Påskprocession i Aracena

Jag skippar Semana Santa, påskveckan, i år, tänkte jag. Jag orkar inte.
Har ingen lust.
Men så såg jag en bild i Aracenas tjocka semana santatidning med program och information om gudstjänster och påskprocessioner, och tänkte, att den procession som utgår från kyrkan uppe på berget, den vill jag nog inte missa ändå.
Så jag knatade upp dit på eftermiddagen, i värmen, på en stig upp som slutar vid ett litet drömhus där vägen tar vid.
Många var på väg upp.

Alla väldigt fint klädda. Jag vet ju det, att man klär upp sig vid sådana här tillfällen, så jag hade bytt en grön t-shirt och trasiga målarbyxor mot jeansen och en nyare tröja, men byxorna hade en stor fläck över låret och sandalerna passade inte, och jag var helt enkelt väldigt fel klädd.
Vid kyrkporten fanns en väntande folksamling och en orkester.

Det var en relativt kort procession med 500 nazarenos, botgörare (i Sevilla kan det vara uppemot 2000), och väldigt lite folk.

Problemet med Semana Santa i Sevilla är de förfärliga folkmassorna, det är så mycket folk som vill se processionerna i centrum att det är svårt att se något alls, vägarna proppas igen av folk, man kan inte ta sig någonstans och blir rätt som det är instängd i en folkmassa. Folk kommer från hela Spanien för att se processionerna i Sevilla.

När den första orkestern hade passerat kom nästa grupp nazarenos och därefter bars kristusfiguren ut.

Det är tungt och går långsamt, eftersom personerna som bär den påkostade kolossen med figuren högst upp måste stanna och vila ofta. Det spelas ett musikstycke, sedan stannar allt för vila. Sedan ett nytt stycke, och så vila. Denna koloss bärs inte bara rakt fram, utan gungar och dansar till musiken.
Lägg märke till bärarnas fötter under duken.

Sist kommer som vanligt Jungfru Maria.

Den här av Aracenas Jungfru Marior är särskilt viktig här, för det är Aracenas... tja, kan man kalla det skyddshelgon? Någon som har ett bättre ord? Det är María de los Dolores, och därför har väldigt många kvinnor och flickor namngetts efter henne, det finns mängder av María de los Dolores i Aracena. Personligen tycker jag att det är lite obehagligt att ge sitt barn namn efter den här Marian. Dolores betyder smärtor på spanska. Men jag konstaterar bara att det inte är min tradition, det här.

Bakom Marían kommer alltid den bästa orkestern, som spelar gladare musik än kristus-orkestern, och med fler instrument. Förutom bläckblåset finns träblås och olika typer av slagverk.

Jag gick runt berget, runt borgen och det var så vackert i kvällsljuset. På avstånd hördes orkestrarna som var på väg ner mot centrum.

Slutligen gick jag ner också.
På Plaza Alta fanns en stor folksamling, för många ville se när statyerna bars in i kyrkan Iglesia de la Asunción och ut igen, ungefär som i Sevilla där alla processioner går igenom katedralen.

Sedan fortsatte jag nedför backen mot stora torget, där Jesús och Disa väntade efter att jag övertalat dem att komma ut.
Jesús vinkade och hejade åt alla håll som om han vore kungen, som vanligt alltså när vi är ute på någon större grej. Han är ju Aracenas musiklärare och blir igenkänd precis hela tiden.
I pastelerían Rufinos skyltfönster såg jag roscones som liknade svenska munkringar, men eftersom jag visste att det inte var det så köpte jag en mjuk marängbulle till mig själv iställe för att inte bli besviken. Jesús, som fick roscónen sa att det var den godaste han någonsin ätit.

Nazarenos, orkestrar och statyser gjorde djupt intryck på Disa. Hon älskade musiken och trummorna och sa hela tiden att det var nazarenos vi såg och "no da miedo, no pasa nada"; att de inte är otäcka och att det inte är någon fara. Många av dem stannar dessutom till och droppar stearin på stora stearinbollar som barnen samlar och låter växa sig större och större.

Det var nu mörkt och alla nazarenos hade tänt sina lång ljus och gick i rader efter varandra nedför den långa backen. Maria hade sina många ljus tända.

Vi gick sedan till Aracenas enda kebabställe, mest för att vi inte hade lust att gå direkt hem, och tog sedan långpromenad i hopp om att Disa skulle sova, men hon var så uppspelt av allt som hänt att hon inte somnade förrän efter två på natten...
När vi gick hem såg vi upp mot borgen och kyrkan på berget, såg att det fladdrade eld där uppe och hörde orkestrarna på avstånd. Tänkte hur fruktansvärt tungt det måste vara att bära upp de stora kolosserna uppför berget..