Spanskt bröllop

Ända sedan jag fick veta att Jesús brorsdotter skulle gifta sig, i början av mars, har jag sett fram emot bröllopet. I lördags hölls det.
Eftersom många spanska bröllop följer samma mönster med ceremoni, plockmat med servitörer, sittande middag, dans (har en känsla av att svenska bröllop i regel är mer personliga, men kan ha fel, har inte så stor erfarenhet av svenska bröllop, kommentera gärna ni som vet) får ni en inblick i hur det kan gå till.

Jag åkte hem till Jesús föräldrar på eftermiddagen för att ta lite bilder när bruden skulle göras i ordning. Ska sätta ihop ett litet album med minnesfoton som bröllopspresent. Här är seden annars att ge en mycket dyr present. Med inbjudan kommer antingen en presentlista eller ett bankkontonummer till brudparet där man kan sätta in en summa pengar, jag tror att priset här i Andalusien är 100-120 euro per gäst just nu, alltså så mycket pengar bör man lägga på en present. Många fasar för att få bröllopsinbjudningar och hittar på ursäkter för att inte gå, eftersom de inte har råd. Trist tycker jag, och en mycket ful vana. Men det är gästerna som på så sätt bekostar det stora, dyra bröllopet.
Lång utvikning. Jag ville egentligen komma till att det här paret inte alls har presentlista eller bankkontonummer och presentkrav, vilket jag är glad över.
Jesús pappa hade monterat isär och burit bort sängen och sängborden i sovrummet (lägenheten är liten) så det var utrymt för klädnaden. En frisör och en sminkös gjorde i ordning bruden. När hon var fixad, efter ett par timmar, var lägenheten full av folk. Brudens dotter, som föddes tolv dagar efter Disa, togs om hand av farmor, farfar och mig. Det kom en fotograf och dennes flickvän. Sedan en kompis till bruden. Och till slut hennes föräldrar och syster. Det är som sagt en liten lägenhet.

Jag åkte hem för att klä mig och hämta min lilla familj.
Disa hade sovit rekordlång siesta till klockan sju, vilket var bra.
Halv nio skulle bröllopet börja (fast det blev förstås en halvtimme senare).
Jag tyckte kanske när vi fick inbjudan, att halv nio som starttid för ett bröllop är ganska sent. Jesús bara skrattade åt mig och sa att det lät som om jag kom till Spanien i går. Det är ju liksom inte min första sommar i Sevilla. Bröllop i juli, när skulle det annars hållas? Mitt på dagen kanske? Och det hade han ju rätt i. En ny värmebölja var på intågande. Mitt på dagen var det nästan farligt att gå ut.

Klockan halv nio var det så varmt att svetten började pärla sig i ansiktet med en gång. Alla flämtade efter luft och det delades ut solfjädrar till gästerna, något som räddade folk från att svimma tror jag.
Pappersblommor fyllda med ris att kasta delades också ut.
Platsen för bröllopet var en typisk festplats som det finns många av här. Det hyrs ofta ut festplatser till spanjorernas stora fester, som vid bröllop, dop och comunión; första nattvarden. Stället ligger strax utanför stan. Det är grönt, med en massa blommor och träd, små trädgårdsrum, byggnader och fontäner.
Brudparet hade redan gift sig i kommunhuset, så här hölls en särskild ceremoni med ägaren till stället klädd i svart kåpa. I den inhägnade trädgården hade det ställts upp stolar, en röd matta ledde fram till ett bord längst fram där bruden satt med sin far och brudgummen satt med sin mor. Det hölls tal av vännerna, mannen i kåpan talade och paret angav vigsellöften och bytte ringar.

Efter ceremonin leddes gästerna till en fin patio. Där samlades alla och minglade innan middagen. Servitörer kom med bricka efter bricka efter bricka med tapas; pata negra-skinka, ostar, kanapéer, tortilla, oliver, friterade räkor, bläckfisk och croquetas, och dryck. Vad vi åt!

Därefter gick vi in till middag. Jesús, Disa och jag satt vid det främsta bordet bredvid brudparet och deras föräldrars bord. Vi satt med Jesús föräldrar, hans syster och make, svågerns föräldrar, en moster med man. Ett bra bord.
Nu kom det in aptitretare som pata negra-skinka, lomo och ost, samt stora fat med räkor. Vad vi åt! Vi åt och åt och skalade så mycket räkor vi orkade, men när faten bars bort hade bara hälften gått åt.

Sedan kom första rätten in. Fisk. Det var så gott!
Nu började jag bli riktigt mätt, men det var så gott att jag inte kunde lämna. Vad vi åt!
Därefter fick vi isiga mojitos att svalka oss och smälta maten med inför nästa rätt.
Det var kötträtten. Här började jag se dimmigt och jag har bara ett oklart minne av rätten, minns att det var gott men inte mer. Klarade inte hälften ens.
Jag gick ut på promenad en sväng.
När jag kom tillbaka var det dags för efterrätt. Det var chokladtårta samt glasstårta. Klockan var ett på natten

Jag såg chokladtårtan skäras upp med svärd av brudparet, sedan gick jag ut på promenad med Disa i vagnen för att få henne att somna. Hon hade haft himla roligt. Så mycket att titta på, att lyssna på, ett band hade kommit och spelat mellan rätterna, hon bars omkring av farbror, satt i knäet på faster och doppade bröd i fasterns sås, satt i knät på favoritkusinen, såg barnen leka, alla pratade med henne... Hon var inte det enda barnet på bröllopet förstås. Vi är ju i Spanien. Det var fem-sex små barn till mellan nyfödd och ett och ett halvt ungefär, och sedan var det de lite större barnen som satt vid eget bord och sedan lekte och lekte och lekte.
Men nu var Disa trött så vi tog en promenad. Förbi platsen där vi bytt blöja och där jag försökte få Disa att krypa i det gröna gräset, men hon var bara rädd för det. Förbi fontäner och folk som satt ute i hettan och pratade. Vi gick genom små trädgårdsrum, under bananplantor och palmer och förbi en Dama de la noche som bara blommar på natten och doftade gudomligt och återigen tänkte jag att det känns som att vara utomlands. Så exotiskt.
Disa somnade och jag gick in med henne. Fann på min plats ett fat med två tårtbitar, fick i mig glassen men lämnade chokladtårtan. Det finns gränser, och min gräns var nått. Ingenting mer fick plats i magen.

Därefter blev det underhållning. En dålig komiker och dansuppträdanden. Jag och Jesús gick ute med Disa i vagnen, ville inte att hon skulle vakna av det höga ljudet.
Det var så himla varmt!

Ute hade en hoppborg blåsts upp. Alla barn, och vuxna, var inne och tittade på komikern. Jag såg min chans, tog av mig skorna och Hoppade! Och hoppade och hoppade och skrattade och hoppade. Vill alltid så gärna hoppa i uppblåsbara hoppborgar men vågar inte, de är ju för ungarna. Men här var det ingen som såg mig! Utom en svåger och hans arga dotter.
Under tiden ställdes godisborden upp. Skålar med snacks och godis och klubbor på ett bord, en stor popcornmaskin på ett annat, chokladfontän och donuts, våfflor och frukter som körsbär, melon, kiwi, jordgubbar och kokos att doppa i. Fri bar (heter det så?). Jag var mätt så jag höll på att avlida, men kunde inte motstå godisbordet.

Brudparet dansade, sedan blev det discodans för allihop, Jesús och jag stannande ute där det var behagligast att vara (förutom värmen då!) och vid halv fyra började de äldsta dra sig hemåt; en del av mor- och farföräldrarna. En femårig kusin hade somnat i mammans knä, ett litet barn hade hämtats av inhyrd barnvakt, resten av småttingarna sov i vagnar och de lite större barnen, från fyra år, hoppade vilt i hoppborgen och åt godis. Så såg det ut när vi drog oss hemåt vid halv fem, då Disa började vakna i vagnen.
Vi var bland de första att åka. Vi tittade längtansfyllt på korvvagnen som precis kördes in till festen, men insåg att vi ändå var för mätta. Men visst hade det varit skoj med en korv så där mitt i natten?
Och frukost framåt morgonen?

Men en hellyckad fest blev det!