Utemiddag på en freiduría

Vi gick en promenad.
För promenerandets skull.
Och för matens.
Överallt satt folk på tapasbarernas uteserveringar, det är fortfarande behaglig kvällstemperatur, men vi stannade inte förrän vi kom till freidurían på hörnet.
Den är bäst.
Det här med Seviillas freiduríor, det är himla bra tycker jag. Ett ställe där man köper friterad fisk och bläckfisk. Väljer från en lista på väggen, beroende på vilka sorter som finns för dagen, väntar medan fisken friteras och bär hem den i pappstrutar. Eller äter på plats, om freidurían har uteservering, men ofta är det hämtmatsställen.
Den här i vårt område har bord, och dryck köper man på baren bredvid.
Ett par acedías (en sorts plattfisk) var, och inbakade räkor blev middagen.
Gott!

Det SNYGGA busskortet!

Den där busskortsfighten ni vet, som jag skrev om?
Eller, själva fighten kom nog inte med i inlägget.
Att jag tyckte att det var onödigt gjort när Jesús bytte bort vårt Sevilla FC-busskort mot ett gammalt fult, vanligt bara för att han skämdes för att han hade kort med fel lag. Att jag bestämde att vi skulle köpa nytt busskort, ett Real Betis-kort. Och Jesús, som är förbannat sparsam (på ett vettigt sätt), tyckte att även om busskortet han bytte till sig var fult så fungerade det ju ändå, och vilken oerhört onödig utgift på 1,50 euro att köpa ett nytt! Det viktiga var ju ändå att ingen längre skulle tro att vi hejar på Sevilla!

En enda gång använde jag det tillbytta kortet, så kände jag mig nere. Och det var faktiskt mer för att det var så fult än för att det inte fanns pengar på det så att jag inte fick åka med bussen.

I alla fall, nu har jag köpt ett nytt busskort!
Titta!

Torkade fikon

I min fruktaffär får man alltid saker att äta medan man står i kö, eller under tiden man handlar. Det kan vara körsbär, bananer, churros (!) eller oliver som fruktmannen själv lagt in.
Servett får man också.
Senast hade jag munnen full av saftigt päron, och beställde mellan tuggorna tre kilo tomater ("ja, riktigt röda och mjuka, tlll gazpacho"), ett kilo lök, fyra kilo potatis ("funkar de här till papas aliñadas?"), ett kvarts kilo grön stek-paprika, ett kilo röda äpplen, en chorizokorv, och så var det nog bra s... Men vad är det här? Fikon?
Visst var det fikon!
- Rocio, ge henne några fikon så hon får smaka!

Jag som sörjt över att fikonsäsongen är över får plötsligt syn på en låda med torkade fikon inträngd mellan småpotatisen och melonerna.
En euro för kvartskilot.
Naturligtvis blev det en pappstrut med torkade fikon också.

Det var för två dagar sedan, och nästan alla är uppätna.
Vansinnigt goda.
Finns det någon bättre frukt än fikon?

Bilder från Ickebröllopsfesten

Det var inte sant, det som jag skrev, att vi hade kokat kikärtsgryta.
Det var vår kock-kompis José Alberto som gjorde det.
Två dagar la han ner på grytan, vilket resulterade i den bästa variant av denna klassiska spanska husmanskost som vi har ätit, och förmodligen den mest hyllade:)

Så var det tapas förstås.

José Alberto hade genom en av sina leverantörer fixat en billig, supergod skinka som han själv skivade upp ("Jag skivar upp en skinka varenda morgon på baren, det där fixar jag på ett ögonblick.").

Jesús föräldrar tog med caña de lomo och ost, vi själva hade köpt ost, någon tog med en bytta pastasallad och Carlos hade tagit med en enorm galicisk empanada.

Frysboxen och en tunna fylldes med is och med alla drycker som folk hade tagit med sig.

Till efterrätt blev det kanelbullar, samt ett par sockerkakor som någon hade tagit med.

Musik var det på eftermiddagen.
Först blues...

...därefter nyskriven körmusik med ProyectoeLe (som för övrigt övar in ett program med svenska kompositörer, första konserten blir i december)...

...elektronisk improvisationsmusik...

 och sist heavy metal.
Bäst: Elvislåten i metalversion som Ira Regia spelade för mig:)

Vilken underhållning!
Vilka vänner och bekanta!

Och vilka svärföräldrar.
Jesús pappa var äldst med sina 74 år. Han gick inte utanför dörren ett ögonblick, han och Jesús mamma satt och pratade med barn, barnbarn, andra släktingar samt våra vänner hela tiden. Det var svårlyssnad musik men de lyssnade uppmärksamt hela tiden, och när Ira Regia spelade stod båda vid scenen och Jesús pappa fotograferade. Därefter satt han med son och sonson och imiterade headmangare och skrattade så han nästan trillade ihop!

Med de sista tappra gick vi till en tapasbar i närheten, beställde mantecaitos al wisky (baguett med kött, serranoskinka, pommes frites och den goda solomilly al whisky-såsen med bland annat vitlök och olivolja) och ett par stora tallrikar puntillitas; friterade minibläckfiskar.
Perfekt avslutning på en väldigt roligt dag!

Dagen efter...

... den stora ickebröllopsfesten.

Står i köket och skär upp och äter jamón från igår, och pratar om goda vänner, och mår väldigt gott.
Dricker cola.
Vi bad ju folk ta med sig dryck, och det blev så mycket över att vi undrar vad vi ska göra med den.
Jesús har fyllt det tomma vinstället med de flaskor som fått plats, och stoppat in burkar och flaskor i vartenda köksskåp känns det som.
Vi kan räkna med rejäla picknickar och grillningar med vänner framöver, och om någon vill hälsa på oss här i Sevilla är det läge nu, vi har till och med en flaska champagne i gömmorna!

Men först: göra slut på öppnade drickaflaskor, vilket betyder att all vattendrickning får ersättas med söta, kolsyrade drycker de närmaste dagarna.

Om att gifta sig

Jag har aldrig drömt om att gifta mig.
Aldrig önskat vara gift.
Aldrig velat.
Aldrig drömt om vit brudklänning ceremoni, bröllopsfest, bröllopsfotografier, möhippa, tal...
(Fast den där omtalade bröllopsresan kunde ju vara kul?)

Sedan fattade jag att man gifter sig av praktiska skäl.

Men jag vill ändå inte gifta mig. Har svårt att förklara varför, vill bara inte vara gift. Kan inte livet fortsätta som vanligt ändå? Kan man inte bara få vara tillsammans ändå?
Nej, det går inte.
För plötsligt händer något och då står man där alldeles skyddslös. Och då tänker jag inte på så allvarliga saker som dödsfall och arv och separation (vi äger ju inget annat än böcker och skivor ändå).
Saker har redan hänt, det har varit dödsfall inom familjen, det har varit sjukhusvistelser.
Och det är vid sådana tillfällen man märker hur oskyddad man är i en oregistrerad relation. Jag och Jesús närmar oss sjuårsdagen, men formellt sett är vi inget annat än kompisar. Ni vet.

Så vi sa att okej då, vi får väl göra något.

Hade vi bott i Sverige hade vi kunnat registrera samboskap.
Inte i Spanien. Här finns inte ens något ord för sambo. (På många mindre ställen är det fortfarande otänkbart att bo tillsammans före äktenskapet.)
Det enda alternativet till giftermål är då att registrera sig som Pareja de hecho. Som är nästan som äktenskap, men ett fåtal skillnader, samt att det gäller bara i den region där man är bosatt. Alltså, vi kan registrera oss i Andalusien, men flyttar vi till Extremadura eller Galicien till exempel får vi göra en ny registrering.
Vilket känns lite absurt, men inte som något problem  På grund av Jesús jobb kommer vi inte att bosätta oss utanför Andalusien förrän vi flyttar till Sverige någon gång i framtiden.

Så giftermål, om det blir nödvändigt någon gång, får vänta, för vi ska registrera oss som Pareja de hecho.
Nu har det visat sig vara mer komplicerat än vi trodde på grund av att jag kommer från ett annat land än Jesús, men så småningom ska vi få igenom det. (Om någon av er Spaniensvenskar har gjort detsamma, berätta!)

Ni ser, den här registreringen är för oss en nödvändig formalitet bara.
Men vi tänkte att vi gör något kul av det, och fixar en Pareja de hecho-fest!
Internt kallad El Echen på spansk-svenska.
Den blir i dag. Vi har hyrt en lokal billigt, bottenvåningen där Jesús repar. Kokat kikärtsgryta, bakat kanelbullar. Bjudit vänner i Spanien och Jesús familj och släktingar. Det blir väldigt informellt; först lite att äta, och senare musik. Jesús grupper och andra vänner ska spela. Scen, ljus, förstärkare och sådant finns i lokalen. Perfekt.
Det blir nog skoj.

Det är en liten protest också, mot kostsamma bröllopsfester.
Här i Spanien gifter sig de allra flesta par, och det ordnas stora bröllopsfester som de inbjudna gästerna är med och betalar, antingen genom en dyr present eller pengar direkt in på ett kontonummer (som inte sällan står med på inbjudningskortet). Och under festen försöker man samla ännu mer pengar, gästerna får till exempel ge bidrag i kontanter eller köpa en bit av brudgummens slips för en hiskelig summa pengar.
Många tackar nej till att gå på bröllop eftersom de inte har råd. Nu är bröllopen visst uppe i 100 euro. Alltså, presenten, eller pengasumman bör uppgå till 100 euro.
Vi tycker båda att det där känns lite trist. Så vi ordnar alltså ett budgetalternativ (som ju inte heller är bröllopsfest). Billig lokal, hemlagad traditionell spansk husmanskost, inga presenter eller pengar men de som kommer får gärna ta med sig ett par flaskor öl eller vad som kan tänkas drickas. Och inga dyra nya kostymer och frisyrer, utan komma som man är.
Det handlar ju faktiskt bara om att träffas och ha kul, och vi tänker att man behöver inte ha roligare runt ett vackert dukat bord än så här.

All respekt till er gifta bloggläsare.
Ni bförstår väl att det inte är någon kritik mot den som väljer att gifta sig? Bara egna tankar om mitt eget icke-giftermål.
Vad tänker ni om giftermål förresten? Är ni gifta, singlar eller sambor som valt att leva ihop med er parnet ändå, på annat sätt? Eller sitter ni inne med superfina bröllopsminnen som ni kommer att tänka på när ni läser det här?
Skriv ett par rader (eller långt inlägg) i kommentarsfältet och berätta!

Nu har helgen börjat

Helg.
Nyss sista lektionen för veckan.
Jag bloggar, Jesùs leker med elbasen.
Vi har beställt kinamat, som nu är på väg, och laddar inför morgondagen.
Lugnet före stormen, kan man säga om man vill vara lite dramatisk.

Pipen och yoghurten

Pipen har strukit sig mot mina ben och tittat bedjande en bra stund, men inte förrän nu fattar jag vad han vill.

- Men...men vad GÖR du?!?
- ???
 - Äter du upp yoghurten själv? Får inte pipen något???
- Men det var ju inget på pappret... försvarar sig Jesús.
- Det spelar ingen roll. Då får du skeda upp en klick åt honom.

Av en händelse upptäckte vi i våras att det bästa pipen vet, förutom fisk, är yoghurt. Så sedan dess brukar han få slicka av yoghurtpappren. Han känner igen ljuden när vi tar fram yoghurt och kommer direkt.
Nu var alltså problemet att yoghurtpappret var helt rent, utan yoghurt på, och den stackars katten försöker göra oss uppmärksamma på att han håller på att bli utan.

Jesús skrattar bara, men jag tycker synd om pipen. Han blir inte bortskämd precis. Han får inte yoghurt varje vecka, eller ens varje månad, och så mycket fisk blir det inte heller.
Så jag går ut i köket och hämtar en ny yoghurt, vilket Jesús tycker är väldigt lustigt.
- Hade du tänkt att äta yoghurt?
- Nä.
- Så du äter en bara för att kunna ge pipen?
- Ja.

Jesús begriper faktiskt inte det där.

Potosí

Boliviaberättelsen fortsätter.
Vi var inte färdiga med Tupiza (här och här har jag skrivit om det), men vi åkte vidare i alla fall.
Till Potosí.

Potosí var en favoritstad. De första och godaste kaktusfrukterna åt jag här, jag såg på Charlie Chaplinfilmer på marknaderna, frös runt en eld med andra tidiga bussresenärer där vi åt nygräddat bröd och drack coca-te, jag fick loppor på det billiga sovstället, träffade ett brassband...

Jag kände inte igen mig alls när vi kom fram, och det berodde på att staden har ändrats en hel del. Den har växt. Busstationen är helt ny och morgoneldarna borta.
Men lika kallt var det som tidigare. Utanför stationen satt försäljarkvinnor invirade i säckar och inkrupna i kartonger varifrån de sålde kex och godis på trottoarerna.

Det blev en mugg coca-te och sedan tog vi bussen till centrum. Det är inte gångavstånd från den nya terminalen.

Det var mycket, mycket kallt.
Potosí är Bolivias, och världens sägs det, högst belägna stad på 4 100 meter, och det var dessutom vintermånaden augusti.
Vi frös och frös och frös och visste inte vart vi skulle ta vägen för att slipa frysa. Gick in på ett hiskligt dyrt frukostställe och blev mer än mätta, sedan vandrade vi omkring på gatorna och letade värmande solfläckar.
Trötta var vi också, efter natten i bussen, så till slut orkade vi inte mer, letade upp ett hotell och sov siesta.

Potosí var en gång en av världens största städer. Från den tiden ser man mängder av vackra, slitna byggnader och kyrkor som spanjorerna byggde.

Det finns ett talesätt på spanska som lyder "Esto vale como un Potosí"; Det här är värt ett Potosí, om något ovärderligt.
Rik?
Varifrån kom rikedomarna?
Jo, från silvergruvan i Cerro Rico, det trekantiga berget som vakar olycksbådande över staden, man ser det var man än befinner sig. Till och med på natten.
Mängden silver som spanjorerna upptäckte i berget var häpnadsväckande. Och silvret skeppades till Spanien. Det sägs att man hade kunnat bygga en bro mellan kontinenterna av allt silver som hämtades upp ur gruvan. Och att man hade kunnat bygga två broar av skeletten av alla som dog inne i den...
Under de tre århundraden som silvergruvan drevs, från slutet av 1500-talet och framåt, dog omkring nio miljoner afrikanska slavar och män av sydamerikansk ursprungsbefolkning under de fruktansvärda förhållanden som rådde där.
Det går inte att tänka bort denna del av Bolivias, och Spaniens, historia.
Och man påminns ständigt av bergstoppen som vakar över staden...

Gruvan är fortfarande igång, och den har blivit Potosís största turistattraktion. För en slant får man en guidad tur i berget av en tidigare gruvarbetare. Och det är en tur som är väl värd att göra.
Det är en obekväm, otäck tur, lätt att bli skadad om man inte är försiktig, det rullar tunga vagnar, det blir hett, det är mörkt och man lyser sig fram med pannlampa.
Man får också se djävulsfiguren El Tío, som gruvarbetarna offrar sprit och coca-blad till.
Under turen ger man sprit, cocablad, cigaretter och dynamit som present åt de arbetare man stöter på.
Det är ett mycket tungt jobb, som sker med ungefär samma redskap som för 100 år sedan. De flesta dör efter 10-20 år i gruvan, de flesta dör av så kallad stenlunga.
Även barn arbetar här inne.

Jag hade redan besökt gruvan, och Jesús lider av lätt cellskräck, så vi promenerade på de soliga gatorna istället.

 Vi gick runt på en av de många marknaderna...

... köpte färskpressad apelsinjuice och jordnötter i små påsar...

... tittade på fotbollsspelen som fanns utställda på flera platser... Himla bra idé, tycker ni inte?

Vi blev sugna på juicer och gelé med grädde, men min mage var fortfarande inte okej, och Jesús har en mage som är överkänslig, så ingen av oss vågade prova. Är man i Bolivia bara en månad så är man rädd om de dagar man har, och då tillhör detta att undvika kranvatten en tråkig men bra åtgärd.

Men glass, det åt vi!

Skoputsare.
De fattigaste putsar skor åt dem med mer pengar.

La Casa de la Moneda; ett utmärkt museum, omtalas som Bolivias bästa av en del. Här kan man, som namnet påtalar, se gamla mynt, men också gruv- och myntapparater och religiös konst.
Har jag läst.
Trots att jag har varit så många gånger i Potosí har jag tyvärr aldrig varit inne i museet.

Vi gick på marknader, åt god mat, köpte olagliga skivor med boliviansk musik (och en laglig), tittade på vackra hus... Och frös och plågades av avgaser. Minibussarnas långa avgasrör gick uppåt och sprutade ut avgaser en och en halv meter upp, och det är långsam, intensiv trafik genom staden, ofta stillastående, och avgaserna blir jobbiga. Vet inte om det har med den tunna luften att göra också? Det sved i ögonen så att de rann och det var kämpigt att andas. Fast för Jesús var höjden ett värre problem. Potosí är en stad med många uppförsbackar, och med den låga syrehalt som är på 4 100 meters höjd måste man stanna många gånger för att hämta luft.

Så vi stannade bara en natt i staden.
Fruost fick vi på hotellet, men någon morgondusch var det inte tal om, trots att vi hade valt ett ställe med varmvatten. Vattenledningarna hade nämligen frusit.
Vi åkte vidare...

Busskortet

När jag köpte busskortet i kiosken i Triana, hos den store mannen som brukar klappa sig på magen och sälja fyllda baguetter, blev jag lite förvånad.
Kortet var rött och vitt. Det var ett Sevilla-kort. Alltså fotbollslaget Sevilla FC.
Jesús skrattade lite och undrade om det inte fanns några grönvita Real Betis-kort, men jag förklarade att jag faktiskt inte blev tillfrågad, den store mannen bara gav mig det här kortet.
Det här året, när Jesús har åkt mycket stadsbuss, har han inte tyckt att det varit lika lustigt. I tid och otid måste han dra upp busskortet.
- Det ser ju ut som om jag är Sevilla - fan! Busskortet ser ju ut som ett medlemskort i Sevilla FC!
Jesús och alla i hans familj hejar på Betis. Förutom det svarta fåret Juan, den yngste av de tre (här heter ju alla likadant) som av någon fullkomligt oförklarlig anledning hejar på fel lag.
Under söndags-paellan, då nämnde Juan kom på besök, bytte han och Jesús busskort. Juan ville gärna ha Sevillakortet.

Men jag är missnöjd över bytet.
Det vanliga busskortet som Juan hade är så himla fult.
Nu är det jag som går till tobaksaffären och köper ett Betis-kort!

Fult, eller hur?

Paella-söndag

Det blev en riktigt lugn, skön söndag.

Eftersom vi la oss klockan fem, på grund av konserten kvällen (natten) före och vi var tvungna att lämna grejer i replokalen efteråt, och jag låg och läste i... sisådär två timmar...
Så blev det en liten sovmorgon, faktiskt en liten en eftersom jag vaknade av lågt blodsocker.

Förmiddagen ägnade J åt övning med kören, jag åt att ligga på soffan med pipen och läsa.
Tyvärr var det inte om migration jag läste, som jag borde ha gjort (fast det är långt kvar till tentan...), utan jag läste ut Torey Haydens Bara barnet. Det var omöjligt att låta bli.
En av hennes bästa.
Då och då läser jag en Torey Hayden-bok, och de är så förbaskat intressanta och fängslande, om barn med psykiska problem och hur Hayden behandlar dem. Kunde inte sluta. Och visste att jag inte skulle få ro att öppna migrationsboken innan Hayden-boken var utläst.

Sedan åkte vi hem till Jesús föräldrar för lunch. Det var två veckor sedan sist, alldeles för länge.
Jesús pappa hade lagat kyckling-paella med en massa goda champinjoner som jag tycker så mycket om.
- Vilken tur vi har, sa jag, det var nog tre månader sedan sist jag åt paella.
- Vi också, sa Jesús pappa, vi lagar det bara när ni kommer.
Jo, det är en del jobb med den rätten...

Vi stannade kvar hela eftermiddagen och pratade. Till klockan åtta. En brorson kom förbi.
Vi hade tänkt att gå till den där musikfestivalen i Alameda, eller kanske på bio på kvällen, men vi blev kvar där i soffan.
De är bra, Jesús föräldrar. Lugna, kloka, respektfulla.

Till slut gav vi oss av ändå.
Funderade på att åka och äta tapas på Miketes i Las Pajanosas, men åkte hemåt istället eftersom vi hade en väldans massa disk som behövde diskas, och för att det inte skulle bli för tråkigt åt vi först kebab på kebabstället utanför huset.
Stans bästa kebab.

Tumult på Jesús konsert - och en berusad bulldogg

Det här jag skrev om i går, att konserter alltid börjar långt efter utsatt tid i Sevilla, det ska det här inlägget handla om.
Efter något som hände i går kväll.

Jesús hade spelning med Ira Regia.
Längesedan jag var på en sådan, av olika omständigheter. Bandet har hunnit byta ut två medlemmar och skrivit nytt material sedan sist.
I alla fall.
Jesús tycker att det är vansinnigt irriterande den här sevillanska vanan att starta konserterna  för sent, och sa, att det skulle inte hända nu, det var ju de själva som arrangerade konserten på rockbaren i Mairena.
Vi får väl se, sa jag.

Jag åkte med José Alberto och Loren, och vi kom rätt sent, det var svårt att hitta parkering, men när vi anlände tio minuter innan det skulle börja satt bandet på baren bredvid och beställde tapas.
Visserligen skulle den inbjudna gruppen spela först, men av diversre anledningar hade det blivit förseningar i programmet.
Och när alla trodde att de verkligen skulle börja, en halvtimme senare, ja då skulle ljudteknikern gå och äta middag.

23.30 sattes den nya tiden.
23.30 var förbandet fortfarande inte på plats.
23.45 tröttnade Ira Regia och letade rätt på gruppen.
Förklaring till förseningen: De ville inte börja än, för det var för lite publik, tyckte de.
Tja, hela publiken satt ju ute vid borden och drack öl medan de väntade på att konserten skulle börja.
Ira Regia hade ett klockslag som de var tvungna att börja spela på, för de fick inte spela längre än till halv två som allra senast.
Förbandet fick klart för sig att ju längre de dröjde med att gå upp på scenen, desto mindre speltid skulle de få.
Det rådde hätsk stämning.
Värre blev det efter deras konsert. Medlemmarna i förbandet var förbannade för att de fått så lite speltid, bara 35 minuter.

Ira Regia var redo och satte igång.
Och nu komemr jag med en viktig parentes fö ratt ni ska förstå fortsättningen.
Scenen var mycket liten, så för att allt och alla skulle få plats föreslog basisten i den andra gruppen Jesús att de skulle dela på förstärkaren för att spara plats och inte ställa upp bådas.
Jesús gick med på det, och de använde den andre basistens förstärkare.

Basisten i den andra gruppen stannade kvar för att lyssna på Ira Regia, trots att han var lika ilsk för det nyss inträfffade som de andra medlemmarna.
Eller på grund av, skulle det visa sig.
Han stod nämligen och tittade på klockan, och efter exakt 35 minuter, samma tid som han själv varit på scenen, klev han upp på den igen, drog ur sladdarna till förstärkaren och gick iväg med den.
Som hämnd.
För att förstöra Ira Regias konsert.
Jesús instrument tystnade.
Jag hade haft tankarna på annat håll ett ögonblick och fattade inte vad som hade hänt. Trodde att det blivit något fel på förstärkaren, och undrade vart Jesús hade tagit vägen.
Han fann sig snabbt, ställde ifrån sig basen och började sjunga ihop med sångaren.

Alltså, det är på en sådan låg nivå att man bara kan skratta åt det, och det var precis vad vi gjorde.

Mitt tråkiga bestående minne av konserten blir hunden.
Tre idioter i 30-årsålder hade med sig en builldogg.
Inne i baren.
Under konserten.
Ljudvolymen var plågsamt hög, utan proppar hade det varit farligt för hörseln.
Ni vet att hundars hörsel är mycket skarp.
Där gick denne stackars bulldoggen omkring, i den lilal lokalen.
Senare såg vi ägaren ge hunden öl att dricka, och hunden raglade omkring på trottoaren, full.
Och jag var så ledsen och arg att jag inte sa något! För jag visste att rösten inte skulle hålla.
Jag stirrade ut ägaren, som det klickade till i huvudet på till slut, för han gick in efter en flaska vatten till hunden.
Men jag ångrar, ångrar, ångrar att jag inte ens sa något till denna människa som inte borde få ha djur.