lördag 28 december 2019

Om julbitterhet, och att säga till en femåring att hon inte ska bli tjock

Jag vet inte om alla de senaste inläggen har varit negativa, eller om jag bara har känt mig negativ, men här kommer i alla fall det sista negativa inlägget i raden. Just nu är allt bra, jag är ensam hemma med tjejerna, som sover, jag ska se en dokumentär och blogga lite, jag har svenska ostbågar som kom med posten idag, stressperioden är över och mina ungar är det underbaraste som finns i hela världen.

Men här kommer julinlägget.

Min årliga julbitterhet över att behöva vara i Spanien över jul kulminerade den 23. På julafton hann jag inte vara lika bitter, och sedan rullade det på och så var julen över. Skönt. Jag hoppas att jag aldrig mer behöver "fira" jul i Spanien. Det här är det ojuligaste ställe jag vet. Och Jesús den ojuligaste person jag känner. Förutom hans pappa kanske. Helst skulle jag vilja göra som nästan alla andra utlandssvenskar här, åka "hem" till Sverige och fira jul med familjen, men det går ju inte eftersom familjen inte finns kvar.

Det är det vanliga. Om jag vill fira jul får jag skapa jul på egen hand, för ingen i omgivningen gör det. I Sverige går man runt och önskar varandra God jul, folk ler juligt, det är tända ljus, stämning i luften, doft av granbarr och julskinka, julmusik, allt som gör julen, även om man inte själv ska äta julmat eller pynta. Julen kommer ändå.

Den 24 här är en vanlig arbetsdag. Det finns lite julbelysning på stan, dekorerade skyltfönster, men inget mer. Ingen traditionell julmat. I Jesús familj finns inga traditioner, mer än att hans systers familj och vi och svärfar brukar äta middag ihop. Det som skiljer den middagen från andra middagar under året är att den här brukar börja lite senare på kvällen (den här gången var maten klar halv tolv på natten), och att tapasen innan huvudrätten är av lite lyxigare slag; räkor, caña de lomo och morcón. Annars kunde det ha varit precis vilken familjemiddag som helst.

Julafton betyder ingenting för Jesús, och jag kan inte få honom att bry sig. Han struntar fullkomligt om vi har julklappar (eller egentligen vill han inte att vi ska ha det eftersom det, enligt spansk sed, är julklappsutdelning på trettondagen), särskild mat, julstjärnor, blommor, dofter, gran, tomtar, Kalle, pepparkakor eller gröt. Om jag vill ha det försöker han inte hindra mig, men han hjälper mig inte heller. Han är helt ointresserad. Förstår ni vilket psykiskt motstånd det är? Och barnen är för små för att bry sig. Och kommer väl inte att börja bry sig om de inte får veta vad jul kan vara. Ändå envisas jag, just för att jag vill att de ska få litegrann av min kultur.

Lite har jag lyckats med, trots den stressiga perioden. Jag har satt upp en julstjärna i sovrummet, köpt två hyacinter, julklappar, en liten minigran i kruka (som vi ännu inte har hunnit klä), gjort köttbullar och ordnat jullunch med sill, lax, ägghalvor, smörgåsskinka och specialbeställd julmust, sett tre avsnitt av julkalendern i början av december (innan hetsstressen, satt på Kalle som vi sett i direktsändning, trots att programmet krockade med spanska lunchtiden... Men ingen julstämning, inget julmys. Det är ju också rätt svårt att mysa i ett hus som man går omkring och fryser i, när det bara är 14 grader i rummen.

Julklapparna delades ut direkt på morgonen. Jesús tycker att det är ofattbart grymt att låta ungarna vänta hela dagen på julklappsutdelningen, och jag har inga argument till varför det är så, så vi öppnade direkt. Disa blev så himla glad över sina! Pennor som man blåser färg ur, barnsminksaker (det bästa hon vet är att sminka sig! Jag har slängt de få produkter jag hade, så hon har målat sig med tuschpennor istället), böcker samt krämer (hon älskar krämer också), en handtvätt och en handlotion. Runa blev glad över en bankbräda, Jesús över nymalet specialkaffe och en bok om att minska plastanvändningen, och jag blev alldeles tårögd över ett litet kort som innebar ensamtid på finaste hotellet i Aracena med spa och massage. Jag planerade att ligga ostörd i sängen och läsa min nya bok utan avbrott, se på film eller någon tv-serie på datorn, undrade hur jag både skulle utnyttja tiden till sådana roligheter samt en hel natts ostörd sömn samtidigt, och oroade mig för hur Runa skulle klara sig en hel natt utan mig, ända tills missförståndet uppdagades på juldagen. Det var spa utan övernattning på hotellet. Vilket var väldigt bra det också.


Tidigare har det funnits en tradition om lunch på juldagen med släkten, men inte längre. En familj har dragit sig ur och firar själva. I år drog sig Jesús pappa också ur. Någon timme innan maten bestämde han sig för att äta ute med en vän istället, och kvar var vi, som helst hade åkt hem men inte gjort det för hans skull, samt den andra familjen, och så åt vi lunch hemma hos svärfar som inte var där.

Ofta blir syskonen oense om något under de här sammankomsterna under julen, men i år var det jag som sabbade stämningen. Men jag är tacksam över att jag för en enda gångs skull reagerade i tid och inte en timme försent som vanligt. Det var när en släkting försökte övertala min femåriga Disa att äta fisksoppa, med orden "Fisk är bra för hjärnan, och man blir inte tjock av den!" Då fick jag spel. Ska barn börja tänka på om de blir tjocka av vad de äter?! Här hade jag kunnat ägna resten av lunchen med att säga vad jag tycker om att ungar får kroppskomplex och vad det kan ställa till i självkänslan och med ätstörningar, men Disa och hennes kusin lyssnade, så jag nöjde mig med att förklara "I vår familj pratar vi inte om att bli tjock eller smal, dieter och sådant." Förhoppningen var att släktingen skulle fatta själv, vilket jag inte tro att hen gjorde.

Apropå den händelsen var det en annan släkting, vid ett annat tillfälle, som inte gav frukost till dottern innan hon gick till skolan. Hon gick och la sig så sent att hon var trött på morgonen och fick sova lite längre istället för att äta frukost. Dessutom hade den tioåriga flickan lagt på sig lite i vikt, så det var bäst att hon inte åt frukost, tyckte föräldrarna. Där reagerade jag INTE, för det var så förfärligt det jag hörde att det tog ett par timmar innan jag faktiskt fattade att jag hade hört rätt.

Jaja, det var den julen det. Skönt att den är över. Nyår och trettondagen är jag gärna här, det brukar vara roliga dagar.

Jag skickade meddelanden till en kompis, som berättade att hennes jul inte var vidare rolig den heller, och det var väldigt upplyftande att höra. Om någon annan har mindre roliga julhändelser att berätta om, gör det gärna!

13 kommentarer:

  1. Då kan jag glädja dig med att den franska julen inte är särskilt "julig" (enligt svensk lag om Jul firande) heller. Jag smyger in lite svenska traditioner här och där och jag har en bundsförvant i det franska hemmalaget, min svärmor! Det blir lite glögg här, lucia där, pepparkakor och julmusik.
    I år var julen lite annorlunda eftersom min svägerska inte kunde komma till Paris för att hon har ett nytt jobb (som i sig är jätteroligt) och det gjorde naturligtvis mina svärföräldrar ledsna så det överskuggade glädjen i år.
    Jag saknar min barndomsjular, då jag är säker att vi hade snö jämt (det är inte sant), jullunch hemma hos mormor och morfar, julklappsutdelning utan att tänka på klimatet och vad man köper för saker, Kalle, Karl Bertil Jonsson och midnattsmässa på TV... Saker och ting förändras, jag försöker att hänga med och göra det så juligt som möjligt för min egen skull, men jag blir allt lite sentimental runt jul. De som gått bort och de som finns kvar som jag inte kan träffa saknas mig. Min man är inte heller särskilt julig av sig men när det är god mat och något att dricka till är han alltid med på noterna, som en sann fransk livsnjutare!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det låter som om du har haft tur med din svärmor! Hon verkar tycka om julen?

      Det kanske hör till att man blir lite sentimental, julen blir ju aldrig mer vad den har varit.

      Radera
  2. Alla utlandssvenskar åker inte hem. Jag ska berätta varför så kanske det känns bättre. Annars får du gärna vara bitter. Det har jag också varit. Jag skyller alltid på Sömnbrist och stress.
    Att flyga kring jul är en pärs. Förutom om man flyger på juldagen. Flygplatsen överfull. Bland julklappar och dunjackor får man inte plats att resa med handbagage... Bara att ta sig till flygplatsen är svårt. Och biljetter är jättedyra. Sedan kommer man fram till Sverige. Det är beckmörkt. Iskallt. Snöstorm eller jättehalt. SJ kan man inte lita på, tåget stannar halvvägs, din plats är dubbelbokad pga elfel, men hyrbil i snöstorm är inte smidigare...
    Sedan måste du kämpa med extra resväskor för att rymma julklappar. Vi åker hem efter jullovet över en helg. För varje gång vi försökte ta oss hem till jul blev det kaos på vägen. Och så smittas man av svensk magsjuka eller influensa... Men det är lätt för mig att säga när jag kan välja. Jag förstår verkligen din sorg. Min pappa hamnade på hjärtintensiven på juldagen. Det kändes ju inte bra att jag inte var hemma samtidigt som det ju inte blev så mycket julstämning hemma heller. Han mår bra nu. Min franska svärmor vägrar julgran och all fransk julmat... Vi äter sorbet och jordgubbar?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, sorbet och jordgubbar :-)

      Men så tungt att din pappa blev sjuk! Och att du var långt borta.

      Jag måste ju le lite åt din beskrivning av hur det är att åka till Sverige mitt i julhetsen och iskalla, mörka vintern... Men som du säger, det är annorlunda när man kan välja, jag hade gärna tagit alltihop :-)

      Radera
  3. Haha! Jobbigt det där. Vi hade väl en del julstämning men det var mycket som inte gick som tänkt också. Delvis var S. sjuk hela veckan innan jul - riktigt dålig så att han sov sig igenom dagarna. Allt vi hade tänkt att göra och de flesta av de jultraditioner vi har (i hans familj gör de alltid "sugarcookies" med strössel och glasyr t.ex.) fick vi strunta i. Sen på julafton när han äntligen blivit bättre rök vi ihop på morgonen i ett sjujävla gräl. Det handlade väl mest om hans frustration över att ha blivit liggande och inte kunnat göra något och min - å andra sidan - över att emellan att ta hand om honom, hunden och svärmor samt jobbet - så hade jag noll tid att varva ner. På juldagen skulle vi ätit middag med vänner men de fick maginfluensa dan innan så det ställdes också in och vi åt smörgåsar och soppa hemma. Och dessutom har min astma - som vanligtvis håller sig ganska lugn varit väldigt irriterad hela julen. Så så ungefär...Nu flyttpackar jag och känner mig bitter för att "alla andra" får ha de där lugna rofyllda juldagarna när de kan läsa böcker och ta små promenader. Själv kör jag fullt ös medvetslös för huset måste vara tömt tills 8 januari och vi har knappt ens börjat. Flyttar för den miljonte gången känns det som. Så trött på det!
    Hoppas det känns lite bättre nu! :) En jädra fason att tala om för barn att de måste tänka på vikten f.ö.!!! Speciellt någon annans barn men överhuvudtaget.
    Kram och hoppas det kommer lugnare och mysigare helger och firanden - för oss bägge! - och att du njuter av din spa-dag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh! Tack för den kommentaren! Vilken tuff tid för dig! Jag vill ju inte att någon annan ska ha en jobbig jul, men vad fint det är att inte vara ensam om det!

      Kommande storhelger kommer att bli lugna, glada och roliga för oss båda!

      Hoppas allt blev klart i tid med flytten och att allt kommer att bli toppen i det nya boendet! Var är det någonstans?

      Radera
  4. Inte alltid lätt det där med jul och olika traditioner och fraktioner inom familjen.
    Visst kan man längta efter en traditionell svenska jul när man inte är där.
    Hoppas i alla fall att du får ett gott nytt år!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så är det.

      Nyår blev fint! God fortsättning, Lena!

      Radera
  5. Min man är spansk, från Madrid och vi firar varannan jul där med hans familj och måste säga att mina julerfarenheter inte alls stammer överens med dina.

    Kan det vara så att man i södra spanien är mycket mer konservativ med de gamla traditionerna?

    Hem till mina svärföräldrar kommer tomten på julaftonen (på kvällen – efter middagen) och vi har det hur juligt och mysigt som helst. På dagen på julaftonen åker vi in till plaza mayor i Madrid och går på julmkarknad, äter churros och dricker varm choklad. De som jobbar (min mans syskon till exempel) kommer så fort de kan. Vi åker alla hem och fixar I ordning middagen tillsammans, dukar fint och ställer fram en massa gott, lyssnar på (spansk) julmusik. Vi äter gott, mycket och länge (varje år samma sak) och efter middagen kommer som sagt tomten (inte fysiskt men han lämar en säck bakom dörren). Vi spelar en amssa sällskapsspel och dricker någon god drink och barnen leker med sina leksaker.
    Dessa traditioner har funnits I min mans familj sen långt innan jag funnits med I bilden och vet också att de flesta av våra spanska vänner och andra i den spanska släkten som firar på liknande sätt. Traditionen med tomten togs I bruk då min mans bror fick barn för 10 år sen, innan det fick de paket bara på trettondagen.

    Det som jag uppskattar med den spanska julen är att det är inte en så big deal och det blir ingen julstress, inga måsten, barnen får några klappar var alla är nöjda. Tycker julen ibland kan gå lite över styr hemma :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad trevligt det låter! Tänk om julen firades så i min spanska familj! Jag vet inte, kanske är julfirandet annorlunda i södra Spanien? Som så mycket annat. Det var i vilket fall roligt att läsa din kommentar!

      Radera
  6. Klapp på axeln till dig som sa ifrån till er släkting. Tycker att man överlag borde säga ifrån mer och inte oroa sig så mycket över att förstöra stämningen.

    Jag har firat en jul med A:s familj i Spanien. Och inför den julen förstörde jag stämningen som krävde att fira jul med vår nyadopterade hund. Hundar var nämligen inte välkomna i mina svärföräldrars hus och jag vägrade låta honom sitta själv i en kall och tom källare. Till slut fick Morris vara med, bara inte under middagen med släkten, en helt ok kompromiss där och då. Så glad att jag stod på mig.

    Annars känner jag precis som du att julkänslan aldrig riktigt infinner sig i Spanien. Och jag tycker att det är supertråkigt att A:s familj ska hetsa sig igenom presentöppningen på morgonen, och att man inte kan vänta tills alla är med. De har sina traditioner när det gäller julmat och så, men pyntet är begränsat till julgran och "belén".

    Förutom julmaten, tycker jag att allt med julen är bättre i Sverige.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kommer att tänka på när en släktings nya hund fick vara med under julfirandet. Den skällde i ett, nafsade, anföll bordet för att ta julmat och det var hela tiden ett försvarande av maten och oss själva under juldagarna ända tills en annan släkting fick nog och sabbade stämningen genom att säga ifrån att hunden måste stanna hemma. Jag är säker på att din hund var lugnare!

      Du har varit med om julfirande här, du förstår vad jag menar :-)

      Radera

ny gadget

ny gadget