Semana Santa i Sevilla

Glad påsk alla!
Här firas inte påsken med påskbrev, godis och kokta målade ägg som i Sverige, så jag tänkte visa lite bilder från ett riktigt Sevillafirande.

Påskveckan - Semana Santa - i Sevilla är speciell och det kommer folk från hela Spanien för att uppleva den.
Under hela veckan tas gamla vackra kristusstatyer ut ur sina hemkyrkor, bärs genom staden, genom katedralen och tillbaka igen.

Det är ett minutiöst program som satts ihop och som alla processioner måste följa.
Sevillaborna älskar påskveckan (de flesta) och många har väntat hela året på denna Sevillas största festlighet. Det verkar som om varenda människa ger sig ut på stan med tryckta program i händerna för att se processioner, och man behöver sannerligen inte vara religiös för att uppskatta dem!

Viktigast under veckan är natten mot långfredagen då de mest populära statyerna tas ut ur sina kyrkor. Staden kokar av alla människor som är ute ända till nästa dags förmiddag för att se processionerna.
Det är verkligen vackert och speciellt att se dem nattetid med alla tända ljus.

Vi har dock tagit det lugnt det här året och bara varit ute på dagen.
Den här processionen såg vi i närheten av universitetet - den gamla tobaksfabriken.

I den här processionen går ett tusental nazarenos, botgörare eller människor som går för att tacka för något som har hänt.

En del går i strumplästen, barfota eller med kors på ryggen.

Därefter kommer den första pason, en koloss på ett par ton, oerhört rikt dekorerad i fina guld- och silverarbeten, och färska blommor. Ovanpå den har det satts upp en scen ur Bibeln och ofta är krisusfiguren i den en av Sevillas skatter , en vacker barockstaty i trä av känd skulptör.

En av de saker som gör påskprocessionerna i Sevilla så speciella är att kolosserna bärs upp inifrån av kraftiga män. Med hjälp av en särskild huvudbonad bär de upp den oerhörda tyngden utan att se någonting. Det ligger många timmars övning bakom. Med små, små steg tar de sig fram med tyngden på sina nackar.

Kolossen rör sig vaggande från sida till sida i takt till orkestern som spelar bakom.

Där vägen svänger och i trånga passager får de skickliga bärarna kolossen att dansa, de tar steg både framåt och bakåt för att få en riktigt vacker rörelser. Det är mäktigt att se.

Därefter följer fler nazarenos, och så slutligen jungfru Maria på en egen koloss och med en ännu större orkester bakom sig.

Har ni chansen att uppleva Semana Santa i Sevilla - gör det.

Men tips: Även om det är vackert att se processionerna i centrum är det så mycket folk att det ofta inte lönar sig. Leta rätt på dem lite utanför de smala ,centrala gatorna istället.
Om du går ut natten i långfredagen: ta med matsäck och en varm jacka. Det blir alltid kallt.
Vid regn., eller hot om regn, ställs processionerna in för att skydda de ömtåliga gamla statyerna. Vissa processioner har inte kommit ut på många år på grund av regnet.
Har du gott om pengar kan du hyra en stol för att se alla processioner från bästa plats. Från La Campana fram till katedralen via Calle Tetuan finns stolar uppsatta för dem som betalar. Alla processioner går den vägen.

Konstigaste sjöodjuren + recept på coquinas

Lunch ja.
Vad blev det för gott av fynden?
Jo, först kokade vi los percebes - fingermusslorna/havstulpanerna. Vi kokade dem med klippstenar och allt, de satt fortfarande fast i dem. Djuren verkade döda, det var skönt.
De läggs i gryta med vatten, ska kokas i en minut räknat från när vattnet börjar bubbla. Klart!
Det var verkligen det konstigaste sjöodjur jag ätit. Percebes är jättekonstiga! Måltiden kräver en massa servetter, oömma kläder och sällskap som man känner väl. För att äta de här djuren utvecklas till rena vattenkriget! Så fort man klämmer lite på dem sprutar de vatten, och det är rejäla strålar! Skvätt sa det, så hade man en ny stråle på armen från andra sidan bordet.
Percebes är okej, men för min del kan de nog kvitta.

Av las coquinas - dessa minimusslor, blev det vanlig anrättning.
Till den är vitlöken helt nödvändig.

Man grovhackar vitlök, fräser den i olivolja, lägger i minimusslorna och låter dem fräsa med tills de dör  och öppnar sig. Då saltar man och pressar lite citron över.
Man äter dem genom att ta tag i skalet och ta djuren med framtänderna. Världsgott! Glöm inte att doppa brödet i oljan.

Sedan hade vi ju boquerones, de små fiskarna. (Kan det vara ansjovis tro?) Dem vänder man i vetemjöl, saltar och steker i olivolja. En favorit här i Sevilla, och äter man dem dessutom med ett glas gazpacho till, som vi gjorde, har man nått gränsen för hur andalusiskt det kan bli.

Till efterrätt: jordgubbar med socker och vispgrädde.
Mums!

Matstånd på vägen

Om man tappar bort lappen med läkartiden kan man gå till vårdcentralen och fråga.
Ifall läkartiden inte gäller sjukhuset. Då måste man gå dit istället.
Det blir en promenad på en och en halv timme fram och tillbaka, vilket inte är jättemycket, men åh, vad jag har dragit mig för det. Så irriterande! Varför ska det vara så besvärligt att få veta när tiden är?
Men nu har Jesús semester, han följde med, så då blev det roligare.
Vi tog den roliga gatan efter järnaffären på Avenida Miraflores, där är altlid kul att gå med alla småbutiker och matstånd!

Vi höll oss till hemvägen.
Först in på det enda bageri jag vet där det säljs russin- och valnötsbröd. Det brödet var slut, så det blev en vanlig andaluza istället.
Vidare till en av fiskaffärerna som vi gick förbi tidigare.
Den var full av folk - ett bra tecken. Och mycket att välja på fanns det också. Massa fisk och skaldjur. Det blev boquerones (småfiskar), coquinas (en slags liten mussla) samt det konstigaste sjöodjur jag sett. Percebes. Jesús påstår att de kallas fingermusslor på svenska efter någon affisch han sett, men jag vet inte. En slags havstulpan kanske?
Det ska vara en delikatess. Växer på de mest svåråtkomliga klipporna i Galicien och måste plockas för hand. Går inte att odla. Vi köpte lite grann för att testa.

Ett paket grädde blev det, och sedan stopp vid olivståndet.
Här är det vanligt att familjer själva lägger in oliver och sedan säljer över bord på gatan. Billigare och mycket bättre än fabriksoliver i snabbköpen.
Det blev en stor påse med Jesús favoritoliver, samt en påse altamueces som jag tycker om.

Sista stoppet blev i en av fruktaffärerna, där vi köpte med ett kilo jordgubbar.

Nu var det bara att gå hem och fixa lunch!
Och vad det blev, det kommer i nästa inlägg. Med ett litet enkelt recepttips!

Att gömma sig för Pipen

Numera har jag svårt att gömma mig för Pipen bakom dörren när jag ska skrämma honom...

Mot kusten!

Semester!
Hurra!
I eftermiddag åker vi iväg några dagar till kusten.
Jesús föräldrar har en bostad där, och där ska vi vara tillsammans med J:s syster och hennes familj i några dagar.
Det ska bli härligt.
Böcker, spel, mat och en massa tid att bara sova och vila och promenera på stranden. Gudars så skönt.
Påskmiddag blir det inte, vi har redan ätit torsk (typisk spansk påskmat) ett par gånger hos svärföräldrarna, men vi ska stanna till vid ett stort, svenskt möbelvaruhus som dessutom säljer svenskt lösgodis på vägen, och fylla påskägget.
Jag skriver inget därifrån, datorn stannar hemma, men ett knippe inlägg är redan inlagda, och i början på nästa vecka har jag nog ett gäng nya bilder att visa!

Pipen vet det inte än, men han ska också på... semester.

Alla dessa läkarkontroller!

Är man gravid i Spanien betyder det många kontroller. Läkarkontroller, barnmorskekontroller, provtagning och ultraljud.
Är man dessutom diabetiker blir kontrollerna dubbelt så många.
För nu räcker det inte med barnmorska och gravidläkare längre. Nej, dessutom blir det en mängd extrabesök hos diabetesläkaren, fextrabesök hos ögonläkaren, ännu fler ultraljud samt en helt ny läkare på alto riesgo - högriskgraviditetsmottagningen.
Puh!
Fram tills för några veckor sedan hade jag ett snitt på ett läkarbesök i veckan. Och då räknar jag inte med vanliga husläkarbesök för diverse besvär.
Jag var så trött på läkare.
Men helt plötsligt tog det slut.
Inte ett enda läkarbesök inplanerat på en månad!
Det kändes så konstigt att jag blev orolig. Tänk om något skulle hända bebisen på den månaden? Utan att någon har en aning?
Nå, men det tar jag igen nästa vecka. Inom loppet av sex dagar har jag fyra läkarbesök inplanerade.
Och värre lär det bli framöver, med tätare kontroller ju närmare förlossningen jag kommer.
Jag fattar verkligen inte, på riktigt, hur en gravid diabetiker med ett vanligt oflexibelt spanskt jobb har möjlighet att gå på alla kontroller.

Hur ser det ut i de olika länderna där ni bor? Många eller få kontroller?

Demokrati

- När jag stod vid ån förut och sålde gick ett protesttåg förbi uppe på bron. Jag tror att det var republikaner. De hade skyltar och tröjor och ropade saker, och de gick där i lugn och ro. Det gjorde ingenting. Ingen sa något. Demokrati är fint.


Jesús pappa föddes samma år som Franco tog makten. Han vet att uppskatta demokratin.

Palmsöndagen

Domingo de ramos - palmsöndag.
Många har sett fram emot denna första dag på det spanska påskfirandet i ett helt år.
Andra tvärtom, de fasar för den på grund av avstängda gator, folkmassor, trängsel, inställda bussar, kaos...
Jag ser alltid fram emot dagen och att gå ut på stan och titta på de första påskprocessionerna.
Och varenda gång jag gör det blir jag besviken.
Anledningen till det: folket!
(Semanta santa i Sevilla kan vara fantastiskt, men palmsöndagen är ingen bra dag för att se processioner.)

Vi gick ut efter lunch, plågade oss igenom hela fula Carretera Carmona, det var grymt varmt. Vi letade efter en procession som snopet nog hade bytt väg på grund av vägarbete, så vi missade den, men träffade på en bekant istället.
Vi hade inget program, men Jesús hade skrivit ut söndagens hållpunkter från nätet och dem gick vi efter.

Om man inte vet var närmsta påskprocession är: följ folkströmmen.
Vi gjorde det och såg en kristusfigur på långt håll över folkmassan som översvämmade San Pedro-torget.
Det var otroligt mycket folk ute. Det är det alltid den här dagen, när det är uppehållsväder. Spanjorerna går ut mycket elegant klädda, kostymer, klänningar, frisyrer, höga klackar... Det ser ut som om alla är på väg till en stor fest.

Nära Alameda sprang vi på slutet av en annan procession och hann se jungfru Maria-figuren över folkmassan och lyssna till orkestern, Sevillas bästa.

Men vi var grymt trötta och gick och satte oss på San Lorenzo-torget. Drack kall läsk och vilade fötterna och torkade svettpärlorna ur ansiktet. Tittade på folk. Det var väldigt mycket folk här också.
- Vi är bara tre på det här torget som är klädda som vanligt, sa Jesús. Du, jag och alkisen där på bänken.
Han hade rätt.
En enormt kö ringlade sig in i kyrkan, det var folk som ville se El Gran Poder, en av de mest kända och populära kristusfigurerna i staden.

Vi blev kvar rätt länge där på torget eftersom jag stormblödde ur näsan, och när jag var klar med det gick vi tillbaka till Alameda, funderade på om vi skulle stanna och vänta ut en procession, men jag var för trött så vi tog bussen hem.

Det var ljuvligt att komma hem. Jag landade i soffan utan att kunna röra mig mer, läste deckare som moster har skickat med posten, och Jesús fixade middag.
Efter en stund kändes det väldigt semestrigt. Jag jobbar en del i veckan, men Jesús har påsklov, och det smittar av sig på mig.
Möjligtvis beror semesterkänslan också på att jag i tankarna redan befinner mig i juli, sista månaden innan bebisens ankomst, och jag ser mig själv tillbakalutad i skön stol med havsbris i ansiktet, våt i håret efter ett dopp, med en hög bra böcker bredvid mig och någon som serverar fruktdrinkar och meloner. Vem som skulle servera fruktdrinkar vet jag inte riktigt, Jesús vet inte ens vad det är (inte jag heller, men jag tänker mig någon mixad blandning av färska frukter), men det låter gott och läskande.


Det blir mer semana santa senare i veckan. Titta gärna på gamla inlägg under fliken semana santa, där finns mer att läsa för den som är nyfiken!
Det blev lite rörigt nu och halvtråkiga bilder. Jag skyller på gravid- och förkyld-tröttan.

Sverigebesökarna

Sedan i onsdags har jag befunnit mig i en tråkig förkylnings-feber-pollenallergi- host-nys- och sömnlöshetsdimma, så det händer väldigt lite här.
Har ändå plan att gå ut och kolla påskprocessioner i eftermiddag.

Tills dess bjuder jag på ett par bilder från Sverigebesöket.
Morbror Bosse och hans fru Eva som var här en vecka.
De hade makalös tur med vädret.
På helgen åkte vi till Aracena, som J och jag tycker så mycket om. Vi tänkte att de äntligen skulle få se de berömda svarta grisarna som lyckligt springer omkring i sina enorma hagar under ekarna och badar i bäckarna... Men inte en jäkla gris såg vi! Vi påmindes om när min vän Åsa var här för ett par år sedan, vid samma tid, och även då var grisarna borta. Vi som ser hundratals grisar varje gång vi åker hit.
- De kanske är döda, funderade Jesús.
Och så var det faktiskt.
I byn Linares de la Sierra såg vi en liten lapp om vårens stora händelse där bredvid torget: grisslakt, och dagen efter fest med dans, mat och musik.
Jaha.
Snopet.

Den gamal moskén i Almonaster la Real.

Det går inte att säga annat än att det är ett stort plus i kanten när besökare har med sig tidningar från Sverige. Jag älskar svenska dagstidningar och har nu en hel bunt med tidningar att läsa. (En stor nackdel med att bo här - avsaknaden av svenska dagstidningar! Jag kommer ALDRIG att överge papperstidningen för nättidningen om jag kan välja!) Dessutom ett par nummer av tidskriften Good News Magazine (jättebra, läs den!) och en bok.
Och en del gotter blev det!
Jag gömde chipsen i Förbjudna Skåpet i köket och chokladen  fick ligga i kylen. Jag tänkte verkligen spara på det goda, men chokladen försvann snart, och trots att jag köpte Pringles när de svenska chipsen lockade dröjde det tyvärr inte så länge innan de också var slut!

Vad tror ni - är svenska chips bäst i världen, eller är det bara för att jag kommer därifrån som jag tycker det?

Lunch i Fuenteheridos.

Fredagskväll med vänner

På fredagskvällen mötte vi upp Jose Alberto och Loren i Triana.
Vi spanade efter en ny, osannolik punkklubb på Calle Castilla, men det var stängt där, så vi gick längs ån tillbaka, under Trianabron och upp på Calle Betis, där vi satte oss på en bar och drack vin, öl och is-te.

Sedan blev vi hungriga och gick till en freiduría i närheten. Sevillabornas favoritställe. På väggen hänger en skylt med fisk, bläckfisk och skaldjur som man kan beställa, och det man beställer friteras direkt. För det mesta är det här hämtmat, men på en del ställen kan man sätta sig och äta vid fula bord.

Det blev bläckfisk, hela fiskar av olika slag, croquetas och adobo, en favorit som jag tyvärr inte kan äta för tillfället (bitar av en slags haj som marineras i vinäger och grejer, världsgott, men haj är förbjudet för gravida här). En påse hårt, platt bröd, en annan med chips som gjorts där på freidurían, och en tredje påse med uppfriskande, starka rädisor.

Efter en stund kom Patri också.

Vi avhandlade viktiga saker, som när och var nästa grillning ska ske  (vi har en säck kol kvar sedan sist, Jose Alberto dryck och vi måste passa på innan det blir eldningsförbud), Jesús kommande konsert i Córdoba som vi alla ska till, samt Rolling Stones konsert i Madrid. Jesús är grymt besviken. Det är hans favoritgrupp och hans dröm är att gå på en konsert med dem. Men det har har satts omoraliskt höga biljettpriser, som sannerligen inte vem som helst i Spanien kan betala, dessutom hålls konserten en onsdag, vilket i Jesús och Jose Albertos fall betyder omöjligt att gå, eftersom de jobbar dagen därpå.

Mätta gick vi vidare till en bar där det brukar hållas konserter på helgerna. Vi hade otur, men gick in ändå. Det visade sig vara en bar de pijos (hur förklarar man det? Någon? En kompis har föreslagit stekare som översättning av pijos, men jag vet inte. Det är en viss stil helt enkelt gällande kläder, frisyrer och sådant, som också visar på lite mer pengar), de är alltid lite dyrare än andra ställen, och vi märkte att vi inte riktigt passade in, men vad gör det?
Nattbuss hem, i säng vid tre.

Apelsinblommorna

Under några veckors tid har staden varit fylld av den mest underbara doft. Det är de tiotusentals apelsinträden som har blommat. Doften av azahar är underbar, men blomtiden varar inte i mer än ett par-tre veckor.
Först känner man bara en svag doft, böjer nacken upp mot apelsinträdet för att få en skymt av den vita blomman som slagit ut. Några dagar senare luktar det så starkt på gatorna att det kittlar i näsan.
För det mesta infaller den samtidigt som påsken och Sevillaborna brukar se påskprocessionerna med den fina doften i näsan. I år infaller dock påsken sent och de flesta blommorna har redan hunnit falla av.

Vardagshandlar, kl 20.40, Sevilla

Frukthandlaren - Kommer du själv?
Jag - Ja, sambon repar med sin nya grupp.
Frukthandlaren - Jaha, men då får du inte handla så mycket. Du har ju en bit att gå. (Tittar menande på gravidmagen.)
Jag - Nädå, jag ska inte ha så mycket.
Småpotatis, äpplen, lantägg... Frukthandlaren plockar i pappstrutar, väger och slår in i apparaten.
Frukthandlaren - Nu får det nog vara bra snart.
Jag - Jadå, bara lite till. Har du goda kiwifrukter?
Frukthandlaren - Nja, sådär... Det är de vanliga.
Jag - Är de stora, söta från Galicien slut? I så fall tar jag ett par stycken bara.
Frukthandlaren har vänt sig om och står och plockar kiwifrukter.
Jag - Inte så många...
Frutkhandlaren (har plockat ihop sex frukter och lagt i pappstrut) - De här är väldigt mjuka och mogna. Du får dem, men du måste äta dem snart. Vill du har jordgubbar?
Jag (Kan inte dölja ett stort leende) - Har du det? Då tar jag lite.
Frukthandlaren lyfter på ett gäng lådor, tar fram jordgubbarna och börjar plocka i en ny pappstrut.
Jag - Vad kostar de?
Frukthandlaren - Bry dig inte om det.
Plockar struten överfull.
Frukthandlaren - Här, du får dem för en euro, men de bör ätas snart. Men nu ska du nog inte handla mer.
Jag - Nä, jag är nästan klar. Har du hårda, sura päron?
Rund, äldre pratsam dam som kommit in för att köpa plommon och ananas - Är det gravid-craving?
Jag - Nejdå, jag ska bara ha ett. Min craving var blomkål men den är över nu.
Frukthandlaren - Är det här bra?
Runda damen - Åh vad jag blev sugen på päron! Jag ska nog också köpa lite. Det kanske är en craving! Titta, jag är också gravid (visar runda magen och skrattar) Hur långt är du gången?
Jag - Fem och en halv månad.
Runda damen - Oj vad tjock du är!
Jag - Ja, kanske. Antonio, nu är jag nöjd.
Frutkhandlaren - Bra, du ska inte bära tunga kassar så långt. (Vi bor i samma område.)
Runda damen - Har du dadlar?
Frukthandlaren - Javisst, i kartongen där, under potatisen. Prova, de är goda. Ge en till henne också.
Runda damen lossar locket på den platta gula kartongen, ger mig en dadel och tar en själv. Vi mumsar dadlar och säger inget på en stund. de är verkligen goda.
Runda damen - Du måste vara försiktig med sockret nu. Du kan få graviditetsdiabetes.
Jag - Nej, det är ingen fara, jag har redan diabetes sedan innan.
Runda damen - Jaha, men då får du vara försiktig ändå. Här Antonio, ta ananasen! Ajajaj, vad jag får ont i armen när jag sträcker den! Och jag har ont i fötterna också. Jag har precis varit hos doktorn och har fått gå så långt...
(Frukthandlaren får veta allt om allas krämpor.)
Ser det här som ett bra tillfälle att lämna butiken.
25,7 grader ute.
På bra humör, man blir alltid det i den affären.
Går hem och äter jordgubbar.