Chokladpinnar i brevfacket

Han är allt rar ibland, Jesús!
Han var inne i närbutiken häromdagen, och kom på att han ville köpa något gott till mig, som en liten överraskning.
Men istället för att komma direkt upp med den låste han in överraskningen i brevlådefacket på bottenplanet.
När vi senare skulle gå ut såg han till att ha famnen full med tomflaskor som skulel slängas, så att jag fick låsa ytterdörren med hans nyckelknippa, där brevlådenyckeln sitter. Och han ville inte ta emot nyckeln efteråt.
När vi kom ner med hissen sa Jesús, fortfarande med famnen full av tomflaskor, "Du kan väl öppna brevfacket, jag vill se om medlemskortet till Bluesföreningen har kommit."
På en lördag? tänkte jag inte, jag var lite tankspridd kanske.
Låste upp facket och hittade...
Ett paket chokladpinnar!

Klosterbesök och skogslugn

Söndag.
Vi packade in stolar och böcker i bilen, gick och köpte baguetter (jag har nämnt det förut, det är suveränt hur man kan köpa billig baguettlunch här, gå till närmsta närbutik, välj ett nybakat bröd och något att stoppa i det för ungefär 1,50 euro!) och körde iväg.
Första stoppet blev Las Pajanosas, byn där vi tidigare bodde, för frukost på Miketes. Alla helgmorgnar borde börja så.
Varm choklad, kaffe och rostat bröd med sobrasada (ungefär chorizokorv i krämform) medan vi tittade på alla cyklister som stannande här och rastade, och på dem som handlade grönsaker hos Rocio bredvid. Vi hade gjort detsamma om vi inte skulle vidare.

Vi åkte den lilla fina, kulliga vägen mot El Garrobo och korsningen där man svänger av mot Aracena och Portugal, men tog av mot motorvägen istället. Konstaterade att det fortfarande är torrt och brunt efter sommarens torka.
Monesterio var målet, en när vi kom dit blev vi nyfikna på klostret som finns i närheten och körde efter de bruna skyltarna.
Klostret Monasterio de Tentudía byggdes på 1200-talet. Legenden berättar att under ett slag bad krigsherren jungfru Maria om att låta det vara dag lite längre så att de skulle vinna slaget. Jungfru Maria gjorde så, slaget vanns och klostret byggdes till hennes ära.
Det ligger högst upp på det högsta berget i trakten och utsikten är hänförande.

Vi beundrade utsikten en stund och bestämde oss sedan för att se klostret invändigt. En euro lägger man i en myntautomat, så går grinden upp.

Jag kan säga det med en gång: invändigt var det en besvikelse.
Fula tavlor på väggarna när man kommer in, inglasad patio och luften tung av fuktskador.
Värst var musiken.
Dålig smak att spela musik i högtalarna på ett sådant ställe, tycker jag, men om man nu väljer att göra det kunde man ju välja något tidsenligt. Här spelades istället filmmusik och vi vandrade in i kyrkan till Forrest Gumps ledmotiv.
Det var omöjligt att tänka bort musiken och föreställa sig hur munkarna levt här en gång. Tempelriddare var de, förresten.

Nåväl, det visade sig att musiken inte var det värsta, utan det som jag upptäckte i salen bredvid kyrkorummet.
Jag steg in och hörde genast ett ojämnt drippdroppande ljud.
"De borde verkligen göra något åt fukten på det här stället", tänkte jag och letade med blicken efter vattenläckorna i taket.
Fick syn på något annat.
*Ryser på riktigt när jag skriver det här*
Tvestjärtar.
Tvestjärtar på väggen.
Höjde blicken något och fick se ett myller av tvestjärtar springa längs en given rutt på väggen!
Tittade upp och begrep plötsligt att droppandet som lät var tvestjärtar som ramlade ner från taket!!!
*Får tårar i ögonen av obehag*
En tvestjärt tog sats mot mig och hoppade mot mig, vad det verkade som. Jag sprang chockad ut därifrån, till Jesús, och tvingade honom leta noga om jag hade tvestjärtar på mig. Genast sprätte han iväg en som kröp på min axel.
- Det är fullt av tvestjärtar därinne!!!
Det stockade sig i halsen.
- Javisst. Men det är det ju överallt.
- Vad då?!?
- Ja här och... såg du inte hur de kröp på kistorna?
Jag sprang ut i valvgången.
I solen kunde det väl inte finnas några tvestjärtar?

Jo. Jag såg en springa på golvet. Tänkte fota den till bloggen, men hörde det nu välbekanta droppande ljudet omkring mig igen, la märke till söndertrampande och levande tvestjärtar överallt på golvet och sprang ut ur klostret.
Fy farao vilket obehagligt minne.
Det här är faktiskt det jobbigaste jag har skrivit på bloggen.

Men det var inte klostret som var målet, så vi åkte tillbaka en bit och stannade till vid en kulle strax utanför Monesterio, där vi var på svamputflykt med Långben som tappade bort sin son i ivern att plocka svamp, och där Jesús stora svampintresse väcktes.

Vi bar upp stolar, matsäck och ryggsäck och slog oss ner i en glänta under kastanjer och... andra träd.

Jesús tog förstås en runda för att kolla om det fanns någon svamp, trots att det borde dröja en månad till. Sedan åt vi lunch.
Tortillabaguett med majonäs samt baguette med salchichón blev det. Och salta lakritspengar.

Sedan tillbringade vi precis hela eftermiddagen i den gläntan, ända tills det blev mörkt.

Vi satt och läste mest.

Men ibland reste vi på oss.
Jesús gick och spanade efter fåglar genom kikaren, och letade svamp.

Jag tittade på löv...

... och beundrade spindelnät.
Allt var täckt i glittrande, vackra nät.

När vi blev gottesugna och lakritsen var slut plockade vi kastanjer och åt.
En var det mask i.
Hur kom den in där?

Lungorna rensades från avgaser, i huvudet tystnade det ständiga trafikbullret från staden.
Aldrig, aldrig mer bo i stad.
När det blev för mörkt för att läsa åkte vi hemåt.
Och på vägen stannade vi återigen i Las Pajanosas, nu för att äta middag hos Miketes.
Ensaladilla rusa, en slags potatissallad, samt carillada, griskind, med pommes frites blev det.
Perfekt avslutning på underbar dag.

Jazz och tapas

På lördagseftermiddagen blev det mycket promenerande.
Vi började på Vips i Los Remedios för att bläddra i roliga böcker, fortsatte mot spelbutiken i Triana och den ekologiska leksaksaffären, men båda var stängda.
Roligt nog hade det nya konditoriet (som väl egentligen inte kan kallas nytt längre) öppet, så där gick vi in och köpte ett par riktiga smarrigheter som vi åt på en bänk vid floden på andra sidan bron.

Långt om länge kom vi till tapasbaren Rufina som är berömd för sina Mantecaditos, så dem ville vi prova, vi som just upptäckt rätten.
Men de var inte alls så bra som på förra stället där vi åt dem, där var de mycket saftigare; en mjuk baguette med kött, lufttorkad skinka, solomillo al whisky-sås och pommes frites.

Sedan gick vi förbi jazzbaren Naima Café Jazz på hörnet, hörde en sopransaxofon och gick därför in och drack is-te och lyssnade på en suveränt bra konsert med den här trion, som spelade Bebo Valdés-låtar.

Tanken var att vi skulle gå på 22.30-föreställningen på bion, en spansk film av Álex de la Iglesia som Jesús vill se (jag har valt film de två senaste gångerna så det är väl rättvist, antar jag), men jag var för trött så det blev bussen hemåt istället.

Vacker promenadväg i centrum

Jag behövde ett nytt block. Ett sådant där olinjerat Oxfordblock med tjocka, vita papper som jag älskar att skriva med svart tusch på.
Så jag tog 15-bussen in i centrum.
Från nummer 15:s ändhållplats tar det inte ens tio minuter till pappersbutiken vid Plaza del Duque, och det är en trevlig väg att gå.
Ja, varenda gång jag kommer in i centrum så slås jag av hur vacker staden är, och vad mycket det finns att titta på.
Jag hade lilla fickkameran med mig och tog några bilder av det jag passerade:


Calle Imagen...

... Plaza Cristo de Burgos...

... las Setas (som ni kan läsa mer om här)...

... och på busstorget; Plaza Padre Jerónimo de Córdoba, hade det satts upp bord och stolar och matstånd inför en religiös festlighet som skulle hållas senare på eftermiddagen.
Det är alltid underhållande att promenera i Sevilla.

Jesús kan inte göra två saker samtidigt

Jesús KAN verkligen inte göra två saker samtidigt.
Prata och äta.
Tänka och... vad som helst.
Det går inte.

Exempel 1:
Vi äter fisk.
Jesús är uppväxt på fisk, har benat sina fiskar själv sedan han lärde sig gå.
Jag åt bara fiskpinnar och annan slags fisk utan ben (om det fanns ben var det någon som benade åt mig). Vilket betyder att Jesús är väldigt snabb på att äta fisk här i Spanien (man brukar få sin fisk hel), och jag är det inte.
Det har hänt mer än en gång när vi haft ett fat med fisk att dela på, att han ätit upp alla medan jag suttit och benat min första.
Utan att tänka sig för.
Det går av bara farten.
Eftersom han pratar samtidigt.

Exempel 2:
Kinamatmiddag hemma: Han öser upp hela rätten på sin egen tallrik, eftersom han sitter och pratar om något under tiden.

Exempel 3:
Alla felkörningar på grund av att han pratat under tiden.
Felkörningar för bådas del, för när jag kör och han ska indikera vägen, glömmer han bort det när han pratar, och vi hamnar fel.



- Du kan verkligen inte göra mer än en sak i taget.
- Nej... Inte om vi pratar om något intressant. Eller om jag tänker på något. Häromdagen i duschen funderade jag på något, och när jag klev ut kom jag inte ihåg om jag hade tvålat in mig eller inte. Jag luktade mig i armhålan och fick gå in i duschen igen.

Grillade sardiner. På varsin tallrik. Enda möjligheten för att inte gå hungrig från bordet...

I Sevilla sjunger fulla människor flamenco

Vi sitter och äter en sen lunch när oljudet börjar.
Jo, det kommer från tapasbaren nedanför.
Någon har druckit för mycket.
Vet inte hur det är i övriga Spanien?
Brukar folk sjunga flamenco där också när de är fulla?
Eller är det en Sevilla-grej?
Till och med Jesús sjunger flamenco när han dricker för mycket. Tack och lov är det väldigt sällan som det händer.
På många barer sitter lappar uppsatta med texter "Prohibido el cante".
Det är alltså flamencosång som är förbjuden, andra typer av sånger går bra att sjunga!

Kanelbullens Dag

I dag, den fjärde oktober, är det Kanelbullens Dag!
Redan i början av veckan bakade jag kanelbullar, så därför har jag inte mer än fyra stycken kvar i frysen, och dem kan jag inte äta upp själv eftersom de är till någon annan.
Faktiskt - av de nästan 50 bullarna har jag inte ätit mer än några stycken själv, och Jesús har bara fått en enda.
Hälften av bullarna fick min spanska bakkompis med sig hem, det var första gången hon bakade kanelbullar och hon har väntat på Kanelbullens Dag i ett helt år.
Resten har bjudits och getts bort under veckan för att fira denna speciella dag som är i dag.
Är inte det det bästa? Bjuda på bullar för att uppmärksamma dagen!
Visst är kanelbullen värd en särskild dag?

Här och här har jag tidigare skrivit om hur det är att baka i Spanien, något som inte är helt lätt...

Ödestationen i Portugal

Ibland tar vi en sväng till Portugal, vi bor ju så nära. Ett par timmar så är man där och äter världsgod fisk och hittar på roliga utflykter.
Inte långt från gränsen ligger Castro Marims tågstation.
En ödestation, spökstation.
Jag ryser varenda gång vi åker över järnvägsspåret på den smala, trädkantade landsvägen, för platsen är så vacker.

 Räls- och tågdetaljer har använts för att bygga stationshusen.

Gamla tidtabeller finns uppsatta, fönstren är trasiga och stationen bara ligger där, liten och övergiven.

Jag brukar tänka, att någon gång ska jag titta på kartan och se vart den där järnvägsrälsen leder.

Bilderna tog jag i somras, när vi åkte hemåt från Algarvekusten, där vi spenderat ett par dagar och hämtat upp min kompis Micke på flygplatsen i Faro.
Jag körde, ville inte låta någon av de andra sinka oss, ville stanna till en stund vid ödestationen och titta närmare på den innan solen gick ner.

Vi strosade runt, var och en i egna tankar.

Plötsligt hördes ett förfärligt ringande, så högt och plötsligt att jag hoppade till av skrämsel.
- Vad har du gjort? Tryckte du på något? ropade jag till Micke, som såg minst lika förvånad ut som jag kände mig.
Spökade det på riktigt?

Men det var faktiskt ett tåg som kom!
Det kändes så overkligt att det kom ett tåg hit, till denna slitna station där inte en människa fanns mer än vi, att jag undrade om det var på riktigt.
Tåget stannade till vid stationen ett kort ögonblick, öppnade pysande dörrarna. Ingen klev av, ingen klev på.
Vi stod tysta och stirrade och utbytte blickar.
Sedan åkte tåget vidare.

Raggmunkar

Som hängiven Lottaboksamlare kom jag att tänka på Lotta när hon bodde i Stockholm ett tag med sin syster Malin, och hon fick för sig att göra raggmunkar till middag.
Jag kom ihåg att det var ett helsikes problem med de där raggmunkarna, som verkade vara så lätta att göra.
Vad problemet var mindes jag däremot inte när jag bestämde mig för att använda den överblivna kokta potatisen till just raggmunkar.





Det var stekningen.



Mvh
/Hon-som-stekt-raggmunkar-för-första-och-sista-gången

Utemiddag på en freiduría

Vi gick en promenad.
För promenerandets skull.
Och för matens.
Överallt satt folk på tapasbarernas uteserveringar, det är fortfarande behaglig kvällstemperatur, men vi stannade inte förrän vi kom till freidurían på hörnet.
Den är bäst.
Det här med Seviillas freiduríor, det är himla bra tycker jag. Ett ställe där man köper friterad fisk och bläckfisk. Väljer från en lista på väggen, beroende på vilka sorter som finns för dagen, väntar medan fisken friteras och bär hem den i pappstrutar. Eller äter på plats, om freidurían har uteservering, men ofta är det hämtmatsställen.
Den här i vårt område har bord, och dryck köper man på baren bredvid.
Ett par acedías (en sorts plattfisk) var, och inbakade räkor blev middagen.
Gott!

Det SNYGGA busskortet!

Den där busskortsfighten ni vet, som jag skrev om?
Eller, själva fighten kom nog inte med i inlägget.
Att jag tyckte att det var onödigt gjort när Jesús bytte bort vårt Sevilla FC-busskort mot ett gammalt fult, vanligt bara för att han skämdes för att han hade kort med fel lag. Att jag bestämde att vi skulle köpa nytt busskort, ett Real Betis-kort. Och Jesús, som är förbannat sparsam (på ett vettigt sätt), tyckte att även om busskortet han bytte till sig var fult så fungerade det ju ändå, och vilken oerhört onödig utgift på 1,50 euro att köpa ett nytt! Det viktiga var ju ändå att ingen längre skulle tro att vi hejar på Sevilla!

En enda gång använde jag det tillbytta kortet, så kände jag mig nere. Och det var faktiskt mer för att det var så fult än för att det inte fanns pengar på det så att jag inte fick åka med bussen.

I alla fall, nu har jag köpt ett nytt busskort!
Titta!

Torkade fikon

I min fruktaffär får man alltid saker att äta medan man står i kö, eller under tiden man handlar. Det kan vara körsbär, bananer, churros (!) eller oliver som fruktmannen själv lagt in.
Servett får man också.
Senast hade jag munnen full av saftigt päron, och beställde mellan tuggorna tre kilo tomater ("ja, riktigt röda och mjuka, tlll gazpacho"), ett kilo lök, fyra kilo potatis ("funkar de här till papas aliñadas?"), ett kvarts kilo grön stek-paprika, ett kilo röda äpplen, en chorizokorv, och så var det nog bra s... Men vad är det här? Fikon?
Visst var det fikon!
- Rocio, ge henne några fikon så hon får smaka!

Jag som sörjt över att fikonsäsongen är över får plötsligt syn på en låda med torkade fikon inträngd mellan småpotatisen och melonerna.
En euro för kvartskilot.
Naturligtvis blev det en pappstrut med torkade fikon också.

Det var för två dagar sedan, och nästan alla är uppätna.
Vansinnigt goda.
Finns det någon bättre frukt än fikon?