Första sjukdomen och mild kulturkrock

Lillan är sjuk.
Första gången faktiskt, åtta och en halv månad gammal, så tur att det inte hänt tidigare. För alla tre, vi tycker så gräsligt synd om henne! Om vi kunde byta skulle jag ta febern ifrån henne.

Det var sent och jag satt vid datorn när jag hörde Disa hoa som en duva (hon gör det ibland) i rummet intill. Jag gick in och hon tittade tyst på mig med stora ögon, alldeles stilla var hon. Lilla tjejen, hon hade fått diarré och det hade läckt ur blöjan, hamnat på ryggen, på lakanet.
Snart hade det hamnat på mig också.
Ringde J som var och repade med sin grupp, för det här blev mycket att ta hand om märkte jag. Jag kände att hon var väldigt varm också.
Stackars liten.
Pyjamas och blöja byttes, barnet tvättades, febern mättes (38,5), J kom och bytte lakan, jag bytte kläder, lillan fick vatten och puh, så kom vi i säng till slut.
Jesús föräldrar kom på besök dagen därpå, på lördagen. Det lät som en bra idé när de ringde, lillan var rätt pigg. Lugnare än vanligt, satt stilla i knäet vilket aldrig någonsin händer annars, det här är inte en unge som sitter i famnen och myser. men verkade må rätt bra annars.
Vi skulle ha åkt dit på lunch, men det fick ställas in, så de kom till oss istället. Det hade gått en hel vecka utan att de träffat barnbarnet. Med sig hade de Disas favoritkusin, sexåringen. Olyckligt nog vaknade Disa med högre feber när de var på väg. Vi gav febernedsättande, hon spydde vid varje försök, först var det J som fick byta kläder, sedan jag. Och det började bli brist på rena Disa-kläder. Tur att det är uppehållsväder både i dag och i morgon enligt prognosen, så vi kan tvätta! Disa var ledsen ända tills det ringde på dörren och favoritkusinen fick henne att le lite. Sedan blev hon trött och sov i flera timmar.
Under tiden gick febern ner och vi åt lunch.
Vi gjorde tagín med kyckling och dadlar (första gången svärisarna åt sådan mat, och couscous) och mjuk pepparkaka, sedan vaknade lillan, fick sitta i farmors knä och skrattade åt favoritkusinens lek.

Som jag på förhand visste tyckte släkten att vi skulle åka till akuten (vårdcentralen har helgstängt) med lillan, så jag var förberedd. Utan att gå in på detaljer så håller jag inte med om att 38,5 grader är anledning till att släpa ut ungen och vara i akutmottagningens röriga väntrum halva dagen för ingenting alls. Jag gick halvt om halvt med på att boka tid hos barnläkaren på måndag med reservation för att vi kan avboka om Disa är bra, även om släkten menar att vi ändå måste gå dit och prata om febern med läkaren och få reda på orsaken och bra behandling.

Kulturkrock, man får ta det för vad det är. Här tar man sjukdomar på största allvar.
Jag känner att jag behövs som en... lugn, balanserad jämvikt till detta.
Ingen tid hos barnläkaren på måndag har bokats.
I dag kommer det bli många omtänksamma och oroliga telefonsamtal hit. I morgon också. Möjligtvis resten av veckan.
J pratade också om att åka till sjukhuset med lillan, men jag påminde om att ungen mådde bra i övrigt, åt och lekte, och att det där med att vi var tvungna att åka till akuten vid tecken på feber gällde när hennes immunförsvar var så lågt. Förra veckan fick vi klartecken att immunförsvaret var okej.



Dagens bästa: Jesús gjorde en regnpinne till Disa av en hushållspappersrulle, grillpinnar, röda linser, aluminiumfolie och tejp. Hon älskar den!
Nu planerar han att göra maraccas av små plastflaskor och andra grejer. Han är ju musiklärare.

Sjuklingen med sin regnpinne.

Barn till diabetiker leker med sprutor

Märker Disa av att hennes mamma är diabetiker?
Kanske inte än.
Men vi kan konstatera att en av hennes favoritleksaker är en tom burk med blodprovsstickor, en annan är själva blodprovsapparatfodralet. Och när hon följer med mig på diabeteskontroller får hon av diabetesläkaren, som är förtjust i henne, en insulinspruta att leka med. Utan nål förstås.

Påskresan - Luso och Buçaco-skogen

Det kändes lite vemodigt att lämna Coimbra. Eller kanske var det mest hotellet vi saknade.
Men vi var på väg mot ett nytt spännande ställe: Luso.

Luso ligger strax norr om Coimbra och är en gammal kurort. Vattnets hälsobringande effekter upptäcktes på 1700-talet, men det var först i mitten av 1800-talet som byn förbereddes för att ta emot folk som önskade sjuk- och hälsovård. Dessa installationer har utvecklats sedan dess, och nu finns ett modernt spa där, alldeles vid torget och det gamla kasinot.

Där finns också en brunn där man kan fylla på medhavda medhavda flaskor. Vi såg ett par som hade hela bakluckan full med tomma vattendunkar som skulle fyllas.
Vi hade slut på vatten så jag tog med en flaska ut för att fylla den, men fattade inte förrän för sent var brunnen var.

Luso såg fint ut, men det var inte byn som var vårt mål utan Mata do Buçaco, en av Europas äldsta botaniska trädgårdar. Som inte är en trädgård utan en skog.
För en inträdespeng får man köra igenom en av de ursprungliga portarna, och gör det, få inte för er att spara pengar och gå upp för berget, det är långt om man vill ända upp, och det vill man.
Port skrev jag,. och det stämmer. Sedan 500-talet har den unika skogen varit speciell för folk i området, och på 1700-talet byggdes en mur som omgärdade skogen. Munkarna ordnade tillstånd från påven att förbjuda kvinnor att gå i skogen, muren höll dem effektivt borta.

Här finns många vandringsleder för att se, njuta av och upptäcka den speciella skogen med mer än 700 växtarter.

- Vad mysigt det vore att sitta och fika vid ett av stenborden här, sa jag, och kom på att vi faktiskt hade fika med oss! Juice från frukosten, en slags vetekrans med choklad i och passionsfruktyoghurt.

Vi gick under jätteormbunkar...

... och kom fram till en vacker damm.

Högst uppe på berget i skogen ligger något fantastiskt.

Palace Hotel do Buçaco är hotell idag men byggdes som jaktslott ovanpå ett 1500-talskloster åt den portugisiska kungafamiljen. Den italienske arkitekten  Luigi Manini ritade det i neo-manuelinostil.
Kungafamiljen använde jaktslottet endast en gång, sedan övergick det i hotellverksamhet åt Europas rika, en liten landningsbana byggdes åt deras privatplan.

Nu får vem som helst sova i den faschinerande och vackra byggnaden, som är femstjärnigt hotell. 80 euro kostar en natt.
Om man inte sover över kan man se delar av hotellet. Trappan upp till rummen, till exempel.

Eller kanske lockar en kaffe i skuggan.

Ute finns en vacker trädgård/park att gå i.

Med rosenträd, damm med fiskar, spaljéer, bänkar och blommor.

Kom ihåg till nästa resa: stanna en natt på hotellet och gå vandringsleder i omgivningen.
Vilken semester!

Hotellet med kaffekoppsamlingen

Vi sov på ett så bra ställe i Coimbra.
Eller, nja, det låg inte i stan direkt utan en halvmil utanför. Och det är omöjligt att hitta dit om man inte har GPS (den här resan har fått oss att inse att det vore bra med GPS som komplement till kartboken. Till nästa resa: GPS. och ny kartbok. En från 2001 är inte pålitlig.).
Vi körde så länge och så fel att jag i ren desperation svängde åt höger från motorvägen för att fråga om vägen. Det fanns ett apotek där och en full parkeringsplats och Jesús, som är bäst på portugisiska, gick dit för att fråga medan jag underhöll Disa och var beredd att flytta bilen om någon ville köra ut.
Jesús var inne på apoteket i nästan en kvart.
När han äntligen kom småskrattade han besvärat, han var generad över att han inte hade fattat tjejernas portugisiska, de blev tvungna att prata engelska med honom. De hade kollat en googlekarta och repeterat vägen med J ungefär 50 gånger, och med den i färskt minne körde han snabbt iväg, under motorvägen, genom ett bostadsområde, ut på motorvägen, till höger vid ett gult hus, vänster... och där låg vårt boende.
Jantesta Guest House.

Ett äldre par har inrett sitt stora hus till hotell, själva bor de i ett litet hus bredvid. De har ett par tjejer anställda som sköter om hotelldelen, och som på förmiddagarna lagar underbart doftande grytor till sig själva och familjen.
Ingången är garaget där det står en flott bli med mjuk presenning över. Garagets väggar är täckta av eleganta bokhyllor med glasdörrar, hyllor som dels innehåller böcker, dels innehåller en del av den stora kaffekoppsamlingen på 6 000 exemplar.
En liten receptionsdisk finns också.
Rummet var stort, badrummet nytt, allt bra. Det finns en liten utomhuspool, en bubbelpool under tak, brasa för kalla vinterkvällar, kök och det serveras soppa till middag för den som önskar.

Nämnde jag att det inte kostar mer än 23 euro per natt?

Vi hann varken med soppa eller bubbelbad. Vi hade bokat två nätter och trivdes så bra att vi hade velat stanna en natt till, men det var fullt. Så vi fick dra vidare.

Snabb bild tagen innan någon hinner se mig...

Jantesta Guest House. Lägg det på minnet om ni åker till Coimbra och har bilen med er.

Påskresan - Coimbra

Från en världsarvstad till en annan.
Nästa besök på påskresan blev Coimbra i Portugal, som precis som spanska Cáceres är med på Unescos världsarvslista.
Och man behöver inte gå många steg innan man förstår varför.

Men låt oss komma i stämning innan vi fortsätter. Det gör vi med en av Portugals mest omtyckte, poetiske musiker; Zeca Afonso (1929-1987) som skrev sång efter sång i protest mot Salazars diktatur.Zeca bodde ett tag mittemot Coimbras gamla katedral, och i staden hör man gatumusikanter spela hans låtar.
Lyssna på Eu fui ver a minha amada, eller den korta Mulher da Erva, båda från skivan Cantigas do Maio.

Staden med det vackra namnet ligger vid floden Mondego.
Vi ställer bilen på den stora parkeringen på andra sidan floden, får en skymd av Sasta Claras klosterruin som tyvärr är stängd så här dags, men vi får istället ett finfint läge för att se staden klättra upp över kullen.

I centrum sitter folk på uteserveringar med så frestande bakverk att man måste stanna och titta.
Vi kommer fram till kyrkan med den märkliga porten; Igreja da Santa Cruz.
Inne är väggarna fulla med blåmålad kakel med bibliska motiv, som ofta i kyrkorna här, och högt upp på väggen sitter en underbar, röd orgel.

Vi tar till vänster och kommer genast in i en sluten värld. Det känns nästan som om en port stängs bakom oss och vi är inne i ett virrvarr av smala, smala gator med höga hus på alla sidor.

Här bor folk, vanligt folk, det hänger tvätt längs väggarna, finns frukt- och grönsaksbutiker, blommor, och massor av underklädesaffärer och soporna ställs längs väggarna på kvällarna.
Och här står ett knubbigt 1500-talshus mellan modernare byggnader.

Coimbra
Coimbra
Jag är i Coimbra
Jag går i Coimbra

Smakar på namnet, inget namn kunde passa bättre till den här staden.

Vi vill upp för berget, men att ta gångvägen upp med barnvagn är lika med döden så vi tar en liten buss istället.
Väl uppe är vi väldigt glada över att ha barnvagnen som ursäkt att slippa gå upp.

Coimbra är som sagt en universitetsstad, och här uppe ligger byggnaderna, gamla och nya. Universitetet grundades 1290 och är därmed ett av Europas äldsta.

För en inträdesbiljett kan man klättra upp i tornet, som måste vara Coimbras högsta punkt, se ett vackert kapell (tror det är värt besväret efter det lilla jag såg genom dörren) och gå in i det gamla 1700-talsbiblioteket. Vad ska jag säga om det? Googla bilder på det så förstår ni varför jag ångrar att jag inte gick in.

Här uppe på kullen  ligger den nya katedralen med målad keramik från "vår" stadsdel  Sevilla; Triana (av den anledningen har Jesús pappa velat åka till Coimbra), annars är det den gamla katedralen från mitten av 1100-talet som bör besökas.

Tips till dig som vill besöka Coimbra: Använd knapparna vid övergångsställena när du vill gå över vägen, annars kan du bli stående läääänge och vänta.

Spansk musik - Alameda

Först kom Triana, sedan kom Alameda, gruppen som hoppades på samma framgångståg som Triana och som försökte ta efter den förstnämnda gruppen.
Den nådde aldrig samma popularitet och var inte lika bra, men lyssna på låten här ovan med den sorgliga texten, och ni förstår varför jag har tagit med den.
Alameda är för övrigt namnet på en av Sevillas stadsdelar (precis som Triana), och även den här gruppen jobbade med andalusisk rock.





Spansk musik del ett

Påskresan - Cáceres

Första stoppet på vår påskresa till Portugal var Cáceres.
Jesús idé, jag var inte så pigg på förslaget, men han tyckte att jag orättvist dömde ut staden för det där med vattnet.
Vi har kört förbi Cáceres flera gånger när vi åkt från norra Spanien, Madrid och Portugal, men bara stannat till en gång då vi ätit middag på en hamburgerrestaurang, och det var där och då jag drack det äckligaste vattnet jag druckit i mitt liv. Jag har druckit vatten på många platser, till och med brunt flodvatten i boliviansk djungel och det var helt okej, men det här var vidrigt. Odrickbart. Sedan dess har Cáceres varit "Staden med vattnet" för mig.
För Jesús skull sa jag, efter övertalning, okej till förslaget, och jag ångrar det inte. Vilken makalös stad det är!

Efter en natt på en ful camping utanför stan startade vi söndagen med frukost på mysig uteservering i en park.

Sedan blev det en sväng i parken där det pågick en marknad. I ena änden var det mat- och efterrättsstånd.

Det var palmsöndagen och mycket folk ute. Många hade palmbad eller olivkvistar i händerna. De var uppklädda men inte så extremt uppklädda som sevillaborna den här dagen. Skönt.
När vi kom in i centrum drog alla åt samma håll, och vi förstod att det var påskprocession på gång. Vi tog av åt andra hållet istället.

Har man ett litet barn med är det bäst att ta bärsele i den här staden för det är många branta backar, trappor och kullerstenar.
Vi tog tyvärr inte med bärsjalen, bara vagnen den här gången, på grund av platsbrist i bilen. Dumt.

Efter en brant uppförsbacke hamnade vi i den gamla stadskärnan och overklighetskänslan infann sig. Var det här på riktigt?

Cáceres har varit med på Unescos världsarvslista sedan 1986. Staden har en av världens bäst bevarade medeltida stadskärnor.

Att gå omkring bland dessa gamla palats, smala gränder, kyrkor och torn ger en mycket märklig känsla. Bäst är nog att vara här en regnig dag eller på kvällen då få är ute, för man är inte ensam här, så att säga.

Eftersom det var helgdag var mycket stängt, men museet kunde vi gå in i. Det ska visst vara bra, stället har ju en historia som sträcker sig tillbaka till romartiden.
Disas första museibesök. Jesús bar henne lyckligt i famnen och visade föremål. Jag tyckte att det var urtråkigt. Teoretiskt vet jag att stenknivar och krukskärvor är intressant, men usch vad tråkigt jag tycker att det är. Det som var värt besöket var den smala trappan ner till arabernas (Cáceres har tillhört både romare, visigoter, muslimer och nu kristna) gamla regnvattencistern som det fortfarande samlas vatten i.

Jag var så upptagen med att stirra på allt fantastiskt som fanns att stirra på, att det var först när vi kom ut ur stadsdelen som jag kom på att vi inte hade något bildbevis på att det var vi som varit där. Snabbt fram med kameran för sejälvporträtt på lilla familjen med stadsdelen i bakgrunden.

Det gick sådär.

Apelsinblomsdoft

Vi hade kört långt, det var natt och vi var trötta.
Ett par mil ifrån Sevilla fylldes bilen av en doft. Det var doften av azahar som kom in genom ventilationen. Doften från tusentals blommande apelsinträd från staden och apelsinodlingarna runt den. Vi var hemma.


Vi har sett och gjort så mycket under vår påskresa till Portugal att det känns som om vi har varit borta mycket länge.
Jag ska berätta.
Men nu säger jag bara, att det vi kommer att minans bäst från den här resan är att det var då som Disa lärde sig att krypa!

Räkna vuxenpoäng

En gång läste jag ett kul inlägg i Sandra Beijers Nio till fem-blogg.
Jag letade rätt på det. Hon publicerade sin egen sida i sin Mina vänner-bok. ni vet, en sådan där bok man hade som kompisarna fick fylla i om sig själva.
I Sandras bok kunde man också räkna vuxenpoäng.

Jag tycker att kaffe på maten är värt mer än ett vuxenpoäng, och det där med Allsång på Skansen har väl ändrats med tiden, är det inte så att de flesta kollar på det programmet nu?
Nåväl, jag fick ihop 17 vuxenpoäng av 66 möjliga (jag räknar inte in storhandlingen, vi veckohandlar nästan varje vecka men det är aldrig någon storhandling, och korsord gillar jag men löser inga eftersom det inte finns svenska korsord i Spanien). Mitt resultat nu är en förbättring sedan 2013 då Sandras inlägg publicerades; nu har jag både barn och julgran och därmed högre poäng.

Hur många poäng får ni? Hur vuxna är ni som läser den här bloggen? ;-)


Jobb 1p
Visitkort 1p
Konferens 2p
Bo hos föräldrarna -2p
Sambo 1p
Förlovad 1p
Gift 2p
Skild 3p
Barn 2p
Villa 2p
Bil 1p (kombi+1p)
Husvagn/båt 2p
Hund 1p
Garage 1p
Lån 1p
Gemensam ekonomi 2p
Pensionsspara 2p
Storhandla 1p
ICA kundkort 1p
Rabattkuong 2p
Hushållsassistent 1p
Diskmaskin 1p
Symaskin 1p
Dubbelsäng 2p
Julgran 2p
Morgontofflor 1p
Långkappa/rock 1p
Celluliter 1p
Morgontidning 1p
Gråa hår 1p
Korsord 1p
Välja att inte svara i telefon 2p
Putsa fönster 1p
Tapetsera 1p
Svampplockning 1p
Långfärdsskridskor 1p
Parmiddag 1p
Vinprovning 1p
Buggkurs 1p
Partaja till gamla vinylhits 1p
Whisky 1p
Lättöl 2p
Kaffe på maten 1p
After Eight 1p
Söndagsstek 2p
Viktväktarna 2p
Friskis och Svettis 1p
Bingolotto 1p
Allsång på Skansen 2p

Fina dregglisar och svenskt påskfirande

Häromveckan arrangerade den nya nordiska föreningen i Sevilla ett påskfirande.
Det var främst för barnen, som fick påskpyssla.
(Ser fram emot att påskpyssla med Disa!)
Kul nog kunde fem av sex nyblivna föräldrar till svensk-spanska barn också komma. Förra året föddes sex svensk-spanska barn här. Disa var först, en månad senare kom nästa, övriga fyra föddes i november och december. Kul!
En av de nya föräldrarna är Therese som bor utanför stan. Ni som kommenterar och läser kommentarer känner kanske igen namnet. Det var skoj att äntligen ses!
Jag passade på att göra en beställning på dregglisar, Therese säljer nämligen sådana. Jag var på väg att köpa dreggellappar från Sverige i höstas, men något fungerade inte så det blev inte av. Kul då att upptäcka att Therese säljer samma dregglisar i sin nätbutik här i Spanien, nära där jag bor!