Bekämpningsmedel bakom cancerfallen

Efter att ha lämnat Jesús och hans kollega i skolan åkte Disa och jag ut på äventyr.
Vi åkte till Isla Mayor där jag hade ett jobb.
Fast den person jag skulle träffa var inte där, istället satt jag och pratade med hans pappa i deras lagerlokal. Pappan lagade nät och pratade, en liten ettrig tv stod på, det fanns soffa och en tramptraktor som mannens fru lät Disa åka på.
(Tramptraktor, ett av mina framtidsprojekt, har undrat var jag skulle få tag i en sådan. På Jugetón i San Juán de Aznalfarache tydligen!).
Ett par kompisar till mannen tittade in.
Jag satt bredvid den ene, som har några månader kvar att leva. Hela buken är full av tumörer. Han skulle opereras, men när kirurgerna såg hur det var ställt inuti sydde de ihop honom igen, det fanns inget att göra.
Jag har läst att Isla Mayor har flest cancerfall i hela Andalusien.
- Det är dödsorsaken för de flesta här, sa pappan till den jag skulle ha träffat.
- Förra veckan dog fem-sex stycken i cancer.
- Men... Isla Mayor är inte stort, sa jag (drygt 11 000 invånare)...

Anledningen till de många cancerfallen är risfälten. Bekämpningsmedlen som sprutas över dem.



Disa och jag åt frukost på en bar. Rostat bröd med olivolja och tomat och färskpressad apelsinjuice till mig, tortilla till Disa.


På eftermiddagen hade vi en liten mammaträff i María Luísaparken.
När vi gick mot bussen hem tänkte jag på att det blir mörkt så tidigt nu, redan vid åtta. Och att det har börjat bli kallt på kvällen. Var inte beredd på det. Tog dubbla tunna tröjor på Disa.
Vi stannande och lyssnade lite på en Semana Santa-orkester som övade i parken, beundrade en vacker palm och tittade på änderna i det mörka dammvattnet.

Heminlagda oliver

Nu är det ett bra tillfälle att köpa oliver i grönsaksaffären, för den som vill lägga in själv.
Jesús är galen i oliver, han har köpt fyra kilo samt en stor dunk med mineralvatten att ha oliverna i. Det tog oss evigheter att tömma dunken, är inte vana vid att dricka köpevatten och kom aldrig ihåg att ta vattnet ur den.

Men till slut var den tom och Jesús och Disa fyllde dunken med stora, gröna oliver.

Därefter hällde Jesús på saltat vatten. Vattnet behöver vara så salt att ett ägg flyter i det.

Nu ska oliverna ligga och dra i saltvattnet. Tidigast efter en vecka kan man ta upp och provsmaka, men den som inte vill ha så beska oliver kan vänta månader, ja ett år till och med.
Man tar bara upp så många oliver som man vill äta de närmsta dagarna. Skär skåror i oliverna, lägg dem i rent vatten och byt det då och då under några dagar. Sedan är oliverna klara att ätas!
Ju längre oliverna får ligga i saltvattnet, desto mildare blir de i smaken.

Lunch med utsikt över Portugal

Kolla vem som har fungerande dator samt bildbehandlingsprogram igen?
Det firar vi med lite bilder så klart!

På fredagen för ett par veckor sedan sa vi, att tänkt om vi skulle åka och äta lunch i Portugal, det var längesedan.
Så det gjorde vi nästa dag, när vi var lediga.
Eller tja, vi ändrade planen på vägen. Vi bestämde oss för att stanna i Spanien och luncha i Sanlúcar de Guadaira istället, en liten by precis vid gränsen till Portugal.

Vi har haft tankar på att åka dit ganska länge, och det blev en oväntat rolig utflykt!
Sanlúcar de Guadaira är inget ställer som man åker förbi. Dit åker man utan något annat mål, eftersom vägen slutar där.
På vägen körde vi igenom San Silvestre de Gúzman med ett par gamla fina väderkvarnar som man annars mest ser norrut, i Castilla la Mancha till exempel.

En fin innergård med brunn, omgärdad av apelsinträd, finns också.

I Sanlúcar åt vi gott, grillat kött och aliño med utsikt över den motsatta vita byn Alcoutim i Portugal.

 Sedan kikade vi på båtarna som guppade i Río Guadaira som flyter mellan de båda länderna.


Gänget bredvid oss på restaurangen åkte till Portugal för att inta kaffe på maten. Det går en liten båt fram och tillbaka.

En tjej behövde hjälp med att komms ombord. Smala, höga klackar på underlag med hål i - ingen bra idé.

Sedan åkte vi tillbaka den lilla landsvägen och in i Portugal för att bada och köpa middagsmat, därefter åkte vi till svärföräldrarnas bostad i El Portíl i Spanien.

På söndagen blev det skaldjurslunch, och sedan ett sent eftermiddagsbad. Atlanten är kall att bada i, men vattnet var okej. Disa kröp omkring och klättrade på stenar och raserade Jesús sandslott.

Vackra Sevilla

Jag tänkte gå till La Carbonería på kvällspromenaden med Disa. Var lite tveksamt om det skulle vara någon musik så tidigt på kvällen, men det var inget bekymmer, visade det sig, för jag hittade aldrig dit.
Det är väl märkligt ändå. Hur många år ska det ta innan jag hittar i den här staden?
Helt vilse var jag inte, jag gick i riktning mot Alfalfatorget och tyckte att jag borde komma fram dit så småningom, och det gjorde jag också.
Och vägen dit, från La Judería... jag häpnas gång på gång över vilken vacker stad jag bor i. Att gå där i mörkret, på smala, tysta gränder med lena plattor och gröna växter som hänger ned över huvudet, förbi porlande fontäner på små torg med apelsintträd och uteserveringar, gamla vita palats...
Det är en alldeles speciell känsla.

Det blev ingen flamenco den här gången, men Disa fick höra en klezmerorkester, en dragspelare, två gitarrister och en sångare. Så musik blev det ändå.
Gatuartisterna. En av fördelarna med att bo i en storstad.

Det här med bilbarnstolar...

Jag hade ett minne av att babyskydd, det använder man fram tills att barnet når en viss vikt, alternativt blir för långt för skyddet så att huvudet sticker upp ovanför kanten.
Disa når upp till kanten med huvudet, och vi har varit och hämtat bilbarnstolen som vi övertar av Jesús syster.
Det här bytet, från babyskydd och bilbarnstol, fick mig att fundera lite och jag gick in på nätet för att läsa på.
Såg att babyskydd ska bara användas tills barnet kan sitta själv utan stöd. Omkring sex till nio månader.
Hm.
Disa är 14 månader nu.
Samtidigt som bilbarnstolarna i regel, även vår, har en undre viktgräns på nio kilo.

Är den där undre viktgränsen viktig tror ni?
För den når vi nog inte förrän någon gång nästa år.

Spansk kraftfest

Det var en spannande dag i gar!
Vi akte till Isla Mayorr for ratt vara med pa kraftrecepttavling!
Tio lag deltog. De fick bord pa torget, gastuber och tva enorma plasttunnor fylldes med is och alkohol (och vatten till barnen), allt bjod kommunen pa.Sedan hade deltagarna tva timmar pa sig att laga nagot riktigt gott med kraftor. Det blev bland annat ris med kraftor och plankton, krafthummus, kraftbomber (fyllda, friterade champinjoner, kraftfajitas och kraftor i ost- och basilikasas.
Tre domare bedomde smak och presentation.
Sedan fick publiken vara med och ata upp allt gott.

I dag ska vi tillbaka for att delta i den stora kraftfestligheten. Det blir smakprov pa olika kraftratter som kockar lagar och delar ut, marknad, musik och ett lopp.
Spanien har tusentals sma lokala byfester. Det har ar en av dem. Jag kommer definitivt aka tillbaka!

Och riset vaxer nu och skördas, det aker traktorer med tunga slap pa smavagarna, och det ar sa fint. Vad jag tycker om den trakten.

De forsta stegen

Det hander spannande grejer i Spanien nu, lokala och regionala nyheter; palmdoden i Sevilla till exempel, eller det omtalade ar valet i Katalonien pa sondag, det pratas inte om annat pa nyheterna...
Men i gar kvall tog Disa sina forsta steg sa det far inte plats sa mycket annat i huvudet. Hon har borjat ga!!!
Och ett par dagar inann det borjade hon saga mamma, och ta mobiltelefonen, halla den mot orat och prataprataprata.

Ar det sa har att ha barn? Jag hade ingen aning. Varfor har ingen berattat?
Det ar ju fullkomligt fantastiskt! Jag har aldrig skrattat sa mycket som nu, och varit sa glad! Jag har fatt en alldeles fantastisk, fin, snall och rolig liten unge!
Jag gar omkring och ar bara lycklig. (Med vredesutbrott ett par ganger om dagen, men de gar snabbt over.)


Datorn kom tillbaka i gar eftermiddag.
Den fungerar sa bra att jag vantar pa nagon katastrof nar som helst.
Jag har antligen kunant lagga in och se alla sommarbilder fran Sverige. Sa roligt! Det ar en sisadar 1 700 bilder, och jag onskar att ajg hade tagit manga fler!
Nu maste jag hitta bildbehandlingsprogrammet och installera det, sedan ska ni fa ett litet smakprov pa var sommar!

Fas?

Bloggläsare: är alla 12 - 13-månaders jobbiga?
Lagom tills att jag ska publicera det här märker jag att fasen möjligtvis är på väg att gå över, men ändå, låt mig berätta:
Sedan ett tag är Disa väldigt, väldigt klängig och gnällig. Hon vill vara i famnen hela tiden, utom när någon sitter på golvet med henne och leker. I början tyckte jag att det var mysigt, och gulligt när hon ställde sig och drog i våra ben och ville bli upplyft, hur mysigt är det inte att ha ett litet barn i famnen?
Men ju mer famn hon behövde desto mer insåg jag att det inte går att göra så mycket när man håller i ett rörligt barn. Det visste jag ju redan, men tidigare kunde jag sätta ner henne eller distrahera henne med en leksak. Nu klänger hon så i benet att hon trillar omkull om jag rör mig, och gnäller och gnäller och gnäller och gråter om hon inte får som hon vill. Förkyld har hon dessutom varit, så jag har haft snor och tårar och saliv överallt på kroppen och kläderna.
Det måste vara någon fas. Hon har utvecklats så mycket på kort tid och håller dessutom på att lära sig att gå. Hon behöver mer närhet nu en tid. och hon får det. Men ibland måste jag släppa henne för att fixa mat till henne, eller för att göra oss i ordning så vi kan gå ut. Det viktigaste liksom. Resten - disk, matlagning, plocka undan leksaker och böcker från golvet, slänga blöjor, tvätta, vattna... det får bli någon annan gång, när det är möjligt. När vi är hemma alla tre.
(Vi lämnade henne till svärföräldrarna förra söndagen för att komma ikapp med alla hushållssysslor och laga mat att frysa in.)

I alla fall. Den är så tröttsam, den här perioden. Det är så lätt att förlora tålamodet.
En kväll när Jesús kom hem lämpade jag över den gnällande Disa till honom med orden Jag har hört det där ljudet sedan hon vaknade i morse! Jag orkar inte mer! Och så stängde jag in mig i sovrummet, arg som sjutton, och låg och stirrade i taket.
I fem minuter.
Sedan var det mat.
Och lillan gjorde något som fick mig att le och hjärtat att smälta.
Konstig tid. Känslorna svajar mellan blixtilska och ren kärlek många gånger om dagen. För den där ilskan går så snabbt över. Disa som ser mig i ögonen och säger något, som ger mig något i handen, som leker kurragömma med mig, som trött lutar huvudet mot min axel, som sover sugandes på pekfingret, som mycket stolt ställer sig upp alldeles själv, utan stöd och ser efter så att jag har sett det, som ger mig kycklingen för att jag ska vrida upp den så att den smattrar omkring på golvet.
Du milde vad jag tycker om den här ungen. Hon kommer nog aldrig att begripa hur mycket, såvida hon inte får barn själv.



Egna erfarenheter?

Sydspansk höst

Jo, men det är en omställning för någon som jag, som tycker om månader och årstidsväxlingar, att flytta från ett land med våldsamma kast mellan årstiderna till en plats där det är samma året runt, bara att det är kallare och kan regna på vintern.
Nu kan jag uppskatta den subtila, sydspanska hösten också.
Stånd med grillad sötpotatis och rostade kastanjer i pappstrutar på stan.
Utflykter till bergsbyar på gränsen till Portugal, vandringsleder, korkekar, rök från skorstenarna.
Svampplockning.
Grilla och knytkalasa vid sjön med vänner.
Sådana saker som man inte kan göra på sommaren.



Här, där vi bor i stan,, märks hösten inte alls, mer än att man kan ha långärmat på sig och slipper duscha flera gånger om dagen för att skölja bort svett-klibbet.

Datorn ska dödas och återuppstå

I kväll börjar trolleriet igen, i morgon ska vi till kusten, gå i sanden och äta skaldjur, jag har en underbar unge som jag ska ge vattenmelon och leka med bollen och kycklingen med, men det allra, allra bästa den här helgen, det är att vi ska lämna ifrån oss den här FÖRBANNADE J¨¨¨¨A DATORN, den ska formateras, dödas och återuppstå i nyskick, kanske redan på måndag kommer den att gå att använda igen, lägga in bilder på, jobbar från, svara på kommentarer från, läsa artiklar och bloggar, SKICKA MEJL IFRÅN....
Den kommer att FUNGERA igen!!!







!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!



!!

Regn i Sevilla

Det regnar, och det är så skönt.
Regn i Sevilla! Inte så vanligt!
Disa och jag var ute på promenad när det började. Satte plastskydddet på vagnen, tog på mig regnjacka och sydväst.
Min fina sydväst, köpt under den regniga, regniga Visfestivalen i Västervik, vad glad jag var då över sydvästen. Vad glad jag är över den nu. (Jag såg en sådan fin, turkos till Disa när vi var i Sverige, men köpte den inte eftersom hon med all säkerhet skulle ta av sig den efter två sekunder. Ingenting vill hon ha på huvudet.)
-Vi är svenskar, vet du Disa, Vi håller inte på och tramsar. Vi går ut när det regnar, när solen skiner, när det snöar (och här ville jag lägga till "inte som de mesiga spanjorerna" men gjorde det inte, hon är ju själv spanjorska och bor här, hennes släktingar är spanjorer, får inte tala så om dem). Det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder, som vi brukar säga i Sverige.
Och så gick jag där, torr, glad och mycket nöjd innanför regnjacka och sydväst och såg spanjorerna med sina klena paraplyer som vändes ut och in i den hårda vinden.
- Kom ihåg det Disa, vi svenskar stannar inte inne bara för att det rengar! Vi tar på oss regnkläder!

Den nyfödde

Vi har varit och hälsat på våra vänner Loren och José Alberto och deras son Gael, en och en halv vecka gammal.
Så otroligt liten och lätt en nyfödd är.
De bekräftade det vi hade hört från barnmorskan, att på Virgen del Rocio-sjukhuset (det finns två stora sjukhus i Sevilla där de flesta föds) får partnern inte vara med under värkarbetet. Loren blev igångsatt och förd till en sal med fem andra kvinnor, alla i olika stadier av förlossningsarbetet, från dem som ännu inte hade värkar till dem som när som helst skulle föras till förlossningsstolen.
I den här salen fick Loren vara ensam hela dagen och natten, José Alberto fick komma in då och då kortare stunder.
Usch!
Jag är glad över att vi tillhör Macarena-sjukhuset.

Gael låg i min famn en stund, så fin så fin. Disa klappade honom på benet och lyckokurrade precis som när hon klappar Pipen, och jag tänkte, att den där första bebistiden längtar jag inte tillbaka till alls.