Nytt besök på Macuro

Vi gick in till stan för att köpa en bok, och hade en plan om tapas-middag.
Första stoppet blev redan på 100 Montaditos eftersom jag var hungrig på gränsen till nära-dödenupplevelse. Dessutom bör man inte gå hungrig till de ställen dit vi var på väg, då kan man ruinera sig fullkomligt.
El Camerino, den dyra baren med godaste gubbröran (svensk kock, skrev om stället HÄR) har tydligen semesterstängt, så vi gick över bron, tillbaka till Triana och vidare till min favorit; Macuro.

Vilket toppenställe det är. Musiken, lokalen, konsten, och maten förstås!
Felet med Macuro är att det är dyrt. 3-6 euro för en liten, sällan mättande, tapa.
Jesús valde asiatisk sallad och moussaka gjord på blodkorv (morcilla). Jag beställde sallad på kyckling och avokado samt oxköttwok med coucous.
Salladen var fantastisk. Inte särskilt salladslik, men fantastisk.

Woken ar ännu bättre. Den hade någon krydda som jag inte vet vilken den är, men smaken var perfekt.
Så god att vi beställde en till att dela på.

Efterrätt i form av tårtbit med tre olika sorters choklad.

Vi satt och log fånigt hela måltiden igenom för att det var så gott.
Älskar det stället.
Här har jag skrivit om det tidigare.
När vi gick hemåt (mot bilen) via livliga Calle Betis hade temperaturen sjunkit ordentligt och det var sköna 30 grader ute.
Kroppen vänjer sig. Tidigare tyckte jag att 25 var perfekt. Nu är det 30 som gäller.

Boken som J sitter och bläddrar i, det är Macuros egen receptbok med recept på en mängd favoriter från deras menyer.
Tyvärr, tyvärr (!) trycktes boken upp i en mycket liten upplaga, och de sista böckerna som finns kvar säljs inte.
Tyvärr.

Pipen överhettad på taket

Herregud, mini-pipen var på väg att kola vippen igår!
Av värmeslag!
Pipen-pip gillar att vara uppe på taket, och han får vara där när vi är hemma. Som igår.
Vi lämnade dörren öppen som vanligt, gick upp ibland för att fråga om han inte ville komma ner, men han är envis, kattfan, och ville inte det.
Som vanligt alltså.
Men när Jesús gick upp för att hämta honom vid 16-tiden, vi skulle snart åka, så rörde sig pipen inte. Han låg på sin vanliga plats, bakom en fläkt, den enda lilla skuggplätt som ges uppe på taket mitt på dagen, och rörde sig inte. Vände inte på huvudet för att titta ens. J puttade på honom, men katten struntade i det.
Med lite knuffar fick Jesús pipen på benen, och pipen-stackarn släpade sig vingligt mot dörren. Med små puttar mot rumpan.
Hade jag gått upp hade jag tagit katten i famnen, men sådan är inte J, katten kunde ju gå själv.
Ja, jag säger inte mer om saken.
När pipen väl var nere kvicknade han till rätt snabbt.

Men alltså. Varför gick han inte ned? Varför stannade han uppe på taket när det var så varmt? Det var som en ugn!
Det var sista gången som den katten fick vara uppe på taket under dagens varma timmar.

Recept på Solomillo al whisky

Enkel klassisk rätt att laga, som är mycket, mycket god, är Solomillo al whisky.
Det kan ni göra hemma om ni inte har en spansk tapasbar i närheten.

Ingredienser:
Solomillofiléer (del av djuren, kan inte säga vilken del, ta någon passande grisbitfilé)
En hel vitlök
Ett glas vitt vin/konjak/whiskey
Ett glas köttbuljong eller vatten
Salt, peppar, olivolja

Banka en gång på varje vitlöksklyfta. Behåll skalet på.
Stek vitlöken i olivolja.
Ta vitlöken ur pannan och lägg åt sidan.
Stek lite på köttet.
Lägg tillbaka vitlöken i stekpannan där köttet väntar. Häll i vald alkoholdryck, vatten/buljong samt lite peppar och salt.
Låt koka i pannan tills köttet är jättemjukt och vätskan nästan kokat ur.
Servera med hemmagjord pommes frites som långsamt stekts i olivolja, samt vitt färskt bröd till den goda såsen.

MacGyver

MacGyver kan vara, inser jag nu, en av de tv-serier som inte åldrats med värdighet.
Såg ett avsnitt igår, ett som handlade om myror som åt upp allt som kom i deras väg (två personer bland annat).
Men serien är underhållande.
Och man kan ju inte annat än att vara lite kär i MacGyver.

Christian Kjellvander i Sevilla

Under sommaren är flera konsertserier igång i Sevilla.
En av dem är Nocturama, som hålls på en innergård i det gamla klostret på Isla de la Cartuja.
Det var för övrigt där som Columbus bodde när han förberedde sin Amerikafärd.

På lördagskvällen skulle svenske Christian Kjellvander spela där.
Jesús gjorde tortilla och fixade tortillabaguetter som vi tog med och åt medan vi väntade på att konserten skulle börja.
Först spelade en grupp från Sevilla, Falso Cabaret, som var riktigt bra! Vilken överraskning!

Sedan kom Kjellvander som jag egentligen bara hört några låtar av tidigare. Han spelade låtar från nya skivan, och de var verkligen bra, och så himla vackert gitarrspel (!)...
Men gud vilken tråkig konsert.
Alla låtar lät ju likadant!
Mycket bra men tråkigt alltså.

Recept på lemonad

Godaste drycken när det är varmt: lemonad!
Och det är så himla enkelt att göra.
Jag använder Karins recept:

Mät upp 1,5 deciliter vatten och 1,5 deciliter socker i en kastrull.
Koka upp så att sockret löser sig.
Kyl i kylskåp.
När sockervattnet är kallt: pressa fyra citroner.
Blanda citronsaft med sockervattnet i en kanna och späd med kallt vatten till önskad styrka.
Lägg gärna en kvist mynta i kannan också.

Själv tycker jag om ganska stark lemonad, men det är ju en smaksak.
Gör dubbel sats, för lemonaden brukar ta slut väldigt fort.

Färska fikon

Jag älskar sommaren i Sydspanien för dess frukter.

Kommer just från la frutería. Skulle ha köpt tomater och gurka, och det gjorde jag också, men gick dessutom ut med fyra tunga påsar med frukt.

Det började så klart med den enorma lådan med meloner. Spanska piel de sapo, typiska för trakten.

Vem kan motstå en stor back med solvarma meloner?

Vidare blev det vindruvor, citroner att göra lemonad av , gula plommon, en påse röda kaktusfrukter och en påse fikon från byn. Det vimlar ju av fikonträd här.

Jag älskar fikon. Det är en av mina favoritfrukter.

Men man säger inte fikon rätt och slätt, utan här pratar man om brevas och higos.

Brevas är de första fikonen på trädet. De är stora och mycket söta och mjuka. Så mjuka att skalet går sönder bara man tar i det.

När las brevas har plockats eller fallit av växer en ny frukt ut på precis samma ställe, det är higo. Higos är fastare i fruktköttet och skalet, mindre i storleken och lite mindre söta.

Men nästan lika goda.

Imorgon blir det att köpa en ny påse. Dagens fikon är redan slut...

Otrevliga fransmän och oförskämda spanjorer

Vilken rolig nyhet jag hittade i tidningen!
Fransmännen ska bli trevligare på tunnelbanan och på bussen genom en reklamkampanj! De erkänner själva att de är otrevliga.
Jag ska ingenting säga om det, jag känner inga fransmän (fast kände två och de var trevliga) och har inte sett mer än Paris.
Men vad jag kan uttala mig om är sevillaborna, och de skulle sannerligen behöva en kraftig reklamkampanj för att bi trevligare! Eller invånarna i Ronda!
Nu ska ni fatta det här rätt.
De jag syftar på är butiksbiträden, bar- och restaurangpersonal samt statsanställda som man stöter på i olika sammanhang, när man behöver papper, i receptioner, hos doktorn, var det nu kan vara. Dessa har förresten rykte om sig, av sevillaborna själva, att vara mycket otrevliga samt lata.
Serviceminded finns inte, och inte bara för att spanjorerna är så dåliga på engelska, utan skulle de veta vad ordet betyder skulle de ändå inte förstå.
Den som kommer på besök till Sevilla kan bli förvånad över den oförskämdhet och ignorans som visas. Jag är van, och har blivit mycket allvarligare lagd tror jag, av det här. För det är svårt att möta oförskämdhet med sympati.
Sevillaborna själva vet inte hur otrevliga de är. De har nämligen rykte om sig att vara roliga, och tror på ryktet. Men jag skulle vilja säga till dem; åk utanför stan, åk utanför landsgränsen och lägg märke till hur folk beter sig på andra platser.
Ibland blir jag så jäkla trött på det här fula beteendet.
Ni fattar själva att inte alla Sevillabor är sådana här. Ingen jag känner är sådan som jag beskriver. Kanske är det mest i yrkesrollen. Jag vet inte. Trist är det i alla fall.
Man blir alltid väldigt glad och förvånad när någon visar vänlighet i en butik eller på en bar, för det är så ovanligt.

Jul i Sverige

I fem år har vi väntat på att julafton ska infalla en måndag. För då får Jesús jullov redan den 21 december, och om han (nu vi) tar ett plan samma dag till Sverige finns det möjlighet att äta julbord och gå på Liseberg.
Några julbord har sittning så sent som den 22 december.
I år infaller julafton en måndag.
Jag har redan börjat kolla flygresor.
Hemlängtan. Ojoj.
Nåväl. Om Jesús verkligen kommer att jobba här i närheten kan vi hinna åka till Malaga direkt efter skolan och sedan ta ett plan därifrån 19.15. Vi måste visserligen övernatta någonstans på vägen, men vi kommer fram till Göteborg på lördag förmiddag.
Sitter och kollar julbord, öppettider, julkonserter.
Bokar husrum i morbrors stuga.
Shit. Fem månader kvar...

Torget i Lidköping.

2011 års julfirande, en lugn historia som började och slutade med lunchen.

Sista festliga dagen

Sista dagen på la Velá.
Vi tittade på la cucaña en stund på eftermiddagen. Det är verkligen underhållande. Att se hur de försöker  få tag i flaggan och hur de faller av den halkiga stången. En del slår sig ordentligt.

På kvällen träffade jag Andrea som är i Sevilla några veckor.

Vi åt adobo hos Gambas al ajillo (Manuel) och tittade sedan på Manuela Carrasco. Försökte titta. Det var så otroligt mycket folk, så vi fick lyssna istället. Synd, Manuela Carrasco ska vara en riktigt skicklig flamencodansare. Men snart börjar flamencobiennalen, kanske kan jag se henne då?
Flamenco ska man se på nära håll, se ansiktsuttrycken och hur varenda muskel i kroppen spänns.
J anslöt när dagens opera på radion hade slutat och vi gick till en caseta och åt och drack lite till.
Blev inga avslutningsfyrverkerier i år, på grund av krisen.

Här säljs nyfriterade buñuelos med choklad.

Försäljare av gröna, omogna hasselnötter.

Promenad i centrum

Plötsligt slog det mig: Jag har inte varit i centrum på tre-fyra veckor.
Och jag började känna mig instängd.
Jag har bara åkt mellan byn och lektionerna i Triana. Som mest tagit en runda på San Jacinto, Trianas huvudgata.
Nu kände jag ett starkt behov av att gå över bron, till andra sidan. Mot centrum.
Det kan mycket väl ha spelat in att det blåste och var jämförelsevis ganska svalt, och därför var möjligt att genomföra.
Jag gjorde det. Jag gick. Visste att jag skulle bli sen till lunchen med J:s föräldrar, men det struntade jag i.
Gick ned för bron, förbi hushållsaffären som har en bra mat-termos som jag suktar efter, den är perfekt i storlek för en tortilla. Gick förbi leksaksaffären med utemöblerna, glassbaren, förbi Tintorettoaffären som jag såg har stängt tyvärr, de hade så fina skyltningar, förbi det lilla El Corte Inglés och intilliggande bageri med mycket frestande bakverk i skyltfönstret. Tittade som vanligt i skyltfönstret till skoaffären där ett par turkosa drömskor såldes för ett par år sedan men som jag inte köpte eftersom de var så dyra (ångraångrarångrar). Förbi Natura och redaktionen till Diario de Sevilla.
Ute på livliga Calle Tetuan. Stora, skuggande segeldukar har spänts upp ovanför de stora affärsgatorna.
Gick igenom passagen ut på Calle Sierpes. Där satt en grupp och spelade. Och åh, vad fint de spelade! Min musik! Hade de haft en skiva hade jag köpt den direkt. Fick nöja mig med att ge småpengar.

Av en händelse satt de mittemot favoritbutiken L`Occitane, och jag gick såklart in och sniffade på lavendeldofter.

Sedan en sväng in på Azzecories. Och roliga Desigual. Det är rea överallt. Roliga reor, inte som i Sverige där bara skräp är kvar. Tur att jag inte går här oftare.
Sedan hittade jag en annan favoritbutik som jag bara varit inne i en gång tidigare eftersom jag aldrig har hittat tillbaka till den. Nice Things på Calle Cerrajería. Så fina saker! Provade underbara skor med prickar på. Otroligt nog fanns de i min storlek. Oturligt nog var min storlek för liten för mig.

Nöjd och glad ändå gick jag tillbaka till Triana och väntande lunch.
Paellalunch.
Nästa promenad får gå förbi Alfalfa och mot Nervión. Det var många månader sedan jag gick där. Längtar efter att promenera mer. Bara den här hemska värmen försvinner...

Wagnerfansens höjdpunkt

Varje sommar arrangeras Bayreuthfestspelen, Wagnerfestivalen, i den tyska orten Bayreuth.
Det var Richard Wagner själv som startade festivalen där 1876 då Nibelungens ring uppfördes i sin helhet för första gången, och han lät uppföra en mängd av sina operor i den egna teatern, specialbyggd för att passa hans verk.
Festivalen har hållits sedan dess, utom för ett avbrott under andra världskriget.
När Wagner dog var det sonen som tog över arrangemanget, och nu är det barnbarnsbarnen som håller i det.
I Bayreuth samlas Wagners största anhängare, och en dag kommer säkerligen min egen Jesús att vara där också. Även om det är väldigt svårt att få tag på biljetter, teatern är så liten, och man brukar få vänta i flera år.
Tills dess nöjer sig J med att lyssna på operorna på radion.
Spanska radion.
Föregående somrar när han har varit med mig i Sverige har han svurit, klagat på, HATAT Sveriges radio P2 som inte sänder från festivalen. Han har istället suttit med dåligt ljud från datorn och lyssnat på spanska radions hemsida.
Nu äntligen får Jesús lyssna på riktigt. Igår startade radiosändningarna med Den flygande holländaren, idag är det Tristan och Isolde och senare i veckan kommer han att höra Parsifal med flera.
Samtidigt dricker han öl ur sitt dryckeshorn.
När J var i Sverige första gången åkte vi en tur till Stockholm, och där hittade han i en butik ett djurhorn att dricka öl ur. Han köpte det med tanke på Wagnerfestivalen, men det har inte känts rätt att använda det till en datakonsert, tydligen.
Igår skedde äntligen invigningen av hornet...

Pipen gillar också hornet...