#Fånga februari: Sällskapssjuk

Är det något jag inte är, så är det sällskapssjuk. Med kombinationen introvert och ansiktsblind är det jobbigt att träffa folk. Jag längtar enormt mycket till vårt hus, där jag kan stänga dörren mot omvärlden, stänga in mig i ett hemtrevligt hus fullt med böcker och gå ut i en härlig trädgård med fruktträd och hängmatta. En gång i veckan åker jag och storhandlar, men i Cortegana, där jag inte riskerar att stöta på någon som jag känner, som i Aracena, där det allt som oftast dyker upp personer som jag borde känna igen och hälsa på; bekanta, tidigare klassföräldrar, körmedlemmar...

Jag träffar gärna vänner som jag tycker om, allra helst hemma, men ute går också bra, om det är en och en, eller kanske två. Om det är en grupp med personer går jag in i tystnad. Att befinna sig i ett sammanhang där det finns många bekanta är enbart plågsamt.

Alla de här barnkalasen i Disas gamla skola, det var hemskt! Jag gick med Disa för hennes skull, men ville bara slippa. Jag passar inte för kalas. Jag passar inte för några gruppträffar alls, inga luncher med Jesús kollegor, inte för mammagruppen, inte för någon sammankomst där man kan behöva prata med folk. Inte små festivaler här i bergen där det kommer att finnas bekanta, inte släktkalas.

Att ha prosopagnosi, ansiktsblindhet, (tack Emil Jensen för att du satte ord på det här) är helt hopplöst när man bor på en sådan här liten ort och stöter på folk man känner (tydligen) varje gång man går ut, och ännu värre på olika sammankomster där man bör känna ett helt gäng med personer, men där man inte känner igen dem. Det är så jobbigt. Jag känner inte igen någon som är tagen ur dess sammanhang; kassörskorna i mataffären som jag ser var och varannan dag, ägaren till huset vi hyr, vår husläkare,  klassföräldrar, Jesús kompisar och kollegor som jag tydligen träffat många gånger...

Jesús tycker att det här är lustigt och testar mig ibland. Som på trettondagen för två år sedan då vi åt middag på restaurangen på vår gata, den mysiga med öppen spis. (Här är det tradition att gå ut och äta efter att man har sett Reyes Magos-paraderna i byarna.) Jesús undrade om jag hade känt igen någon där på restaurangen, och nej, det hade jag förstås inte, förutom att jag tyckte att det var något bekant över servitören. Vad Jesús skrattade åt det! Tydligen var det samma servitör som jobbat där sedan vi flyttade hit för snart tre år sedan (ofta jobbar denne servitör ensam dessutom), som brukar hälsa varje gång vi går förbi (flera gånger i veckan), och tydligen var i nästan alla gäster på restaurangen våra grannar.

Eller när jag var på nycirkusföreställning, gjord av Jesús stora elever (de har ägnat alla gymnastiklektioner under läsåret att förbereda den). Så fort vi kom fram till ingången möttes vi av en clown, och jag bara visste att det var någon jag borde känna igen. Vem var det? Rektorn på Jesús skola? Gymnastikläraren? Någon annan? Fruktansvärt obekvämt. Clownen tog min hand i det varmaste, vänligaste tänkbara grepp och ledde in mig och Disa i teatersalongen, där belgiske barnmorskans fru satte sig bredvid mig, och efter fem minuters pratande förstod att jag att det var hennes man som jag inte hade känt igen under clownkostymen. Barnmorskan som var med när Disa föddes, som hjälpte mig när vi hade fått Runa. Jag är glad att jag kände igen henne i alla fall, däremot kände jag inte igen någon annan av dem som kom fram och pratade med mig, vilka möjligtvis var Jesús kollegor.

Att inte fatta vem jag pratade med på Mercadona var jobbigt, ännu jobbigare när hon förstod att jag inte kände igen henne och förklarade att hon är vår hyresvärd. Och så var det den där gången efter skolfesten på Disas gamla skola. Vi gick till en bar strax intill efter den trista skolfesten, och mötte en svartklädd kvinna i dörren, en som log stort och hälsade på Runa. Jag kände igen henne som Disas klasskompis Danielas mamma, som senast jag såg henne var höggravid. Jag tog chansen att låtsas vara social och trevlig och undrade hur hon mådde, och hur det hade gått. Jag var lite vag i talet eftersom jag vet att jag tar fel på folk ibland. Kvinnan såg lite förvånat på mig, svarade bra, och gick sedan snabbt iväg. När vi sedan fått ett bord såg jag Danielas mamma ett par meter bort. Hon var inte svartklädd utan hade en senapsgul klänning på sig. Och en barnvagn bredvid. Den svartklädda kvinnan var tydligen en pedagog från Disas förskola, som efter två år fortfarande känner igen både Disa och oss. Berättade Jesús, som inte kunde sluta skratta.

Med allt detta sagt... Sällskapssjuk är jag aldrig, men jag skulle gärna träffa mina vänner, framför allt nu under pandemin. Träffas på riktigt, inte genom en dataskärm. De är fina. Så länge de inte är för många på en gång, för då kan jag inte prata med dem.

Är ni som läser sällskapssjuka, eller som jag?

En sådan här liten alternativ marknad är visserligen mysig och roligt, men fruktansvärt jobbigt att hela tiden se bekanta ansikten bland besökarna...

#Fånga februari: Guld

 "Du är värd din vikt i guld" brukar man säga, men inte min kompis Åsa, hon säger istället "Du är värd din vikt i helium-3". Helium-3, tänker ni nu, vad torrt och oromantiskt, vill man jämföras med en gas? I så fall känner ni inte till att helium-3 är världens dyraste grundämne! Det är en ädelgas som produceras av solen, men hindras från att nå jorden på grund av atmosfären. På jorden har vi istället helium-4 (dess atom har två neutroner istället för endast en, som helium-3 har). På månen, däremot, där finns det massor av helium-3 i bland annat mångruset. Om man hettar upp gruset till 600 grader kan ämnet utvinnas. Om vi hämtar hem 75 ton helium-3 från månen skulle vi kunna utvinna så mycket energi ur ämnet att det räcker till att försörja hela jorden med energi i ett helt år.

Mycket lokal helgdag

 Idag är Jesús ledig och Runa hemma från förskolan, eftersom det är San Blas, en mycket lokal helgdag som bara gäller här i Aracena. Disa, som går i skolan ett par mil härifrån, är i skolan som vanligt.

San Blas är Aracenas skyddshelgon och många här har fått namn efter honom. San Blas är beskyddare mot halssjukdomar, eftersom ett av de under han utförde var att få ut ett fiskben som hade fastnat i en barnhals. Läkare och biskop i Turkiet var han, och nu har vi alltså honom att tacka för en ledig dag i Aracena.

#Fånga februari: Uppåt väggarna

 Det är alldeles uppåt väggarna vilka tråkiga väggar spanjorerna har i sina hem! Glöm allt vad tapeter och målarfärg heter, här råder inga trender, allt är vitt! Vittvittvitt! Vitt utanpå husen, vitt inuti dem. Inget ont om vita väggar förresten, men här sker inget aktivt val av vita väggar. Väggarna ska helt enkelt vara vita.

Jag vill ha färg omkring mig och snart, snart får jag sätta färg på väggarna i vårt nya hem! Jag drömmer om mjuka, lugna färger att vila ögonen på... Men var får man tag på väggfärg när ingen här målar väggarna? Säljs väggfärg ens?

I järnaffären har jag sett hinkar med målarfärg, även på byggvaruhus brukar det finnas färger att köpa, men om man vill gå till en färgaffär då, som blandar färg? Där man själv kan välja nyans? Färgkartor och färgprover? Någon färgaffär finns förstås inte i Aracena, men i Huelva och i Sevilla finns det. Nu får jag inte åka till någon av de städerna, här råder perimeterkarantän, men jag söker på nätet, hittar färgaffärernas urusla hemsidor och drömmer om väggfärger på nätterna.

#Fångafebruari: Toppen

Toppen. Toppen?  Här kommer jag att tänka på den gången då vi fortfarande bodde i Sevilla men gärna åkte hit till bergen på helgerna för att gå någon vandringsled. Det var inte meningen att gå upp för Cerro de San Cristóbal, men vi gick fel, som man så ofta gör på vandringslederna här, och upp till bergstoppen kom vi! Det var tungt!

Snart bor vi nära det där berget, när vi flyttar till Aguafría, och då tänker jag undersöka det närmare!

Här är det gamla inlägget om vår vandring upp till toppen.

#Fångafebruari: Ny kula

Clara Lidström har en blogglista för februari. Den ser kul ut! Jag tänkte att jag testar och ser hur länge det går. Någon mer som hänger på? Här kommer första inlägget i alla fall. (Jag kan lova minst två inlägg på februarilistan, för jag har redan skrivit morgondagens.)

Vi var i Gorettis butik för att kika efter present till kusin Elisa, när Disa såg magnetkulorna. Tre stycken var de, och hon ville så gärna ha dem. Magneter är roligt, jag förstod henne. Jag vet inte vad man ska ha tre magnetkulor till, och jag funderade på om jag skulle köpa dem till henne, när jag plötsligt hörde ett obehagligt ljud borta vid fönstret. Det var Disa som hade tappat de tre tunga kulorna i stengolvet. Båda kröp vi omkring och letade efter dem, de hade rullat iväg åt olika håll, och två hittade vi men den tredje var försvunnen. Jag köpte de två kulorna och Goretti lovade att säga till om hon hittade den sista när hon städade.

Disa har haft med kulorna till så många ställen, men bara tappat bort en hos Uma, och den kom tillrätta efter några dagar.

Nu är det Runas favoritleksak. Hon älskar att bära omkring på magnetkulorna och sätta fast dem på kylskåpet, diskmaskinen och ytterdörren. En har rullat bort, men den sista ligger nu i bokhyllan.

Händelselös, skön helg och stark irritation

 

Det blev en sådan behaglig helg. Ingenting särskilt alls hände. Disa lekte med granntjejer, flyttpackandet påbörjades, jag blev irriterad på det spanska skolsystemet (igen) och jag befann mig hela tiden i det nya huset, i tanken.

Efter lördagsfrukosten drog jag med en motvillig Disa till mataffären. Vi skulle be om kartonger vid brödavdelningen, men vi kom försent, de var redan slängda. Tur att jag redan hade samlat på mig ett tiotal dagarna innan. Vi handlade sushi, lördagsgott, grönsaker och lite annat och sedan åkte vi på hemlig utfärd till vår utsiktsplats. Dit åkte vi flera gånger i september när Disa var i karantän för att en elev i klassen hade blivit smittad av viruset. Vi hade lite picknick, delade på en dricka och lekte att vi var där och tältade.

På väg hem från hemliga utflykten såg vi att någon hade lämnat flera små trampcyklar vid en sopcontainer bredvid tjurfäktningsarenan. Man gör så här, när man vill göra sig av med något som fungerar ställer man det synligt vid sopcontainrarna ifall någon vill plocka med sig sakerna. Vi tog med en blå trampcykel i plast till Runa, och hon älskade den.

Det var tur på kompisfronten, jag gick med Disa och ringde på hos grannen mittemot, och barnen lekte och jag fick en rundvandring i deras hus. Blev inspirerad av den öppna garderoben, vårt garderobsutrymme är också öppet, behövs bara hyllor där.

Jesús gjorde zambisk mat, och jag hade kvalitetstid med Runa, och efter maten lekte Disa med granntjejen igen. Jesús och jag städade, för det skulle komma en person och kika på huset för att eventuellt hyra det när vi flyttar. Det var den nya skolläkaren som sökte bostad, en äldre kvinna i, tja, 55-60-årsåldern kanske. Hon hade just fått sin fasta tjänst. Olyckligtvis blev det i Aracena. Själv är hon hemmahörande i Granada, fyra timmar härifrån, där hon fram tills nu har bott med sin make och barnen. Det får alltså skiljas åt. Hon ska bo i Aracena under veckorna och komma hem till familjen på helgerna. Det spanska skolsystemet är så uselt för lärarna att det inte finns ord för det. Hon gillade i alla fall huset, så förhoppningsvis kommer en ny hyresgäst redan 1 mars.

När Disa kom hem åt vi sushi och spelade spel, åt chokladsnäckor och snacks. Jag vann stort på barnmonopolet, andra omgången. Brasan brann, och när Disa somnat till en bok om spindlar stannade jag kvar bredvid henne i den varma sängen och såg Carina Bergfeldt på bärbara datorn, och det var en perfekt avslutning på den lördagen!

Hur har er helg varit?

En sexårings frustration över corona-reglerna

Vi har samma konversation i bilen hem varenda dag. Precis varenda eftermiddag när jag hämtar Disa från skolan. Hon vill leka på eftermiddagen. Jag säger att det inte går och förklarar varför. Hon ifrågasätter, jag förklarar än en gång varför. Hon försöker hitta varje kryphål i mina förklaringar och jag är övertydlig.

- Det är de nya corona-reglerna. Du kan inte stanna i Fuenteheridos och leka med Uma för jag får inte hämta dig på eftermiddagen. Vi får inte köra ut från Aracena alls, bara när jag lämnar och hämtar dig i skolan. Om jag åker och hämtar dig klockan sex i Fuenteheridos och polisen stoppar mig, kan jag inte säga att jag hämtar dig i skolan, för polisen vet att skolan slutar klockan två. Och då måste jag betala en massa pengar i böter.

- Uma får gärna följa med oss hem, men det går bara en dag då hennes pappa måste åka och handla i Aracena (finns inga stora mataffärer i Fuenteheridos så invånarna där har tillåtelse att åka till Aracena och handla mat) för då kan han hämta Uma samtidigt. Om polisen stoppar honom då kan han visa matkassen och säga att han har varit och handlat.

Inte lätt att vara sex år detta corona-år! Disas bästa kompis Uma flyttade nyligen tillbaka till grannbyn. Någon vecka efter det stängdes Aracena, man får varken köra in eller ut ur staden utan giltigt skäl eftersom smittfrekvensen överstiger 500 smittade per 100 000 invånare. Ja, häromdagen hade siffran stigit till över 1 000, så nu har restauranger och butiker tvingats bomma igen. Disa vill inget hellre än att leka, och hon planerar hela tiden vad hon och Uma ska göra när Uma kan komma; baka chokladbollar, bygga koja, se det roliga programmet med katterna tillsammans, och hon sparar sista paketet favoritnudlar att dela med sin kompis (vi kan inte åka till Sevilla och köpa mer nudlar, Sevilla är stängt för oss), hon planerar och drömmer, för det enda Disa gör när hon kommer hem från skolan är att se barnprogram och spela spel med sin pappa.

Här i Aracena är ju problemet att de infödda Aracena-familjerna inte umgås med folk som inte är födda här, och deras barn leker inte med barn som inte tillhör infödda familjer. Inflyttade då? Ja, inflyttade som får nära vänner bland andra inflyttade ses, och då leker deras barn med varandra. Det finns ingen fri lek. Barn här går inte och ringer på dörren hos kompisar om inte deras föräldrar är nära vänner. Så där hamnar vi utanför, eftersom den enda Aracena-vännen med barn i Disas ålder bara går att träffa varannan helg. Hoppas att det blir bättre för Disa när vi flyttar. Jag tror det, det är så få barn i byn att jag tror att alla leker med varandra. Dessutom kan hon vara ute i trädgården, leka vid bäcken, mata åsnan bredvid, ja, det finns så mycket att göra! En månad kvar nu innan flytten!

Meddelande till läraren i corona-tider

 "Hej Lole! Disa åker med Alex idag. Förresten, vi behöver ett nytt intyg ifall vi blir stoppade av polisen. Imorgon stänger de ner Aracena också."

Tack och lov är skolan ett giltigt skäl att åka ut från eller in i nedstängda samhällen, men man måste räkna med att bli stoppad i en poliskontroll...

Med filtar och mössor i klassrummen

 - Men vad är problemet med att de har filt?!

Det var inte meningen att tjuvlyssna på Jesús lärarmöte, de har det online, men han pratar så himla högt, tror jämt att han inte hörs via Zoom, eller vad de nu använder för program.

Jag fattade direkt vad det handlade om. I början av vintern kom Jesús hem upprörd från skolan som han jobbar på. En kollega hade förbjudit ett par elever att ta med filt till klassrummet. Jesús sa till eleverna att i  hans klass fick de gärna ta med filtar allihop.

Filt, tänker ni, vad har de filtarna till? Jo, på grund av covid-situationen vädras klassrummen ständigt. Till och med när temperaturen är nära nollan på morgonen ska fönstren och dörrarna stå öppna för att ventilera klassrummen. Ungarna blir iskalla. de sitter ju stilla mellan klockan nio och klockan två, med endast en halvtimmes rast vid tolv då de äter medhavd matsäck. De började behålla ytterkläderna på, ta på vantar, mössor, halsdukar, och någon fick idén att ta med en tjock filt för att hålla sig varm, och fler följde efter.

Jag trodde att det var okej nu, men skolan har tydligen förbjudit mössa, halsduk, filt och dylikt i klassrummen. Det irriterar Jesús våldsamt, eftersom han inte ser något skäl till att barnen inte ska få försöka hålla värmen på lektionerna.

Han krockar ganska mycket med den här skolan. Han kommer ofta hem och är irriterad över hur otrevliga de yngre lärarna är mot barnen, att de tar till så mycket straff, och jag minns hur upprörd han var när hans elever inte fick dricka av sitt medhavda vatten på en kollegas lektioner, eftersom denne inte ville att barnen skulle bli kissnödiga och behöva gå ut på toaletten...

Vad vårt tomtande ledde till...

 Sista dagen innan jullovet bestämde vi oss för att tomta för Disas lärare. Jag bakade spröda drömmar och la i en pappåse och så övade vi in Disas favoritjulsång Låt det brinna (Ljuset i advent) med Jesús kompande på munspel.

Iskallt var det när vi parkerade utanför skolan. Varken Jesús eller jag hade varit hemma hos Lole tidigare så Disa fick visa vägen. Byn var fullkomligt öde så ingen såg oss utklädda till tomtar. Runa hade en pepparkaksmössa på huvudet, och Jesús tomteluva var så liten att den satt ovanpå huvudet istället. Vi viskade när vi kom fram till huset och knackade på dörren. Jesús stod beredd med munspelet och vi tittade spänt på varandra, beredda att brista ut i sång... men ingen öppnade! Inte ens Juanito skällde där inifrån. Lole var inte hemma!

Jesús ringde och frågade var hon befann sig, (och jag kom att tänka på Cristinas överraskningsfest när födelsedagsbarnet var borta). Lole hade varit och köpt bakverk inne i Aracena och parkerade just vid skolan, hurså? Snabbt sprang vi ner till torget, som vi visste att Lole och hennes systerdotter skulle passera, torget med Castaños originella juldekorationer, allt var stickat och virkat, till och med granen var gjord av gröna, virkade lapptäckesrutor.

- Nej men är ni här, sa Lole och började prata samtidigt som jag försökte få Jesús att inte svara utan sätta igång och spela istället. Han spelade i en så hög tonart att jag bara kunde hänga med i första strofen och tomtandet gick så där, men sedan gick vi med hem till Lole som hyr ett otroligt hus! I centrum står en stor öppen spis som är öppen åt båda håll, två rum värms samtidigt. Det är små oväntade trappsteg upp och ner till olika rum, och alla rum befinner sig på olika nivåer, och ute finns en urmysig liten trädgård. Det var så mysigt och vi blev kvar i en och en halv timme tills Runa höll på att säcka ihop av trötthet, klockan var ändå halv tio på kvällen.

Hur det nu var så bestämdes det där och då att Disa skulle få komma tillbaka efter jullovet och sova över hos Lole och systerdottern! Disa blev så glad åt detta att hon vägrade somna i bilen hem, bara för att kunna sätta igång med packningen med en gång. Det är svårt att förklara för en sexåring hur långt ett jullov är. Och hon har packat flera gånger de här veckorna. Igår var sista gången som hon packade för äntligen var dagen inne!

I ryggsäcken låg glansiga metallpapper att pyssla med, två spel, tre böcker, en miniräknare och en tärning, tandborste, kattöron och hårspännen. Kläderna packade jag ihop i en annan påse, och så pussade jag henne hejdå i morse, för nu ses vi inte förrän imorgon klockan två igen.

Det känns otroligt konstigt att Disa är borta! Men jag vet att hon har roligt! Jag har fått bilder och film av Lole, nu senast vi hördes skulle de ut i skogen med Juanito och Disa höll förstås i kopplet!

Jag har sagt det förut, men det rä en speciell skola som Disa går i!

"När ska du blogga om huset?"

 "När ska du blogga om huset?" undrar Tove i ett meddelande en sen kväll.

När jag återvänder till livet, tänker jag, men skriver det inte för det låter ju lite dramatiskt. Men det känns nära sanningen. Den här tio veckor långa heltidsperioden på jobbet är lika tuff som jag visste att den skulle bli, jag tvekade om jag skulle tacka ja. Jesús tyckte inte att jag skulle det. Men det är nackdelen med att vara vikarie och inhoppare, man vet inte när det finns jobb igen. Missförstå inte, det är ett jobb jag tycker mycket om, och jag ÄR glad att ha fått så mycket jobb det senaste. Det är bara det att det är så svårt att få ihop tiden just nu, och jag har dragit ner på så mycket från mitt liv för att få ihop alla timmar varje vecka att jag nästan inte finns kvar, känns det som. Den 9 januari, när sista vikariatet är slut, lyser som en svag stjärna på en mörk himmel, jag behöver hålla ihop tills dess. Jag hoppas på mer jobb senare, förstås, och när vi flyttar har vi Disas skola mycket närmare så det går inte så mycket tid till att lämna och hämta henne, men det vore bra med en liten viloperiod innan nästa vikariat.

Vi fick besök av en riktig stjärna i två veckor, en pytteliten svart kattunge. Det var en vildkatt som hade kommit bort från sin mamma, han skrek efter henne på vår gata en hel eftermiddag. På kvällen befann han sig under vår bil och då lockade jag fram honom med lite mat, han var hungrig. Jag grabbade tag i honom när han kom fram, och milde tid, jag har aldrig varit med om en sådan styrka i ett sådant litet djur! Det var som att ha fångat en skogshare! Han kan inte ha varit mer än två månader, men gud så han kämpade för att komma ur mitt grepp! Jag skyndade mig att stänga in honom i badrummet, och där gömde han sig bakom tvättkorgen och skrek efter sin mamma. Mamman verkade försvunnen, vi spanade efter henne och gav kattungen mat, vatten och en låda med sand. Jag ville inte släppa ut honom, den lille kissen, för han hade inte blivit långlivad på vår gata, med bilar, hundar och elaka människor.

För att göra den långa historien lite kortare, han blev tam och vi tyckte alla så mycket om honom. Han låg på en rosa ullig kudde på skrivbordet när jag jobbade, och han spann och spann, och till slut började han sova i vår säng på natten. Han var så svart att vi gång på gång tog honom för ett klädesplagg, och jag vet inte hur många gånger vi böjde oss ner för att klappa en smutsig svart socka på golvet eller ett par svarta kalsonger. Men den lilla katten var sjuk och dog. Efter tre veterinärbesök dog han av kattleukemi hemma hos veterinären, och vi saknar honom mycket.

Annat som har hänt - huset är vårt. Det var väl det jag borde ha börjat inlägget med. Det kräver ett eget inlägg. Men den sista helgen i februari flyttar vi in i det fantastiska huset. Vi är alltså med hus, och det känns lika stort och skrämmande som att vara gravid. Men eftersom jag är där jag är nu i jobbstressen finns inget som gör mig glad längre, men det vänder när jag får vila. Tur att jag tog ut glädjen i förskott, innan jag blev så trött. Jag tänker, att det första jag ska köpa till vårt fina hus är en gunga till barnen, och en röd hängmatta till mig själv. Gungan ska jag hänga lågt i fikonträdet så att Runa kan klättra upp på den, en stor, rund nätgunga, och hängmattan ska jag binda fast mellan korkeken och något annat träd, och sedan ligga där och bara vila, lyssna till prasslande löv, läsa böcker och bli mig själv igen.