Vad som händer

Det här inlägget skrev jag i lördags, men innan jag hann publicera kom Jesús hem med mitt lilla febriga barn... ni får det nu istället.



Milde tid, vilken stressig vecka. Jag har inga minuter över på dygnet.
Jag fantiserar om att ta in på favorithotellet i Mengíbar, stanna i det vackra rummet, ligga i sängen och läsa, ha det varmt omkring mig (kylan har kommit nu) och läsa läsa läsa, sova och bada i det lilla spaet.


Lite kort om veckan: Förra helgen var vi i svampskogen. Det blev bara blodriskor, och jag har fått nog av dem. Kan inte med lukten ens. Blodriskor finns i överflöd här, så de andra svampplockarna fick ta hand om dem.

Disas favoritsysselsättning är att kliva upp och ner från trappsteg. Hon har börjat göra livsfarliga klättringar här hemma, hennes uppskrapade näsa är numera bara röd, och hon säger bokstaven k hela tiden. Till och med Titta har blivit kicka.

Var med henne på sjukhuset för att  ta blodprov och se hur det står till med det dåliga immunförsvaret. Och det var bra! Så bra att vi inte behöver komma tillbaka mer! Hurra hurra för det! Inga fler blodprov, tårar, skrik, gråt. Det är slut med det nu!

Jesús spelade med sin grupp igår. Lyckad spelning, fick jag veta.
Han skulle ha varit i Almería nu. Skulle åka med flera kompisar till en festival där, han såg fram emot det så himla mycket. Men jag åkte på ett jobb som tar mycket längre tid än det borde göra, så det blev inget med den resan. Tycker så synd om honom. Men det gick inte. Han måste ta hand om Disa medan jag jobbar.

I morgon får vi ett mycket välkommet besök från Fuengirola; det är Carin Osvaldsson och hennes son som kommer och hälsar på!

En barndomsvän till J är mycket sjuk och ligger inlagd. Jesús mamma är också sjuk, men inte så allvarligt. Men hon behöver uppmuntran.

Jag läser svenska nyheter och blir så matt, kan inte ta emot mycket mer. Det känns som om Sverige delas upp i två läger. Främlingsfientliga mot de som inte är det. Det är så skrämmande, det som händer.

Och så Paris. Jag har inte ord för det.



Nu saknar jag min lilla unge, som är med Jesús hos hans föräldrar. Har inte hunnit med henne på hela dagen. Pratade med J i telefon, Disa har fått feber och låg stilla på hans mage och hoade som en duva, som hon brukar göra när hon är trött. Längtar tills de kommer hem så jag kan få ta henne i famnen.




Ett tillägg, hörrni. Lyssna på Ekots intervju med Mellanösternkorrespondenten Robert Fisk om vad som hänt i Paris. Bland annat. Så förbaskat bra! Här är länken.

Filmfestivalen

Festival de cine europeo har börjat. Sevillas filmfestival pågår mellan den 6 och den 14 november och visar bara europeisk film. Ny film, äldre film. Premierad film, smal film, dokumentärer.
Vad jag ser fram emot den här festivalen varje år!
Fast jag har sällan tid att se så mycket. I år har jag inte ens hunnit läsa filmkatalogen. När Disa somnar på natten är jag för trött.
Men på torsdag ska vi gå ett litet gäng och se Magnus von Horns Efterskalv, en svensk film.
Och i går såg jag den tyska Heidi Schneider is stuck. Regisssören Sonja Heiss var där och pratade lite innan filmen började.
Jag var inte jättesugen på att gå. Det var sent, filmen skulle börja halv elva på kvällen, och jag hade sovit så få timmar natten innan. Men så klart var jag glad att jag kom iväg. Bara att vara där, med de långa köerna, till biljettköp och inträde, filmaffischer och en massa, massa människor som går runt och pratar om filmer som de har sett och filmer som de ska se... Så kul med filmfestival!

En onödig kommentar

Tänk dig in i den här situationen:
Du sitter sjuk och eländig på toalettlocket mitt i natten. Fryser samtidigt som du är het av feber, känner dig sjuk och eländig, är yr och svajig, har just svalt ner en tablett och har nu febertermometern i munnen. Har en snäll, medkännande människa bredvid dig, en person med mjuka händer som hämtar, hjälper, smeker.
Då piper termometern.
Den snälla, medkännande människan frågar efter temperaturen.
Det sista du vill höra då är ett häpet fniss som övergår till skratt och kommentaren "37,8? Vad lite!"
Och se hur den medkännande, kanske inte så snälla, människan skyndar ut ur badrummet för att skrattet inte går att hejda.


Det var inte jag som var den sjuka...

Plasthav, storm, grotthus

Tillbaka till helgen.
Efter att vi tillbringat natten hos den okända familjen åkte vi iväg på minitripp själva. Disa hade med en mjukishund som hon fått av döttrarna i huset.

Dalía ligger en bit upp, så när vi körde ner fick vi en bra utsikt över plastlandskapet.
I Almería odlas en stor del av de grönsaker som exporteras utomlands. En stor del av grönsakerna som äts i Spanien också. Odlingarna sköts i enorma växthus eller under plast. När man ser detta lite uppifrån är det som ett plasthav som brer ut sig. Det sägs att detta kan ses från rymden.
Plasthav ja, det går en underhållande serie på tisdagar som heter just Mar de plástico. En mordhistoria som utspelas i Almería.

Vi körde till Carboneras och åt lunch på en liten restaurang vid strandpromenaden. Knivmusslor, bläckfisk på galiciskt vis, köttgryta och en liten kall röra med makrill, tonfisk och lök. Så gott!!!
Det blåste som sjutton. Så hård vind att vi gick böjda framåt. Jesús tog skydd bakom ett hus, jag stegade ner på stranden. Vågorna var höga, det var grått och dramatiskt, såg ut att bli regn när som helst och skummet från vågorna blåste snabbt över sanden. Jag älskar sådant väder!

Vi tänkte se stranden Playa de los Muertos som ligger alldeles nära byn. Vi hade blivit avrådda från att gå ner till den i det här vädret, särskilt med tanken på Disa, men utsiktsplatsen tänkte vi se. Men när vi kom ut på slätten blev vinden så hård att Disa började gråta av rädsla, och det kan jag begripa, den dånade omkring oss. Jag gick själv.

Vi sov på ett hotell i Cabo de Gata och åkte hem nästa dag.
Vi stannade till i Calahorra för att se den berömda, välbevarade medeltidsborgen...

... och därefter grotthusen i en by nära Guadix. Jo, här bor många fortfarande i grottor. Grottorna skyddar både mot värme och kyla.

 Och där var minitrippen över helgen slut!

Jag vill skydda mitt barn från främlingsfientlighet

Har ni läst om sexårige Elias?
Han har andningsproblem. Varje natt har han en assistent som sitter bredvid honom där han sover, och vakar över honom så att andningsmasken inte åker av om Elias vänder på sig i sömnen.
Snart blir Elias av med sina assistenter på grund av en ny tolkning av en 20 år gammal lag.

Jag såg artikeln eftersom jag blev tipsad via Facebook.
Flera hade kommenterat under länken, men det var inte kommentarer om Elias, rätten till assistans, behov av lagändring jag läste. Nej, det var främlingsfientliga kommentarer av typen "Om han vore utlänning hade han minsann fått hjälp". Ni vet, kommentatorer som hugger på vad som helst för att få utlopp för sina åsikter, sin frustration, sin ilska.
Och jag tycker att det är så otäckt det här. Främlingsfientligheten har blivit öppnare, mer accepterad känns det som. Vanligare? Och jag känner att jag skulle vilja skydda mitt barn från det här även om jag inte borde, men jag vill inte att hon ska höra, läsa, känna till sådana tankar, åsikter, och så länge vi bor i Spanien kommer hon att vara skyddad. Här finns inte sådan främlingsfientlighet som i Sverige.
Det är så jäkla otäckt.

Att sova hemma hos främmande människa

Vi sparade in en hotellnatt, och det var bra, men jag önskade ändå att det var ett hotell vi var på väg till när vi stressat körde i mörkret och letade efter byn där vi skulle sova.

Vi var i Almería i helgen.
Måndag var helgdag i Andalusien eftersom den riktiga helgdagen råkade infalla på söndagen, och för att folk inte ska gå miste om en ledig dag togs den alltså ut igår.
Jesús skulle spela med sin grupp i El Ejído på lördagskvällen.
Arrangören erbjöd alla i gruppen sovplats, även Jesús, trots att han tog med både mig och Disa.
Vår sovplats var hemma hos arrangören.

Inne hos arrangören satt hans fru och tittade på tv. Ena dottern låg och sov, andra fick sova hos morföräldrarna för att vi skulle få plats. Vi skulle nämligen sova i hennes rum.
Vi hälsade snabbt på frun, blev ledda uppför trappan och anvisade det rosa flickrummet med två smala, rosa sängar och rosa leksaker på hyllorna i rummet.
Just när arrangören och Jesús var på väg att åka kom det fram att Jesús inte skulle komma tillbaka förrän nästa dag, han och arrangören skulle sova i dennes föräldrars hus. Jag skulle stanna ensam med Disa i det främmande huset med en kvinna jag inte kände  tills... när?
Uhm?
Här kändes det väldigt, väldigt obekvämt.
Väldigt obekvämt.
Så obekvämt att jag kände ett akut behov av att tala om det för någon, men inget meddelande blev skickat eftersom Disa gjorde allt för att få tag i de förbjudna leksakerna i rummet.
Jag var nu ensam med Disa och tog med henne ner en våning till frun, för att värma vatten till Disas nappflaska. Vi försökte prata lite, sedan gick Disa och jag upp till vårt rum, som var rena drömmen för min unge, med klistermärksfjärilar på väggarna, målarburkar och leksaker, leksaker. Jag tänkte inte gå ut därifrån förrän nästa morgon igen.
Jag funderade på vad vi skulle göra då. När skulle Jesús komma?
Hela situationen, att sova hemma hos denna okända familj, var så obekväm att jag hade svårt att somna. Disa också. Dessutom frös jag så förbaskat, trots att det var mycket varmare än i Sevilla, vi befann oss ju vid den varmare kusten. Men vi hade bara ett lakan och en mycket tunn filt över oss.
Vi vaknade båda två gång på gång, och jag undrade om jag hade sovit alls när J knackade på dörren vid halv sju på morgonen.
Gissa om jag var glad att se honom!
Han hade övertalat arrangören att ta med honom tillbaka igen och få sova med oss.
Nu var det de andra i gruppen som befann sig i en obekväm situation.
De blev lämnade i arrangörens föräldrars hus. De hade väl uppfattat det som att föräldrarna inte var i livet längre och att huset brukade stå tomt, men när de lite berusade hårdrockarna rumlade in vid sextiden på morgonen satt det äldre paret och väntade på dem.
Där var det deras tur att bli lämnade ensamma.

Det var en konstig situation, och mycket obekväm, men verkligen snällt att upplåta sångplatser åt oss allihop. Denne arrangör brukar visst göra det, mån om att det inte ska kosta grupperna som kommer för att spela mer än bensin.
Det är annars dyrt att spela här...

Disa 15 månader

Milde tid. Jag har en dotter som har fyllt 15 månader. Förut stod jag i köket och tittade ner på golvet och tänkte, med overklighetskänsla, att det är ett barn här i köket, ett litet barn! Och hon står här och pratar och visar mig böcker, och barnet är mitt eget. Jag har en unge.
Flera gånger om dagen tänker jag att hon är nästan ett och ett halvt år, innan jag kommer på att ett och ett halvt år inte består av 16 månader utan 18.
Det var längesedan det blev månadsinlägg. Jag har börjat på dem både när hon fyllde ett år, 13 månader och 14 månader men inte avslutat något. Så det blir en slags sammanfattning här.

Jag började visst tänka, för sju månader sedan, att det här måste vara den bästa åldern. Men det blir bara bättre och bättre. Nu är det så fantastiskt att jag vill att Disa ska vara precis så här för alltid.
Hon älskar böcker. "Tittaaaa" säger hon med stora ögon och öppen mun och pekar på en bild som om den vore den mest spännande bild hon har sett i hela sitt liv, för första gången. I bok efter bok. "Titta!!!"
Nu lyssnar hon gärna på korta sagor.

Hon river inte ut cd-skivorna så ofta längre, mest eftersom vi har ställt saker i vägen, men dras till den stora blomkrukan med sin mjuka jord, kökslådorna och köksskåpen, badrumsskåpet och blöjtunnan. Hon vill klättra upp på saker och har just kommit på hur man tar sig framåt på kusin Elisas flygplan genom att skjuta fart med fötterna.

Disa började gå för drygt en månad sedan och kryper nu sällan. Hon har börjat "springa" istället för att krypa när jag jagar henne och det är så roligt! Hon tjuter och skrattar och jag skrattar bakom henne, innan jag börjar jaga, det går så långsamt för henne, hon vaggar på stegen, tar sig fram med uppdragna axlar och försöker hålla balansen och jag hinner ikapp med ett kliv trots att hon har långt försprång. Och vi skrattar båda när jag fångar henne, kastar henne i luften, slänger försiktigt i soffan, pussar.

Allt hon säger är på svenska och med svensk intonation, till min glädje.
Innan ettårsdagen började hon säga hund (vava) och därefter tog härmandet fart. Hon härmade främst djurljuden från boken vi läste. Nu säger hon mamma, pappa, Pipen (pepaaa) (Hon pratar med katten med en särskild röst, och kallar på honom på samma sätt som jag, med samma melodi). klocka (koka), tick tack tick tack, vatten, (tate), titta, ta (tack) tittut (ta /tata), blåbär (båbe), böcker ( köke, varför plural?) kittelljudet killekillekillekill (lrdlrdlrdlrd), pannkaka (akaka), skinka. Hon härmar läten, låter fortfarande som en duva när hon är trött eller hör en på riktigt, och häromdagen vid ankdammen började hon kvacka som en anka.
Hon härmar en brandbil och pekar på den innan hon hämtar lelsaksbrandbilen.
Disa är så intresserad av ord. Hon pekar och pekar på olika saker och vi ska säga vad det är. Samma med bilderna i böckerna, hon pekar, vi berättar.

Jag blir förvånad varje dag över hur mycket hon förstår. "Lägg fisken i den gula bägaren". Nu går vi och fixar frukost" så går hon i förväg. "Stäng av tv:n" så gör hon det. "Nu är det mat" så ställer hon sig vid barnstolen. "Gå till pappa i badrummet". Hon ger mig saker jag ber om, borstar mitt och sitt eget hår, torkar bordet med servetten, ger mig strumpor att hänga och torka eller att lägga i tvättmaskinen (där hittade jag nyligen en målarfärgsburk, efter att ha gått i väg för att hämta mer smutstvätt.

Det godaste hon vet är blåbär, vilket man kan kalla otur nu när vi bor i Spanien. Lidl hade ett tag frysta, vilda blåbär, men nu har vi öppnat det sista paketet och vet inte riktigt var vi ska få tag på mer. Med lite blåbär till hands går det att få ner både yoghurt och pannkaka. Skinka är en annan favorit. Man kan säga att hon levde på potatismos mellan 11 och 13 månader, men nu verka det ha gått över, nu äter hon det mesta, i liten mängd, bara det kommer från våra tallrikar. Och hon vet exakt vad hon villa ha. Pekar och grymtar. "Säg vad du vill ha! säger jag gång på gång och låtsas ibland inte förstå, för att hon ska prata istället. Prata gör hon så gärna annars.

Jämnåriga barn är inte särskilt intressant, däremot gillar hon skarpt äldre barn som springer omkring och busar. Vi träffades några stycken i parken häromdagen, men de två som var lite yngre än Disa var hon inte intresserad av att leka med. Däremot försvann hon iväg med en äldre tjej och dennas bror i superhjältedräkt.

När vi väntar på att gröten ska kallna, eller hon är ledsen, tittar vi på youtubeklipp tillsammans. "Kom Disa, så tittar vi på film" säger jag, så kommer hon för att jag ska lyfta upp henne i knät, och så ser vi Fem myror är fler än fyra elefanter, eller svenska låtar som jag gillar. Och annat. De senaste gångerna har hon somnat till I will follow him, en snutt från filmen Sister Act.

Hon tar gärna min mobil och leker med den koncentrat. Den hanteras mycket ovarsamt och det är en massa bitmärken i den, men den håller, den är inte alls så ömtålig som jag trodde att sådana apparater är. När Disa har haft mobilen är det alltid något som är förändrat efteråt. Applikationer som försvunnit, kommit till, mörk skärm, eller så har hon kanske ringt någon. Tredje gången det hände hade jag gett Disa telefonen så jag skulle kunna borsta tänderna utan att hon kröp in i duschen, lekten med blöjtunnan eller satte på vattnet i bidén. När jag kom tillbaka satt hon och pratade i telefonen, som hon ofta gör på lek sedan ett par månader, bara att den här gången var det på riktigt, jag hörde Disas farmors röst i luren.

Tittutlekarna är roliga. När hon började la hon handen på sidan av huvuden och sa Ta! Inte så bra gömställe. Nästa, ett par veckor innan ettårsdagen, blev en äppleklyfta som hon gömde sig bakom, därefter bordsduken. Nu hukar hon gärna bakom sängen, ställer sig bakom ett hörn och tittar fram eller går omkring med en handduk på huvudet och leker tittut.

Disa älskar att leka med vatten. Ständigt, ständigt ska hon in i badrummet för att sätta på kranen till bidén. Alternativt krypa in i duschen om golvet är blött, ta Pipens vatten eller stoppa händerna i skålen med vatten som vi ibland glömmer kvar vid skötbordet.
Så enkelt det var i varma sommar-Sverige.

Processen tills hon började gå har varit rolig att följa.
Ett par veckor innan ettårsdagen började Disa göra något så lustigt. Helt plötsligt reste hon sig snabbt på knä och sträckte upp armar och händer i luften. Det såg himla kul ut. Hon gjorde det hela tiden.Inte bara reste sig, utan liksom kastade sig framåt. Farligt med kul. Det tog rätt lång tid innan vi fattade att hon övade på att ställa sig upp. Och när hon var i mjuka sängen kastade sig hon framåt och bakåt. Hon försökte också ställa sig genom att stå på händer och fötter och försöka lyfta händerna från golvet. Det var det som fungerade till slut. Hon reste sig! Och stod vingligt på golvet och log och var så stolt, så stolt, att bara min egen stolthet kunde mäta sig med hennes. Om och om igen ställde hon sig, hamnade ofta på rumpan, men allt oftare stod hon upp, en lång stund, klappade i händerna, dansade, klappade sig på magen, log och kollade så att vi såg henne.Det är bland det mest fantastiska jag sett i mitt liv, mitt barn som ställer sig upp själv.

Disa var helt ointresserad av att gå fram tills någon vecka efter ettårsdagen. Då gick hon och höll min bror och min moster i händerna som om hon aldrig hade gjort annat, och de tog det som någo0t självklart medan det var första gången någon fick Disa att gå.


15 månader, 74,5 centimeter, 7,3 kilo och till och med en söt liten putmage har kommit. Med lockar på huvudet som jag särskilt i början, när jag inte vågade tro att hon skulle bli lockig, satt och snurrade och snurrade med fingrarna, formade de få som fanns. En sån härlig liten unge, som sedan hon var riktigt liten har gjort grimaser och skojat, en snäll liten en som ger och visar saker, som har ett alldeles eget sätt att titta under lugg.

Som jag får lägga mig intill och hålla om varje natt, som jag ligger och tittar på, ler åt hur hon suger påpekfingret i sömnen, om hon vaknar till tittar hon stort på mig och ler, med fingret i munnen, ler trött, och somnar sedan om. Du milde. Min unge. Min Disa.
Hon är så förbaskat fin den här ungen, förstår ni.
Det finaste jag har.

Enformigt?

Ja, hörrni, det blir många Disainlägg nu. Jag har ett par halvskrivna om atombomberna i Almería och om massgravar, men ni vet, fakta ska granskas och så, och det tar tid, och jag är så trött på kvällarna numera...Så de dröjer lite till.

Nu ska vi åka till Almería några dagar. Jesús ska spela där på lördag. Och vi passar på att turista lite. Det blir kul! Och det kommer annat än barnbilder på bloggen:-)

Ankimitationen

Lillan och Jesús har just kommit hem efter en promenad i parken.
- Jaha Disa, har du varit och titta på ankor med pappa?
- Kakakaka.
Hon har börjat härma ankor, min unge.
Det började när vi besökte ankdammen i María Luísaparken förra veckan. Åh, så roligt hon hade! Och hon fick mata fåglarna själv, stod lutad mot stenarna som omgärdar dammen och slängde i bitar av kex som jag gav henne.
Där började hon imitera fåglarna, deras kvackande, och hon höll på hela kvällen.
Det låter så roligt!

När somnar spanska barn?

Så här skrev Karin i Israel under förra inlägget:

"Haha, det är så härligt och inse hur olika det är i olika länder. Känns helt otänkbart att mina barn skulle somna kl 10. Har ju förstått att spanjorer överlag har sena kvällar men hur fungerar det med barn i skola etc?"

Camilla svarade:

"Vi bor i Spanien och mina 11 åringar lägger sig 22, eller det är det jag siktar på. 1 åringen lägger sig 20,30. Vi går upp kl. 8 hela familjen :-)
Det är inte möjligt att lägga sig tidigare, de stora barnens engelska slutar inte förrän kl.20 tex. och efter det ska bebis bada och äta, de större duscha och äta, fixa skolväskor mm."


När jag läser om svenska barns läggtider tänker jag bara, att du milde, vad skönt, vad mycket egentid föräldrarna får!
Å andra sidan vaknar svenska barn så himla tidigt också. Och det begriper man ju, de kan inte sova hur länge som helst.
Jag vet inte riktigt när spanska barn brukar gå och lägga sig. Men har flera bekanta med barn i lägre skolåldern som somnar omkring 21-22 på kvällen.
Disa är en nattuggla. Hon somnar omkring midnatt. Inte roligt.
Hon blir trött vid nio-tiotiden, men det är omöjligt att få henne att somna då. Vi har försökt med flera timmars mysbelysning och nedvarvning, bokläsning, lugn musik, tidigare kvällsnappflaska, hindrat henne från att sova på eftermiddagen, uttröttande lek.
Hon somnar ändå inte tidigare.
Det ligger väl i den spanska livsstilen. Spanjorer är sena. Här sker så mycket sent på kvällen. Många slutar inte jobba förrän 20-20.30, därefter ska man handla, laga mat, träffa vänner, träffa barnen, besöka svärföräldrarna, kolla på tv, äta middag vid 22-tiden. Spanjorer går och lägger sig sent. Och börjar jobba tidigt. De sover faktiskt mindre än många andra europeer.
En kompis var på semester i Sverige ett par veckor och berättade att barnet började somna tidigare och tidigare där.
Jag undrade förstås om Disa skulle somna tidigare på kvällen när vi var  i Sverige, och jo! Det gjorde hon! Ofta vid 20-21 tiden men också klockan sex och klockan sju flera gånger.
Jag hoppades att det skulle sitta i när vi kom tillbaka till Spanien, men nej. Redan andra kvällen var hon tillbaka i gamla vanor.

Härliga tidsomställning!

Jag gillar verkligen att ställa tillbaka klockan!
Den dagen brukar jag se fram emot långt i förväg. Dagen då man kan sova länge, vakna och inse att det inte är så sent ändå. Sängen är aldrig skönare än på morgonen...
Jag avskyr att ställa fram klockan.
Ett stort plus den här gången var att Disa somnade tidigare! Ja, enligt den nya tiden. Hon somnade redan klockan tio på kvällen, och du milde, så skönt det var.
Tyvärr somnade Jesús samtidigt, han hade vaknat fyra timmar före mig, men då fick jag ju lite egentid istället. Han blir så påverkad av tidsomställningen. Går omkring och halvsover och är tidvill och har huvudvärk i flera dagar.
Disas sovtider... Ska se om vi kan fortsätta på den här vägen. Tänk om hon kunde somna klockan tio varje kväll!

Disa i svampskogen

När vi var i Sverige köpte Jesús något som han länge velat ha: en affisch med svampar och en med fiskar. De hänger nu inramade vid vår matplats.
Jesús brukar visa Disa svamparna när hon äter, lär henne svampnamnen på latin, berättar vilka de ska plocka. Svampplockning är Jesús största intresse efter musiken.
Och Disa tycker att det är kul med affischen, hon pekar och frågar mig när hennes pappa inte är med.

I går var det första gången som hon fick följa med ut och plocka svamp. Nja, hon var visserligen ute när vi hyrde stuga för ett år sedan, men då var hon så liten.
Vi åkte till Sierra de Aracena.
Hade lite otur med vädret, det regnade trots Jesús försäkringar om strålande solsken, men vi hade med oss regnkläder.
Jesús gick i förväg. Han var så orolig att han inte skulle hitta någon svamp, eftersom han sett att hela Fuenteheridos var full av turister, samt en svampkursexpedition.
Disa och jag stannande i bilen och åt matsäck medan vi väntade på att regnet skulle upphöra.
Därefter drog vi ut picknickfilten, Disa övade på att gå på ojämnt underlag (gick sådär,) och jag försökte läsa ut min spännande deckare.

När vi (Disa) tröttnade satte jag henne i bärsjalen och så gick vi iväg längs promenadstigen mot Galaroza. Vi tittade på löv, grässtrån, hundar och folk som plockade kastanjer. Det var så gott att andas frisk luft. Ja, se vad jag skriver! Friskt luft! Sevillaluften är så förorenad av alla dieselbilar att det bara handlar om att släppa in luft när man öppnar fönstren, aldrig frisk luft.
Vi träffade Jesús som lyckligt kom med en tung korg full med svamp, samt en lunchöl i botten av korgen, som han råkat täcka med svamp.

Vi satte oss för att äta och rensa svamp. Disa var inte intresserad av pannkaka utan gick gång på gång iväg mot det fina glassplittret på marken, och blev arg varje gång Jesús hämtade tillbaka henne.

När han tog fram svampkorgen ville hon inte längre gå iväg. Hon var helt tagen av svampen.
- Titta!! Tittaaaa!!!! ropade hon exalterat hon om varje svamp som hon plockade upp.

Först tyckte Jesús att det var roligt att Disa gillade svampen, men när hon dragit sönder två stolta fjällskivlingar, krossat en kejsarflugsvamp samt satt sig på en blodriska, föreslog han att vi skulle rensa svampen i stan istället.
Så vi packade ihop, körde ner till byn och köpte gula äpplen, chorizo, ägg och lantbröd och åkte tillbaka mot Sevilla. Disa somnade med en gång.