Alla hjärtans dag och nya framtidsplaner

När Jesús kom till jobbet på fredagsmorgonen möttes han av en stor blombukett och ett Alla hjärtans dag-kort. Det var inte från mig, om någon trodde det, nej, det var skolans rektor som hade varit ute och plockat blommor till alla lärare och skrivit Alla hjärtans dag-hälsningar till var och en. Alla barnen fick "presenter"; varsin lånebok från skolbiblioteket inslagen i papper :-)

Det är en sådan roligt skola, där rektorns mål är att alla ska trivas och ha roligt i skolan, både barn och lärare. Det får mig att tänka på första skoldagen i september, då lärarna ägnade flera timmar åt att göra i ordning en enorm frukstbuffé på skolgåren för alla skolbarn och ders föräldrar, och i största hemlighet hade rektorn tagit dit Aracena-kören som gjorde en flash mob! Vilken grej!


I dag var min sist arbetsdag. Det är synd, jag har verkligen tyckt om det här jobbet, men när man inte har lärarleg går lärare med legitimation före.

Framför allt har jag älskat tryggheten i att ha en inkomst varje månad. Jag gillar det enormt. Fasta arbetstider, när det har fungerat. Den här hösten och vintern har varit fruktansvärda, det var ett stort misstag att försöka jobba utan att låta Runa börja på förskolan först. Jaja. Jobbet har gett oss en diskmaskin, en tv, ett bilbyte och en ekonomiskt lugn som jag aldrig vill vara utan.

Vad händer nu då? Förhoppningsvis kan jag vikariera på skolan som jag jobbat för. Jag ska göra en del skrivjobb, är tanken. Troligtvis börja som rundreseguide framöver för ett svenskt resebolag. Jag hoppas det, det verkar vara ett otroligt roligt jobb, men samtidigt känns det sådär att vara ifrån barnen nio dagar i sträck. Å andra sidan, när jag är hemma kan jag vara helt och hållet ledig och vara tillsammans med dem, och inte som det har varit nu, att jag har suttit uppe vid datorn varje stund som Disa har varit hemma, fram tills middag och läggdags. Vi har varit i samma hus men aldrig träffats, typ. Jag går hemma och saknar henne.

Jag började en distanskurs, men avbröt den ganska snart, jag ska läsa efter sommaren istället. Den här hösten, och vintern, har varit för tuff. Jag är så trött. En dag drog en tanke genom huvudet - Vad skulle jag egentligen vilja göra just nu? Ingenting. Absolut ingenting, förutom att fortsätta fotomedlemsskapet och bli bättre på att fotografera.

Så. Planer för våren:

• Lära mig jonglera, först med tre bollar, sedan käglor och helst knivar också (en i jongleringsgruppen som jag gått med i men inte hunnit träffa jonglerar med knivar)

• Lära Disa cykla. Ingen av oss har haft tid för det.

• Lära Disa att läsa. På svenska förstås.

• Prioritera Disa-tid, hon behöver det. Jag med.

• Gå en massa vandringsleder. När jag var gravid bestämde jag mig för att aldrig bli så svag igen som jag var då. Nu är det dags att bli stark.

• Eventuellt lära mig lite finska inför min brors bröllop i sommar

• Läsa på inför eventuella guidejobb

• Bli duktig på bildredigering och porträttfotografi

• Äta mindre choklad. Svårt, för närbutiken har börjat sälja min favoritchoklad

• Åka till Sverige en långhelg med Disa

• Fortsätta i familjeterapi. Jesús och jag behöver hantera vår frustration över att Disa fortfarande inte äter, och inte göra problemet värre. Sist satt terapeuten och gapskrattade när vi beskrev hur våra vardagar ser ut. Det är en omöjlig ekvation. Att jag förlorar jobbet nu är på sätt och vis väldigt bra, vi behöver eftermiddagstiden.

Ikväll var alla fyra dödströtta. Ändå började Jesús och jag titta på ett avsnitt av Sherlock Holmes, och som alltidalltidalltidalltid när det händer något otäckt på film/i tv-serie... Så somnade Jesús. Och var omölig att hålla vaken. Och jag vill inte se det otäcka själv, han behöver berätta vad som händer när jag håller för ögonen.

Läggningarna har börjat bli lite komplicerade. Båda barnen vill att jag lägger dem. Disa vill alltid att jag läser för henne tills hon somnar, och det gör jag så gärna eftersom vi knappt ses annars. Och Runa har blivit mammig. Hon gallskriker när jag lämnar henne med Jesús, och medan jag läser för Disa hör jag hur hon skriker och skriker i storarummet och tystnar inte förrän hon till slut somnar, och det skär i hjärtat! Samtidigt... Så känns det som att NÅGOT måste jag göra bra, när båda barnen vill vara med mig.

Annat? Jag tänker mycket på när Runa föddes. Efter varje terapisamtal, oavsett vad vi pratat om, och när jag har pratat med barnpsykologpappan i Disas klass om Disa, tänker jag i timmar på när Runa föddes. Det känns bara sorgligt att tänka på. Och de där dagarna påverkade Disa starkt, det var då hon började försvinna för oss.


Rörigt inlägg? Ja, lite av allt som rör sig i huvudet nu bara. Nu ska jag roa mig med att titta på böcker på bokrean istället, fundera på hur jag kan få tag i gamla versionen av musikalen Annie (Disa älskar den nya), och sedan lägga mig. I morgon, lördag, ska vi allihop till Sevilla, Disa och jag ska äta daimtårta på Ikea, köpa bokställ och kaviar, bebisgrindar till trappan och sedan ska vi åka på grillfest hos kusin Pili som fyller elva. Förhoppningsvis åker vi hemåt tidigt, för de andra i Disas klass ska samlas för karnevalen i Fuenteheridos, och jag har inte träffat dem på en vecka och saknar dem?! De håller säkert igång till midnatt åtminstone, så bara vi själva inte är för trötta... :-)

Ha en fin helg, alla!

Cirkus, Portugal och jubileum!

Jesús har åkt norrut och spelat, jag är ensam med båda barnen. Det är enklare än när Runa var pytteliten, men innebär ändå att jag är fullt upptagen med att hindra Runa från att ta livet av sig genom att krypa i trappan och svälja allt hon hittar på golven, och att Disa sitter bortglömd och tyst och ser på cirkus på tv. Låt mig istället berätta om superveckan som var för ett litet tag sedan!

Det började på söndagen då vi åkte från varsitt håll och möttes i Portugal. Jag och barnen åkte från Aracena, Jesús, José Alberto, Loren och lille Gael från Sevilla, och så träffades vi på restaurangen O Infante i Castro Marim. Deras musslor i champagnesås är något alldeles extra, och jag hade länge längtat efter att åka dit och äta. Ett stort fat med musslor att dela på beställde vi alltså, och ett med bacalao dorado, och så en underbar skaldjursgryta med ris, och det var så mycket skaldjur att vi omöjligt kunde äta upp allt.

Runa tyckte också att det var gott!

Efter maten åkte vi till närmsta strand, där barnen sprang ner till vattnet och doppade fötterna (Disa med strumpbyxor) och sedan lekte i sanden tills det mörknade och vi frös allihop och åkte hem till Spanien igen.

Nästa rolighet skedde på Runas tiomånadersdag, onsdagen samma vecka. Då åkte vi på Cirque du Soleil som har satt upp sin föreställning Kooza i Sevilla (se den här länken!). Vi hade köpt biljetter redan i november till billigt pris genom Disas skola. Det är så att de äldre barnen sätter upp en cirkusföreställning i slutet av varje termin. De ägnar hela årets gymnastiklektioner åt att förbereda föreställningen, och det är nog av den anledningen som skolan brukar försöka få rabatterat pris för de elever och föräldrar som vill gå.

Vi åkte inte med den gemensamma bussen från skolan, utan tog bilen till Sevilla och lämnade av Runa hos José Alberto och Loren först. Sedan räknade vi med att båda barnen skulle somna i bilen på väg hem till Aracena, och att det bara var att bära upp dem. (Så blev det också.)

Det var roligt att vara där, hela tiden stötte vi på vänner från skolan, och dessutom var föreställningen helt otrolig, mycket bättre än den som Jesús och jag gick på i början av vårt förhållande. Allt satt; musik, ljus, dans, nummer. Disa kommenterade allt som hände, älskade clownerna (som jag tyckte var tråkiga) och var helt förtrollad av föreställningen. I pausen försvann hon direkt in i sin egen värld och var inte kontaktbar, gick bara runt i cirklar med ett leende. Efter att ha kommenterat precis allt i andra akten också försvann hon mentalt för oss igen när circusen var slut, och vi tog henne i händerna mellan oss och ledde henne hem till våra vänners hus för att hämta Runa, och hon följde tyst med och log hela vägen och var inte närvarande igen förrän vi satt i bilen och hon bad om en påse rostad majs, strax innan hon somnade.


Sista roligheten var på lördagen samma vecka. Vi bjöd hem Disas klasskamrater och deras föräldrar, bara för att ses, och som mest var vi nio vuxna och elva barn. Efter ett tag gick två vuxna och två barn, men fortfarande var huset fullt av folk. Barn sprang upp och ner för trappan, lekte kurragömma i alla rum, spelade dart i matsalen, åt bröd och drömmar som jag bakat och sa att det var de godaste kakor de ätit i livet. Varenda en av de här ungarna är så fina, och de har så roligt tillsammans, trots skilda åldrar! De lekte ihop, spridde ut sig i mindre grupper, Disa satt med Uma i vår stora säng och pratade om livet och åt snacks (hittade spår när jag skulle lägga Runa)… Vi vuxna rörde oss mellan köket och vardagsrummet, Umas pappa jonglerade, en pappa gav Runa mat, Jesús stod för musiken och till sin lycka hade de andra samma musiksmak som han själv. Sedan satte diskoteket igång, matbordet bars bort, diskolampan blinkade i takt med musiken och vuxna och barn dansade. Då och då satte sig någon svettig dansare i köket och svalkade sig, barnen åt karameller och jag lagade en jättegryta med kycklingbuljong till hela högen. Fast vi var så många att den bara räckte till barnen och ett par vuxna.

Till slut satt ett gäng med olika instrument och improviserade i vardagsrummet och när de skulle åka hem vid midnatt hade vi trivts så bra allihop att vi gick igenom kommande födelsedagar när vi har anledning att ses såhär igen. Kommande födelsedagar är två pappor nu i februari, sedan Jesús och Runa i mars. Det blir skoj!


Det här inlägget påbörjade jag för någon vecka sedan, och just när jag hade skrivit färdigt kom Jesús hem. Han har köpt med thaimat från Sevilla, för han kom på, i bilen till körövningen, att vi samma dag firade 13 år som par! Lång tid!

Mysig hemmalördag - eller Dagen då Disa fick lära sig om helvetet

Åh, så här borde alla lördagar vara!

Det började med att jag lämnade över Runa till Jesús när hon vaknade, och sov ostörd i mörkt rum en och en halv timme till. Lyxen! Lyxen!!!

Disa och jag åkte och lördagshandlade, en typisk jag-har-inte-ätit-frukost-innan-handling. Vi blev så sena från affären att vi fick äta snabbalternativet korv med bröd till lunch. Jesús och jag hann prata en stund själva i köket medan korven kokade och barnen var själva i vardagsrummet. Lyxen igen!

Efter maten sov han siesta och Disa och jag spelade spel. Runa satt i barnstolen och var missnöjd eftersom hon var trött, men inte kunde somna (vi hade försökt) så jag stoppade åt henne brödbitar, riskakor och annat så hon skulle vara mindre missnöjd, hon älskar att äta. Disa och jag åt choklad och sjöng Adiemus, som jag sjunger med kören, och jag tänkte, att vilken konstig sång att sjunga med sin femåring, borde vi inte sjunga Klas Klättermus och sådant. Fast det gör vi ju också.

Så var det dags för lördagens stora pizzabak. Vi höll till i vår märkliga lilla matsal, där kylskåpet samsas med en stor blå byrå, träkista, darttavla och spegel. Jesús försökte återigen söva Runa och under tiden gjorde Disa och jag pizzor. Hon hade jordnötter, majs och ost på sin. Så klart lyssnade vi på lördagsmusik också, sådan som passar när man bakar pizza i en konstig matsal med mysbelysning. It is a mans world, It´s raining men, Stand by me och en massa av Nina Simone, och via henne kom vi till Jerry Williams version av Sinnerman, och Disa frågade vad han sjöng... Och jag översatte, och det är ju en ganska otäck text, och hon frågade vad djävulen är, och jag berättade om djävul och helvete och visade bilder... Och där, just när det dök upp en bild av människor i skärselden, kom jag på att det kanske var dumt detta, nu när denna femåring har en period av mardrömmar... Sinnerman hade gjort intryck på henne, det stod klart när hon strax därefter försvann in i sin egen värld, och hon var inte kontaktbar på en bra stund.

Jag försökte kompensera med bröllopsscenen från Love Actually, Grease och Sound of Music.

I alla fall var den en toppenfin lördag, alla lördagar borde vara precis så, med massa tid med Disa, och i morgon, söndag ska vi ha picknick. Det ska bil 20 grader och sol, efter veckor av regn och kyla, och fyra familjer till från Disas skola, samt Goretti och hennes barn, följer med, så det verkar bli en toppensöndag också :-)

Hoppas ni har en härlig helg, allihop!

(Jag får nästan be om ursäkt för den urtråkiga bilden, men här är vårt matbord efter pizzabak och spelande...)

Småtjejerna

Mina fina tjejer.

Kunde inte låta bli att le när jag stoppade om Disa med filten som hon sparkat av sig. I mörkret blänkte den mjuka silverskon som hon hade somnat med på vänsterfoten, eftersom hon menar att den är magisk och kommer att skydda henne från mardrömmar. Stackare, hon har mardrömmar nästan varje natt och ligger vaken i flera timmar efter det.

Runi har vaknat var tionde minut den senaste timmen och jag har känt desperationen växa. Är vi tillbaka där igen?! Nu när det har gått så bra de senaste veckorna, hon har bara vaknat tre-fyra gånger under nätterna.

Desperationen handlar om att det är först när båda tjejerna sover som jag kan jobba, plugga och nu även testskriva för ett eventuellt jobb samt korrläsa en bok. Allt händer efter klockan 23, och Runa vägrar sova om jag inte ligger intill så hon kan ha mitt bröst i munnen.

Lilla ungen! Hon har börjat skoja, och vi skrattar tillsammans. Hon gömmer förbjudna saker i händerna när hon kryper och blir så arg när jag änder upp fingrarna och tar sakerna från henne. I dag hällde hon ut en halv flaska olivolja på golvet och kröp omkring i det en bra stund innan jag fattade vad som hade hänt. Golvet är fortfarande fullt av glatta fläckar.


Nä, nu behöver jag jobba.

Selektiv dövhet - jag blir galen!

Det känns som om jag har varit utsatt för ett psykologiskt experiment för att undersöka hur lång tid det tar innan jag blir galen. Barnen somnade klockan 23 och då var jag ännu inte färdig för psyket, även om det närmade sig, men tålamodet tappade jag redan under frukosten. (Jag är själv med barnen ett dygn.)

Det handlar om Disas selektiva dövhet. För det mesta fungerar hon normalt. När hon är med kompisar, i skolan, när hon gör saker som intresserar henne. Nåja. Men sedan slår det till, framför allt när hon är med mig och Jesús, och vissa dagar är värre än andra. I dag är en sådan dag när Disa har befunnit sig någon helt annanstans. Hon hör inte vad jag säger. Hon är inte medveten om att jag pratar med henne, även om det kan se ut så. Det här är en typisk konversation:

- Disa, vill du har korv eller skinka på smörgåsen?
- ...
- Disa, vill du har korv eller skinka på smörgåsen?
- ...
- Vill du ha korv eller skinka?
- ...
- Korvellerskinka? Korvellerskinka? Korvellerskinka?
- ...
- DISA!
- Qué?
- Vill du ha korv eller skinka på smörgåsen?!
- ...
- HALLÅÅÅÅ! DIIISA! VILL. DU. HA. KORV. ELLER. SKINKA. PÅ. SMÖRGÅSEN?!
- Ja!
- Vad då ja?! Vet du vad jag har sagt!
- Ja!
- Vad sa jag då?
- ...
- Vad sa jag då?
- Jag vet inte.
- Nä men lyssna nu då! Korv eller ski… Här Disa, hallå, här är jag (viftar med handen framför ögonen på henne när börjar försvinna bort i andra tankar igen), korv eller skinka på smörgåsen?
- Korv.

Det här skulle man kunna skratta åt. Om det inte vore för att detta upprepar sig hela tiden. Med precis allt som sägs. Man kan ju försöka undvika att prata, men det är inte så lätt, tänk på allt man säger under en dag: "Ta på dig skorna. Kissa innan vi åker. Kolla Runa så hon inte ramlar ner från sängen. Släck ficklampan. Ta inte Runas boll. Följ med, vi ska hämta mjölk.Är du trött? Vill du ha mer att dricka? Vänta här med Runa, medan jag ger katterna mat." Att prata om någonting annat, något riktigt som inte handlar om att ge order, är ingen idé.

Jesús tror, efter att ha läst en bok om tvåspråkighet, att Disa helt enkelt stänger av oss, eftersom tvåspråkiga har lätt att bara stänga av. Koppla på och koppla bort ljud och folk som pratar. Jag vet inte. Men kan ni föreställa er att detta prövar tålamodet? Kan ni föreställa er att hålla på så här en hel dag?!

Utflykt till klostret på berget

Ett slags nyårslöfte är att åka på fler utflykter det här året. Vart tog utflykterna vägen?! Vi har blivit bekväma av oss, tror jag.

Årets första utflykt blev till en plats som jag har tänkt på många gånger. Ni som har hängt med länge, minns ni klostret där det regnade tvestjärtar från taket? Även om tvestjärtarna var obehagliga var platsen helt otrolig, så dit åkte vi!


Fört blev det lunch på en bar i Monesterio.

Sedan tog vi av mot den lilla vägen åt vänster. Det är längre än man tror, men efter ett tag börjar man åka upp för ett berg och utsikten blir helt otrolig, det är svårt att hålla ögonen på vägen!

Klostret stod kvar, förstås, och platsen var ännu mer fantastisk än jag mindes den. Så mäktigt!

Vi såg att det finns en liten restaurang vid parkeringen, den får vi prova nästa gång.

Klostret heter Monasterio de Tentudía och byggdes på 1200-talet. Det är öppet för besökare, men när vi kom hade klockan passerat stängningsdags, vilket var synd, jag hade gärna gått in där igen och sett om det är likadant som sist, med tvestjärtar och filmmusik. Men vi bestämde att vi åker tillbaka en annan dag.

Det var grymt kallt och Runa var arg hela tiden för att vi väckte henne, hon hade somnat i bilen. Vi gick bort till en talldunge och plockade med oss så många jättekottar vi kunde, att ha att tända brasan med hemma (det visade sig senare att de innehöll tvestjärtar...) och sedan skyndade vi tillbaka till bilen, för vi var genomfrusna!

Ett bra ställe att börja det nya utflyktsåret med i alla fall!

Nyår, trettondag och roligaste Reyes Magos-paraden!

Årets roscón de Reyes som traditionsenligt ätes på trettondagen.

Nu är julen slut även i Spanien, och vilken avslutning det blev!

Sorry för ännu ett långt inlägg, men allt måste med! Få bilder dock, de flesta som jag har fotat är inte tillfrågade om de vill vara med :-)

Nyår firades hemma hos Jesús brors familj. Massa goda tapas, middag, tolv vindruvor vid tolvslaget (jag hann, för första gången, äta alla vindruvor!), skåla och se fyrverkerier, som det ska vara. Disa sprang runt och lekte med kusiner och sysslingar, och vid halv ett på natten började det komma mer folk, Jesús systers familj bland annat. Här satte karaoken igång, de två i släkten som sjunger allra sämst körde duett, Disa som älskar att prata i mikrofon presenterade nya deltagare och dansade. Framåt tvåtiden somnade minsta sysslingen och vid tre höll Disa på att slockna i en fåtölj. Lilla Runa var så glad och uppspelt av allt liv att hon inte hade en tanke på att somna, den redan svårsövda ungen, men då drog jag med familjen därifrån (vi var de första som lämnade) och så åkte vi till Jesús pappas lägenhet och sov.

På nyårsdagen skulle vi äta lunch med Jesús pappa och syster, men återigen valde pappan att äta ute med en vän istället, vilket var lite snopet. Men fler släktingar hade planerat att äta lunch med pappan, så till slut var vi elva personer i hans lilla lägenhet, alla för att träffa honom, men han själv var inte hemma. Men vi lämnade en magnifik koja gjord av gardiner, filtar och kuddar, bakom soffan.

Runi och Disa med kungakronorna som alltid följer med det maffiga bakverket. Jesús hittade senare den lilla figuren som gömts i grädden, och Disa hittade lyckobönan.

Trettondagen är ju den viktigaste dagen, då alla släktingar träffas och det är julklappsutdelning och så, men då Jesús pappa återigen tänkte vara borta bestämde vi oss för att stanna hemma istället, det kändes lite jobbigt att åka ända till Sevilla bara för att träffa släktingar en stund på kvällen. Det blev en lugn dag hemma, de tre vise männen hade lämnat julklappar till Disa under natten, och vi lekte med pärllera (en besvärlig, kletig grej som nog kommer att hamna i soporna), en stjärnlampa, vi gjorde glittertatueringar på varandra och jobbade med (riktig) lera. Det enda Disa hade önskat sig var lera, och på grund av Jesús pappa blev det inte en liten klump utan ett block om tolv kilo.

Allra bästa dagen var dagen innan, den 5.

Torgen i byarna häromkring har alla juldekorerats med stickat och virkat. I Castaño finns en gran gjord av virkade rutor och en stor stickad tomte, till exempel.

En av familjerna i Disas klass bjöd in alla familjer i klassen (sju stycken) att äta lunch och sedan gå ut och se Reyes Magos-paraden i Fuenteheridos tillsammans. Alla fick ta med lite mat och sedan att vi i deras kök och provade mexikansk äggrätt, kött- och potatisgryta, currykyckling, couscous och annat gott. De är så roliga och sympatiska alla i klassen. Disa försvann iväg med enda jämnåriga tjejen i klassen, Runa satt på en madrass på golvet med en ring av storbarn runt om som lekte med henne och tittade beundrande på henne, allihop med leende ansikten. Jesús och jag var kvar i köket med andra vuxna. När det började mörkna var det dags att gå ut, vi drog på oss mössor och alla kläder vi hade tagit med, eftersom vi mindes hur kallt det hade varit förra året. Vi värmde oss inne på en bar tills paraden var på gång, då gick vi ut till ungarna på torget.

Det här är ingen stor, pampig parad, utan en liten med sex-sju vagnar och en orkester. Vagnarna dras varv efter varv runt det lilla torget och det kastas ut mängder av godis och leksaker. Disas fryspåse blev strax full och hon fick en stor matkasse av en förälder. Jag stod i mitten av det lilla torget med en sovandes Runa i vagnen, barn och vuxna kom fram och försvann igen, trumslagaren Cristina, som nästan försatte mig i trans med sitt otroliga trummande under en demonstration, erbjöd alla i gänget "kryddat te"; hon hade en stor termos med te i ryggsäcken, samt en flaska rom som hon blandade med teet i muggen, och den där muggen fylldes på och gick runt i minst en timme innan både drycken och godisregnet var över.

Sedan gick vi tillbaka till huset. Det är ett riktigt Pippi Långstrump-hus, rörigt, slitet, högar överallt med en massa målningar, böcker, byggprojekt och spännande grejer. Föräldrarna driver dockteater, slöjdar, har kurser i teater och teckning bland annat, och de fyra barnen är möjligtvis bland de vackraste ungar jag har sett.

Kaminen tändes, vi var genomfrusna, chorizon som någon fångat (inte bara godis kastades under paraden) skars upp och alla barnen (9-10 stycken) satte sig på golvet med sina godiskassar i det lilla, lilla vardagsrummet där en madrass är soffa och det finns två fåtöljer också men inget mer, och jämförde godis och leksaker, det byttes grejer och åts godis. Disa gick runt med ett knallrött läppstift och målade läpparna på alla som önskade det. Hon är inte särskilt pricksäker med läppstift och det blev en riktigt otäck, blodröd effekt runt hennes egen mun.

Plötsligt satte någon igång musik i den stora hallen med schackrutgolv och spegelvägg, ljuset släcktes och en färggrann discolampa sattes upp och så var discot igång. Barn och vuxna dansade.

Vid någon sen tidpunkt började alla bli hungriga så pappan i familjen ställdes sig och stekte ägg, en familj hade tagit med en stor korg ägg från de egna hönsen, alla lämnade dansgolvet i omgångar och åt bröd med ägg ståendes i köket, och till slut, när Runa började bli riktigt trött, gav vi oss av hemåt. Ingen hade kollat klockan, men när vi packade in barn och grejer i bilen och andades rök ur munnen, så kallt var det, slog klockan midnatt, och det hade varit en fantastiskt rolig dag!

Disa och kompis Uma en lugn stund efter Reyes magos-paraden.

Söndagslunch i Zufre

Söndag, 17 grader varmt och soligt - en utmärkt dag för att åka iväg till något trevligt ställe och äta. Måhända var vi lite sömniga, lördagskvällen avslutades med ett parti spanskt Fia med knuff, och alla ni som har spelat det vet att det drar ut på tiden. Vid 23-tiden gav vi Runa pepparkakor för att hon skulle hålla sig lugn, så att vi inte skulle behöva avbryta spelet (det går inte fort att söva henne), och en halvtimme senare, när jag äntligen vann, med Disa som tvåa, var hon så trött att inte ens pepparkakor hjälpte.

Det trevliga stället blev Zufre. Det är speciellt att promenera fram till torget, se en hög, röd glittergran och utsikten rakt framför.

Vi satte oss vid ett bord vid muren, med en ganska hisnande utsikt på andra sidan, och beställde croquetas, rostat bröd med salmorejo och rökt torsk, puntillitas (friterad minibläckfisk) och solomillo al whiskey (kött i whiskeysås).

Disa lekte på lekplatsen intill, när hon inte åt, och Runa, som älskar att äta, åt tomatskivor, citron, croquetas och pommes frites tills hon inte orkade mer.

Sedan köpte vi en liten studsboll i kiosken intill och tog med den till fotbollsspelet på torget. Jesús vägrade spela när han såg att hälften av spelarna var sönder och spelodugliga, men Disa och jag hade kul en bra stund och gjorde mål båda två.

Vi hade parkerat vid en utsiktsplats och tittade på utsikten därifrån. Jag såg för första gången att det ligger en liten tjurfäktningsarena precis vid torget, där vi åt. Gatan är ganska smal och jag har inte tänkt på att titta närmare på byggnaden som vi brukar gå förbi.

Disa klättrade upp och gjorde tokigheter åt Runa som skrattade och skrattade. Disa är den roligaste person hon vet, ingen får henne att skratta som Disa! Och det där skrattet är ett underbart ljud som man aldrig vill ska upphöra.

Innan vi åkte hem tänkte vi köpa bakverk på en pastelería, men det var fullt med bilar och folk överallt så vi struntade i det. Det var ovanligt mycket folk ute i Aracena, eftersom de tre vise männens brevbärare hade kommit för att ta emot barnens önskelistor, det är bara drygt en vecka kvar innan de spanska barnen får sina julklappar, och dessutom har det satts upp hoppborgar och karuseller i stan, något som är populärt nu under julen.
- Blunda Disa, sa vi när vi åkte förbi hoppborgarna för att hon inte skulle få lust att kliva ur bilen, men så klart blundade hon inte. Nåja, julen är inte slut än, vi går dit en annan dag.

Om julbitterhet, och att säga till en femåring att hon inte ska bli tjock

Jag vet inte om alla de senaste inläggen har varit negativa, eller om jag bara har känt mig negativ, men här kommer i alla fall det sista negativa inlägget i raden. Just nu är allt bra, jag är ensam hemma med tjejerna, som sover, jag ska se en dokumentär och blogga lite, jag har svenska ostbågar som kom med posten idag, stressperioden är över och mina ungar är det underbaraste som finns i hela världen.

Men här kommer julinlägget.

Min årliga julbitterhet över att behöva vara i Spanien över jul kulminerade den 23. På julafton hann jag inte vara lika bitter, och sedan rullade det på och så var julen över. Skönt. Jag hoppas att jag aldrig mer behöver "fira" jul i Spanien. Det här är det ojuligaste ställe jag vet. Och Jesús den ojuligaste person jag känner. Förutom hans pappa kanske. Helst skulle jag vilja göra som nästan alla andra utlandssvenskar här, åka "hem" till Sverige och fira jul med familjen, men det går ju inte eftersom familjen inte finns kvar.

Det är det vanliga. Om jag vill fira jul får jag skapa jul på egen hand, för ingen i omgivningen gör det. I Sverige går man runt och önskar varandra God jul, folk ler juligt, det är tända ljus, stämning i luften, doft av granbarr och julskinka, julmusik, allt som gör julen, även om man inte själv ska äta julmat eller pynta. Julen kommer ändå.

Den 24 här är en vanlig arbetsdag. Det finns lite julbelysning på stan, dekorerade skyltfönster, men inget mer. Ingen traditionell julmat. I Jesús familj finns inga traditioner, mer än att hans systers familj och vi och svärfar brukar äta middag ihop. Det som skiljer den middagen från andra middagar under året är att den här brukar börja lite senare på kvällen (den här gången var maten klar halv tolv på natten), och att tapasen innan huvudrätten är av lite lyxigare slag; räkor, caña de lomo och morcón. Annars kunde det ha varit precis vilken familjemiddag som helst.

Julafton betyder ingenting för Jesús, och jag kan inte få honom att bry sig. Han struntar fullkomligt om vi har julklappar (eller egentligen vill han inte att vi ska ha det eftersom det, enligt spansk sed, är julklappsutdelning på trettondagen), särskild mat, julstjärnor, blommor, dofter, gran, tomtar, Kalle, pepparkakor eller gröt. Om jag vill ha det försöker han inte hindra mig, men han hjälper mig inte heller. Han är helt ointresserad. Förstår ni vilket psykiskt motstånd det är? Och barnen är för små för att bry sig. Och kommer väl inte att börja bry sig om de inte får veta vad jul kan vara. Ändå envisas jag, just för att jag vill att de ska få litegrann av min kultur.

Lite har jag lyckats med, trots den stressiga perioden. Jag har satt upp en julstjärna i sovrummet, köpt två hyacinter, julklappar, en liten minigran i kruka (som vi ännu inte har hunnit klä), gjort köttbullar och ordnat jullunch med sill, lax, ägghalvor, smörgåsskinka och specialbeställd julmust, sett tre avsnitt av julkalendern i början av december (innan hetsstressen, satt på Kalle som vi sett i direktsändning, trots att programmet krockade med spanska lunchtiden... Men ingen julstämning, inget julmys. Det är ju också rätt svårt att mysa i ett hus som man går omkring och fryser i, när det bara är 14 grader i rummen.

Julklapparna delades ut direkt på morgonen. Jesús tycker att det är ofattbart grymt att låta ungarna vänta hela dagen på julklappsutdelningen, och jag har inga argument till varför det är så, så vi öppnade direkt. Disa blev så himla glad över sina! Pennor som man blåser färg ur, barnsminksaker (det bästa hon vet är att sminka sig! Jag har slängt de få produkter jag hade, så hon har målat sig med tuschpennor istället), böcker samt krämer (hon älskar krämer också), en handtvätt och en handlotion. Runa blev glad över en bankbräda, Jesús över nymalet specialkaffe och en bok om att minska plastanvändningen, och jag blev alldeles tårögd över ett litet kort som innebar ensamtid på finaste hotellet i Aracena med spa och massage. Jag planerade att ligga ostörd i sängen och läsa min nya bok utan avbrott, se på film eller någon tv-serie på datorn, undrade hur jag både skulle utnyttja tiden till sådana roligheter samt en hel natts ostörd sömn samtidigt, och oroade mig för hur Runa skulle klara sig en hel natt utan mig, ända tills missförståndet uppdagades på juldagen. Det var spa utan övernattning på hotellet. Vilket var väldigt bra det också.


Tidigare har det funnits en tradition om lunch på juldagen med släkten, men inte längre. En familj har dragit sig ur och firar själva. I år drog sig Jesús pappa också ur. Någon timme innan maten bestämde han sig för att äta ute med en vän istället, och kvar var vi, som helst hade åkt hem men inte gjort det för hans skull, samt den andra familjen, och så åt vi lunch hemma hos svärfar som inte var där.

Ofta blir syskonen oense om något under de här sammankomsterna under julen, men i år var det jag som sabbade stämningen. Men jag är tacksam över att jag för en enda gångs skull reagerade i tid och inte en timme försent som vanligt. Det var när en släkting försökte övertala min femåriga Disa att äta fisksoppa, med orden "Fisk är bra för hjärnan, och man blir inte tjock av den!" Då fick jag spel. Ska barn börja tänka på om de blir tjocka av vad de äter?! Här hade jag kunnat ägna resten av lunchen med att säga vad jag tycker om att ungar får kroppskomplex och vad det kan ställa till i självkänslan och med ätstörningar, men Disa och hennes kusin lyssnade, så jag nöjde mig med att förklara "I vår familj pratar vi inte om att bli tjock eller smal, dieter och sådant." Förhoppningen var att släktingen skulle fatta själv, vilket jag inte tro att hen gjorde.

Apropå den händelsen var det en annan släkting, vid ett annat tillfälle, som inte gav frukost till dottern innan hon gick till skolan. Hon gick och la sig så sent att hon var trött på morgonen och fick sova lite längre istället för att äta frukost. Dessutom hade den tioåriga flickan lagt på sig lite i vikt, så det var bäst att hon inte åt frukost, tyckte föräldrarna. Där reagerade jag INTE, för det var så förfärligt det jag hörde att det tog ett par timmar innan jag faktiskt fattade att jag hade hört rätt.

Jaja, det var den julen det. Skönt att den är över. Nyår och trettondagen är jag gärna här, det brukar vara roliga dagar.

Jag skickade meddelanden till en kompis, som berättade att hennes jul inte var vidare rolig den heller, och det var väldigt upplyftande att höra. Om någon annan har mindre roliga julhändelser att berätta om, gör det gärna!

Storm, frisörbesök och värsta veckorna

"Jag klarade det. Det är över." tänkte jag när jag stängde ner datorn halv sex på fredagseftermiddagen. Det var den sista dagen av de här förfärliga veckorna. På måndagen, alltså i dag, skulle Jesús jullov börja. Han kommer att vara med barnen så att jag kan jobba de timmar jag behöver.


Det var varit tufft. Problemet är ju att jag bara kan jobba när Jesús är hemma. Runa har sovit uselt, och i princip bara sovit när jag har legat bredvid med bröstet i munnen, så jag har inte kunnat utnyttja tiden då hon sovit.

Prioritet har varit jobb och att ge barnen mat och se till att de kunnat sova tillräckligt. Jag har haft mer jobb att göra, men mindre tid att jobba på. Jesús har behövt jobba extra på eftermiddagarna. Det har varit teateravslutning för Disa, skolfest, luskamning efter värsta lusutbrottet hittills, stackars unge, till slut kliade det på hela kroppen på henne och vi fattade inget innan poletten trillade ner. Jesús och jag har bara träffats vid överlämning av barn, när vi snabbt uppdaterat varandra vem som har ätit och vad, om blöjbyte och sömnstatus, innan den ena har försvunnit upp till datorn på övervåningen och den andra stannat där nere med barnen.

Eftersom en stor del av tiden med Runa handlar om att få henne att sova har jag ibland fått börja jobba sent på kvällen. Maten i kylen har blivit gammal, vi har levt på snabburgare, färdig pizza och nudlar eftersom det inte har funnits tid att laga mat. Kläderna smutsiga, köket belamrat med disk eftersom vi inte har hunnit tömma diskmaskinen och sätta in nya tallrikar. Högar, högar överallt. Skräp på golven. Minimalt med sömn. Förra onsdagen gick tankarna på att jag skulle få astmaanfall eller börja störtblöda näsblod som inte gick att stoppa, bara så det skulle synas fysiskt hu tufft det var och att någon kunde hoppa in och hejda allt. Kostnaden för barnvakt gick i höjden.

En natt var jag uppe och gjorde pepparkaksdeg och tillverkade tio små pepparkakshus, och tänkte, att min envishet att fullfölja saker som jag har lovat är sjuklig, jag hade ju kunnat höra av mig till Disas lärare och ställa allt när det nu var som det var, men som sagt... Och de är så himla goa ungarna, klart att det var värt besväret att baka pepparkakor med dem och ge dem varsitt litet pepparkakshus att dekorera! Liksom det var att åka dit och göra smällkarameller med dem ett par dagar tidigare.

Allt som inte ha varit akut har fått gå bort, äta, körövningar, göra fakturor, kompisträff, skicka julpaket och -kort, julförberedelser...


Minnesvärda saker de senaste veckorna?

Frisörbesöket. Jag såg en bild i en tidning medan jag väntade, åh, vad fin hon var, den där kvinnan. jag ville se ut så. Kunde frisören fixa något liknande? Hon gjorde ett försök, och jag var så snygg när jag kom ut, men redan dagen därpå hade mitt hår förvandlats till en rund boll. Det är bara att inse, jag ser inte t så, jag har för tjockt hår för att få till de där snygga flikarna, men jag märker att om håret är otvättat i fyra dagar och har mycket hårvax blir det bättre.

Vid ett tillfälle satt vi och åt middag alla fyra, samtidigt, dessutom utan att ha bråttom, och det var en sådan trevlig känsla, det är ju så det ska vara!

Stormen! Det har regnat och blåst otroligt mycket! På torsdagskvällen fick jag gå ut i stormen och rädda min familj för att de skulle ta sig hem i blåsten och regnet. Jesús hade med båda barnen på lärarjulfesten medan jag jobbade, men han höll på att inte ta sig hem. Disa flög bakåt i den hårda vinden och ramlade på rumpan, och vagnen med plastskyddet ville ge sig iväg också.




Nej, nu ska jag fortsätta att jobba. Allt är bra nu. I eftermiddag tar jag julledigt. Lugn och mys är prioriterat. Det ska bli härligt!

Disas spanska skola - del 1

Nu är första terminen i Disas nya skola snart slut, och det är omöjligt att inte lägga märke till hur hon har förändrats. På ett bra sätt!


Det här inlägget handlar om varför vi ville byta skola. Det är långt, men läs gärna vidare, det är intressant (tycker jag själv :-)

Här i Spanien börjar barnen skolan när de är tre år. Det är inte obligatorisk skolgång förrän de fyller sex år, men alla barn börjar när de är tre eftersom det inte finns någon annan barnomsorg, och, tja, för att precis alla gör det. Det är väl lite som gymnasiet i Sverige, inte obligatoriskt men alla gör det.

Skolan som Disa började var en helt vanlig skola, förutom att det bara går små barn där, 3-5 år, inga klasser med äldre barn. Disa trivdes mycket bättre där än på förskolan, hon sprang till sitt klassrum första dagen och hade inget emot skolan. Hon fick snabbt en bästa kompis; M, som hon alltid pratade om. Hon trivdes med sin lärare.

Men det fanns saker som Jesús och jag såg, som vi inte gillade. En sak var de andra familjerna. Här i Aracena är folk uppdelade - de som är födda och uppvuxna i Aracena och vi som kommer utifrån. De som är födda i Aracena är minst sagt avståndstagande. Det visade sig att de flesta föräldrarna från Aracena på sin höjd hälsade på oss, men inte mer. De pratade med Disa, men hon blev aldrig hembjuden till någon kompis att leka som de andra, eller fick komma på födelsedagskalas, förutom de som hölls på ferieområdet, när hela klassen var bjuden dit. Vi lyckades inte stämma träff med någon av hennes kompisar för att de skulle leka på eftermiddagen, inte ens M som Disa tyckte så mycket om, eftersom deras föräldrar inte ville det.

Sedan var det disciplinen. Jag förstår att det behöver hållas ordning på en klass med 24 treåringar (därefter fyraåringar) och en enda lärare, det gör jag. Disa lärde sig klassens normer. Hon lärde sig att vara duktig och göra läraren nöjd - vilket innebar att sitta stilla och vara tyst. Hon började dela upp barnen i de som skötte sig och de som inte gjorde det. Det fanns flera ganska stökiga barn, och i den stora klassen var det, som det ofta blir, de som hördes, och Disa blev lite osynlig, även om hon började höras mer andra året.

De som skötte sig fick en grön prick på handen vid dagens slut, och de som inte skötte sig fick en röd prick på handen. Disa hade alltid gröna prickar som hon visade mig.

På dagarna fick barnen lära sig bokstäver, siffror, att skriva snyggt, att rita fint. Disa kom hem och ritade trianglar som i skolan, och strök över dem igen eftersom de blev "fula", som hon sa. Hon kom hem och ritade detaljrika streckgubbar, och sedan fick vi veta att det var läraren som instruerade hur personerna skulle ritas. Barnen skulle komma ihåg att rita öron, ögonfransar, fingrar, och till oss sa hon att vi behövde öva med Disa så att hon lärde sig att rita ordentliga kroppsdelar, inte bara streck till ben. Vid det tillfället var Disa 4,5 år. Solen skulle vara gul, himlen blå... Auktoritären (läraren) skulle lydas och barnen vara tysta och snälla. Typ. Så klart fanns det plats för lek också.

Nu tar jag bara upp det negativa. Disas lärare var en varm, fin person och vi tyckte om henne alla tre. Disa hade flera bra kompisar i klassen (även om hon inte träffade dem på fritiden) och trivdes.


Sedan hände de saker som gjorde att vi bestämde att Disa skulle byta skola, från den här traditionella skolan till den som Jesús jobbade i.

Jag fick nog för ett år sedan, ganska exakt. Det var dags för den årliga julsångstävlingen, då alla skolor här i bergen tävlar mot varandra med varsin skolkör. Jag ville genast anmäla Disa till den tillfälliga skolkören, hon älskar att sjunga, sjunger hela tiden, är bra på det också. Men Disa fick inte vara med i skolans kör! Anledningen? Vi hade inte anmält henne till lektionerna i katolicism, utan hade valt det alternativa ämnet istället, eftersom vi inte är troende. Och beskedet vi fick var att bara barn som hade religion (i praktiken katolicism) fick sjunga i kören!

Här gick jag i taket. Jag blev så arg att jag kunde exploderat! Det är lätt att rada upp argument mot det där förfärliga beslutet. Att man inte kan dela upp små ungar, att det inte ska bero på föräldrarnas inställning till religion, vi kunde ha varit troende protestanter, religion har inget med tävlingen att göra, det finns julsånger som inte är religiösa och så vidare och så vidare.

Det blev Jesús som gick och pratade med rektorn. Han hade själv lett skolkörerna i flera skolor, visste att det inte finns några krav på att barnen ska gå i religion för att få sjunga. Ja, jag skulle kunna skriva ett helt inlägg om detta, men kort sagt, rektorn ljög och sa att läraren som höll i kören inte ville ha andra barn än religionsbarnen, Jesús blev lika arg som jag, skrev till föräldraföreningen, kommunen  och arrangören för tävlingen samt skickade brev till övriga skolor, med rektorns vetskap, om hur man resonerade i den här skolan. Följden blev att rektorn bestämde att hennes skola aldrig mer skulle ställa upp i körtävlingen.

Det som fick Jesús att vilja ta Disa från skolan var en händelse i matsalen i slutet av vårterminen. Skolan slutar klockan två på eftermiddagen. Om föräldrarna jobbar och inte har möjlighet att hämta sina barn då, och det inte finns mor- eller farföräldrar som gör det, kan barnen stanna och äta i skolan, mot betalning. Så blev det med Disa.

Varje dag hämtades hon och några barn till i klassrummet strax innan ringsignalen, och så fick alla upphämtade barn gå på led till matsalen. Där jobbade fina Cristina, som vi anlitade som barnvakt, fina Amanda samt ett gäng trista, sura personer. Varje eftermiddag när jag hämtade Disa, som lekte med andra barn som väntade på att få gå hem, satt de sura, unga barnvaktartjejerna i ett hörn, pratade om negativa saker, var helt ointresserade av barnen, och stämningen i det hörnet var inte rolig.

Den här dagen berättade Disa att hon hade blivit bestraffad, men att straffet nu var över. Det märktes att hon var illa berörd. Det var första gången någon hade straffat henne i skolan. Det här förvånade mig mycket. Vad kunde hon ha gjort? Jo, det visade sig att hon hade suttit bredvid sin kompis Carmen i matsalen, Carmen som hon alltid lekte och skrattade tillsammans med när jag hämtade henne. Disa hade stoppat sin sked i Carmens yoghurt. På skoj, antar jag. Även om man inte ska stoppa sina bestick i andras mat såg jag inte detta som anmärkningsvärt, men det gjorde den sura barnvaktartjejen som jobbade vid Disas bord då. Disa fick stanna inne i matsalen istället för att gå ut med de andra barnen, som straff. Det här gjorde Jesús tokig! Vad har den där sura ungtjejen för rätt att komma här och straffa Disa för en bagatell?! Disa som dessutom är en av de där tysta, lugna, omtänksamma, nästan osynliga i skolan.

Där bestämdes det. Disa skulle inte återvända till matsalen, och till hösten skulle hon gå i en annan skola.

Listan - En gång 2019 som kändes...

Fjärde inlägget i Decemberlistan handlar om Disa.

2019 - Året då jag fick mitt andra barn. Jag borde naturligtvis skriva om det under det här ämnet, men... Att få barn var inte det som kändes. Kanske är det annorlunda vid en vaginal förlossning, eller efter ett kejsarsnitt där man får sitt barn efter operationen, men när Runa rullades in till oss, 26 timmar efter födseln, kände jag... Tja, nyfikenhet? Det var liksom att ligga i sjukhussängen och vänta på att de skulle komma med en bebis som skulle bli vår. Vad skulle det vara för en? Hur skulle den se ut? Låta?

Nej, det är Disa som har känts 2019. Alltid Disa. När någon har varit elak mot henne, när hon gjort något omtänksamt, när någon har varit extra snäll mot henne, när jag har varit arg på henne, när hon är glad, dansar, när hon vill vara med mig, mitt ständiga dåliga samvete över henne, allt går under huden. När vi ligger bredvid varandra på kvällen och jag läser för henne, när hon somnar och jag kan ligga och titta på henne ostört, stryka över kinderna.

Men allra starkast kändes hon under förlossningen. När jag lämnade henne ensam och sjuk hos farfar och inte skulle träffa henne på flera dagar. Det kändes att gå ut genom dörren och åka till sjukhuset då. Det kändes att höra om henne i telefon. Att prata med henne hade känts för mycket, så det gjorde jag inte.

Att efter fem dagar på sjukhuset äntligen få komma ut därifrån och träffa Disa igen, det kändes. Att se hennes konstiga blick och leende när hon kom fram till mig där jag satt i soffan hos farfar (orörlig pga smärtande operationssår), märka hennes enorma trötthet efter att ingen av dem hon bott hos hade hjälpt henne att somna i tid någon av de dagar som hon varit själv, utan flera timmar för sent. På egen hand i så många dagar.

Avståndet mellan oss veckorna efter att Runa kom var så stort. Jag kunde inte nå henne. Alla nej, jag kan inte/hinner inte, Runa måste/skriker/behöver...

Det är mycket som har känts det här året, och nästan alltid har det handlat om Disa.