Helgäventyr

Det här är ett tidsinställt inlägg.
Vi har bokat ett litet billigt hotell, köpt baguetter med jamón, packat kartbok, vandringsskor, kamera och cd-skivor och dragit österut för helgäventyr.
Min idé, Jesús var inte på förrän han kom på att det finns en grotta med målningar i området som han länge har velat se. Då var det plötsligt han som satt och letade boende.

Tips: Mercedes Sosa och Eduardo Galeano

Fick en länk skickad till mig.
Den ledde till låt efter låt av Mercedes Sosa, och jag ser honom framför mig, han som skickade länken, det var ju hos honom och hans familj i Taríja som jag hörde Sosa för första gången. På hans målarträffar på söndagarna, då alla konstnärskompisar samlade i hans rum för att måla hela eftermiddagen, dricka mate med socker genom metallsugrör och lyssna på Sosa, vars röst gick rakt över den lilla pation in i mitt rum.
Längtar tillbaka och njuter. Kan inte sluta lyssna.

När vi ändå är borta på den sydamerikanska kontinenten tycker jag att vi ska ta upp den uruguayanske författaren Eduardo Galeano. En elev tyckte att jag hade missat något mycket stort i livet när hon genom en konversation förstod att jag inte visste vem Galeano är (hon som av principskäl aldrig har läst något av Vargas Llosa, inte ens Tant Julia och författaren, vilket enligt min mening är att missa något viktigt), så hon gick till biblioteket och tog med den lånade Tejidos till nästa lektion.
Den fick mig att lägga till Omfamningarnas bok i bokbeställningen med kursböcker.
Fegt av mig att inte köpa den på spanska, jag vet. Men får jag välja läser jag hellre på mitt modersmål.
(Jag har bara börjat, men märker att berättelserna förlorar något i översättningen.)
Boken består, liksom Tejidos, av många korta berättelser. Ibland vackra berättelser, alltid tänkvärda.
Det är inga böcker man sträckläser.

Korruptionen och mutorna

Korruptionen i Spanien.
Det känns som om nya skandaler dagas upp varenda vecka. Och att det ser likadant ut år efter år.
Alltid är det någon mutskandal som nystas upp.
Den mest aktuella just nu handlar om regeringspartiet Partido Populars tidigare kassör Luís Bárcenas, som nystats fram ur en annan härva.

Han tycks ha fört dubbel bokföring, den oficiell aoch den hemliga, svarta, en egen kassa till vilken "donationer", har gått in, främst från byggföretag, och ur vilken pengar har betalats ut som bonuslöner på 5 000-15 000 euro kontant i månaden till höga PP-medlemmar. Spaniens premiärminister Mariano Rajoy ska ha fått drygt 25 000 euro per år mellan 1997 och 2008.
Flera mottagare har enligt dagstidningen El País bekräftat uppgifterna.

Fler uppgifter: av en inkomst på 600 000 euro har Bárcenas bara deklarerat 140 000.
Han har satt in sina pengar, 22 miljoner euro, på ett schweitziskt bankkonto för att slippa den högre skatten i Spanien.
Tio miljoner av förmögenheten ska ha tvättats efter regeringspartiets egen kontroversiella skatteamnesti förra året.

El País gräver.
Tidningen har publicerat Bárcenas egna anteckningar, och det är inget positivt som kommer fram där.
Bárcenas säger att anteckningarna inte är hans.
Partido Popular hotar med att stämma tidningen, och andra, om de fortsätter att "svartmåla" partiet och skriva lögner om det.
Premiärminister Mariano Rajoy åkte till Tyskland för att prata med Angela Merkel, och var tvungen att förklara att det här pratet om svarta pengar är lögn. Åtminstone att han och hans partikamrater skulle vara inblandade.
Annars vill han inte uttala sig.
Han har lovat att offentliggöra sin förmögenhet och sin självdeklaration. Men vad är det för nytta med det? Svarta pengar tas inte upp i deklarationen, det är det som är grejen ju.
Övriga höga PP-politiker ska skriva under en deklaration i vilken de lovar att de inte har tagit emot svarta pengar, vilket låter högst osannolikt. Som Mats Björkman på Sydkusten säger: "Summan kan variera, men i dagens Spanien finns det knappast någon som aldrig köpt något utan kvitto och moms, eller som fått betalt utan faktura."


Och det här måste vi prata om hörrni. Småtjuveriet. Men det blir ett annat inlägg.

Läs gärna den här krönikan av Mats Björkman. En kort sammanfattning om andra, pågående korruptionsskandaler.

Revuelto de chorizo

Kylskåpet kan vara tomt på roliga grejer, men har man bara en god chorizo och de vanliga basvarorna så ordnar det sig ändå.
Enkel och mycket god snabbmat är revuelto de chorizo.
Här är recept på min variant:

en halv mat-chorizo
potatis
grön paprika
lök
ägg
olivolja

Skala och skär potatisen i form av pommes frites.
Stek i olivolja tills potatisen är nästan klar.
Salta.
Lägg i pannan grovhackad grön paprika och hackad eller skivad gul lö och stek ktillsammans med pommes fritesen.
Lägg därefter i chorizo skuren i skivor och stek en stund till.
Smaka av med salt.
Knäck ett par ägg i pannan och rör om blandningen tills äggen är stekta.
Klart!

Chokladcrossiant

Igår när vi handlade såg en ask med små nybakade chokladcrossianter mycket lockande ut.

Men det var en stor ask.

Jag sa till Jesús något i stil med att "de som blir över från i kväll (de som blev över efter att jag ätit, han själv skulle inte vara hemma) kan ju du ta med dig till jobbet i morgon". "Javisst" sa han som alltid tar med sig mellanmål.

Nu ångrar jag det.

Mycket.

Hade suttit fint med en chokladcrossiant nu.

Har varit i köket och kollat om han inte glömde bakverken ändå, men nej...

Spanjorers avslappnade sätt till sena kvällar

Den här spanska respektlösheten för tid, jag gillar den!
Jag ska kanske förtydliga och säga att det kvällstiden jag pratar om. Här är det inte så noga med att sova sina åtta timmar. Och det förstår man ju att spanjorer lägger sig sent, när de äter middag vid 22-tiden och de mest populära tv-programmen börjar då.
Eller att vi träffas för att åka rullskridskor klockan 21.
Inte brukar spanjorer gå och lägga sig före midnatt, även om de ska upp tidigt nästa dag.
Nu är jag rätt tråkigt svensk, jag behöver mina åtta timmar, men nu pratar jag generellt.

Borde jag förresten ta upp att många spanjorer jobbar till sent? Det är vanligt att man inte slutar förrän 20.30-21.00 på vardagar.
Så man behöver de där timmarna på kvällen menar jag. För att ha någon fritid.
Nåväl.

Här är min kväll:
Vi var och veckohandlade, och jag släppte av Jesús i närheten av konsertlokalen där ett gäng grupper spelar i kväll.
Jag åkte vidare till Jesús replokal för att öva lite på trumpeten.
Bra att jag kan vara i den där lokalen.
Replokalerna här ligger alltid i industriområden, och hur dåliga de än är så brukar de vara rätt dyra att hyra. Många grupper delar lokal med andra av den anledningen. Jesús grupp är ensam om sin, men så är den liten också. Lolos trumset upptar halva ytan.
Det var en riktigt bra popgrupp som spelade i lokalen bredvid. Kände mig lite besvärad över att störa dem med mina ringrostiga tut och felspelningar.
Vid 22-tiden åkte jag hem.
Lyssnade på utmärkta Radio 3, kanalen som varit borta hela januari. Vet någon av er vad som hände?
Nu puttrar potatis på spisen. När den är klar ska jag äta middag, senapssill med potatis.
Sedan blir det Skärgårdsdoktorn med chokladcrossiant. Fiesta privada när J är borta.
Och det blir nog fiesta privada ända tills han kommer hem, för jag kan inte sova utan hans armar om mig.

Googlat

Jag kollar statistiken.
Jag kollar vilka inlägg som har lästs idag.
Men jag kan ta mig tusan inte lista ut, hur den som googlade "lyfte punken generad" hamnade här.

Sophämtarna strejkar

Sevillas sopcontainrar är överfyllda, sopberg bildas längs gatorna.
Sedan en vecka tillbaka har sophämtarna strejkat.
Varför är inte lätt att veta. I tidningarna ges plats åt politiska utspel, hur många ton sopor som ligger på gatorna och problemet med råttor, men det är svårt att hitta information om anledningen till strejken. Vad är det sophämtarna vill?
Med Jesús hjälp har jag fått fram ungefär detta: i april förra året bestämdes att sophämtarnas löner ska sänkas med fem procent, samt att de ska gå upp i arbetstid. Utslaget på ett år skulle det bli 2,5 extra timmar i veckan. Förslaget är att de extra timmarna slås ihop framför allt vid högtider, då ingen vill arbeta och kommunen tar in ett extern sopbolag, så att sophämtarna arbetar 17 dagar mer om året än de gör nu. 17 dagar låter mycket, men då ska man ha i åtanke att de nu har 104 lediga dagar om året. Och har 35-timmarsveckor.
Jag kan ha fel, absolut. Som sagt är det väldigt oklart varför sophämtarna strejkar.
Men om det här är anledning, då har jag svårt att sympatisera med dem.
Fem procent lönesänkning är inte mycket. Jesús lön, till exempel, har sänkts fyra gånger så mycket.
Och om sophämtarna har så många lediga dagar om året, jag då dör de inte av att bli av med några av dem. Landet befinner sig i kris. Alla känner av det och måste bidra, om än ofrivilligt, till att komma ur den. Som en hjälp till det; dra in på onödiga utgifter.
Men som sagt, jag är inte helt och hållet insatt.

Samtidigt som strejken pågår är det någon som går och sätter eld på sopcontainrarna i stan. I går pratades det om över containrar som har antänts. Renhållningsbolaget Lipasam, som kommunen anlitar, nekar till att de står bakom aktionen. Tvärtom vill de ju att strejken ska synas, med överfulla containrar.
Borgmästaren är övertygad om att arbetare på Lipasam är skyldiga, att de saboterar för att hindra kommunens egna arbetare att tömma soporna (?!?), och vägrar att förhandla med bolaget innan eldningen upphör.
Låst läge.
I Granada pågår en liknande konflikt. Den har pågått i flera veckor, och ni kan tänka er hur det ser ut där på gatorna just nu. Det är ju inte bara problem med råttorna, utan också lukten.

Soporna utanför vårt hus.

Är det spanskt att betala för någon annan?

Hanna i Kanada skrev om kulturella skillnader.
Bland annat om det här med att betala notan.
Det här svenska ni vet, att vi delar notan i kronor och ören efter kafébesök, barbesök, eller restaurangmåltider, så att ingen ska betala för mycket eller för lite.
Så är det inte i Kanada.
Inte i Spanien heller.
Här betalar ofta en i sällskapet alltihop. Beroende på summan förstås. Är det mycket pengar det handlar om delar man på det, men lägger för det mesta sedlar istället för att räkna mynt. Det är inte så noga helt enkelt. Någon betalar den här gången, en annan betalar nästa gång.
När man kan är man gärna den som betalar.
Och den som inte har pengar, som pluggar eller är arbetslös till exempel, blir ofta bjuden.
Man delar, även mat, det gillar jag.
Minns i Ronda, första månaden på kursen, jag och ett gäng kursdeltagare var på en tapasbar för att äta middag. Och alla beställde vi ett par tapas var. Vi var åtminstone tio personer. Om vi inte varit så nya i landet hade vi kanske vetat att man beställer flera stora tallrikar som alla, eller några, delar på.
Och vi hade vetat att man inte delar på notan så förtvivlat jämt.
Å andra sidan, vi var alla utlänningar, ingen i sällskapet tog illa upp.
Men servitörerna tyckte nog att våra beställningar var jobbiga...

I det här avseendet har jag nog blivit lite förspanskat. Det känns inte vidare trevligt när man börjar dela upp notan så där i Sverige. Lite fult känns det, på något sätt. Det är inte så naturligt att bjuda på något, eller att betala för någon annan där.

Vad tycker ni?

Lördagsmys

Vi åkte till Las Pajanosas för lunch i solen.
Fast först gick vi förstås in i grönsaksaffären, trots att vi inte behövde så mycket.
Det blev en stor bit pumpa, småpotatis, en chorizo på snöre, ett enormt lantbröd och en påse valnötter.

Sedan satte vi oss vid ett bord på Bar Miketes bredvid med solen värmande i ryggen.
Började med var sin tapa. Migas, som jag längtat så efter och som man sällan hittar på barerna i stan.

Migas är brödsmulor som man steker med vitlök, chorizo och fläsk i olivolja. Det finns variationer på receptet. De godaste migas som jag har ätit var i en grottrestaurang vid don Quijotes knubbiga väderkvarnar. Där serverades de med vindruvor.
Jag ska göra migas i veckan när brödet har hårdnat lite. Rätten görs av lantbröd, och det hittar man också sällan i stan.
Nåväl, efter våra tapas beställde vi en tallrik puntillitas, friterade minibläckfiskar, att dela på. Och därefter en tallrik vildsvinsgryta. Så himla gott!

Sedan var vi proppmätta och åkte tillbaka till stan för en långpromenad i centrum. Hade lite som behövde fixas.

Mexikansk mat och blues

Fredagskvällen tillbringades på bästa sätt.
Först med middag på Los Jarales i Tomares.
Vällagad mexikansk mat.
Fajitas till mig, stark enchilada till Jesús och José Alberto, och ceviche att dela på.
Samt buñuelo med honung till efterrätt.

Då var klockan midnatt och vi gick ned till El café del cine baren där La asociación de blues de Sevilla håller till. Kvällens konsert var med Ñaco Goñi, en fenomenal munspelare samt en gitarrist.
Fenomenalt bra enligt de som kan.
Men även jag, som inte vet mycket om munspelande, hörde att han var skicklig.
Men herregud vad han drack. Han får visst färre jobb numera eftersom han super så.
Konserten var av det slaget, som så ofta med den här bluesföreningen, att den pågick natten lång, spelare och kompisar i publiken bjöds upp, och man får helt enkelt gå när man tröttnar.
För vår del var det framåt halv tre.

Kattallergisk veterinär och rara apoteksdamer

Onödig men kul information: Pipens nya veterinär är kattallergiker. Hon nös hela tiden när pipen undersöktes.

Efter att ha varit inne på apoteket en enda gång tillsammans, jag och J, vet de fyra damerna på vårt lokala apotek här nere att vi sambosar.
- ...och den här är till din flickvän, sa den korthåriga till Jesús som hade gått in för att köpa hostmedicin till katten.
Jesús fattade ingenting.
Han kom upp med den lilla asken, inslagen i silkespapper med apoteksmärket på.
- De gav mig en burk med blodprovsstickor till dig.
Jag hade visserligen varit inne på apoteket dagen före, och den söta tjejen med de stora glasögonen sa något om en ny burk, men jag trodde att vi skulle vänta med att beställa den. Jag har så det räcker ett tag.
Minsann.
Vilket minne.
Men att de allihop vet att vi är tillsammans?

De är så rara på vårt apotek. Maken till omtänksam personal.

Förresten, har någon av er tips på hur man får in en katt i en kattbur?
Funkar det om man binder ihop benen på honom?
(skojar bara)