torsdag 2 september 2004

1. Panikpackning

Har kommer det antligen, det forsta efterlangtade dagboksinlagget efter tva och en halv vecka i Sydamerika. 
Tangentbordet ar lite knasigt med avsaknad av vissa bokstaver sa ni far tolka innehallet efter eget tycke och smak. 
Tigerns rander gar aldrig ur. Annika kan inte packa. Aven om jag helt arligt tror det infor varje resa. Aven denna. 
Eftersom det handlade om ett helt ar tankte jag borja packa en hel vecka i forvag. Det gjorde jag ocksa. Borjade alltsa. Men sen stannade det vid det och det blev den vanliga natt- och sista minutenpackningen. Den har gangen varre an vanligt. 
Klockan tva pa fredagseftermiddagen skulle vi aka hemifran. Planet till Frankfurt skulle inte ga forran sju men infor alla eventualiteter ville pappa aka tidigt. Ifall vi skulle fa motorstopp eller om en lastbil med levande kycklingar skulle valta pa motorvagen och orsaka bilko. 
Vid lunchtid akte vi till pappas jobb for att vaga de annu inte fardigpackade vaskorna. Jag hade verkligen bara lagt ner nodvandiga grejer med tanke pa 20-kilosgransen och de 450 kronor varje extrakilo skulle kosta. Visst borde de kunna gora undantag om man ska vara borta ett ar och 4,5 kilo av bagaget bestar av insulin, sprutnalar och blodprovsgrejer? 
Vagen visade 18 kilo. 18 kilos overvikt alltsa. 
Utrattade de nodvandiga arendena pa stan (kopte choklad), hem och lunchade pa Hjertbergs smorgastarta (mums) och om jag trott att jag visste vad panikpackning var efter tidigare resor andrade jag uppfattning pa ett ogonblick. 
Pappa stallde en stor kartong pa badrumsvagen och dar i skulle jag lagga 18 kilo med grejer. Bland annat vandringskangorna, Boliviaboken, stjarnhimmelboken, stativet och stora spanska ordboken (har den otillrackliga fickvarianten med mej) + ett par kartonger sprutnalar och halften av plaggen som redan innan inte var sa manga. 
Samtidigt hade jag flera mejl och brev som skulle skickas, kvitton som skulle hittas och viktiga papper som skulle ordnas innan jag akte. Panik, panik! Hela veckan hade varit stressig. Usch. 
Vi kom ivag vid tretiden, jag packade fortfarande i baksatet pa bilen. 
Bade jag och pappa misstankte fortfarande en viss overvikt trots allt jag lagt ur. Hade lagt till en del ocksa som jag inte hunnit packa innan vagningen. 
Darfor valde vi noga bland incheckningspersonalen. En medelalders dam sag snall ut men det tyckte nog ovriga resenarer ocksa for hon hade sa lang ko. Valet stod mellan en ung tjej och en bister gubbe. Valet var inte svart, jag och pappa var overens. 
Den har gangen vagde vaskorna 16 kilo for mycket. 
"Vad ska du gora i Bolivia'" undrade incheckningstjejen. "Jobba som volontar", svarade jag. "Man maste ju vara lite medmansklig ibland" sa hon och log och allt gick igenom utan att jag behovde betala! 
Bast att sluta forsta delen har, datorn protesterar mend att hanga sej nar jag skriver for mycket.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

ny gadget

ny gadget