När jag öppnar dörren hittar jag Jesús och Disa på golvet med en stor påse kasettband. Disa vänder och bankar på dem, Jesús kollar titlarna på de gamla banden som han har hämtat hem från föräldrahemmet.
Han sätter på ett band med andalusiska folksånger.
- Den här sången brukar jag sjunga för la chiquinina, säger han, tar upp lillan i famnen och börjar dansa runt med henne, ler. Disa skrattar mot honom i famnen.
Jag sitter i soffan och tittar på, ser det lilla skrattande barnet i pappas famn. En förbjuden tanke flyger förbi, så snabbt att jag inte riktigt hinner tänka den, men den tränger fram som kvävda tårar och jag tänker, att om något händer det här barnet så dör jag.
Kanske är det senaste läkarbesöket som spökar. Återigen var vi på kontroll för det låga immunförsvaret, det har fortfarande inte blivit bra. Jesús föräldrar var med den här gången vid provtagningen, det blev för mycket, jag orkade inte en gång till. Jag var arg, Jesús skulle ha varit med, men han klarade första omgången tester och gick vidare, och den här muntliga delen hade förlagts till just den här dagen. Jag som hade varit lugn i två månader för att jag skulle slippa vara med vid provtagningen, att Jesús skulle ta det istället.
Hans mamma höll Disa i handen, hans pappa gick med mig utanför vid hissarna där man inte hör gråten och skriken och pratade om andra saker, sedan bjöd de på frukost på en bar, köpte gräddigt bakverk till mig att ta med tillbaka till väntrummet där jag skulle vänta på provresultat och läkarbesök.
Inte bra den här gången heller alltså. Det där med det låga immunförsvaret brukar rätta till sig när barnet fyller ett år, sa läkaren, men om det inte gör det, och vi ska tillbaka i början av september för att kolla, precis efter Sverigeresan, om det inte är bra då heller måste det analyseras ordentligt.
Nej. Tänk inte så! Det kommer att bli bra! Stor kram!!
SvaraRaderaSka inte. Ska inte. Ska inte.
RaderaEn stor kram till dig! Typiskt J inte kunde vara med men du verkar ha haft riktigt fint stöd ändå :) håller tummarna att allt blir bra till nästa gång! Vet inte om hennes järnvärden är bra ännu men när dottern hade problem med låga järnvärden fick vi tipset att vistas i bergen.. Det skulle visst stimulera något med blodbildningen.. Finns ju mycket myter men frisk bergsluft är ju aldrig fel, särskilt inte i sommarhettan!
SvaraRaderaKram
Spännande tips med bergsvistelse! Järnvärdet verkar vara bra nu, det sades inget om det. En sak mindre :-)
RaderaDen där tanken som skymtar förbi, som bor där långt bak i mörkret, den har nog de flesta normala föräldrar.
SvaraRaderaVad underbart att Jesús föräldrar kan hjälpa er, att finnas med där som en stor kram när man behöver den.
De är en anledning till att vi inte kan flytta långt från stan. Hur skulle vi klara oss då? Men barnbarnen är ett heltidsjobb för dem, som för så många mor- och farföräldrar här. barnomsorgen är ju inte som i Sverige. Nästan varje dag tar de hand om minst ett barnbarn, så vi lämnar sällan Disa eller ber om hjälp. Men när vi behöver hjälp finns de där. Det är tur att vi har dem!
RaderaUsch fy sjutton vad jobbigt, men allt kommer bli bra, det måste det! Ni är i goda händer och det är bra att de håller henne under uppsikt. Men klart man oroar sig...
SvaraRaderaDen där tanken kommer till mig också. Jag kan få jättemärkliga tankar om hur jag skulle agera om vi skulle bli rammade av en bil som kör in i sidan där I sitter i sin bilbarnstol och jag inser att han kommer att dö, och att jag också vill dö då, samtidigt. Känner precis som du att om han skulle försvinna så skulle jag gå upplösas... det är oerhört starka känslor samtidigt så helt naturliga, det känns så självklart att jag inte ens ifrågasätter dem. Och tack och lov är det inget jag går runt och tänker på. Jag bara konstaterar när tanken fladdrar förbi att om det händer honom nåt så kan jag inte leva. Punkt. Och så går jag vidare i tankarna. Måste köpa mjölk sen, tanka bilen, etc... Ganska sjukt egentligen.
Då konstaterar vi att det aldrig någonsin får hända dem någonting.
RaderaVilken jobbig tanke. Bra att du kan släppa den, för den är förfärlig.
Åh, fy vad jobbgt Annika. Jag förstår verkligen. När ens barn inte mår bra är det som om man själv inte kan fokusera på så mycket annat. Man oroar sig och man lider. Samtidigt så hoppas jag verkligen att ni ändå kan försöka lägga oron till sidan och kunna njuta. Det tror jag ni gör, men visst sådana där tankar och känslor ligger ju i bakhåll hela tiden. Jag hoppas verkligen att detta med hennes immunsystem inte ska vara något allvarligt.
SvaraRaderaSedan är det ju så att baksidan av föräldraskapet är att man hela tiden mer eller mindre oroar sig över saker. Och den hemskaste tanken av alla är såklart att något ska hända som tar ens barn ifrån en. Och tyvärr finns nog denna oron med hela livet. Men man måste ju leva också och försöka att inte oroa sig alltför mycket.
Och så fint att Jesus föräldrar finns där för er. Just sådant betyder massor även om jag vet att det ibland kan vara jobbigt med familj också. Som vill och tycker en massa. Men det är verkligen ett stort stöd. Vi har ju aldrig haft just detta. Familj nära. Vilket säkerligen bidragit en h´del till att det dröjde flera år innan vi ens började fundera på att andra barn. Det är tufft att vara "ensamma" och inte ha det stödet.
Stor varm kram!!!
Det är precis som du skriver. De tankarna och känslorna ligger alltid i bakhåll.
RaderaJag tror inte att jag är en speciellt orolig mamma, och det är jag glad över. Min (nästan) enda oro handlar om maten, och den finns med alla vakna timmar utom stunden efter att D har druckigt en stor flaska mjölkersättning, vilket inte händer så ofta, då känner jag mig helt lugn tills det är dags för nästa måltid, med alldeles för lite mat. Kanske slår den här oron ut andra, mindre orosmoment? De får inte plats? Detta med immunförsvaret har jag inte oroat mig för på länge, förrä nu igen.
Disa har haft en fantastisk tur med farföräldrarna. De är toppen. De är bra mot henne ohc vi kan få hjälp när vi behöver det. (Med det följer förstås en del oenigheter...) Om vi bodde i Sverige vet jag inte vad vi skulle göra. Vem skulle vi få sådan hjälp av där? Hur skulle det fungera?
Jag förstår att ni väntade med syskon! Att ha barn utan släktingar i närheten måste vara ensamt!