få ihop det. När jag tar Disa på morgonen försvinner 1,5-2 jobbtimmar, som jag behöver ta igen senare på dagen. Hämta i skolan - 30 minuter, teaterlämning- och hämtning 45 minuter. Ibland behöver jag skjutsa Jesús till vårdcentralen, engelskalektion eller till jobbet. Eller som nu, hämta från jobbet (40 minuter). Jag måste handla, diska, laga mat (vi har ätit väldigt mycket snabbkokta tortellini, hamburgare och pasta med köttfärssås på burk), laga middag till Disa, ge henne mat och lägga henne. Tvätta, hänga tvätt, vika tvätt. Ta hand om bajsolyckor och andra typer av olyckor. Försöka ta plocket i huset. Det sistnämnda är mer nu eftersom vi får besök i helgen. Ett mycket välkommet besök, men jag önskar ju att det inte ska ligga en massa smutsiga kläder och leksaker i hela vardagsrummet, ta bort smutsen i badrummet, sopa, ja, få huset att se okej ut åtminstone (inga höga krav här). Men när ska jag göra det? Jag försöker hela tiden ta igen förlorade jobbtimmar, men det finns så lite tid till det. Så jag går upp och börjar jobba tidigare, för det finns ingen annan tid. Men när ska jag sova då? Jag är så himla, himla trött...

Den 31/10 tar de bort gipset. Jesús må vara less på eländet, men han kan inte vara gladare än jag att vardagen och hans rörlighet kommer tillbaka.

Kl 22.15 - middag hos svärfar

Jesús pappa är suverän på många sätt.
Varje fredag som vi kommer till Sevilla har han lagat mat till oss. När han är hemma visar han oss grytor och små lådor med bästa, andalusiska vardagsmaten; kött som kokat jättelänge i tomatsås, andalusisk potatissallad, böngrytor, aubergine i olivolja och vitlök, ris med skaldjur...

Om han inte är hemma, om han måste åka iväg och passa barnbarn över natten, lagar han alltid något till oss innan han åker. Och hans mat är alltid fantastisk god. Hur trött jag än är, när jag har jobbat sent till exempel, gör Juans mat alltid gott.

Ikväll var han inte hemma, han var ute med kompisar på någon bar (80-åringar här gör sådant) och skulle komma hem sent, så han ringde för att förklara kvällens middag. Återigen var jag så trött att jag knappt orkade ta mig till sängen, där Disa resan sov, ändå värmde jag lite kyckling- och grönsaksbuljong (tillagad med tanke på Jesús känsliga magsjukemage) med lite småpasta som Juan hade ställt fram bredvid spisen. Han hade också ställt fram en gul, glad påse med chokladnötter till Disa.
- Och det finns frukt i kylen, bananer och aprikoser, sa han i telefon.
- Okej. Och du behöver inte ha bråttom hem. Jesús är och spelar, Disa sover och jag ska lägga mig så fort jag har ätit.

Det är en fördel när han inte är hemma vid middagstid. Jag kommer i säng mycket tidigare, Disa också när hon är vaken (Jesús repar alltid med sin grupp sena fredagskvällar). Middag med Jesús pappa innebär ännu senare middag, prat och sänggående tidigast kl 24. Det är extra jobbigt när Disa är vaken.

I morgon måste jag upp tidigare än andra lördagar. Jag ska guida en turistgrupp i Sevilla, och det ska bli 38 grader varmt, så vi startar lite tidigare.

Trevlig lördag på er!

Namn-problem

Jag borde skratta åt det, men just nu, i denna stund, är jag så FÖRBANNAT TRÖTT på att alla spanjorer ska heta likadant! Vad är det för fel på att variera sig? Varför inte börja använda nya namn?

Hade för en halvtimme sedan en lång, oroande konversation med Jesús systerdotter på WhatsApp, när jag trodde att det var barnvakten jag pratade med.

Känner jag mig dum? Ja.

Men okej då, allt är löst, det är inte Jesús som har varit otydlig. Barnvakten hade visst uppfattat att det är klockan 8 på morgonen, och hon kommer inte att vara upptagen med att lämna andra barn till skolan vid den tiden.



Om någon är nyfiken på vad jag sysslat med det senaste, kan ni läsa ett innehållsrikt inlägg som Tove har skrivit. Jag har ju tänkt skriva lite själv, men har märkt att inläggen dröjer... :-)

Hemkomst, och på väg igen

Att komma hem till huset i Aracena efter flera veckor i Sverige var ren lycka. Jag skulle visserligen jobba tre dagar till, men detta att vara hemma! Vi gick runt och bara njöt. Jesús hade nöjet att gå och köpa frukost i vår närbutik, och berättade glatt om alla bekanta han pratat med, och okända som hälsat, som man gör här.

På helgen hade vi vänner på besök, sex vuxna och tre barn var vi, och Disa lekte hela tiden. Vilken skillnad mot hennes ensamma tid i Sverige.

Nu har jag semester och vi är på väg i bil mot Pyrinéerna. I natt sov vi på ett motell nära Madrid och nu åker vi genom Don Quijote-land, med torra, gula slätter runt omkring, med de höga Monfragüe-bergen som en blå vägg till vänster, och minns när vi besökte Quijotes knubbiga, vita väderkvarnar, det fantastiska muséet för abstrakt konst i Cuenca, och katedralen i Toledo. Madrid har jag ingen längtan att besöka mer, men de här platserna...  Men det får bli en annan resa.

Pusselpackning

Jag är en jäkel på att packa. Jag kan få med orimliga mängder på resorna tillbaka från Spanien.

I väskorna ligger bakingredienser, kläder till Disa, och böcker. Mest böcker. Jag går i second handaffärer och bokhandlar, och den här gången gjorde jag en härlig beställning om 13 böcker på nätet, nu när jag slipper betala dyr frakt till Spanien.

Men böcker är tungt. Jesús suckar när han ser alla böcker, som jag pusslar med, lägger i och ur de tre väskorna.
- Ja, du kunde ju ha blivit tillsammans med någon som köper kläder istället. Det är ju lättare, säger jag.
- Det är inte bara det. Har du tänkt på hur vi ska få plats med böckerna i huset? Det finns ju inte plats för dem vi har ens.
- Vi får hyra ett större hus.

Mitt pusslande fortsätter. Jesús har packat medan jag har jobbat. Han har vägt så att varje väska väger max 23 kilo. Det är bara det att väskorna inte får väga mer än 20, upplyser jag honom om när jag kommer hem.

Pusselpussel.
Jag offrar handbagageväskan på hjul, proppar den full med böcker, den får gå som incheckat bagage istället. Titta, vi får ha extra handbagage, då får sovsäcken bli ett handbagage, så tar vi bagen som den låg i till matsäcken.

Pusselpussel.
De tio små svenska jordgubbsplantorna läggs i den nu tomma bokkartongen. Sockar och klänningar kilas in i springor. Vad är detta? Jesús kartong med tio kilo vinylskivor?!

Pusselpussel.
Det gäller att ta på sig de tyngsta, mest skrymmande kläderna. Jacka med många fickor kan rymma mycket grejer.

Det kommer att bli en lång resdag. Taxin kommer om fyra och en halv timme. Vi kommer att vara på resa i 17 timmar innan vi kommer hem. Landet-Lidköping-Herrljunga-Borås-Landvetter-Malaga flygplats-Malaga tågstation-Sevilla-Triana-Aracena. Det blir mycket kånkande av väskor. Många lyft. En tung dag.
Dags att sova.

I Sverige

Ja minsann, vad har jag gjort den senaste månaden då?
Jo, åkt till Sverige, och här är vi nu, vecka två, en och en halv vecka till.

Det var lite konstigt, för medan jag alla andra år har räknat dagarna till Sverigeresan, så hade jag egentligen ingen lust att åka den här gången. Mycket märkligt. Vad var detta?

Största anledningen är väl att jag trivs så bra i Aracena. Varför skulle vi lämna allt detta nu, när det fanns så mycket roligt? Och utomhusbion hade just dragit igång, och det hade börjat komma avocado i ekologiska grönsakskorgen som vi prenumererar på, och nu var det perfekt att sitta ute på tapasbarer på kvällarna, och vi skulle ju besöka den där andra restaurangen med pool, och åka till kusten... Jag som har avskytt somrarna i Spanien, det ändrades när vi flyttade till Aracena.

Sedan var förra resan i lite för färskt minne, i jul, när jag fick missfall.

En tredje anledning var nog huset där vi skulle bo i Sverige.

Vi har bytt hus med en annan familj. Jag satte ut en liten annons, och fick svar, och när jag fick veta var huset ligger tänkte jag Nej, aldrig i livet. Huset ligger nästan granne med mitt hem där jag växte upp, och som vi fick sälja när pappa dog, och jag har inte ens närmat mig området sedan dess.

Milagros, som förlorade sin bror i en olycka i Sevilla kände samma sak om den staden tills hon tvingade sig själv att åka dit, och sa att det skulle bli bra terapi... Och hon fick rätt.
Och huset som vi får låna är mycket bra, och läget kan knappt bli bättre.

Jag jobbar medan vi är här, så jag försöker utnyttja tiden efter kl 17 till max, samt helgerna, och jag är så himla, himla trött just nu.

Disa längtar hem och har frågat nästan varje dag varför vi är här och när vi ska åka hem. Hon är väldigt ensam, hon är ju med Jesús på dagarna medan jag jobbar. Jag tänker mig att det är så annorlunda för hennes kompisar som har morföräldrar i Sverige, som är med barnbarnen när de kommer och hälsar på i Sverige. Disa har ju ingen sådan kontakt, och det är väldigt tråkigt. Svenskan går inte heller framåt, av samma anledning.

Just nu sover hon, och Jesús har åkt på festival i Småland med en hårdrockskompis från Falköping. Jag är alldeles själv, och det är så skönt. Ville passa på att blogga lite, och läsa kanske, se en serie? Sådant som jag inte hunnit de senaste två veckorna?  Men jag är så himla, himla trött...

Ensam hemma

Disa och Jesús har åkt till kusten, och ska vara borta en eller två nätter. De har ju sommarlov, och Disas farfar är där, och hon har inte träffat honom sedan slutet av maj.

Kör försiktigt, sa jag inte, men tänkte. I en hemsk katastroftanke såg jag Disas blodiga ansikte framför mig, och jag tänkte att de får inte vara med om en dödskrasch nu när inte jag är med i bilen, jag kan inte bli lämnad ensam kvar.
Så pussade och pussade jag min lilla i ansiktet och sa hej då och stängde snabbt, och grät en skvätt för att jag kommer att vara utan henne i ett par dagar, och tänkte bittert, att nu kan jag jobba över hur mycket som helst utan att ha dåligt samvete.

Lite förvånad över min reaktion, jag är varken en orolig eller katastroftänkande typ, men käre tid, vad tomt huset blir.

Om jag hade varit ledig hade jag passat på att se film och måla klart mina projekt, och lyssna på radio, men jag kommer i princip bara sitta och jobba framför datorn tills de kommer tillbaka. Det var något om semesterplaneringen som blev väldigt fel på mitt jobb...

Min motsats: Milagros

Milagros har blivit en av mina närmsta vänner. Trots att vi tänker lika i mycket, är vi varandras motsatser i annat.

Hennes hem är otroligt rent. Inte en pryl på fel plats, och igår när jag såg hennes verktygslåda undrade jag nästan om den var på riktigt. Jag har aldrig sett något liknande. Inte ett dammkorn i den. Smågrejer sorterade efter storlek i små plastpåsar. Vår verktygslåda är utspridd i hela huset, och det tog Jesús tio minuter att hitta borrmaskinen.

Jag känner att jag ler när jag tänker på Milagros, när det först inte verkar finnas ett enda par rena Disa-trosor i hela huset, och jag sedan fiskar upp ett par ur kameraväskan. Och när jag två minuter senare letar efter hårband till Disa, och i en minnesblixt ser ett rött, tunt hårband på golvet och att jag nyligen tänkte, när jag såg det, "Detta måste jag komma ihåg när jag behöver ett hårband nästa gång". Men vilket golv var det? I vilket rum?
Något sådant är otänkbart i Milagros hus.

Och vad Milagros skrattade den där dagen när vi inte hade någon ren disk och därför inte kunde laga mat, och därför fick äta ute. Det är nog bland det lustigaste hon hört, något fullkomligt otänkbart i hennes värld.
- Men vad har bilen med det att göra, undrade hon, fortfarande skrattande, när hon fick veta att vår bil stod parkerad sju minuter från vårt hus, ja, bilen var aneldningen till att historien kom fram.
- Jo, vi hade bråttom med lunchen, för Disa skulle hämtas i skolan sedan, och det skulle gå snabbare att hämta henne i bil. Men så fanns det ingen parkeringsplats precis utanför matstället, så vi fick parkera en bit bort, och därför gick det fortare att gå till skolan direkt, än att gå och hämta den parkerade bilen, köra runt och sedan hämta Disa. och vi har inte hunnit gå och hämta den än.

I Milagros hus händer det inte att det ligger hårband på golvet eller finns odiskad disk i diskhon.
Fast hon har diskmaskin. Städhjälp också, och jobbar bara vissa förmiddagar, så hon har mer tid.
Jesús och jag jobbar båda heltid, och det blir så himla lite tid över på dagen. Jag har nämnt det förut, för det är ett så tydligt exempel: Jesús och jag försöker se en tv-serie, för att sitta ihop tillsammans en stund, men varje avsnitt är 40 minuter, och vi har inte 40 minuter över så många gånger i veckan.

Sedan är Milagros och jag olika som personer också. Milagros kan inte se en odiskad gaffel, eller en fläck på bordet, hon säger att det är en mani hon har, samtidigt som jag inte lägger märke till att det ligger små pappersbitar på golvet, eller ett pennlock, och påsarna i hallen har nästan blivit osynliga för mig med tiden. Och i vårt hem prioriterar ofta att göra något roligt tillsammans när vi har tid över, istället för att städa. Och jag tänker om den där gaffeln, att det tar jag när jag hinner.

Midsommardag i bergspool

Det var midsommar i fredags. Vi firar inte det här, men jag åkte faktiskt till Sevilla på eftermiddagen, där Disa och jag slöt upp med ett par svenska vänner med barn i Disas ålder. A hade gjort jordgubbstårta och satt upp gula och blå ballonger, och vi dansade runt en grön krukväxt och Disa har ända sedan dess sjungit Små grodorna. Så kul att ses! Synd att det inte blir oftare.

Därefter hämtade Jesús upp oss, och eftersom Disas farfar inte var hemma träffade vi ett par andra goda vänner, deras son är ett år yngre än Disa, så de lekte på lekplatsen och sedan gick vi och åt middag på ett tapasställe till... halv ett på natten.


Helt klart en väldigt bra fredag, men lördagen blev ännu bättre!

Vi har bott i Aracena i snart två år, och vi upptäcker hela tiden nya saker. I lördags åkte vi till ett sådant ställe: Los Veneros i Santa Ana la Real. Det är ett litet landsbygdshotell med pool och enkel utomhusrestaurang, och där spenderade vi eftermiddagen och kvällen med vänner.

Otrolig utsikt över dalgångarna, skönt i vattnet, och vi åt en massa god mat. Alla utom Disa, förstås, som inte tycker om någon mat, men hon var väldigt glad för hon fick äta vad hon ville och det blev en klubba och två glassar :-)

Sedan funderade vi på att åka till El Repilado, för det är feria där, dagen innan hade det lagats paella till hela byn och på lördagseftermiddagen skulle de ha tjurrusning med riktiga tjurar. Men det var så skönt där i bergen med poolen, så vi stannade tills solen stod lågt och vi var tvungna att åka för att hinna helghandla.

Men kommer definitivt åka tillbaka till det här behagliga stället!

De hundra skolfesternas tid

Om jag har känt mig stressad tidigare, och haft svårt att hinna med bloggen, har den sista månaden slagit alla rekord.
Corinne och jag bara skrattade till slut, när vi försökte redan ut vilken fest som var vilket datum, medan den otroligt organiserade Milagros skickade bild på sitt färggranna kylskåps-schema, med så mycket detaljer att det inte gick att utläsa.
Men hörrni, tre skolfester?

Föräldraföreningens var kul, de hade tagit två hoppanäggningar till feriaområdet, fixat tombola och en himla kul clown och grejer.

Sedan var det klassfesten, vi tog med fikagrejer och fröken fick present, och Disa var så arg över att hon fick gå hem strax efter åtta, när presenten ännu inte delats ut, men när det är skoldag efter...?

Så var det skolfesten i går, där de äldsta eleverna, femåringarna som lämnar skolan för att börja ettan till hösten, hade uppträdanden.
En urtrist clown kom sedan, och så var det ett par poliser som sjöng och spelade flamenco, men då hade småttingarna suttit stilla i mer än en timme och tröttnat. Vi föräldrar gav upp långt tidigare och stod vid bardisken och åt croquetas och montaditos.
Tjugo i tio på kvällen drog vi oss hemåt, trots att de flesta var kvar, men återigen, det är ju skola dagen efter...

Så var det Disas teateravslutning på stora teatern.

Betygssamtalet.
Alla papper som ska lämnas in inför skolstarten till hösten, och, kära nån, alla papper som ska ge Disa tillträde till skolmatsalen! Det här får mig att svettas, det saknas fortfarande två stycken som jag måste lämna i dag. Men kära nån, varför ska de ha ett nytt arbetsintyg, när jag lämnade mitt förra för två månader sedan? Och vad ska de med Jesús arbetsintyg till när han inte kommer att jobba på samma ställe till hösten?
Så var det inskrivning till "sommarskolan" nu första veckan efter skolavslutningen, tills Jesús går på semester och kan vara med Disa, samt första veckan i september då vi båda måste jobba.
Och pappren till simskolan, som började förra veckan, och har varit tre gånger redan, men som Disa har missat på grund av alla skolfester.

Och så var det mina två stora prov i engelska, och tapas med min lilla brokiga engelskgrupp till halv ett på natten, och boka resa till Sverige och fixa boende i Sverige och försöka hitta ny kattvakt när de båda förra har dragit sig ur, och Jesús prov i engelska, och...


Längtar efter juli månad. Ingen månad på året kan vara värre än denna juni.