Ett dött får och en nedgrävd make

 - Var är Alex? undrade jag.

Jag hade hört knackningen på dörren, jag var säker på att det var Alex som hade kommit för att hämta sin dotter, som var här och lekte med Disa. Men Alex syntes inte till.

- Han har gått för att betala fåret, sa Jesús. 

- Vad?!?

Det var helt oväntat. Jag visste att när Alex och hans familj hyrde ett hus här i byn, hade deras hund bitit ihjäl ett får. Jag tror inte att det var anledningen till att de flyttade, utan snarare att de tyckte att det var så obehagligt att en död man (hyresvärdens make) nedgrävd i trädgården, men det hade blivit en obehaglig situation med det ihjälbitna fåret, eftersom Alex familj inte hade någon möjlighet att betala för det.

Och jag kunde inte tänka mig att han hade pengar över till det nu heller. Numera lever han ensam med de fyra barnen, och pandemin har varit svår för alla jonglörer, gatuartister och konstnärer. Hade han verkligen kunnat lägga undan pengar till fåret?

Han kom strax tillbaka och meddelade att mannen med fåret inte var hemma, att han hade meddelat hustrun att han skulle komma tillbaka en annan dag för att betala för djuret och prata med den gamle mannen. Och mycket riktigt, nästa gång som dottern var hos oss och sedan skulle hämtas, gick Alex för att prata med fårägaren, som var så nöjd med att Alex hade tänkt betala, att han inte tog emot några pengar.

Skönt att ha det ur världen ändå. Det måste ha känts obekvämt att åka och hämta dottern i vår by så ofta, och varje gång riskera att stöta ihop med fårägaren, och dessutom har han gått med dåligt samvete över händelsen i flera år.

Jag kom att tänka på detta när jag för en stund sedan läste en riktigt obehaglig händelse med hundar och döda får. Läs gärna vad Åsa i Portugal har varit med om...

Kattmys och karneval

 Inlägget om Madridresan blir så omfattande, att jag lägger in några bilder om helgen först.

Jesús var i Sevilla och spelade, som vanligt på fredagskvällarna, jag la barnen sent. Disa läste högt ur en bok, och jag förvånas varje dag över att läsningen till slut lossnade för henne, och att det går så fort framåt! Fint!

Runa är som en grym väckarklocka, och jag fick gå upp med henen klockan sju på lördagsmorgonen. Hittekatten Pelle (som vi söker hem åt) fick sin favoritfrukost, och hoppade sedan upp och la sig på mig där jag satt i soffan. Vi fick en lång mysstund tillsammans och han spann högt. Alla katter dras till min mjuka pyjamas.

Jesús kom hem på lördag förmiddag, och det blev han som fick gå till fiskbilen när den kom och tutade. På lördagar säljs pinfärsk fisk och skaldjur i byn, och jag hade beställt acedías och boquerones att steka, samt räkor och minimusslor. Vid fiskbilen fick Jesús höra av mannen med de gröna hönsäggen att det skulle firas karneval i byn samma dag. På eftermiddagen letade vi rätt på lite utklädningskläder och drog ner till samlingslokalen. Byns barn samt föräldrar var där, en pappa bar en trådlös högtalare med svängig musik, och så gick vi ett varv runt byn med de utklädda barnen. En enda person kom ut och tittade, så det var lite avslaget. Sent på kvällen drog det riktiga partajet igång, med en inhyrd dj, men så dags hade vi somnat alla fyra... Men jag vaknade av ett par som skrattade berusat utanför fönstret framemot morgonen.

På söndagen provade jag att sätta upp ett litet marknadsstånd uppe på Peña de Arias Montano, det gick sådär. Bordet var för litet, solen smälte chokladen, men platsen är ljuvlig, och min kompis Goretti, som är den riktiga marknadsförsäljaren, är alltid rolig att prata med.

Jag gjorde bort mig också, det fick Jesús att skratta. Jag hade provsmakning på silviakaka och bjöd alla som kom förbi på en liten bit. En ung kille med ett gäng barn kom förbi och jag sträckte fram fatet till alla. Barnen tog, men inte killen. 

- Nej tack. Soy celiaco.

- Öh... Hej!

- Jag kan inte äta gluten.

Det tog en stund innan jag begrep att han inte presenterade sig som celiaco, att han inte hette celiaco (han heter Adrian, fick jag veta senare), utan att han sa nej till sockerkaka eftersom han är glutenintolerant...

Helgskoj, svärfar och förberedelse av Madridresan

Jag är kanske tjatig, men det är så roligt att bo här! Vi trivs så bra! Det är omöjligt att ha tråkigt, alltid händer det något. Och om det inte gör det är det härligt att bara vara hemma i det här gamla huset, plantera, måla något och fixa. Ofta händer det mer än man har tid med. Idag var vi bjudna på lunch hos en kompis, men fick säga nej eftersom vi hade så mycket att ordna innan Jesús pappa skulle komma. Nästa vecka skulle jag eventuellt följa med ett par kompisar och sälja bakverk på en marknad i Sevilla, men ska delta i en mexikansk ritual i skogen, i en hemgjord bastu, dagen innan, så jag hinner inte baka till marknaden. Igår var det bio i byn Alájar, och lunch med alternativa marknadsgänget, men inget av det hanns med eftersom vi åkte på en jättepicknick med Gorettis vänskapsgrupp istället. Det blev en toppenlördag!

En del i Gorettis gäng träffar vi inte så ofta, så dem var det extra roligt att prata med. Picknicken började med att Rocio och hennes familj var sjuka i covid, och medan de var i karantän åt de bara Rocios mans mat, och han är vegetarian, vilket fick Rocio att klättra på väggarna av längtan efter kött. Så det blev en grillpicknick med en massa lokala korvar, ibericokött och hamburgare. Noelia hade köpt en hel säck med bröd, folk tog med sig oliver, sötpotatis och drycker, jag bakade en stor silviakaka, som snabbt gick åt eftersom vi allt som allt var åtminstone 25 personer.

Jesús kom först, hade åkt från Sevilla på förmiddagen.. Jag kom senare med barnen, men stannade tills det blev mörkt så det var gott om tid att prata med alla, och jag bekantade mig med den kanadensiske mannen som jag har sett på Disas orienteringsträning, för övrigt gift med vår förra husläkare som jag aldrig har (behövt) träffat. Ungarna lekte, Runa gick runt med en kompis från förskolan som hon inte träffat sedan hon slutade där, Iris lekte med de andra hundarna och alla trivdes. Jesús åkte redan klockan fem, för han skulle kompa Lincoln på cello på spa-hotellet i Aracena.

Under söndagen har vi storstädat huset inför att Jesús pappa skulle komma. På måndagsmorgonen åker jag till Madrid för att förnya passet. Allt utom köket var fint när Juan anlände, ja, och så sovrummet, för Runa hade kissat i sängen när hon sov siesta, så sängen var väl inte iordning. Jag bakade drömtårta, brasan värmde så att det var varmare än i Juans lägenhet i Sevilla och det har varit en mysig kväll. Barnen har varit så himla glada över att ha farfar här, och han har lekt med dem och klappat katter och hund, och fått tortilla och te och drömtårta. När barnen hade somnat satt han och Jesús i soffan med filt över benen och pratade och halvtittade på en serie.

Medan jag är borta ska Juan lämna och hämta i skolan och ta barnen medan Jesús jobbar. Disas lärare har lovat att Runa ska få vara med i skolan, så blir det lite enklare för Juan. Det känns bra detta. Mindre bra känns det att behöva ansöka om nytt pass. Så besvärligt! Vilka personuppgifter! Jag saknar fortfarande mina föräldrars vigseldatum, som ska skrivas på blanketten, hur tar man reda på det?! Jag ska ringa till Skatteverket och fråga. Men tänk om jag missar något viktigt papper som inte står, som jag inte fattar att jag måste ta med? Då måste jag göra om hela resan och ta mig till Madrid en gång till!

Madrid ja. Jag var ordentligt irriterad över att behöva åka till Madrid för att göra detta, det är ju inte min favoritstad i världen, men tänkte, att om jag nu måste åka dit får jag ju göra något roligt av resan. Så planen är att besöka Reina Sofia-muséet på måndagseftermiddagen, och staden Toledo dagen därpå, på hemvägen. Se katedralen igen, det vill jag gärna. och besöka ett stort trädgårdscenter utanför staden, kanske har de pioner och rabarber? En bok om trädbeskärning? Jag ska lyssna på ljudböcker i bilen, äta i lugn och ro utan att bli störd av barn och djur, och vem vet, kanske sova hela natten utan att vakna?

Jag tar bilden. Alternativet var att åka bil till Sevilla (en och en halv timme), parkera, ta bussen till Madrid (6,5 timme) och sedan ta mig runt med tunnelbana. Med bilen blir hela resan inte mer än drygt fem timmar lång,

Genom en musikbekant till Jesús får jag sova gratis på hans lågprishotell mitt i centrum, nära Gran Via. Jag är inte helt bekväm med att köra bil i centrala Madrid och leta parkeringsgarage, men det får gå. Jag skulle få hotellpris på parkeringen, det blir säkert bra, om jag bara hittar dit. Eftersom det är mitt i centrum kan jag nog promenera till både muséet och till svenska ambassaden dagen därpå.

Dags att stänga ner datorn. Jag ska ladda ner ljudböckerna, och lägga mig, det är en del som ska förberedas på morgonen innan jag åker.

Ha en fin start på veckan, allihop, och håll tummarna för att min förnyelse av passansökan går igenom utan problem!

Skolbarnen slipper ansiktsmask ute på rasten

I Sverige har alla covid-restriktioner tagits bort. I Spanien kommer det nog att dröja länge än, men en förändring har skett, och det är att man inte längre behöver bära ansiktsmask utomhus. Den nyheten ryckte jag på axlarna åt, här i min lilla värld i bergen är det bara folk i de större samhällena Aracena och Cortegana som bär ansiktsmask ute, och turister från storstäderna. Men jag kan tänka mig att det är en befrielse i Sevilla, och Madrid, till exempel. Många kommer nog att fortsätta bära ansiktsmask ute, eftersom de anser att det är det rätta att göra, om man är en ansvarsfull medmänniska.

Nej, det var en annan nyhet som fick det att suga till i magen. På torsdagskvällen kom ett meddelande från skolan. Från och med idag, fredag, behöver skolbarnen inte bära ansiktsmask ute på rasterna. Inte heller när de går till skolan, och från den, utan enbart inne i klassrummen. Inga ansiktsmasker på rasterna... Sedan skolstarten i september 2020 har ugnarna haft ansiktsmask på sig både inne och ute. Hela tiden som de har varit i skolan.  Jag vet ju det, varje morgon kontrollerar jag att Disa har minst en ansiktsmask i ytterfacket på ryggsäcken. Ändå, att läsa det, att hon från och med idag inte behöver bära mask när hon är ute och leker på rasten... Ansiktsmask ute på rasten...

Skärrad efter kollision

Stöten var inte kraftig, men jag blev rädd, och ur rädslan kom ilskan. Men innan jag hann säga något till mannen som hade kört på min bil bakifrån började både han, och killen som hann undvika kollisionen, att skälla på mig. Fruktansvärt obehagligt. Hur kunde kollisionen vara mitt fel, när jag hade bromsat in i god tid, och även börjat blinka långt innan svängen? Naturligtvis var det som alltid, spanjorer som kör både mycket fort, och mycket tätt bakom framförvarande bil, och därför inte hann stanna.

Jag ringde Jesús, som kom efter en lång stund, vägrade under tiden att skriva på deras försäkringspapper tills någon var med mig, jag litade inte på de här upprörda männen, så polisen tillkallades också. 

Tre barn hade jag i bilen, men de tog det lugnt, kollisionen hade varit så mjuk att det bara var märken bak på bilen. Ja, han som körde på mig fick ena framlampan krossad.

Inget allvarligt alltså, men en obehaglig händelse på grund av männens ilska, och jag var skärrad resten av dagen. Försenad till jobbet, hade svårt att hålla fokus, och kunde plötsligt inte dela in eleverna i grupper på Zoom, något jag gör varje dag annars, så den uppgiften kunde vi inte göra. Efter jobbet försökte jag samla ihop mig, men det gick inte. Jesús fick sätta på film till barnen och deras kompis, jag försökte poppa popcorn åt dem i micron, men startade micron utan att lägga in popcornpåsen. Bestämde mig för att baka något snällt, en drömtårta, men kunde plötsligt inte hitta ena vispen till elvispen, som alltid ligger i översta lådan, försökte vispa ägg och socker med bara en visp, vilket fick hela apparaten att paja. Den började lysa konstigt inifrån, köket fylldes av en lukt av bränd plast och jag fick handvispa istället. Sockerkakan blev inte pösig, det blev bränd och torr och det var en ovanligt platt och konstig rulle jag fick ihop.

Alla fyra åt drömtårta till middag. Jesús föreslog att jag skulle se en serie, så det gjorde jag (High Chaparral har inte åldrats med värdighet, men kul att se ändå), och sedan la jag mig för att sova.

I morse upptäckte jag att jag kvällen innan hade lagt en hoprullad binda (förlåt för detaljerna) bredvid datorn istället för i soptunnan. Ja, jag var inte mig själv.

Det som retar mig idag är den pajade elvispen. Den har hängt med i tio-elva år. En elvisp som jag aldrig har gillat egentligen, men den har fungerat. Jag har väntat på att den ska gå sönder så att jag får en anledning att köpa en ny. en fin en, rosa kanske, eller åtminstone en med mer kraft i, som kan hantera bulldegar med sina degkrokar utan att bli brännhet. Och vad händer? Jo, vispen går sönder bara dagar innan marknaden i Las Chinas, de här dagarna då jag MÅSTE ha elvisp till alla bakverk som jag ska sälja! Måste ha ny elvisp genast! Här i bergen finns två butiker som säljer vitvaror och elektriska husredskap, båda har en enda elvisp var i sortimentet (eftersom spanjorer inte bakar eller vispar egen grädde och inte har användning för en elvisp), båda lika fula, klena, av samma märke. Det blev alltså ingen rosa elvisp nu heller. Det går liksom inte att försvara att åka ända till Huelva eller Sevilla tur och retur på förmiddagen för att köpa en elvisp.

Corona-testandet

Antingen har Jesús och jag levt under en sten, eller så var det så, att det var innan jul som självtestandet tog fart på riktigt. Gud, så folk köpte tester på apoteken! Och som de testade sig! Ibland för symptom, ibland bara för att kolla ändå, innan möte med släktingar. Vårdcentralerna testar inte lika mycket längre och man kan hänvisas till att själv köpa test på apoteken. Folk hamstrade så att testen tog slut, några vänner frågade i fyra-fem apotek innan de äntligen hittade ett med test, och de köpte på sig en massa inför julfirande med släkten. Det sista togs efter nyår, när mamman hade tänkt träffa en kompis, men i och med att hon var tätt i näsan tog hon ett test innan, och det visade sig vara positivt. Tre dagar med nästäppa, det var hennes erfarenhet av coronaviruset.

Några tjänar väldigt, väldigt mycket pengar på alla de här testen. En granne köpte fyra för 20 euro, vilket får anses vara ett bra pris, en del test var uppe i nästan 13 euro styck när det var som värst (priserna gick upp inför julhelgerna, förstås, när varenda människa började testa sig). Sedan klev staten in och reglerade priserna, så att testen inte ska kosta mer än knappt 3 euro styck.

Jag har fortfarande inte tagit något test, bara utgått från att alla dagisförkylningar som Runa har dragit hem har varit just det - dagisförkylningar. Möjligtvis var den sista förkylningen covid, vem vet, tanken slog mig först när vår kompis testade positivt för nästäppa, och en kollega till Jesús testade positivt när han hade ont i halsen. Innan dess hade jag inte begripit att snuva och nysningar kan vara covid, vilket kan få oss att dra slutsatsen att jag faktiskt har befunnit mig under en sten i ett par års tid, eller i alla fall sedan covid-symptomen ändrades från feber, huvudvärk, hosta, andningssvårigheter och förlorat smak- och luktsinne, till att omfatta alla tänkbara symptom, när nu detta hände. I somras, enligt nätet, men det vet jag ju inte eftersom jag tydligen har levt i en parallell värld, där tankar på vinstockar, citronträd, hittekatter och ungar har tagit större plats än tankar på coronavirus.

Det får vara som det vill med testandet. Det jag inte tycker om är när barnen dras in i det. Nu har det hänt Disa tre gånger. Första gånger var någon vecka efter skolstarten, september 2020. En klasskompis hade testat positivt, under dramatik fördes hela klassen till vårdcentralen och fick pinnar uppkörda i näsan. Det där var en obehaglig upplevelse som Disa tyvärr inte har glömt, och nu är hon paniskt rädd för att testas igen.

I november hade hon mycket, mycket ont i halsen, och jag åkte till vårdcentralen med henne för att en läkare skulle kika på henne. Men fick veta att här blev det ingen läkarkoll såvida Disa inte covid-testades först. Skit tänkte jag, men satte henne i knät. Sköterskan försökte på alla sätt stoppa in pinnen i Disas näsa. Till slut försökte vi tillsammans hålla fast den livrädda ungen, men det var inte möjligt att genomföra något test utan att göra henne illa, om ens då. Sköterskan gav upp och försökte få en läkare att kika på Disa ändå. En sur en dök upp, tittade på Disa i 30 sekunder, och skrev ut en galen dos med antibiotika, som var tre gånger så hög som dosen hon fått ett par veckor tidigare mot öroninflammation.

(Här kommer jag förresten att tänka på ett annat besök på vårdcentralen i höstas, då vi såg en av Runas kompisar på förskolan bäras in, som inte heller skulle bli undersökt av läkare om inte föräldrarna lät covid-testa henne först.) 

Och sista gången för Disa var igår. Disa har varit hemma från skolan med feber och halsont. nu har hon varit symptomfri i ett par dagar, men hon har ändå varit hemma med mig, för säkerhets skull, och hon fick också följa med när Runa skulle vaccineras. Sköterskan som stack Runa kommenterade att Disa måste testas. Om hon får symptom, vilket som helst, och inte testas, ska hon vara hemma 14 dagar från skolan, sådana är reglerna, som ett sätt att tvinga familjer att testa sina ungar (det sista tänkte jag). Skolsköterskan i Fuenteheridos ringde också upp, som han numera alltid gör om någon är hemma från skolan i mer än två dagar. Han påpekade att Disa behövde testas, och eftersom jag faktiskt hade köpte ett test för att ha hemma, tänkte jag att vi får väl prova då.

I en kvart försökte jag övertala Disa, som blev allt räddare. Rädslan kom ut i gråt. Vi kom så långt att hon själv vågade stoppa in yttersta toppen på bomullspinnen i näsan, mitt tålamod började tryta och hon grät och grät och sprang till slut förtvivlad ut genom dörren och gömde sig. Stackars liten. Jesús och jag var överens om att detta är galet och han tyckte att vi skulle ljuga och säga att Disa hade testats och att det var negativt. Hon var ju frisk nu. Jag påpekade att Disa inte kan ljuga, hon skulle avslöja lögnen om någon frågade, så vi kom överens om att låtsas genomföra testet och säga till henne att det var negativt. När Disa till slut kom in igen fick vi henne att stoppa in yttersta spetsen i näsborrarna en gång till, snurra runt den lite, och sedan stoppa ner pinnen i vätskan. Vätskan droppades ner på testaren, och till vår häpnad visade det sig faktiskt vara giltigt! Kanske var det tack vare att Disa hade gråtit så mycket och var snorig, men pinnen behövde inte köras upp 2,5 centimeter som det stod i manualen!

Men hörrni. Allt detta testande. Testar ni er för varenda förkylning och nästäppa, ifall det kan vara covid? Är det rimligt att en unge inte får träffa läkare om hon inte genomgår ett covid-test först? Trots att det är nästan omöjligt att testa henne om hon inte sövs ner innan? Det oroar mig att Disa ska bli riktigt sjuk, och inte få läkarvård om hon inte covid-testas först. Hur länge ska galenskapen pågå? Och varför används inte salivtest på barn?

Disas test var förresten negativt. Ingen covid.

Marijuana-chokladen

Här kommer ännu ett inlägg, som skrevs på sensommaren, men som inte har blivit publicerats förrän nu:

Så fort jag klev in genom dörren där Noras familj bor hörde jag musiken, och när jag föste undan draperiet som skiljer butiken från vardagsrummet såg jag att det fasta gänget från jam session-torsdagarna var igång. Tysken med saxofonen kom och hälsade på mig, och en äldre dam tog Disa i handen och följde henne till hennes kompis Nora.

- Är ni igång fortfarande, sedan igår? Har ni inte sovit? frågade jag Cristina, Noras mamma. Det var nämligen fredag lunchtid, och jam session hålls på torsdagskvällar (och nätter). Det visade sig att musiken som improviserades fram under natten hade blivit så fantastisk att de bara hade sovit en stund och sedan fortsatt spela på morgonen. En trummis från Sevilla var där och hade firat födelsedagen hemma hos Lincoln och Cristina.

Jag lämnade Disa och åkte hem för att jobba, och sedan återsåg jag henne inte förrän 32 timmar senare. För naturligtvis ville hon sova över hos Nora, och dagen därpå följde hon med familjen till den alternativa marknaden, där Jesús träffade henne, och naturligtvis ville hon inte följa med hem utan fortsätta leka på eftermiddagen. Hemma satt jag med en febrig Runa och tänkte att Disa ändå skulle ha fått tråkigt hemma.

Jesús hade för mycket att göra i torsdags för att åka och spela, annars har det blivit en torsdagstradition, att han åker iväg med barnen och spelar. Bra för mig, då kan jag jobba i fred. Men det var en torsdag då jag blev så arg på honom när han kom hem. Och det började med en chokladbit.

Musikträffarna är mycket familjära. Medan några spelar går någon annan ut i köket och bakar en meterlång pizza till de andra som har dykt upp, och de som vill tar med sig mat, som övriga går och plockar från när de blir hungriga. Men en torsdag hade ett par unga killar tagit med marijuana-chokladpraliner som de hade gjort. Jesús är försiktig, han ska ju köra hem med Runa, men här provade han en bit, i tron att chokladen kanske hade smaksatts lite av bladen eller så. Men det var starka grejer, visade det sig. Två timmar efter chokladbiten skulle han köra hem. I bilen började han bli trött, och när han kom hem med Runa, som vaknade när han bar in henne, mådde han riktigt konstigt. "Kan du ta henne", bad han mig, för han hade blivit yr. Det var då jag blev så arg. Här kom han hem sent, klockan var över midnatt, vi hade kommit överens om att han skulle ta Runa för att jag skulle få sova, jag måste upp tidigt nästa morgon och jobba, och vad var detta? Han tog marijuana och körde hem själv med lilla Runa i baksätet? Och nu kunde han inte ens sitta upp? Så fruktansvärt oansvarigt! Jag sa inte ett ord, tog bara nappflaska och barn och stängde hårt dörren till sovrummet.

Jesús la sig ner men fick knappt någon sömn den natten. Han hallucinerade, och personer och saker från barndomen blixtrade förbi i olika färger, och när morgonen kom mådde han fortfarande konstigt. Men det var ingenting emot den där killen som verkar så snäll, han som är lik vår belgiske barnmorska och som kommer för att lära sig spela gitarr som Lincoln, han råkade mycket värre ut. När vi träffade Cristina några dagar senare berättade hon att hon hade hittat killen i köket sent på kvällen, och han hade ingen aning om var han befann sig. Hela natten tillbringade han skräckslagen i ett rum, han trodde att någon när som helst skulle komma och skära upp honom och stjäla hans inre organ.

När Jesús blev sig själv igen var han så arg. Det får inte bjudas på droger utan att folk vet om vad de tar, och allra minst i form av chokladbitar på en jam session där barnen är med.

De pratade med chokladkillarna, och någon mer marijuanachoklad kommer det inte att bli. Men musikträffarna, de fortsätter!

När sjuksköterskan ringde

Klockan 20.15 på kvällen hade jag äntligen fått i mig lunch. Jag hade försökt länge, många timmar, men den här tisdagen har det hänt så mycket att jag inte har haft minuter att ta av ens. Och alltid är det något som är viktigare än att jag får i mig mat. Att barnen får äta, till exempel, Att de inte fryser. Att hänga ut den fuktiga tvätten på nytt innan det blir kolmörkt ute, den börjar lukta om den får ligga en dag till. Disas läxor. Att ungarna inte slår sönder sovrumsfönstret utifrån. Att få tyst på arga Runa så att Disa och Nora kan göra sina läxor tillsammans med Jesús. Jobbet så klart. En massa olika jobbgrejer. Lunchen fick jag i mig, efter att ha rest mig så många gånger för att göra olika saker att maten var iskall, men jag kände mig äntligen mätt. Och tvätten hade jag hunnit med, jag kom in med den tomma påsen när det var så mörkt att jag inte såg, och slog huvudet i ett gäng citroner som hängde tunga från en gren.

Dagens överraskning var sjuksköterskan. Klockan tio ringde någon till mig, men jag råkade ha volymen avstängd som vanligt. Jag hade ingen tanke på att ringa upp, var så stressad, men mitt i ett zoom-möte med kollegorna knackade det på dörren. Den här gången var det inte brevbäraren, utan en äldre man i byn.

- Här, sa han och gav mig en lapp med ett telefonnummer.

- Sjuksköterskan vill att du ringer henne. Hon hade ringt dig men du svarade inte.

- Nej, jag jobbade och kunde inte ta det, sa jag automatiskt eftersom det låter bättre än att säga att man glömt sätta på volymen på telefonen. Och hade hon ringt en halvtimme senare hade det varit sant.

- Ring henne. Det gäller vaccin för din dotter.

Jag fattade ingenting, men blev genast misstänksam. Kanske var det någon i byn som försökte ta reda på om vi har låtit vaccinera Disa mot covid? Någon som ville lura ur mig information genom att låtsas vara sjuksköterska? Världen har blivit pandemigalen, folk är galna. En familj i Disas skola vill ha lista på alla barn som har covid-vaccinerats. Jesús och jag var helt överens om hur vi ville göra med vår sjuåring gällande vaccinering, men eftersom folk är galna tänker jag inte ge dem någon information alls, jag har blivit misstänksam mot vissa och vet inte hur informationen kommer att användas.

Strax innan jag skulle hämta i skolan ringde jag upp det där numret, och det gick faktiskt till en klinik. Vi bytte nyligen vårdcentral, och "vår" nya sköterska hade sett att Runa saknade tre sprutor och undrade om jag ville boka tid för vaccination nu. det ville jag. Och så kom vi att prata en stund. Hon har ett förhållande med en svensk pojkvän (delvis pojkvän inte helt) från norra Sverige bakom sig, en invandrad make samt svensk kompis som heter Annika och som brukar hälsa på henne här i bergen varje sommar, som bor i Costa Rica med sin nordamerikanske man. Så spännande! Kanske får man träffa kompisen? Sedan var jag tvungen att åka till skolan, vi la på, men ska prata vidare nästa vecka när Runa ska vaccineras. Då kanske jag får veta hur det kommer sig, att den gamle mannen från byn kom med meddelandet om att ringa sköterskan...

Fyra euro i timmen

När jag läste era kommentarer till förra inlägget, om mögliga, dåliga bostäder, kom jag att tänka på ett annat inlägg, ett av mina 189 skrivna men opublicerade, som jag skrev i somras. Det är ett exempel på hur tufft det kan vara med jobb i Spanien. Här kommer det:

Barnen älskar färska blåbär. Eftersom det inte finns vilda blåbär att plocka i spanska skogar köper jag dem i mataffären, men inte förrän de lokala bären börjar säljas. Det känns bäst. Inga importerade bär. Fast Jesús vill inte att vi köper de andalusiska bären heller. Han är informerad om sådant som jag inte vill känna till, eftersom det blir svårare att köpa färska blåbär då. Om hur bärplockarna tvingas leva i plåtskjul och baracker under vidriga förhållanden. EU har vid flera tillfällen varnat Spanien, som tillåter att frukt- och grönsakplockare utnyttjas på ett vidrigt sätt. Värst är det för utländsk arbetskraft, ofta från Marocko, inhemska arbetare har det något bättre.

Jag hade inte sett N:s mamma på ett tag, den senaste tiden hade det varit morföräldrarna som lämnat och hämtat i skolan. Men nu satt hon i vårt kök och drack te, N hade badat i poolen och hade ingen lust att åka hem redan, men hans mamma måste gå upp klockan fem varje morgon och behöver gå till sängs tidigt. Hon har fått jobb på blåbärsodlingen i Aroche.

- Usch vad tidigt, sa jag, samtidigt som jag tänkte på värmen. Hur gick det att plocka blåbär i värmen? Sommarvärmen har kommit, det hade varit 34 grader i skuggan under dagen. Jag själv satt  och jobbade med datorn på andravåningen och hela jag var blöt av svett. Hur var det möjligt att plocka blåbär i gassande sol?

Jo, plockarna börjar när det blir ljust klockan sju, för att utnyttja de svala timmarna så länge som möjligt, sedan slutar de vid 13, när det börjar bli riktigt hett. Fast slutar gör de bara på pappret, för i själva verket måste de jobba extratimmar, annars är risken stor att de blir av med jobbet. De tjänar fyra euro i timmen. Med extratimmar blir det mindre än 450 kronor per dag.

I El Campillo här i närheten finns också bärodling, men där är det ännu sämre betalt. Där tjänar bärplockarna bara 3 € i timmen. Dessutom måste de betala den person som har gett dem jobbet, någon mellanchef, tre euro per dag, för att få fortsätta jobba.

N:s mamma kommer inte att stanna så länge till på blåbärsplockningen. Inte på grund av arbetsvillkoren och lönen, pengarna behövs, utan för att hennes egna föräldrar inte hinner med att passa sonen så mycket.

Att försöka gömma väggmöglet för husets ägare

Min kompis ringer och är ganska orolig. Kan jag hjälpa henne att plocka iordning lite på hennes övervåning, så att det ser lite städat ut? Eller så att den åtminstone är framkomligt? Det är ett stort utrymme, inga fönsterglas och inget lagt golv, bara en övervåning som lämnats ofärdig och som används som avställningsplats för saker, både hennes och andras. Klart jag kommer, säger jag, och får höra anledningen.

Min kompis hyr huset. På söndag eftermiddag kommer ägaren tillsammans med en potentiell köpare för att titta på det. Ägaren tror inte att huset kommer att bli sålt, men man vet aldrig, och min kompis är dessutom orolig för vad ägaren ska tycka när hon ser sitt hus för första gången sedan kompisen och hennes barn flyttade in för sex år sedan. Tänk om de blir utkastade?

I Sverige kan man hyra genom kommunala bostadsbolag. Man får bo kvar i princip hur länge som helst. Här i Spanien hyr man av privatpersoner. Vissa köper en bostad att ha som uthyrningsobjekt, som en extra inkomst, andra hyr ut en bostad som de inte lyckas få såld. Osäkerheten för hyresgästen är att man aldrig vet hur länge man får stanna. Rätt som det är vill ägaren sälja. Det går inte att göra sig hemmastadd i en hyresbostad. Det är en av anledningarna till att vi gärna vill köpa. Vi vill veta att vi och barnen kommer att kunna bo kvar.

Min kompis har inte på något sätt misskött huset. Det är alltid ordning och rent, men hon har satt upp tavlor på väggarna, något som ägaren tyckte illa om att de förra hyresgästerna gjorde. Dessutom har min kompis inte målat om.

- Målat om? Det borde väl ägaren göra?

- Nej, jag borde måla om varje år, men jag har varken råd med färg eller tid att göra det, och ägaren kommer att se mögelfläckarna på väggarna, och känna lukten av fukt. När du kommer får du säga till om det luktar mycket mögel, jag känner inte lukter så bra sedan jag var sjuk i covid.

- Ställ ut små koppar med rengöringsmedel så att det luktar rent, tipsar jag. Och baka något gott innan de kommer, det ger bra intryck.

Min kompis skrattar. Å ena sidan vill hon att ägaren ska vara nöjd med henne, hon vågar inte tänka tanken på att behöva flytta. och var skulle hon hitta ett annat boende som hon har råd med? Det här kostar bara 170 euro i månaden. Å andra sidan vill hon inte att huset ska vara så välkomnande att det blir sålt.

Jag, å min sida, tänker på möglet. Huset är fruktansvärt kallt, och dessutom fuktigt. Det är ingenting som ägaren kommer att åtgärda förstås, passar det inte min kompis och hennes barn att leva i ett mögligt hus kan de flytta. Eller åtminstone måla över fuktskadorna.

Suck. Suck suck och suck. Min kompis hyrda bostad är inte sämre än de flesta andra av våra vänners bostäder. Många hus är usla. Man väljer själv om man ska bo kvar eller inte, men har man en minimal inkomst, som många av dem har, är möjligheterna att välja boende små.

Kakel som isskrapa?

Det är kallt nu, och ofta är det frost på bilrutorna på morgonen. Jesús, som har bott större delen av sitt liv i varma Sevilla, har fortfarande inte förstått hur man skrapar rutorna. Många av oss andra kan se det som en logisk konsekvens, att om man tar upp en trasig kakelskärva från marken och skrapar framrutan med den, blir det repor på rutan. Många repor...

Trapetsskola, marknad och en mulåsna som nyser

Det fick gå snabbt. Klockan fem stängde jag av jobbdatorn, hade bara en kort stund på mig innan jag behövde åka på marknadsmöte i en annan by, och försökte slänga i mig något snabbt att äta eftersom jag inte hunnit med lunchen. Samtidigt ringde jag Jesús, som hade kört Disa till trapetsskolan, för att meddela att hon har läxor att göra när de kom hem. Medan jag försökte prata med Jesús hade Runa något viktigt att säga mig och pladdrade intill mobilen tills hon fick prata själv.

- Mula tiene mocos!

- Vem sa du? Vem har snor? Har du snor? Då får du ta ett papper och torka näsan, sa jag till henne.

- No, mula snor!

Jesús tog telefonen.

- Precis innan du ringde nös en mulåsna på oss. Jag fick en stor grön snorloska på handen och Runa torkade hela ansiktet med ärmen, det måste ha skvätt som en dusch över henne.

Den där mulåsnenysningen hade gjort stort intryck på Runa, som fortsatte att prata om den när vi träffades igen, senare på kvällen.

Disa började på cirkusskola i november, inriktning trapets. Hon älskar det! Det finns en liten lokal i alternativbyn Calabacino. Förutom trapets kan man gå akrobatik, eller som vuxen lära sig att svinga i sådana där långa tygsjok.

Till Calabacino kan man inte köra. Man måste parkera i Alájar och gå 20 minuter, och vägen är vacker!

När jag följde med Disa tog jag med mig Iris, och så upptäckte vi olika stigar på berget medan Disa var på trapetsskolan. Nu jobbar jag på eftermiddagarna så Jesús skjutsar henne. Runa måste tyvärr följa med också, och man går i inte den sträckan med henne särskilt snabbt. Som tur är är belgiske barnmorskans dotter med i samma grupp, så Disa går tillsammans med dem från parkeringen. Jesús går den sträcka han hinner med Runa innan lektionen är slut, men den här gången kom de inte längre än till de roliga mulåsnorna i början av vägen.

Marknadsmötet ja. Jag är sedan några veckor tillbaka med på den alternativa marknaden som hålls första lördagen varje månad i Las Chinas, nära Galaroza. Marknaden har utvecklats mycket de senaste åren. Nu är jag med i matgruppen och ska sälja svenska bakverk. Första gången var för en och en halv vecka sedan, jag sålde chokladtryfflar, drömmar och kanelbullar. En gång i månaden är det möte då allt runt omkring marknaden ska beslutas av oss som håller i den. Jag hade hört att folk ibland blir osams på de där mötena, men det här... Mötet kändes som ett framrusande tåg, eller en storm! Jag var alldeles omtumlad efteråt. Mycket skulle avhandlas under de två timmarna, här fanns ingen tid att linda in det man ville säga. En gick från mötet i ilska. Tråkigt var det inte, och jag ser fram emot att fortsätta med den här marknadsgruppen! Nästa marknad är lördagen den 5 februari, välkomna dit!