Om julbitterhet, och att säga till en femåring att hon inte ska bli tjock

Jag vet inte om alla de senaste inläggen har varit negativa, eller om jag bara har känt mig negativ, men här kommer i alla fall det sista negativa inlägget i raden. Just nu är allt bra, jag är ensam hemma med tjejerna, som sover, jag ska se en dokumentär och blogga lite, jag har svenska ostbågar som kom med posten idag, stressperioden är över och mina ungar är det underbaraste som finns i hela världen.

Men här kommer julinlägget.

Min årliga julbitterhet över att behöva vara i Spanien över jul kulminerade den 23. På julafton hann jag inte vara lika bitter, och sedan rullade det på och så var julen över. Skönt. Jag hoppas att jag aldrig mer behöver "fira" jul i Spanien. Det här är det ojuligaste ställe jag vet. Och Jesús den ojuligaste person jag känner. Förutom hans pappa kanske. Helst skulle jag vilja göra som nästan alla andra utlandssvenskar här, åka "hem" till Sverige och fira jul med familjen, men det går ju inte eftersom familjen inte finns kvar.

Det är det vanliga. Om jag vill fira jul får jag skapa jul på egen hand, för ingen i omgivningen gör det. I Sverige går man runt och önskar varandra God jul, folk ler juligt, det är tända ljus, stämning i luften, doft av granbarr och julskinka, julmusik, allt som gör julen, även om man inte själv ska äta julmat eller pynta. Julen kommer ändå.

Den 24 här är en vanlig arbetsdag. Det finns lite julbelysning på stan, dekorerade skyltfönster, men inget mer. Ingen traditionell julmat. I Jesús familj finns inga traditioner, mer än att hans systers familj och vi och svärfar brukar äta middag ihop. Det som skiljer den middagen från andra middagar under året är att den här brukar börja lite senare på kvällen (den här gången var maten klar halv tolv på natten), och att tapasen innan huvudrätten är av lite lyxigare slag; räkor, caña de lomo och morcón. Annars kunde det ha varit precis vilken familjemiddag som helst.

Julafton betyder ingenting för Jesús, och jag kan inte få honom att bry sig. Han struntar fullkomligt om vi har julklappar (eller egentligen vill han inte att vi ska ha det eftersom det, enligt spansk sed, är julklappsutdelning på trettondagen), särskild mat, julstjärnor, blommor, dofter, gran, tomtar, Kalle, pepparkakor eller gröt. Om jag vill ha det försöker han inte hindra mig, men han hjälper mig inte heller. Han är helt ointresserad. Förstår ni vilket psykiskt motstånd det är? Och barnen är för små för att bry sig. Och kommer väl inte att börja bry sig om de inte får veta vad jul kan vara. Ändå envisas jag, just för att jag vill att de ska få litegrann av min kultur.

Lite har jag lyckats med, trots den stressiga perioden. Jag har satt upp en julstjärna i sovrummet, köpt två hyacinter, julklappar, en liten minigran i kruka (som vi ännu inte har hunnit klä), gjort köttbullar och ordnat jullunch med sill, lax, ägghalvor, smörgåsskinka och specialbeställd julmust, sett tre avsnitt av julkalendern i början av december (innan hetsstressen, satt på Kalle som vi sett i direktsändning, trots att programmet krockade med spanska lunchtiden... Men ingen julstämning, inget julmys. Det är ju också rätt svårt att mysa i ett hus som man går omkring och fryser i, när det bara är 14 grader i rummen.

Julklapparna delades ut direkt på morgonen. Jesús tycker att det är ofattbart grymt att låta ungarna vänta hela dagen på julklappsutdelningen, och jag har inga argument till varför det är så, så vi öppnade direkt. Disa blev så himla glad över sina! Pennor som man blåser färg ur, barnsminksaker (det bästa hon vet är att sminka sig! Jag har slängt de få produkter jag hade, så hon har målat sig med tuschpennor istället), böcker samt krämer (hon älskar krämer också), en handtvätt och en handlotion. Runa blev glad över en bankbräda, Jesús över nymalet specialkaffe och en bok om att minska plastanvändningen, och jag blev alldeles tårögd över ett litet kort som innebar ensamtid på finaste hotellet i Aracena med spa och massage. Jag planerade att ligga ostörd i sängen och läsa min nya bok utan avbrott, se på film eller någon tv-serie på datorn, undrade hur jag både skulle utnyttja tiden till sådana roligheter samt en hel natts ostörd sömn samtidigt, och oroade mig för hur Runa skulle klara sig en hel natt utan mig, ända tills missförståndet uppdagades på juldagen. Det var spa utan övernattning på hotellet. Vilket var väldigt bra det också.


Tidigare har det funnits en tradition om lunch på juldagen med släkten, men inte längre. En familj har dragit sig ur och firar själva. I år drog sig Jesús pappa också ur. Någon timme innan maten bestämde han sig för att äta ute med en vän istället, och kvar var vi, som helst hade åkt hem men inte gjort det för hans skull, samt den andra familjen, och så åt vi lunch hemma hos svärfar som inte var där.

Ofta blir syskonen oense om något under de här sammankomsterna under julen, men i år var det jag som sabbade stämningen. Men jag är tacksam över att jag för en enda gångs skull reagerade i tid och inte en timme försent som vanligt. Det var när en släkting försökte övertala min femåriga Disa att äta fisksoppa, med orden "Fisk är bra för hjärnan, och man blir inte tjock av den!" Då fick jag spel. Ska barn börja tänka på om de blir tjocka av vad de äter?! Här hade jag kunnat ägna resten av lunchen med att säga vad jag tycker om att ungar får kroppskomplex och vad det kan ställa till i självkänslan och med ätstörningar, men Disa och hennes kusin lyssnade, så jag nöjde mig med att förklara "I vår familj pratar vi inte om att bli tjock eller smal, dieter och sådant." Förhoppningen var att släktingen skulle fatta själv, vilket jag inte tro att hen gjorde.

Apropå den händelsen var det en annan släkting, vid ett annat tillfälle, som inte gav frukost till dottern innan hon gick till skolan. Hon gick och la sig så sent att hon var trött på morgonen och fick sova lite längre istället för att äta frukost. Dessutom hade den tioåriga flickan lagt på sig lite i vikt, så det var bäst att hon inte åt frukost, tyckte föräldrarna. Där reagerade jag INTE, för det var så förfärligt det jag hörde att det tog ett par timmar innan jag faktiskt fattade att jag hade hört rätt.

Jaja, det var den julen det. Skönt att den är över. Nyår och trettondagen är jag gärna här, det brukar vara roliga dagar.

Jag skickade meddelanden till en kompis, som berättade att hennes jul inte var vidare rolig den heller, och det var väldigt upplyftande att höra. Om någon annan har mindre roliga julhändelser att berätta om, gör det gärna!