Somliga morgnar...

Även om jag i regel avskyr morgnar, morgontrött som jag är, brukar de vara okej ändå.
Men inte alltid.
Den här morgonen handlade om sömnbrist.
Jesús fick Disa att somna lite tidigare än föregående kvällar, nämligen 22.30 (!) efter att ha gått med henne i vagnen i en timme eftersom hon inte somnade i sängen.
Sedan vaknade hon strax innan klockan fem på morgonen. Och somnade inte om.
Efter någon timme la sig Jesús i soffan på nedervåningen för att få sova lite mer, och efter ytterligare en timme fick jag, som var kvar med Disa, ett desperat vredesutbrott, vrålade Tyyyyst unge, håll tyyyyysst, jag måste sooooooova!!!!! rusade ut ur sovrummet och skrek Jag orkar inte mer!!!! eftersom jag hade diskat diskberg till en bra bit in på natten och inte sovit många timmar.
Det var inte första gången jag blev arg på Disa under de här timmarna, eftersom hon dessutom har börjat sparkas och slåss, och det tolererar jag inte. Toleransnivån är noll för sparkar och slag. Man få inte göra någon illa.
Jesús bar ner Disa, jag fick sova någon timme till, kände mig nära döden när jag var tvungen att gå upp, tänkte att nu måste jag behålla tålamodet, göra morgonstunden bra när det nu var som det var tidigare. Men så sparkade hon mig igen när jag skulle kamma henne.
Jag försökte så att vi inte skulle skiljas som ovänner, men när jag lämnade henne på förskolan var jag fortfarande arg och trött.
Och tyckte samtidigt så himla synd om henne, lilltjejen, två år och nio månader, med så få sömntimmar att hon hade däckat max en timme senare om hon fått vara hemma. På förskolan får hon inte sova, så det blir att hålla ut till klockan 14, när förskolan är slut.

Sådan kan en morgon också vara.
Blä.