En måndagsförmiddag i Aracena

Dagen börjar 07.30 med att Jesús nyser. Eller egentligen har jag varit uppe en timma redan och jobbat vid daton, en lugn, ensam stund. Men nu nyser Jesús på nedervåningen.

Jag stelnar till. Slutar andas för att lyssna. Jesús är en mångnysare. Sex-sju gånger brukar det bli. Där kommer nästa. Och nästa. Varför går han inte ut och nyser?! Eller håller igen? Jag vill ropa åt honom, men vågar inte hyscha ens. Och nästa nysning. Och... där kommer Runas skrik.

Efter 25 minuter ger jag upp, jag får henne inte att somna om. Hon har vaknat en timme för tidigt.

Jag går ner för trappan med henne i famnen. Säger inte allt jag har i huvudet till Jesús, det vore en trist start på dagen, utan nöjer mig med ett "Hon vaknade när du nös" och lämnar över henne till honom för att hinna jobba 15 minuter till, innan han och Disa åker till skolan.


Jag har någon idé om att Runa är så trött att hon säkert somnar i vagnen nu när hon har vaknat extra tidigt, att vi kan gå på långpromenad. Bäst att passa på nu innan det börjar bli hett ute. Så vi drar ut.

Köper frukost i mataffären. Drickyoghurt, bröd, lufttorkad skinka och kallt vatten. Bebisen somnar i vagnen. Jag sätter mig på en bänk där vandringsleden till Linares börjar, mittemot ålderdomshemmet, för att äta frukost.

Allt för snart kommer en pratsugen, mycket gammal man och sätter sig bredvid. Trevlig, javisst, och det är inte dumt att höra hur vacker man är så här på morgonkvisten, men jag har svårt att äta frukostmacka och prata samtidigt. Dessutom vaknar Runa. Jag tackar för mig och går vidare, i hopp om att Runa ska somna om.

Runa somnar inte om. Jag sätter mig i en liten park och äter klart frukosten. Hör bjällror. Ljudet kommer från en getflock som vallas av två äldre män i solhatt samt två hundar. När jag tittar ner på marken är det fullt med små svarta pärlor, de är visst ofta här och betar, vilket förvånar mig. Det är visserligen gränsen mellan villaområdet och ängen, men går getterna verkligen här på trottoaren? Det tar en stund innan jag inser att de svarta pärlorna på marken inte är getbajs, utan nedfallna oliver.

När frukosten är slut går vi vidare. Förbi Disas förra skola, och jag känner hur glad jag är att hon inte går där längre. Vi fortsätter mot centrum, jag tittar upp mot berget, som jag alltid gör, går inte att undvika, och jag tänker att det är allt bra högt i alla fall, jag har ingen lust att gå upp dit med vagnen. Runa gnäller som en påminnelse om att vi inte heller ska upp för berget nu, men väl halvvägs eftersom vägen till andra sidan stan går uppför.

Det doftar gott av jasmin.

Jag stretar upp för värsta backen i stan, den till teaterkontoret. Högst upp i backen skjuter jag vagnen ovanför mig och inte framför på grund av den galna lutningen, och kommer upp till slut och får höstens teaterprogram utskrivet på papper. Konstaterar att det tyvärr varken blir nycirkus eller balett den här säsongen, men en dans- och musikföreställning för barn verkar intressant. Runa, som somnade till i vagnen, vaknar nu igen efter att den har stått stilla.


Runa är på dåligt humör, hon har alltid svårt att somna i vagnen, så promenaden blir inte så lång som jag hade tänkt. Men vi kommer fram till mataffären, där jag köper lunch, choklad, lyxsmör i plåtburk och en massa kallt att dricka, vatten, läsk och lemonad, för nu är det hett ute. Går hem och undrar om jag skulle hinna blogga lite, men Runa vaknar förstås när vagnen blir stilla.

Tja. En vanlig måndagsförmiddag i Aracena.

Vad gjorde ni på måndagsförmiddagen?

Klimatstrejkdagen

Det här inlägget skulle illustreras med en bild på mig och Disa, när vi demonstrerar i Castaño del Robledo, den lilla bergsbyn med 80 invånare. Eleverna i Disas skola har gjort skyltar och pratat om miljön och alla som ville kunde följa med ut och demonstrera. Självklart skulle jag med! Men så blev det inte. Detta är vad som hände, Annika Elwings olyckliga fredag:

8.23 Jag har försovit mig!!! Skit, jag borde ha varit i gång och jobbat i två timmar redan! Är så himla trött. Den här sömnbristen alltså, den tar knäcken på mig. Hinner kolla mejlen och svara på meddelanden innan Runa vaknar och är hungrig. Ammar henne, byter blöja. Drar på mig ett par byxor och borstar tänderna, nu är det bråttom!

9.07 Lämnar bilen hos bilmekanikern, han har lovat att ha bilen klar innan kl 13 när jag ska iväg och demonstrera för klimatet med Disa. Går sedan och köper frukostbröd, hann inte äta frukost innan jag gick ut.

9.28 Hemma igen. Letar efter husnyckeln i väskan. Hittar den inte. Inser att jag lämnade hela nyckelknippan till bilmekanikern. Lägger brödet i fönstret och går tillbaka till bilmekanikern, fast tar vägen förbi Cristinas hus för att se om hon och bebisen är hemma.

Både Cristina och hennes mamma är där. Blir kvar i en och en halv timme. Cristina har en rätt tuff tid med sitt första barn, jag har en rätt tuff tid med två barn samt jobb. Cristina och hennes mamma tycker att det låter fruktansvärt att vi äter smörgåsar istället för hemkokta grytor och sallader på grund av tidsbrist, och kan inte fatta varför vi inte tar hjälp med städningen nu när vi inte hinner själva. De har båda jobbat med att städa och passa barn hemma hos folk. Jag försöker förklara att jag har lite svårt för att ta hjälp med städ, vi har inte den kulturen i Sverige att betala städhjälp, men de fattar inte vad jag pratar om. Vad är problemet, liksom.

11.10 Runa trött. Tänker att om jag skyndar mig efter nyckeln hinner jag hem innan Runa somnar i bärsjalen. Då kan jag söva henne i sängen och försöka jobba ikapp lite medan hon sover.
Går äntligen till bilmekanikern.

11.13. Bilmekanikern inte där. Inte min bil och nyckelknippan heller! Mekanikern har åkt till bilbesiktningen i Fuenteheridos med bilen. Hans fru försöker få tag i honom, och säger sedan att hon kan ringa mig när han är tillbaka. Jag meddelar lite bittert att mobilen är kvar hemma.

Men okej. Bilmekanikern måste åka till Sevilla vid 12-tiden så innan dess måste han vara tillbaka. Jag bestämmer mig för att gå och ta ut pengar och sätta mig och äta frukost på någon uteservering medan jag väntar. Hoppas jag inte träffar någon jag känner. Jag hade ju bara tänkt att lämna bilen och sedan gå hem och göra mig iordning. Men här är jag nu, med samma tröja som jag sovit i, svettig och oduschad, fetblank i ansiktet, okammad med hår som inte tvättats på flera dagar... Måtte jag inte träffa någon jag känner.

11.35 I höjd med teatern ser och hör jag Aracenas demonstrationståg. Litet med högljutt. Jag ansluter, vill också demonstrera för klimatet.

Jag tror att jag går säker, ser ingen jag känner igen, men icke. Den första som hälsar på mig är en före detta kollega till Jesús. Vi pratar lite, jag minns henne inte alls, jag undrar tyst hur jag ser ut, och, framförallt, luktar. Vill hem och duscha. Det är redan hett ute. Sedan kommer barnmorskans fru fram och kindpussas och pratar och står alldeles för nära för att det ska vara bekvämt i mitt smutsiga tillstånd. Hon drar med mig till sin man, barnmorskan Sebastien, min idol, som glatt kindpussas och går alldeles för nära i demonstrationståget för att jag ska vara bekväm i mitt smutsiga tillstånd. Berättar för honom att jag är utelåst, men tveksamt om han kopplar det som förklaring till mitt tillstånd. Eller om hans ens lägger märke till det. Och sedan kommer en av damerna i kören fram och kindpussas och pratar, jag är alldeles ny men hon känner igen mig, och sedan kommer Goretti och vi gör sällskap resten av vägen, och hennes kompis som hälsar är med i kören också...

12.42 Tillbaka hos bilmekanikern. Bilen klar att hämtas. Dricker en halv liter vatten, är så himla hungrig och törstig, har inte hunnit få i mig något annat än idag.

12.56 Jag behöver åka till demonstrationen om fyra minuter. Doppar paniskt brödbitar i en Nutellaburk och funderar på att ge upp, jag verkar ha allt emot mig idag. Men nej. Jag ger inte upp. Tänker att jag skiter i dusch och allt och bara åker! Jag är en envis en! Jag SKA demonstrera med Disa!

13.16 Ger upp. Blodsockret är lågt, behöver mer att äta, socker, behöver byta blöja på Runa, byta hennes dreggelblöta body. Inser att det inte är möjligt utan att komma väldigt sent till demonstrationen.

13.30 Söver Runa i sängen. Sätter på datorn för att jobba. Skriver blogginlägg istället. Hej hej helgjobb.

14.45 Jesús kommer hem med Disa. Han kan inte vänta med att visa en videosnutt som Disas lärare gjort, där hon filmar Disa som talar under demonstrationen med mikrofonen i handen. "Hon och gympaläraren höll på att trilla baklänges av förvåning! Så fort de såg mig på långt håll började de gestikulera, slog så här med handen (betyder Milde tid! Wow! Jäklar! Otroligt!) och prata om hur Disa talade under demonstrationen!" De två första filmerna från Disas tal var försvunna, men den sista, med de avslutande fyra meningarna fanns kvar, och jag fick se, och höra, Disa tala om att björnar och kattungar kan dö.. Fattar inte att den där ungen är min! En ny Greta Thunberg? Fem år bara, hur kan hon stå där så stadig och allvarlig och talar om vad som händer vid klimatförändringen, i en mikrofon på torget?! Skitskitskit att jag missade detta!

Straffa barn i Spanien

- Gråt inte, då blir straffet längre!
Fyraåriga Lola grät högt när hon fick lämna poolen tidigare med sin pappa, hon hade varit bråkig, så Noa fick ropa till kompisen för att överrösta gråten. Noa, denna genomsnälla Noa, försökte lugna fyraåriga Lola med sin mjuka röst. En välmenande, omtänksam hjälp för att Lolas straff inte skulle bli värre.

Jag har ingen aning om ifall Lola skulle straffas för att hon började skrika när hon inte fick gå och leka med kompisarna, men Noa förutsatte det. Noa, som blivit god vän med Disa de här sommarmånaderna vid bostadsområdets pool.

Under sommaren har vi blivit mer bekanta med grannarna runt poolen, och fått veta mer än vi önskar om de olika familjerna. Hjärtat värker lite när jag tänker på Noa, som är så hårt hållen. Straff hit, straff dit, kära lilla unge, vad din mamma är elak mot dig! Hon skriker inte, som en av våra närmre grannar, men säger med låg röst sådana förfärliga elakheter till barnet att man vill ta henne därifrån.

Noa förutsätter att alla föräldrar är som hennes. Så fort någon förälder blir arg försöker Noa lugna barnet så att det inte ska gråta och riskera ett ännu värre straff. Hon berättar om en gång då hon grät för en bestraffning, och straffet blev dubbelt så långt på grund av det. Ja, det berättade hon för en annan liten tjej som var instängd på sitt rum, som straff för något hon gjort, hon grät för att hon inte fick gå ut till kompisarna (för övrigt dotter till en dam i mataffären som är så trevlig mot alla utom sina barn, då är rösten helt annorlunda). En gång försökte Noa hjälpa en arg Disa att undgå "ett värre straff", och det spelade ingen roll att Jesús förklarade för henne att Disa inte skulle straffas överhuvudtaget, Noa trodde inte på det. Hon är alltid beredd att hjälpa vännerna, få dem att göra som föräldrarna vill så att de inte ska bli arga och börjar straffa barnen. "Ta på dig sandalerna nu som din mamma sa, så leker vi sen!"

Tonen mot barnen här är så hård! Värst av alla är grannen på vår gata, några hus bort. Så många gånger vi hört henne skrika fruktansvärda saker till dottern! Man sitter och jobbar med datorn eller grejar i köket, och plötsligt, helt utan förvarning, hörs ett vrål! Till och med jag brukar bli rädd och rycka till, och då tänker jag alltid på tioåringen som är den som utsätts för mammans vrede. De elaka orden haglar över ungen, hur idiotisk hon är, dum i huvudet, liknande saker, och efteråt kommer gråten. Dotterns gråt. En hulkande gråt som ibland får mina egna ögon att tåras. Jag vill gå över och ta med mig ungen hem.

Det är inte vanligt att slå barn. Ja, dask i rumpan är kanske det, men att direkt slå, som min kompis M gjorde, hårt med hela handen, nej det är inte vanligt. Men hård ton, auktoritär uppfostran, hot om straff, straff, det är vanligt. Straff hit och straff dit.


Just nu tänker jag mer än vanligt på huset jag en gång skulle vilja ha. Där skulle jag slippa höra elaka föräldrar och gråtandes barn som jag inte kan hjälpa.

Jag tänker på alla gånger Jesús har berättat om elever som blir så stressade när det är prov i skolan att de gråter, eftersom de vet att de blir bestraffade om de inte får toppbetyg på proven. Och nu pratar vi om små ungar! Lågstadiet!

Jag tänker också på Disas nya skola. Den lilla byskolan med tio elever totalt. Där ingen bryr sig om resultaten på proven, utan där det enda viktiga är att ungarna trivs och mår bra, lär sig om omvärlden, miljön och naturen. Jag måste berätta mer om den skolan i ett annat inlägg. Just nu känns den som en fristad från auktoritär uppfostran och bestraffningar. Den här skolan och dess familjer finns i en liten värld för sig. Tänk att Disa får gå där!



Ni som läser bor i olika länder, i Sverige och i andra. Hur fungerar barnuppfostran där ni bor? Hur upplever ni att det är? Hur tänker ni om detta?

En pool mitt på bytorget

Det är så roligt att bo här! Hela tiden upptäcker man nya saker. Nu senast var det bagarpoeten, som förser oss med spännande, ekologiska bröd och historier en gång i veckan, men det får bli i ett annat inlägg, för detta ska handla om byn Cañaveral de León, ett ställe som man aldrig någonsin råkar åka förbi sådär av en händelse.

Vägen dit går igenom pyttebyn Carboneras, där jag alltid kommer att tänka på Disas farbror eftersom vi såg honom trolla där, och vidare nedför bergen. Det är så torrt ute nu.

Andra halvan av sommaren har varit jobbigt het, till och med här uppe i Aracena, så vi har badat varenda dag i "vår" pool (jag kommer alltid att vara tacksam över lyxen att ha tillgång till pool, efter åren i Sevilla), men så bestämde vi oss för att testa något nytt.

Vilket märkligt ställe! Mitt på torget, mellan kommunhuset och stupet med utsikt över bergen, är poolen placerad.

Den är en dekorativ fontän större delen av året, men de varma sommarmånaderna öppnas en liten tjock dörr i den omgärdande låga muren in till vattnet, som inbjuder till bad! Svalkande vatten porlar ur urnorna, och i bassängen, som gradvis blir djupare och djupare, badar alla generationer. Från minsta bebisarna till de allra äldsta.

Tonårstjejer sitter vid kanten och är snygga, tonårskillar kastar boll, någon flyter omkring på luftmadrass och ytterligare andra tittar ner på uteserveringen på andra sidan poolkanten, det är lunchtid och borden börjar fyllas av hungriga gäster. Även vi drar oss dit senare, när det är mindre folk, och får veta att just den här dagen stänger de tidigare på grund av begravning. Vägen mellan kyrkan och kyrkogården går precis där vi sitter, vid ett serveringsbord tre meter från poolen. Ett par timmar senare drar ett svartklätt begravningsfölje tyst och stilla förbi den stojiga, stimmiga poolen, och det är en sådan absurd kontrast att det känns som att kliva in i någon Almodóvar-film.

Vattnet är skönt, och Disa och jag badar och badar. Även Runa får komma i och bli avsvalkad.

Vi har små campingstolar med oss och placerar dem i skuggan av ett träd, med handdukar och badpåsar omkring oss. Överallt runt torget har folk placerat sina saker på gatstenarna, all skugga är upptagen.

I en låda kan man lämna en peng till underhållet av poolen om man vill. Annars kostar det inget att bada här, trots att det till och med finns en badvakt som visslar i sin pipa när han ser långhåriga personer som har glömt att sätta upp sitt hår i tofs. Det måste man nämligen göra innan man hoppar i!

Jesús och Disa går och köper glass, och vi stannar ända till kvällen. Vilket ställe!

Järnaffären

Varenda dag de senaste tio dagarna har jag tänkt på järnaffären. Varje gång jag kör förbi den, på väg till mataffären, tänker jag "Vad var det nu jag skulle ha i järnaffären? Jag VET att det var något..." Och börjar lista i huvudet: skruvar till bokhyllorna, fläkt, glasburk, blomjord... Nej inget av det, det här är något mer akut. Batterier? Glödlampa?

Varje eftermiddag som jag sätter mig och jobbar och Runa börjar skrika på nedervåningen kommer jag på vad det är: hörselkåpor.

Stressen den här veckan har varit extrem. Minimalt med sömn på grund av tidsbrist. I onsdags höll jag på att bli galen av stress, som låg på den nivån att jag lyckades samla ihop smutstvätt och sätta på maskinen, men undrade när vi skulle hinna hänga ut tvätten för torkning, och ovanpå det kom Jesús hem och var sjuk med något magvirus. Då tog jag mig tid att åka och handla, köpte en massa bröd och smörgåsmat så att den som blir hungrig kan göra sig en smörgås, vi ska inte ens försöka laga mat den här veckan (den mat som lagats har blivit stående, bortglömd, och förstörts). Det var ett bra beslut!

Kom jag ifrån ämnet?

Just det ja, hörselkåpor. Måste köpa hörselkåpor.



Skönt att det är helg.

Runa, 5,5 månader

Ojoj, här kommer ett långt inlägg om Runa :-) Orkar ni igenom det? Jag måste skriva för att inte glömma, det går så fort!


Så mycket som händer på kort tid! Mellan tre och fyra månader hände inte så mycket, men mellan fyra och fem?!

Runa vänder sig både från rygg till mage, och mage till rygg, så det går inte att lämna henne liggandes i soffan eller i sängen utan att ha koll. Hon förflyttar sig. Hon avskyr att ligga på rygg, så mest rullar hon över på mage. Numera den senaste tiden tycker hon om att ligga på mage och leka med olika saker, så jag kan göra annat samtidigt; vara i köket till exempel. Vilken frihet! Den här ungen har ju bara velat vara i famnen tidigare, varje minut.

Leksaker ja, hon har börjat leka! Hon fick sina första leksaker i Sverige, det var där hon började gripa efter saker, och nu ligger hon alltså på mage och grejar med dem, för dem till munnen, suger, biter, undersöker. Favoriterna är en bitring, Disas telefon i form av en mjuk, röd tyghund, och ett paket med våtservetter. Min gamla klingklongboll med gunghästar och -svanar inuti tycker hon också mycket pm. Ofta gillar hon att ligga på mage i sängen och leka med nappen, föra den in och ut ur munnen.

Runa är inte lika välkomnande mot främmande personer längre, utan vill vara i famnen på dem hon känner. Där är hon trygg. Det har hänt att hon panikgråtit i famnen på släktingar som hon inte träffar så ofta.

Runa har börjat äta vanlig mat. I Sverige fick hon suga på en bit vattenmelon, och blev som tokig i den! Hon högg efter den, sög intensivt med uppspärrade ögon och spänd kroppshållning och blev arg om man försökte ta melonen ifrån henne. Nu har hon ätit mosad banan också. Första gången var det inte så populärt, hon visste inte hur hon skulle göra med något så tjockt i minnen och spottade ut det med rynkat ansikte, men andra gången blev hon väldigt förtjust och drog i mina respektive Disas armar för att få in skeden snabbare i munnen.

Vi försöker få henne att gilla ersättning i nappflaska, jag skulle gärna vilja ge henne en flaska innan hon somnar för natten, med förhoppning om att hon vaknar mindre... Nu vaknar hon 6-8 gånger varje natt, och jag är så himla, himla trött...

Om Runa var en arg bebis förut så är hon oftast glad nu. Oj, vad glad hon blir! När jag tittar på henne och säger något till henne lyser hela ansiktet av det största leendet, och hon blir så glad att hon sprattlar med armar och ben och vänder bort ansiktet, nästan som om hon blev generad. Vi gör en massa fåniga saker för att få henne att skratta också.

Kärt barn har många namn, ni vet... Vi har alla olika namn på henne. Disa kallar henne för Runis, Jesús kallar henne för La doña och jag kallar henne för Run-Run, Runi eller (jag vet att det är jättelöjligt, men det här är mina minnesanteckningar) Gullerun-Gullefjun.

Hon fick vaccin på femmånadersdagen, och då vägde hon 5,7 kilo och mätte 62 centimeter. Hon är runt och go och mjuk att ta i, ja, jag tar i henne hela tiden, hon är som en drog, jag kan inte få nog av den här bebisens mjuka hull under händerna!

Dagen efter att hon fyllde fem månader fick hon sin första tand, väster nedre framtand, och en vecka senare kom den andra framtanden i nederkäken.

Hon sliter inte lika ofta och hårt i mitt hår utan försöker istället ta mina glasögon.

De senaste dagarna har hon stått och vinglat i krypläge. Hon vajar fram och tillbaka, lyckas ibland flytta ett knä, men kommer inte längre.

De senaste dagarna har hon också börjat göra smackljud, som när man pussas, ni vet, och när hon är frustrerad eller trött-arg säger hon mmm, mmmäää och fräser salivbubblor ur munnen.

Nu accepterar hon vagnen igen, för ett par dagar sedan genomförde jag en hel promenad med henne liggandes tyst i vagnen, och ett par gånger har hon somnat i den.

Det är svårare att ha Runa i knät när vi äter numera, för hon griper hela tiden efter tallrikar, bestick, dukar och brödkorgar. För det mesta får hon sitta i babysittern som vi ställer på matbordet.

Runa är så grymt lättväckt ibland. När hon väl somnat smyger vi i huset, det har hänt att Runa vaknat bara för att det har knakat i mina fötter när jag smugit in för att titta till henne. Att ha en femåring i huset samtidigt, en som aldrig pratar tyst, är frustrerande.

Runa, som föddes med en massa härligt hår har tappat det mesta på sidorna, där finns mest tunt dun, men luggen har växt sig så lång att den når ner till ögonen. Håret är ljusare nu än när hon föddes.

Hon är så otroligt go, vår lilla Runa, och vi tycker så mycket om henne!

Två veckor i Sverige

Drygt två veckor i Sverige alltså.

Första dagen på en Sverigeresa sätter sig alltid, från första besöket på Pressbyrån på flygplatsen, där exakt allt tittas igenom, varje svensk tidning, chipsnyheter och chokladsorter. Vi fick skjuts från flygplatsen, en kompis körde oss till huset där vi skulle vara en vecka, en resa på en och en halv timme. Hon har också småbarn och vet hur tufft det är att släpa packning och barn och byta från buss till tåg till buss och så ännu en buss sista biten...

Vi hade inte sovit natten innan resan och var rejält trötta, men gick till byns pizzeria och åt lunch, åkte sedan till stan (Skara) för en promenad och för att handla mat. Besök i second handaffär (som jag saknar det i Spanien) där jag köpte en hög fantastiska barnböcker, vidare till bokhandeln där Jesús alltid köper en lärarkalender och Disa fick en påse pottekulor, och sedan en stund vid den finfina lekplatsen. Första besöket i den svenska mataffären. Välja frukostmat (älskar svensk frukost, gillar inte alls spansk), tröttheten, tröttheten...


Ingen vilsam resa direkt, men bra på många sätt.

• Många släktingar som träffat lilla Runa.

• Bad nästan varje dag i sjöar och bassänger.

• Jag har gått igenom mina saker som ska köras till Spanien. Äntligen hittade jag lådorna med barnböcker, barnkläder och leksaker. Jag sparade så lite av det, hade inte en tanke på framtida barn, men åh, så roligt att sätta på Runa min gamla bebismössa med rosenmönster, läsa mina barnböcker för Disa och se Runa leka med klangbollen med gunghästar inuti.

• Jag försökte minska volymen på lasset och har skänkt ett gäng lådor och möbler till second hand. Jag gjorde mig av med mammas symaskin också, men att se den blekgröna lådan utan handtag stå kvar på lastpallen medan jag backade därifrån fick mig att gråta hela vägen hem, i trekvart, och nästa dag ringde jag och sa att jag hade ångrat mig. För många minnen i den maskinen. Inte lätt att rensa. Pappas stora världskarta med rutterna han gjorde när han jobbade på amerikabåten lyckades jag ändå lägga i en sopsäck.

• Vi har varit på äventyrsbad med Disa, som älskar att bada, och det gjorde så stort intryck på henne att det kommer att vara sommarens starkaste minne för henne. Som hon pratat om badet efteråt! Vi åkte en gång till med henne innan vi resten hem igen. Till och med Runa badade, i bubbelpool.

• Disa har druckit fruktsoda i glasflaska och det var så mysigt att se henne gå omkring med flaskan och ställa den på en hyvelbänk.

• Jag har försökte äta mig trött på ostbådar och Marabou dukat-choklad, men det är omöjligt.

• Vi har varit i flera second hand-butiker, och jag har hittat handsågade pussel och bra barnböcker. Och har verkligen motstått frestelsen att kika på böcker till mig själv, eftersom jag ändå inte hinner läsa dem, men hade ändå med mig sju stycken tillbaka... Bästa besöket var innan vi åkte söderut för släktpåhälsning, och Jesús ville köpa begagnade cd-skivor till lånade bilen, eftersom han inte står ut en resa utan musik. Jag såg en gul, kul skiva med Astrid Lindgren-musik, tog med den till Disa, och det visade sig vara en skatt! Norrbotten Bif Band framför ett knippe låtar, Georg Riedels dotter sjunger, fantastiska arrangemang av hennes pappa... Sommarens mest spelade skiva, vi gillar den lika mycket alla tre! Sedan satt vi utanför butiken, vid ett runt träbord, och åt glass och tittade på högen med skivor, barnspel och barnböcker som blev, och funderade på viktgränsen för bagaget på flyget hem.

• Jesús har varit på festival med sin hårdrockskompis från Falköping.

• Disa har plockat blåbär, klarbär och vinbär.

• En vecka bodde vi i min kompis Åsas hus. Hon var på resa i Kanada och vi fick låna både hus och bil! Åsas brorsdotter sov också där några dagar, en ny bekantskap, och vi han inte träffas särskilt mycket tyvärr, eftersom det var fullt program. På kvällarna möttes vi trötta i köket, och berättade vilka vi hade träffat under dagen och vilka vi skulle träffa nästa dag. Brorsdottern bor också i Spanien, och det var intressant att se en annan utlandssvensk på nära håll. Detta med att försöka träffa så många som möjligt under den korta tid man är i Sverige. Stressen i att försöka träffa alla man vill, samvetet över de som inte hinns med, glädjen i att träffa efterlängtade personer och samtidigt tröttheten över att inte ha tid att bara vara ledig och njuta av Sverige när man är där.

• Svenskan! Under dessa två veckor lossnade det! Disa kommunicerar nu med hela meningar på svenska! En enkel svenska, inte alltid rätt, men hon kan kommunicera helt på svenska!!! 

Hemma efter Sverigeresa

Så kom vi hem, sent på lördagskvällen. Båda tjejerna sov i bilen och vi bar upp dem till stora sängen. Det var så skönt att komma hem efter drygt två veckor i Sverige. Vargens kompis kom genast in från grannhuset för att leta efter honom, gick från rum till rum utan att förstå varför inte Vargen var hemma när vi var det (Vargen kom dagen därpå). Jag gick också från rum till rum och var så glad över att vara hemma, och tänkte, att vi har det riktigt mysigt här ändå. Trots klädhögar, röra och husägarnas möbler som inte får plats. Jag sov bättre i vår knakande säng än jag gjort på flera veckor, och mindes avbrutna drömmar varenda gång Runa väckte mig för att amma.

Söndagen var lika glad. Vi började med att åka till Miguels ekologiska odling, varifrån vi får våra grönsakslådor som vi prenumererar på, för att köpa tomater. Äntligen är tomatsäsongen här, och Miguel har överskott på tomater.

Vi åkte igenom dessa hemtrakter, kommenterade baren i Galaroza, häststället där jag skulle vilja lära mig rida tillsammans med Disa (men nu får vi inte in fler aktiviteter såvida vi inte slutar jobba) och kom fram till lilla mysiga Las Chinas, där odlingen finns. Där vid bäcken stod en husbil parkerad, vilket vi så klart kommenterade eftersom vi gärna skulle vilja ha en, det ligger lite i framtidsplanerna så att säga, och Jesús sa bestämt att den husbilen tillhör säkert den belgiske barnmorskan som bor här i byn. 30 sekunder senare ser vi den belgiske barnmorskan stå utanför sitt vita, fina byhus med blommor under fönstren, pratandes med ett par kompisar. Han kommer genast och hälsar med världens leende, hängandes genom bilrutan halvvägs in i bilen. Denne man är en sol, jag har aldrig varit med om maken till glädjespridare, glad energispridare, alla blir uppåt efter ett möte med honom. I alla fall, samma dag hade han gjort sitt sista pass på sjukhuset och hade nu semester,. I slutet av veckan ska han och familjen åka till Skottland i sin nyköpta, begagnade husbil, hade vi sett den? Kunde vi förresten be Miguel att plocka ihop en låda grönsaker som han kunde hämta senare?

Miguel var upptagen med en annan kund, vi gick och tittade på odlingarna, jättestora zucchinier, vattenmeloner och gissade växter till blasten som stack upp ur jorden medan vi väntade. Sedan plockade Miguel ihop närmare fyra kilo tomater åt oss. Hälften var enorma, mjukmogna som ska bli gazpacho, sedan köpte vi Corazon de toro (tjurhjärtan) och små margaritas-tomater, lök, gurka, grön stekpaprika och en liten melon som doftade ljuvligt sött.

Till lunch blev det pasta med refrito (mjukstekt lök, paprika, vitlök i olivolja samt väl mogna tomater som får koka med tills det blir en sås), och det blev så gott att Jesús jämförde oss med Julia Roberts. Ja, internt skämt. Vi såg en gång Julia Roberts i filmen Eat Pray Love där hon i en scen får in en tallrik pasta på en italiensk restaurang, stirrar på den enkla, fula rätten och sedan börjar äta. Vi trodde att hon blev besviken över maten hon fick, men gissar nu att hon njöt. Eller ja, det är svårt att avgöra vad hon kände för maten. Jaja. Det blev en tallrik skivade småtomater med salt också. Så goda!

På eftermiddagen fick jag äntligen egentid med Disa. Så efterlängtat. Vi gjorde ischokladbitar med saker som hon fick i födelsedagspresent av en kusin, och bakade hallongrottor. Sedan kom vår kompis Goretti med sina barn som är i samma ålder som Disa, och de lekte och vi pratade och sedan provade vi hallongrottorna och åt upp nästan allihop, för det var bland det godaste jag har bakat! De hade med sig Vargen, som har varit hos dem medan vi varit i Sverige, och det dröjde inte länge innan han och kompisen fann varandra och sedan var de tillsammans resten av kvällen.

Hon är så förbaskat snäll, Goretti, och det är alltid roligt att träffa henne.

Det är så roligt att vara hemma igen! Vi är lediga ett par veckor till, det blir feria i Fuenteheridos, feria i Aracena, renässansmusikfestival i kyrkan på berget, och kanske åker vi iväg någonstans. Och sedan börjar jobb och skola och vanlig vardag och höst, som jag ser fram emot också! Det är så roligt att bo här!

Dagen innan femårskalaset (eller Detta gör jag när jag inte hinner/orkar blogga)

"Nu är jag trött" tänkte jag när jag satte mig för att amma Runa i soffan, strax innan kl 19 på kvällen.
Det tog en stund innan jag kom på att jag hade anledning att vara trött.

Att slänga sopsäckar och grejer till 01.30 och efter det sova fyra timmar mellan amningar och vaken Disa kan ju få vem som helst att känna sig matt dagen därpå. Dagen som börjar lite tidigare än vanligt med paj-bak och svensk-besök. Ett väldigt välkommet sådant, med fina bloggläsare som är i trakten och vandrar och som kommer att tänka på mig! (Kolla länken och läs historien om hur deras spanska hus blev deras!) Efter det kan man tänka, att det här var en riktigt bra fredag. Nu tar vi helg.

Men nej.

Planerar dagen i soffan med Jesús. Inser plötsligt att jag har en halvtimme på mig att skaffa Runas europeiska sjukförsäkringskort innan de stänger. Tänker åka själv, men Runa skriker i Jesús famn. Jesús är starkt påverkad av de smärtstillande tabletterna han tar för sin ryggvärk. Han går uppe igen, väck är värken, och så även Jesús. Tar Runa och sätter henne i bilen. Fixar sjukförskringskort. Åker vidare och övertalar Marías mamma att låta María komma på kalaset nästa dag. Kollar i två affärer om det finns glasstårta. Dör nästan i hettan mellan affärerna. Runa är övertrött men hinner inte somna i min famn.

Hemma. Lunchdags. Jesús har inte fixat lunch. Disa letar karameller och rester av pajen för att stilla hungern. Jesús sitter på en pall och har blivit en zombie av tabletterna, är helt satt ur spel. Jag skickar honom i säng, söver Runa i soffan och sätter stressat överblivna makaroner och couscous i micron till mig och Disa, det får bli vår snabblunch. Att Jesús tillstånd stressar mig så är för att vi nästa dag ska ha femårskalas för Disa. 16 vuxna och nio barn väntas komma. Vi ligger så mycket efter i städande av hus och patio efter min magsjuka och Jesús ryggonda under veckan, detta är sista dagen/chansen att få huset i ett okej tillstånd, och jag ser mig plötsligt ensam med båda barnen samt hela fixandet inför kalaset. Sänder desperat meddelande till Loren och José Alberto, som lovar att komma tidigt nästa förmiddag för att hjälpa till med barnen.

Tvättar handdukar, fixar disken, svarar på kalasmeddelanden, tjatar på Disa att äta couscousen, sätter på barnprogram, tvättar köksgolvet, städar badrummet, inklusive duschutrymmet med kattlåda och grejer, här behövs starka medel, tömmer och tvättar kattlådan, sätter Disa till att tvätta bort målarfärgen från Alfons Åbergs tröja i skuggan, det är fruktansvärt hett i dag, svetten rinner hela tiden.

Jesús vaknar. Är nästan sig själv igen. Vi fortsätter hetsstädningen i en och en halv timme, jag rengör till och med den nedspydda toaletten som stått orörd sedan i tisdags (här torkar varje vuxen bort sina egna spyror, men jag var för svag för att göra det på onsdagen, och på torsdagen var Jesús sängliggande och jag själv med barnen, toaletten hade INTE prioritet då, inser för första gången fördelen med att det finns tre toaletter i huset), sedan ska Jesús åka och repa i Sevilla med sin grupp.

Själv med barnen. Tröstar nyvaken Runa, fixar mellanmål till Disa, mer barnprogram för att hålla henne sysselsatt, ammar Runa och... Känner mig alltså trött där i soffan. Tänker, att jag har visserligen lovat Disa att vi ska gå till poolen, men... Det kanske räcker med att bada badkar med Runa? Frågar D. Nej, hon vill till poolen. Och jag har ju lovat. Och hon har haft en sådan trist dag, förutom när Tina och Thomas var här

Letar badkläder, handdukar, bok (?!), drar iväg alla till poolen. Klockan är halv åtta på kvällen.

Värt besväret. Disa leker järnet med en kompis. Jag svettas med Runa i famnen och längtar något hemskt efter att också få bada. Varför är ingen här och tar bebisen så jag kan hoppa i?!

En kvart innan affären stänger går vi. Köper pizza (orka laga middag!) samt en burk chips till mig. Ser i en dimma en avslägsen framtid när ungarna sover och jag har ensamtid.

Kommer hem. Sätter på ugnen. Runa skriker. Skär chorizo. Äter chorizomacka och har för lågt blodsocker samtidigt som jag sitter på golvet och ammar. Disa får se barnprogram på köksbänken. Jag tar chipsen nu, för den där ensamtiden kommer inte att bli av.

Lyckas lägga Runa. Klockan är halv elva. Går ner till Disa som suttit ensam framför Pippi Långstrump och ätit pizza hela tiden. Tar med henne upp. Lägger henne. Klockan är halv tolv när hon somnar. Tänker på ensamtiden, kanske sitta i soffan en stund och se tv-serie, men måste hänga upp tvätten, badhanddukarna och hälla sand i kattlådan först. Plocka undan i köket. Är så trött. Kommer på att insulinpumpen ligger bortglömd i badväskan. Blir klar med allt. Funderar på om jag ska sätta mig i soffan, gå och lägga mig, städa bokhyllorna eller baka sockerkakor inför kalaset. Slår istället upp datorn för att blogga. Får upp sidan med filmer och tv-program där jag satte på Pippi-programmet och kan inte låta bli att se vad det finns för mamma-filmer och program, och hittar ett gäng som jag skulle vilja se, men inser att det inte kommer att ske. Borde sova. Börjar skriva blogginlägg istället. Snart dags för lördagens stora femårskalas... Skiiit, har inte slagit in presenterna! Stora, svarta fläckar dansar över dataskärmen. Ögonen försöker säga mig någonting. Vargens kompis ramlar ner från taket. Eller elskåpet. Nu stänger jag av. Nu.


Nu.

Midsommarafton i Fuengirola

Svenskt chokladbollfika!

I slutet av kursen på Ålands folkhögskola arrangerade friluftseleverna Den långa marschen; tre dagar med vandring, paddling, sova i skogen, för oss på Naturfotolinjen. Det här var inte min grej alls. Ändå var jag en av få som tog sig i mål. Jag var så slut att jag inte ens kunde känna mig glad över att ha kommit fram, men senare kom jag på att jag nog är en rätt seg person. Ger inte upp så lätt.

Det tänkte jag nu också, efter midsommarhelgens äventyr.

På midsommaraftons morgon, efter ännu en usel natt, sömnmässigt, ångrade jag resan innan jag ens hade kommit iväg. Åka själv med båda barnen, en bilresa på fyra timmar, för att fira midsommarafton? Är jag helt dum i huvudet? Men boende var bokat, kompisträffar också, och jag vill ju att Disa ska få uppleva så mycket svenskt som möjligt, vilket totalt sett redan blir väldigt lite. Jag måste ta mig till svenska kyrkan i Fuengirola, igen. Själv. Jesús kunde inte följa med.

Bilresan gick oväntat bra. Runa somnade snart, och Disa somnade i höjd med Venta del Alto, och båda sov ända till strax innan Málaga. Först vaknade Disa, och sedan Runa, som gallskrek ända tills jag hittade en rastplats att stanna på och amma. Där åt sedan Disa och jag korv och pasta och baguette, och efter en timme kunde vi fortsätta till Fuengirola och det sämsta boendet jag varit på (en familj hyrde ut ett mycket litet rum i sin lägenhet. Köket visade sig vara deras privata och kunde inte användas av mig som jag trott, lägenheten renoverades och alla möbler hade staplats på varandra, och badrumsspegeln var prickig av tandkrämsfläckar. Bara en kudde fanns, och den var utan örngott. Men det var ganska billigt.).

Ingenting går fort med två barn, och jag skulle kunna gräma mig över att vi kom för sent för att klä den lilla midsommarstången, och att vi kom fram precis när Små grodorna dansats färdigt, men istället är jag glad att vi kom fram överhuvudtaget! Jag föste fram Disa och ställde henne i ringen bredvid min kompis Johanna och hennes son Samuel som åkt från Sevilla och hade likadana blomsterkransar i plast som vi (alla blommor i naturen är vissna nu, på grund av värmen och torkan), och Disa dansade med i både sånger hon kan och sådana som var nya för henne, och hon såg så himla glad ut när hon för första gången gjorde raketen! Nu vet hon vad midsommar är! Det var värt besväret.

Det blev midsommarmat, och det var massor av folk, och nästan alla pratade svenska. En mycket konstig känsla. Disa, som var i Svenska kyrkan på nationaldagen också, kände till lekhörnan och tog återigen på sig den fina blå prinsessklänningen som hon tyckte så mycket om, hittade glittriga genomskinliga skor med klack och fick äntligen en jämnårig kompis att leka kung- och drottninglekar med. Samuel och hon lekte i flera timmar. Vid 22-tiden hade nästan alla gått och vi bröt upp. Vårt billiga, dåliga boende låg en tjugominuterspromenad bort. Det var varmt, vi blev törstiga, Disa och jag, och gick in i en kvällsöppen kinabutik och köpte en stor flaska iskallt vatten och ett par glittrande kattöron på diadem som Disa blev förtjust i. Hon var så glad!

Även om vi hade åkt hem nästa morgon hade det varit värt resan, men någonting ännu bättre väntade då. Otroliga crossianter på ett belgiskt bageri, lördagsgodis i svenskaffären, och sedan mötte vi Carin och Iván på en verklig pärla, som jag definitivt vill åka tillbaka till! Mer om det kommer i nästa inlägg...

Runa tre månader

Vad mycket det händer på bara en månad!

Runa var en ilsken bebis, arg som sjutton, men se! Plötsligt lär hon sig att le, och ler ofta! Särskilt på förmiddagarna. Då är det lätt att få henne att le! Ett par gånger har hon tittat upp på mig när hon legat och ammat, och börjat le, och lett så stort att hon varit tvungen att släppa taget om bröstet. Och häromdagen låg hon i min famn och började le mot mig, samtidigt som hon var så trött att hon höll på att somna, hon ansträngde sig för att hålla ögonen öppna åtminstone lite, så att hon kunde fortsätta att se på mig, och hon log hela tiden. Oemotståndligt! När hon ler får hon de allra sötaste små groparna ovanför mungiporna. Och ibland är hon så glad att hon måste skratta ut all glädje, men det kan hon inte, hon har inte lärt sig att skratta än så det kommer inga ljud.

Även om hon inte kan skratta kommer det andra ljud. Runa har börjat prata. Hon använder sin röst till att kommunicera, och inte bara skrika. Så fint att höra hennes röst! Det var förstås Disa som hon pratade med första gången. Nu pratar vi alla med henne varje dag. Det gäller bara att hålla henne i rätt ställning och ett par decimeter från ansiktet, så börjar hon prata. Hon står gärna upp. Då håller jag henne under armarna och hon tar spjärn  med fötterna mot underlaget, länge, och varje gång hon använder rösten känner jag hur ljudet och luften vibrerar i ryggen på henne där jag håller mina händer, och jag blir påmind om hur avancerat talet är. Bara detta att kunna göra medvetna ljud med rösten... Många gånger är Runa missnöjd också, och då berättar hon det med hela ansiktet, och med rösten. Hon gör helt andra läten då, det går inte att ta miste på vad hon säger.

Nu har vi lärt oss Runas skrik. Vi märker när det ät trötthetsskrik, de låter annorlunda och hon sluter ögonen. Ibland skriker hon för att hon är hungrig, eller för att hon är uttråkad. Runa vill nämligen inte tillbringa för lång tid på samma ställe. Nej, rörelse ska det vara. Hon tycker inte om att ligga ner utan vill sitta, eller helst hållas upprätt i famnen, för att hon ska se allt som händer. Om hon ligger ner öfrsöker hon att sätta sig upp. Bärsjalen, som har varit som ett sömnmedel tidigare, fungerar inte på samma sätt nu. Runa har inte ro att somna. Hon vrider på huvudet för att se allt runt henne som finns att se. Hon avskyr fortfarande barnvagnen. Vi kanske kan använda den när hon börjat sitta, så hon kan se sig om.

Nacken är mycket starkare, även om huvudet gungar upp och ner. Hon följer mig med blicken, letar efter mig med blicken. De blå ögonen tror jag har börjat ändra färg nu. Jag gissar att de kommer att bli bruna.

Ögonfransarna var väldigt korta när hon föddes, men växte ut till tvåmånadersdagen. Naglarna har börjat växa ordentligt. det är jobbigt. De är så tunna och vassa! Och så svåra att klippa. För den som inte har barn: det är väldigt svårt att klippa bebisnaglar eftersom bebisen rör okontrollerat på armarna och händerna hela tiden. De är aldrig stilla. Fingrarna är så små också, så det är farligt att använda en ordentlig nagelsax. Istället får man ta en värdelös, slö liten bebisnagelsax som är hopplös att använda. Ett trick är att klippa naglarna när bebisen sover, men vem vill riskera att väcka barnet?

Runa har börjat suga på händerna, men tycker ännu mer om att suga på napp. Nappen har blivit en livräddare som alltid måste finnas med. På natten sover hon ibland bara med napp i munnen. Jag måste hålla mig vaken och hålla emot nappen, för när hon sover djupare glider nappen ut, och hon vaknar. Det är påfrestande.

Lillan gör skillnad på natt och dag och det händer att hon sover fem-sex timmar i sträck vid något tillfälle under natten. Inte varje natt dock, och det är tufft att inte få någon djupsömn. När hon är riktigt trött på natten kan jag lägga ner henne bredvid mig efter att hon ammat, och hon somnar snart med huvudet under min haka. Tyvärr har hon slutat sova ovanpå mig. Det var så mysigt.

Disa har kunnat ta med Runa i en lek. I en av alla evinnerliga prinsess- och drottninglekar fick Runa vara en bebiskung.

Runa dreglar massor, och behöver dreggellappar för att inte bli blöt av saliv. Kan det vara tänder på gång redan?

Favoritsång är Ett gammalt fult och elakt troll, och

Hon får numera ordentliga tag om håret, och drar så hårt! Det är svårt att komma loss ur hennes grepp.

Vi (jag och Disa) kallar henne för en massa fåniga saker, som man gör. Disa säger mest Runis. Ur mig slipper det ur saker som Run-Run, baby Run, lilla pärla, Uni-Runi och sånt trams. Skratta om ni vill, jag skrver ner det så jag själv ska komma ihåg :-)

Det går så fort! Nyföddtiden är definitivt förbi, den bara försvann och jag hann knappt dokumentera den alls. Hon käns så stor redan. Undrar vad som kommer att hända kommande månad...

Att ha två barn...

Att ha två barn; en snart femåring och en tremånaders som ammar, är att...


...aldrig ha en ensamstund. Att tillbringa natt och dag med barnen, det ena eller det andra och i tuffa stunder båda samtidigt. Att inte få en enda paus och vara ensam.

...äta med en otrolig hastighet, utan att känna smaker, eftersom bebisen antingen skriker eller hotar med att börja skrika när som helst. Vad i vuxenmaten gör att bebisen reagerar så fort maten kommer på bordet? Lukten? Eller att föräldrarna är upptagna med annat? Samtidigt ska stora tjejen övervakas för att hon ska äta något överhuvudtaget, och helst också stanna kvar på stolen.

...aldrig komma i tid. Om det var svårt med ett barn är det ingenting mot två. Så mycket som händer precis innan man ska gå ut genom dörren! Bebis bajsar/spyr, stora ska på toa/behöver frukt/har glömt leksak/har ett stort hål på byxknät/klättrar på trappräcket och fastnar med foten, mamman får blodsockerfall och behöver akut socker och mjölk...

...sitta kissnödig hela bilresan på tre timmar, och med beninmätaren som hotar på det röda fältet, eftersom man inte vågar stanna bilen. När bilen stannar vaknar bebisen och... skriker. Det innebär också att man stannar på en mack så nära slutdestinationen som möjligt, max tio minuter ifrån, och blir kvar där i trekvart för att tanka, gå på toa, amma, plocka kottar, dricka juice och allt som behöver göras, och därför nästan missa aktiviteten som man skulle på. Läs ovanstående punkt om att aldrig komma i tid igen...

...nästan knäckas varje gång man är själv med båda ungarna, och ska passa en tid (återigen tid). Det stora barnet babblar utan uppehåll om prinsessor och vargar och pärlplattor, och det lilla barnet ligger i sängen och skriker eftersom mamman inte lyckas göra iordning sig själv och båda barnen med bebis i famnen (klädbyte, amning, blöjbyte, tvätta bort målarfärg från armar, kamma trasselhår, fixa matsäck, hitta nycklar, borta tänder). Inte tillräckligt fort. Mamman försöker upprepande gånger ropa (för att överrösta bebisskriket) till stora barnet att hon behöver prata högre, eventuellt skrika, för att höras, och blir till slut galen och stänger in sig på toa för att få vara ifred från bebisskrik och femåringsprat, håller för öronen i åtta sekunder tills femåringen öppnar dörren och säger "Mamma, titta, jag kan äta gelatin med ett sugrör!"

...alltid gå ut med smutsiga kläder. Oftast bebiskräks på dem, ibland också med bebisbajs eller femåringens snor eller målarfärg. Man lär sig att använda mönstrade kläder som fläckarna syns mindre på, samt att effektivt dölja dem med bärsjal och tillhörande bebis. Bärsjal är ett hett tips för att dölja fläckar! Då syns inte heller kräkfläckarna på bebisens kläder!

...alltid ha dåligt samvete för något. För det mesta för att stortjejen får stå tillbaka för den lilla, eller att så få bilder tas på den lilla och tiden springer iväg, men också för obesvarade mejl och meddelanden och annat som borde ha gjorts men inte har hunnits med. Eller glömts bort i kaoset.

...bli glad väldigt ofta! Över att den lilla ler och kommunicerar med sin röst, och att den stora tjejen leker lyckligt med sina släktingar. Det finns så många tillfällen till leenden, skratt och glädje varenda dag!

...varenda kväll, när tjejerna har somnat, stryka över deras mjuka kinder och armar och tänka Älskade ungar, ni kommer aldrig att förstå hur mycket jag tycker om er. Bara om ni får egna barn kommer ni att fatta.