Den efterlängtade Sverigeresan

Det är fyra år sedan jag var en längre period i Sverige. En vecka har det varit som längst, och då har vi åkt runt och hälsat på och sovit på olika ställen varje natt.
Vi bestämde för två år sedan att vi skulle åka till Sverige den här sommaren. Och vad jag har sett fram emot det! Träffa vänner utan brådska. Laga egen mat, köpa Sverigemat som jag är sugen på, vad det nu kan vara. Grynkorv, sill. färskpotatis, rökt sik, smörgåstårta, mörkt bröd. Rå oss själva. Dricka cider och läsa dagstidningar. Lyssna på skogen, bada i sjön. Dofterna, fågelsången. Plocka blåbär och kantareller. Äta thaimat och korv i korvkiosken. Gå på auktion och marknad och leta leksaker på loppisar. Dricka saft och baka. Gå på öppna förskolan och se vad det är (får man det om man inte är bosatt i stan?)
Började kolla evenemangskalendrar, och se! Sophie Zelmani spelar på Porslinsfestivalen, Carl-Einar Häckner ger en föreställning i Jönköping, Bo Kaspers skulle jag gärna vilja se i Karlstad ( får se om något alls blir av...), sommarkonserter, Ulla Holmstrandutställning. Vi ska åka till Spiken och äta fisk och ta tåget till Göteborg flera gånger, kanske Jesús äntligen kan se Naturhistoriska när vi är där utan den vanliga brådskan med stadsbesök på sex timmar.

Så köpte vi biljetter.
Läskigt dyra biljetter, och jag blev alldeles nipprig efteråt. Vad har vi gjort? Dessa biljetter, och vi ska till Sverige och vara där i EN HEL MÅNAD? Vad sjutton ska vi göra där så länge? Har jag någonsin varit i Sverige, ledig, så länge en sommar? Vad ska vi hitta på? Kommer vi ha tråkigt?

Jag fick brev av moster med tips på vad jag kan göra. Bra tips, saker som jag gärna gör. Men de är inte realistiska, vi har med en ett-åring som måste hållas under uppsikt varje vaken minut samt när hon sover, så att åka till biblioteket och låna en jättehög med böcker att läsa går bort, likaså titta på svensk tv. Jag har bara sett ett enda tv-program från början till slut sedan september, och det var ett gammalt avsnitt av Doktorn kan komma, en natt när Disa sov. I och för sig väldigt underhållande, jag tänker ofta tillbaka på programmet och tänker att jag borde göra om det.

Det krävdes en tapasmiddag ute samt två nätters sömn innan nervositeten gick över.
Nu räknar jag veckor och dagar.
(Räknade nyligen fel på en hel vecka, till min besvikelse.)

Den 28 åker vi!

Tekniken stannar när värmen stiger

Även om jag inte tycker om att bo i lägenhet så är det en lättnad varje gång jag kommer innanför dörren.
In i svalkan.
Det är nästan alltid svalare inomhus än ute.
När jag pustat en stund i soffan masar jag mig iväg till termometern för att kolla innetemperaturen. (Utetempen har pajat. Värmeslag?) 32 grader. Det är allt varmt om man kommer in och tycker att 32 grader i sovrummet är behagligt.

Andra tecken på sommarvärme: elektriska prylar som datorer och skrivare slutar fungera. (Hopplöst svårt att svara på bloggkommentarer, det blir i omgångar med flera omstarter.) Även mobiltelefoner får spel. Vi har exempel på alla tre. J var på väg att lämna in telefonen, men fick veta av kompis i mobilbranchen att det bara är värmen som ställer till det. När temperaturen sjunker fungerar telefonen som vanligt igen. Och jo minsann, vi åkte till kusten ett par dagar och där var telefonen precis som vanligt, låste sig inte, var inte brännhet hela tiden, klarade sig på en laddning längre än tre tinmar och internet fungerade.

Men ljusning i sikte; de närmaste dagarna ska temperaturen sjunka fem grader. Till... 34?
Hoppas, hoppas det håller i sig till nästa helg så att vi kan fira Disas första födelsedag utomhus!

Nu åker vi till kusten över helgen och andas.
Vi var som sagt där ett par dagar i veckan. Disa kom över sin rädsla för sand. Efter en halvtimmes testande och kännande lämnade hon handduken och satte sig i sanden. Tio minuter senare hade hon krupit iväg 30 meter rakt bort och hamnade till slut hon en tant på en handduk,

Övrigt? Jesús grupp är klar med skivinspelningen. Han är lättad, de är lättade, jag är lättad. Vi var alla trötta på denna skivinspelning. Nu är J alldeles lycklig och exhalterad över skivan, i veckan som kommer skickas den till... tryck... tillverkning.... och tills dess tja, så lyssnar vi via datorn när den samarbetar.
Får erkänna att trots att det inte är min musikstil är skivan riktigt bra!

Disa pekar och blir rädd för träd

Det var i fredags som Disa började peka.
Pekat på saker har hon gjort tidigare, någon gång så där,. Men nu började det på riktigt. Titta! Eller ta! och tittitta sa hon gång på gång och pekade på olika saker, tittade på vad det nu var och sedan allvarligt på mig.
- Det är ett stort träd med gröna löv som blåser i vinden sa jag. Det är den stora lysande skylten på varuhuset, där vi nyss handlade.
Hon fortsatte att peka på lampor, kyrkor, och träd ända tills hon somnade.


Jag konstaterade, under samma promenad, att Disa är rädd för träd.
En gång tidigare har hon varit i närkontakt med ett. Jag lyfte upp henne för att hon skulle få känna på löven, men hon blev rädd och gråtfärdig. Jag tänkte, att det kanske var för att hon precis vaknat, men nu fick jag bevisat att så var det inte.
Jag skulle byta blöjan på henne, hittade en fin plats på en låg, slät mur under vackra träd. Men Disa gillade det inte alls! Hon stirrade upp, satte armbågarna i muren och försökte resa sig, komma undan, tittade upp, ansiktet skrynklades i en blandning av rädsla och gråt.
Jag försökte lugna henne, trodde att jag kunde avleda henne genom att ge henne en prasslande påse, sjunga och prata och pussa på henne, men lillan blev bara mer och mer rädd. När den nya blöjan satt på och allt var klart grät hon och skakade av rädsla och stirrade ömsom på mig med tårar på kinderna, ömsom på trädgrenarna som röde sig i vinden. Jag fick dåligt samvete över att jag inte tagit upp henne med en gång, men jag trodde som sagt att jag kunde lugna henne. Och bytet gick fort. Det är ju liksom inte en massa kläder att ta av så här års :-)

Stackars liten.
Och vad snopet för mig. Trots att hon bor i en storstad tror jag att hon är lantis precis som jag.
Samma som att trots att hon är född i Spanien och växer upp här tror jag att hon är lika svensk som jag. Men hon växer ju upp som spanjorska. Förstår ni vad jag menar?


Nä, vad deppigt. Ingen kontakt med gräs får hon, för det gräs som finns i området är inhägnat med staket och hänglås, det får man inte röra. (Jag brukar säga till henne när vi går förbi vattenspridare på de här gräsplättarna, att nästa sommar, om vi är kvar här, då ska vi leka i vattenspridarna, hon och jag, jag ska hitta ett sätt att ta sig in till dem!) Inga fåglar, ingen skogsdoft, inga smultron. Jag avskyr att bo i storstan, och avskyr att tillbringa den här tiden med lillan i storstan. För ett tag sedan var vi på födelsedagskalas strax utanför stan, och jag satt på deras veranda och matade Disa, tittade på buskarna och trädgården och... bara satt ute. Och det var så skönt. Jag satt utomhus på en veranda och gav Disa mat. Tänk att bo så. Öppna ytterdörren och bara gå ut. Jag vill sätta Disa i gräset att undersöka marken, insekterna, köpa en liten plaskpool att bada henne i, en gunga att hänga i närmsta träd, ha en cykel och cykla med henne i barnstolen.
I Sverige har jag alltid bott så.
För Disa är det naturliga att åka stadsbuss, andas dieselavgaser, höra trafikmuller och sirener, titta på bilar och motorcyklar och högljus, ibland hundar i koppel.

Du milde vad jag avskyr att bo i en storstad, och att bo i lägenhet. Jag är inte gjord för det.

Om jag hade alla möjligheter att göra vad jag ville...

Under konserten sjöng han en tråkig låt och då flög tankarna iväg. Tittade på mannen där borta som sjöng, undrade hur det är att leva så, åka runt och spela. Den där stenrike mannen. Hur är det att ha så mycket pengar? Att man kan göra precis vad man vill. Behöver inte fundera ens innan man köper ett par vinterskor, eller en tygblöja (han kan ju köpa en hel uppsättning på en gång) eller om han vill ha en kamera, han köper den bästa som finns med detsamma. Drömmer om ett hus? Köper Drömmer om en resa? Åker
Jag blev lite nedslagen. Vilken jobbig situation. Att ha allt som ekonomin kan möjligöra.

Så jag flyttade över tankarna till vad jag själv skulle göra med obegränsad tillgång till pengar (utan att tänka på den tråkiga biten).
Det vanliga, självklara, med att skänka bort, betala studielån och sådant kan vi hoppa över.


Jag skulle köpa ett hus i Sverige. Ett gammalt rött hus, inte så stort, på landsbygden. Mysig lummig trädgård med fruktträd och trädgårdsland och  hängmatta.
Sedan skulle jag köpa ett hus i Spanien, inte långt från Sevilla (men på landsbygden) så att vi enkelt kunde bo där i perioder och ofta hälsa på spanska släkten. Huset skulle ha trådgård, apelsinträd, citronträd, granatäpple, fikon, jag skulle ha ett trädgårdsland att så meloner och squash och aubergin i. Kanske en liten olivodling.
Pool? Gärna, det blir så varmt här, men hur funkar det med småttingar?

Jag skulle resa. Stanna länge i Bolivia och se norra delen av landet. Resa över hela Syd- och Latinamerika.
Åka genom USA och besöka landets alla nationalparker.
Landvägen genom den afrikanska kontinenten, börja resan med att ta tåget till Algecíras och båten över till Marocko. Och dra mig nedåt...
Åka till Indien.
Återvända till Island, fast under en grön årstid.
Åka tillbaka till Norge, se hela Portugal, Korsika, Italien, grekiska öar, Tjeckien, Storbritannien.
Ta med Jesús på hans drömresa Egypten.
(Han skulle förstås följa med på de andra resorna också.)
Jordanien.

Jag skulle jobba som... fotograf. Det kom jag på där under konserten. Vad skoj det vore! Reporter är också roligt, men som fotograf tar man inte med sig jobbet hem.
Skulle utbilda mig till fotograf, samtidigt studera genusvetenskap, litteratur och natinalekonomi.
Sätta in en summa pengar att leva på när jag går i pension (Att bo i Spanien är inte så bra för framtida pensionen...). Fast om jag hade obegränsat med pengar skulle väl det inte behövas?


Vad skulle ni göra om ni fick drömma fritt?

Sting och spa och insulinbrist

Inte stanna och dra ut på avskedet, bara gå, tänkte jag när det var dags att lämna Disa ensam med barnvakten för hela eftermiddagen och halva natten.
Och det gick rätt bra.
Men jag glömde något viktigt, jag kom på det ute vid bilen och måste ta hissen upp och hämta det. och Disa kröp mig jättensabbt till mötes, kröp efter mig till Fula Rummet där jag skulle hämta det glömda, och hon ville upp i famnen och jag lyfte upp henne och pussade på henne och försökte sedan avleda henne med att hon kunde jaga Pipen där han satt under bordet, och så gick jag och hon började protestera högljutt... och där gick hjärtat sönder.
Jag grät en bra bit på vägen till Córdoba.

I Córdoba tog vi till höger vid moskén och gick direkt till Hammam Al Andalus. Det var inte tal om att kika på stan medan vi väntade på att klockan skulle bli sex, det var för varmt.
Däär inne var det luftkonditionering och mysigt väntrum med kuddar, te och porlande vatten.

En grupp svenskar kom dit också, och jag tyckte det var jättespännande, som alltid när jag hör andra svenskar :-)

Det var så vackert. Både omklädningsrummet och själva badet med en större varmvattenbassäng, två små kalla, en med hett vatten och en ångbastu. Så vackert med de levande ljusen, och gott med förfriskning med sött te och vatten och att sitta ner en stund och bara vila. Vet inget som är så avslappnande som det här. Stället var lika vackert som vårt i Sevilla.
Men det var något som oroade mig, och jag höll tyst om det ända tills vi gick därifrån, för att inte oroa Jesús. Men när vi gick ut sa jag: Jag har inget insulin. Jag har varit utan insulin ganska länge och blodsockret är skyhögt.
Något i plastknappen på magen hade gått sönder, så jag kunde inte koppla fast insulinpumpen och få i mig insulin. Det måste ha skett nrä vi åkte hemifrån. Sex timmar sedan...
Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag hade inte tagit med mitt sjukförsäkringskort så jag kunde inte köpa nytt insulin, dessutom hade jag inga sprutnålar med mig. Jag kunde inte gå till sjukhuset av samma anledning; inget kort. Eller kunde jag det? Men hur länge skulle vi behöva vänta där? Jag skulle missa konserten. Fanns det någon diabetesförening i Córdoba att kontakta? Kände Jesús någon diabetiker där? Skulle Jesús behöva åka de 14,5 milen hem för att hämta nytt infusionsset, och sedan komma tillbaka?
Hur många timmar klarar jag mig utan insulin? Skulle jag klara mig konserten igenom? Skulle jag svimma? Behövde jag förvarna bänkgrannarna eller ha en skriven lapp i fickan ifall om att? Hur skulle jag må om jag inte tuppade av? Hur länge har jag varit utan insulin som längst tidigare?

Jesús idé var att leta rätt på ett söndagsöppet apotek och fråga om vi inte kunde köpa insulin och nålar utan recept. Och om det inte går, fråga vad vi skulle göra.
Vi hittade ett söndagsöppet apoek, jag gick dit och mådde kasst medan Jesús vaktade bilen på en olaglig parkering (jag talade inre om hur jag mådde), men när jag såg en termometer visa 39 grader tänkte jag att det kanske inte bara beror på högt blodsocker att jag mår dåligt.
Jodå. För 69 euro skulle jag få både insulin och sprutnålar. Om jag kommer tillbaka inom två månader med sjukförsäkringskortet kan jag få pengarna tillbaka. Låter bra. En ursäkt att åka tillbaka till Córdoba!
Jag vågade äntligen ta ett blodprov. 29, 8. Hu!
Och en insulinspruta.

Nu var det hög tid att åka mot tjurfäktningsarenan. Vi fick ne liftare med oss som också skulle på konserten, en italiensk dam som bott länge i Spanien och som inte fick tag i någon taxi. Hon visade vägen.

Vi hittade parkering alldeles i närheten och skildes från italienskan. Jesús och jag åt kebab och jag tyckte att jag redan kände hur blodsockret sjönk, men det kan ha varit lättnaden över att det ordnade sig.

Sedan skiljdes vi åt. Jag gick på konserten, Jesús gick för att köpa kylväska och is till insulinet och promenerade sedan i gamla stan i Córdoba i ett par timmar.
jag hade en jättebra plats. Bara en stolsrad framför mig, sedan bardisken som gick runt hela arenan. Först spelade Raimundo, därefter kom Sting som avslutade Gitarrfestivalen och konserten var suveränt bra och det var så himla roligt att vara där! Lite varmt bara, och jag tittade smått irriterat/avundsjukt på folk runt omkring och undrade varför jag aldrig, aldrig kommer ihåg att ta med mig solfjäder.

Disa då?
Både Jesús och jag hade tänkt på henne på varsitt håll och längtade efter henne i bilen hem. När vi kom hem hade Disa somnat bara en kort stund innan, klockan två. Och innan dess hade bon bara sovit en timme i vagnen vid tiotiden när de gick ut på promenad. Ingen klockan fyra-sisesta alltså.
Jesús bar över henne till spjälsängen, men jag bad honom att lägga henne i vår säng efter att han gett henne nattflaskan lite senare. Jag ville ligga bredvid henne, hålla om henne och vara bredvid när hon vaknade så hon förstod att vi var hemma.

Sting och egentid i Córdoba

Efter lunch åker vi till Córdoba, Jesús och jag.
Först blir det bad på stadens vackra hammam, därefter tapasmiddag och sedan... Sting-konsert! Födelsedagspresenten!
För min del blir det Sting, Jesús ska gå på bio under tiden.
(Det var meningen att han skulle följa med, men barnvakten kunde inte säga så långt i förväg (tre veckor) om hen kunde vara barnvakt just den dagen, kanske skulle något dyka upp? Så han vågade inte köpa två biljetter. Nåja, inte hans favorit ändå. En tanke var också att sova över i Córdoba, alla tre, men lillan har läkarbesök på måndagsförmiddagen.)
Vi kommer att vara ifrån Disa jättelänge. Hela eftermiddagen och halva natten. Vi har aldrig varit ifrån henne så länge tidigare. Och jag saknar henne redan innan vi åkt. Och oroar mig. För att hon ska sakna oss, att barnvakten inte förstår henne (trots att barnvakten känner Disa mycket väl), inte låter henne krypa på golvet (spanjorer har hellre barnen i knät så att de inte kryper omkring och... ja, jag vet inte, smutsar ner sig, gör farliga saker, riskerar att ramla...), inte förstår hur man får henne att somna...
Jag är lite förvånad, trodde inte att jag skulle bli så här mesig, det har jag bara läst om att andra blir och suckat lite otåligt, vad är det med folk? Så är jag där själv.
Jag vet ju att det kommer att gå finfint.

Så nu ska vi ha egentid, Jesús och jag!

Det där med örhängen på spanska flickor...

Konversation mellan Jesús och släkting på bröllopsfesten.
- Haha, vilken liten kul tjej, men nu måste du se till att ta hål i öronen på henne.
- Nej, det tänker jag inte göra. Disa ska inte ha hål i öronen. Hennes mamma har inte heller det.
- Men flickan är född i Spanien. Alla flickor här har hål i öronen.
- Hon får bestämma själv om hon vill ha det när hon blir äldre, och då ska jag själv göra henne sällskap och sätta en ring i näsan!



Det finns så mycket jag har lust att säga om det här, och säga till släktingen. Tur att jag inte var med, för det var inte läge för sådana diskussioner :-)

Spanskt bröllop

Ända sedan jag fick veta att Jesús brorsdotter skulle gifta sig, i början av mars, har jag sett fram emot bröllopet. I lördags hölls det.
Eftersom många spanska bröllop följer samma mönster med ceremoni, plockmat med servitörer, sittande middag, dans (har en känsla av att svenska bröllop i regel är mer personliga, men kan ha fel, har inte så stor erfarenhet av svenska bröllop, kommentera gärna ni som vet) får ni en inblick i hur det kan gå till.

Jag åkte hem till Jesús föräldrar på eftermiddagen för att ta lite bilder när bruden skulle göras i ordning. Ska sätta ihop ett litet album med minnesfoton som bröllopspresent. Här är seden annars att ge en mycket dyr present. Med inbjudan kommer antingen en presentlista eller ett bankkontonummer till brudparet där man kan sätta in en summa pengar, jag tror att priset här i Andalusien är 100-120 euro per gäst just nu, alltså så mycket pengar bör man lägga på en present. Många fasar för att få bröllopsinbjudningar och hittar på ursäkter för att inte gå, eftersom de inte har råd. Trist tycker jag, och en mycket ful vana. Men det är gästerna som på så sätt bekostar det stora, dyra bröllopet.
Lång utvikning. Jag ville egentligen komma till att det här paret inte alls har presentlista eller bankkontonummer och presentkrav, vilket jag är glad över.
Jesús pappa hade monterat isär och burit bort sängen och sängborden i sovrummet (lägenheten är liten) så det var utrymt för klädnaden. En frisör och en sminkös gjorde i ordning bruden. När hon var fixad, efter ett par timmar, var lägenheten full av folk. Brudens dotter, som föddes tolv dagar efter Disa, togs om hand av farmor, farfar och mig. Det kom en fotograf och dennes flickvän. Sedan en kompis till bruden. Och till slut hennes föräldrar och syster. Det är som sagt en liten lägenhet.

Jag åkte hem för att klä mig och hämta min lilla familj.
Disa hade sovit rekordlång siesta till klockan sju, vilket var bra.
Halv nio skulle bröllopet börja (fast det blev förstås en halvtimme senare).
Jag tyckte kanske när vi fick inbjudan, att halv nio som starttid för ett bröllop är ganska sent. Jesús bara skrattade åt mig och sa att det lät som om jag kom till Spanien i går. Det är ju liksom inte min första sommar i Sevilla. Bröllop i juli, när skulle det annars hållas? Mitt på dagen kanske? Och det hade han ju rätt i. En ny värmebölja var på intågande. Mitt på dagen var det nästan farligt att gå ut.

Klockan halv nio var det så varmt att svetten började pärla sig i ansiktet med en gång. Alla flämtade efter luft och det delades ut solfjädrar till gästerna, något som räddade folk från att svimma tror jag.
Pappersblommor fyllda med ris att kasta delades också ut.
Platsen för bröllopet var en typisk festplats som det finns många av här. Det hyrs ofta ut festplatser till spanjorernas stora fester, som vid bröllop, dop och comunión; första nattvarden. Stället ligger strax utanför stan. Det är grönt, med en massa blommor och träd, små trädgårdsrum, byggnader och fontäner.
Brudparet hade redan gift sig i kommunhuset, så här hölls en särskild ceremoni med ägaren till stället klädd i svart kåpa. I den inhägnade trädgården hade det ställts upp stolar, en röd matta ledde fram till ett bord längst fram där bruden satt med sin far och brudgummen satt med sin mor. Det hölls tal av vännerna, mannen i kåpan talade och paret angav vigsellöften och bytte ringar.

Efter ceremonin leddes gästerna till en fin patio. Där samlades alla och minglade innan middagen. Servitörer kom med bricka efter bricka efter bricka med tapas; pata negra-skinka, ostar, kanapéer, tortilla, oliver, friterade räkor, bläckfisk och croquetas, och dryck. Vad vi åt!

Därefter gick vi in till middag. Jesús, Disa och jag satt vid det främsta bordet bredvid brudparet och deras föräldrars bord. Vi satt med Jesús föräldrar, hans syster och make, svågerns föräldrar, en moster med man. Ett bra bord.
Nu kom det in aptitretare som pata negra-skinka, lomo och ost, samt stora fat med räkor. Vad vi åt! Vi åt och åt och skalade så mycket räkor vi orkade, men när faten bars bort hade bara hälften gått åt.

Sedan kom första rätten in. Fisk. Det var så gott!
Nu började jag bli riktigt mätt, men det var så gott att jag inte kunde lämna. Vad vi åt!
Därefter fick vi isiga mojitos att svalka oss och smälta maten med inför nästa rätt.
Det var kötträtten. Här började jag se dimmigt och jag har bara ett oklart minne av rätten, minns att det var gott men inte mer. Klarade inte hälften ens.
Jag gick ut på promenad en sväng.
När jag kom tillbaka var det dags för efterrätt. Det var chokladtårta samt glasstårta. Klockan var ett på natten

Jag såg chokladtårtan skäras upp med svärd av brudparet, sedan gick jag ut på promenad med Disa i vagnen för att få henne att somna. Hon hade haft himla roligt. Så mycket att titta på, att lyssna på, ett band hade kommit och spelat mellan rätterna, hon bars omkring av farbror, satt i knäet på faster och doppade bröd i fasterns sås, satt i knät på favoritkusinen, såg barnen leka, alla pratade med henne... Hon var inte det enda barnet på bröllopet förstås. Vi är ju i Spanien. Det var fem-sex små barn till mellan nyfödd och ett och ett halvt ungefär, och sedan var det de lite större barnen som satt vid eget bord och sedan lekte och lekte och lekte.
Men nu var Disa trött så vi tog en promenad. Förbi platsen där vi bytt blöja och där jag försökte få Disa att krypa i det gröna gräset, men hon var bara rädd för det. Förbi fontäner och folk som satt ute i hettan och pratade. Vi gick genom små trädgårdsrum, under bananplantor och palmer och förbi en Dama de la noche som bara blommar på natten och doftade gudomligt och återigen tänkte jag att det känns som att vara utomlands. Så exotiskt.
Disa somnade och jag gick in med henne. Fann på min plats ett fat med två tårtbitar, fick i mig glassen men lämnade chokladtårtan. Det finns gränser, och min gräns var nått. Ingenting mer fick plats i magen.

Därefter blev det underhållning. En dålig komiker och dansuppträdanden. Jag och Jesús gick ute med Disa i vagnen, ville inte att hon skulle vakna av det höga ljudet.
Det var så himla varmt!

Ute hade en hoppborg blåsts upp. Alla barn, och vuxna, var inne och tittade på komikern. Jag såg min chans, tog av mig skorna och Hoppade! Och hoppade och hoppade och skrattade och hoppade. Vill alltid så gärna hoppa i uppblåsbara hoppborgar men vågar inte, de är ju för ungarna. Men här var det ingen som såg mig! Utom en svåger och hans arga dotter.
Under tiden ställdes godisborden upp. Skålar med snacks och godis och klubbor på ett bord, en stor popcornmaskin på ett annat, chokladfontän och donuts, våfflor och frukter som körsbär, melon, kiwi, jordgubbar och kokos att doppa i. Fri bar (heter det så?). Jag var mätt så jag höll på att avlida, men kunde inte motstå godisbordet.

Brudparet dansade, sedan blev det discodans för allihop, Jesús och jag stannande ute där det var behagligast att vara (förutom värmen då!) och vid halv fyra började de äldsta dra sig hemåt; en del av mor- och farföräldrarna. En femårig kusin hade somnat i mammans knä, ett litet barn hade hämtats av inhyrd barnvakt, resten av småttingarna sov i vagnar och de lite större barnen, från fyra år, hoppade vilt i hoppborgen och åt godis. Så såg det ut när vi drog oss hemåt vid halv fem, då Disa började vakna i vagnen.
Vi var bland de första att åka. Vi tittade längtansfyllt på korvvagnen som precis kördes in till festen, men insåg att vi ändå var för mätta. Men visst hade det varit skoj med en korv så där mitt i natten?
Och frukost framåt morgonen?

Men en hellyckad fest blev det!

Provresultat

När jag öppnar dörren hittar jag Jesús och Disa på golvet med en stor påse kasettband. Disa vänder och bankar på dem, Jesús kollar titlarna på de gamla banden som han har hämtat hem från föräldrahemmet.
Han sätter på ett band med andalusiska folksånger.
- Den här sången brukar jag sjunga för la chiquinina, säger han, tar upp lillan i famnen och börjar dansa runt med henne, ler. Disa skrattar mot honom i famnen.
Jag sitter i soffan och tittar på, ser det lilla skrattande barnet i pappas famn. En förbjuden tanke flyger förbi, så snabbt att jag inte riktigt hinner tänka den, men den tränger fram som kvävda tårar och jag tänker, att om något händer det här barnet så dör jag.

Kanske är det senaste läkarbesöket som spökar. Återigen var vi på kontroll för det låga immunförsvaret, det har fortfarande inte blivit bra. Jesús föräldrar var med den här gången vid provtagningen, det blev för mycket, jag orkade inte en gång till. Jag var arg, Jesús skulle ha varit med, men han klarade första omgången tester och gick vidare, och den här muntliga delen hade förlagts till just den här dagen. Jag som hade varit lugn i två månader för att jag skulle slippa vara med vid provtagningen, att Jesús skulle ta det istället.
Hans mamma höll Disa i handen, hans pappa gick med mig utanför vid hissarna där man inte hör gråten och skriken och pratade om andra saker, sedan bjöd de på frukost på en bar, köpte gräddigt bakverk till mig att ta med tillbaka till väntrummet där jag skulle vänta på provresultat och läkarbesök.

Inte bra den här gången heller alltså. Det där med det låga immunförsvaret brukar rätta till sig när barnet fyller ett år, sa läkaren, men om det inte gör det, och vi ska tillbaka i början av september för att kolla, precis efter Sverigeresan, om det inte är bra då heller måste det analyseras ordentligt.

Sommarheta nätter

Att gå ut klockan halv elva på kvällen, det är mörkt men 35 grader varmt... Det ger en konstig känsla. Att andas in den här varma luften, känna svetten pärlas med en gång...
Att det inte blir svalt på natten är det värsta med sommarhettan i Sevilla.

Möra efter bröllop

Vi var på bröllop i går.
Ceremonin började klockan nio på kvällen, sedan var det middag, vid ett-tiden kom efterrätten... så vi är rätt möra i dag. Åtminstone Jesús och jag, Disa sov flera timmar i vagnen.

Sommarkväll i Sevilla

Solen har just gått ner.
Jesús har åkt till replokalen.
Jag öppnar alla fönster som varit stängda under dagen för att hindra den heta vinden att blåsa in, och drar upp persiennerna som har stängt det värmande solskenet ute.
- Kom Disa, nu går vi ut och får lite luft på oss!
Klockan är 21.40 och temperaturen har äntligen sjunkit, till 32 grader. Inte behagligt, men bättre än tidigare.
Jag sätter Disa i vagnen, vi tar hissen ner och går genom allén här utanför. I allén sitter den vanliga blandningen folk på bänkarna. A-lagarna med sina ölflaskor, mammor med småbarn, pensionärer och ett par gäng tonåringar som rökte mystiska grejer.
Parque de Miraflores ligger inte längre än fem minuters gångväg från vårt bostadshus.
Tidigare tyckte jag inte om parken, liksom jag inte tyckte om något med bostadsområdet eller huset vi bor i. Nu har jag vant mig, och parken är helt okej. Rätt trevlig att gå i, och stor.

Det är mycket folk i parken.
Först möter vi löparna.
Därefter äldre och muskelknuttar vid utomhusträningsredkapen, och en massa barn på lekplatsen för småttingar.
Jag stannar och fyller på vattenflaskan vid en dricksfontän. Ljummet. Vattnet blir aldrig kallt så här års. Fyra småkillar kommer springandes för att blöta ner fötterna, Disa tittar intresserat på.
Vi går förbi planen där sydamerikanerna alltid samlas, så även ikväll. Det är nog ett shundratal åtminstone. De spelar volleyboll.
Vid hundrastinhägnaden är det ganska många hundar som springer och nosar runt hopphindren, och ägarna står och pratar med varandra.

Ankdammen ligger svart nedanför backen, gatlyktornas sken blänker i vattnet. Vi går ner, hör snarare än ser fåglarna.


Det är början på juli men det känns som om sommaren inte har börjat än. Jag har vant mig vid den sydspanska sommaren, men kan inte känna att det är sommar. Fortfarande är sommar för mig fågelsång, grönska, skönhet, blommor, dofter, bad, ljusa nätter och tidiga morgnar, värme och regn... Sommaren här är ful och torr, avgaser, neddragna persienner, instängdhet, det går inte att gå ut på grund av värmen. Jag känner ingen här som väntar på sommaren, ser fram emot den, tycker om den.



Vi har haft några dagars andhämtning. Nu är nästa värmebölja på väg.