Tapas på Lizarran

Jesús solglasögon är så trasiga att de kommer att falla isär i många bitar vilken dag som helst.
Så vi gick till centrum för att skaffa nya.
Men att köpa solglasögon tycker Jesús är tråkigare än till och med jag själv, så det blev inga.
Däremot var han iväg till en av stadens få skivaffärer med begagnat, och köpte lyckligt vinylskivor medan jag lyssnade på ett bra brassband som spelade på La Campana.
Sedan gick vi nöjda till Lizarran för en stärkande tapa innan vi tog oss hem.
Det är alltid kul att gå till Lizarran.
Man beställer dryck, och tar själv de tapas man är sugen på. De finns längs en lång disk, små brödbitar med något gott på, och då och då kommer personal ut med runda brickor i händerna, fulla med nygjorda, varma tapas och det är bara att ta.
Livsfarligt, man måste hejda sig, för som man brukar säga; smakar det så kostar det. Det är inget billigt ställe att äta på.
Jag valde en brödbit med en slags croqueta på, som visade sig bara paprika fylld med croqueta-smet, och den hade sedan friterats. Supergod
Jesús valde en ännu godare tapa; en liten bägare med perfekt gjord salmorejo, den kalla, tjocka tomatsoppan, med små bitar av kokt ägg och lufttorkad skinka som garnering.

Cirkustältet

Vi valde helt rätt!
Antonio Lizana Group från Cadiz gav en finfin konsert där i cirkustältet. Riktigt bra var de, med sin blandning av flamenco och jazz!
Men även om konserten var bra, så blev vi uttråkade, både jag och Jesús, så vi gick hem i pausen.

Här i Sevilla vet man aldrig när konserterna ska börja.
Ett klockslag är utsatt, och det ger ju en ledtråd, men man måste alltid plussa på minst en halvtimme, beroende på lokal. På vissa ställen måste man räkna med en eller en och en halv timme senare än vad som sagts.
Varför?
För att det ska komma mer publik medan man väntar. För att lokalerna ska sälja mer öl baren åt den uttråkade publiken.
Vi visste inte hur det brukar vara på cirkusen, så vi var där halv tio, när konserten enligt programmet skulle börja.
Hela publiken, samt bandet, satt utanför vid borden och åt tapas och drack öl, så vi satte oss där också, men en iste och en öl, tills konserten började en halvtimme senare.

Inne i tältet fanns bord och stolar och ytterligare en liten bar, och den som hade dryck kvar kunde ta med sig den in.
Mysigt ställe, det kommer bli fler besök.

Här arrangeras inte bara jazzkonserter, utan också mycket teater och aktiviteter för barn, samt cirkuskurser för små och stora.
Kul!
Den som är nyfiken på La Carpas program kan titta HÄR.

Fredagskväll i Sevilla

Fredagskväll.
Vad ska vi hitta på?

När man inte vet riktigt vad man ska göra i Sevilla är det en god idé att titta i El Giraldillo. Nätversion eller pappersform. Här finns alla evenemang, utställningar, konserter, scenkonst, festivaler och annat.
Det gjorde vi, och såg att det nu under några dagar pågår en festival i La Alameda, med en massa musik och annat på olika platser.
Vi väljer dock bort det livliga, festliga Alameda och festivalen och stannar i vår egen fula, deprimerande stadsdel. För här, knappt tio minuter från vårt höghus, står ett cirkustält året runt. Där visas en del teater och shower för barn, och det ges konserter för vuxna. Mycket jazz.
I kväll spelarAntonio Lizana Group som verkar bra. Den där Antonio Lizana har en sopransax, och det räcker för mig.
Kanske blir det en tapa i det intilliggande industriområdet också? Det finns en bra bar där.

Kanelbulleöverraskning

De flesta av er som läser den här bloggen bor i Sverige.
Och jag vet inte... ni kanske är vana vid att er partner kommer hem och överraskar er med en påse kanelbullar?
Jag och Jesús har varit tillsammans i närmare sju år, och igår var första gången det hände.
Det är ju inget konstigt med att han aldrig har överraskat mig med kanelbullar förut, med tanke på att han för det första inte bakar, för det andra att det inte finns bagerier som gör kanelbullar här i Sevilla.
Så ni kan tro att jag blev överraskad!

Jesús har en svensk elev, vars mamma bakade igår och skickade med en påse bullar till Jesús.
Vilket, kan jag tala om, var mycket, mycket uppskattat.

Varmt vatten på hög höjd

I väntan på inlägget som egentligen skulle ligga här, lägger jag in en bild.
Från salökenturen dag tre, vid de varma källorna.
Både människor och fåglar njöt av det varma vattnet som strömmade ut på 4 800 meters höjd i södra Bolivia, nära gränsen till Chile.

Boliviabilder

Borde kanske tala om att jag håller på och lägger in bilder till gamla inlägg, så den som undrar hur det såg ut där i salöknen och så kan ta en titt. Det droppar in lite bilder då och då, så håll utkik!

Artig i hissen?

Jag har aldrig bott i höghus förut.
Så det här med hur man beter sig i en hiss, det kan jag faktiskt inte.
Men igår, efter att ha bott här i nästan elva månader, gick det plötsligt upp för mig.
Eller ja, en tanke slog rot i alla fall.
Jag steg in i hissen på bottenplanet tillsammans med en äldre herre, och hur det nu var så sa han att han skulle till första våningen, och jag tryckte in fyran och därefter ettan på hissen. Och den lilla tanken som slog rot var denna: Borde jag ha tryckt ettan före fyran? Hans våning före min?

Jag var tvungen att kolla upp det med Jesús som kan sånt, och fick svar på några hissfunderingar.

Det är inte oartigt att trycka in sin egen våning först, men det är bättre att börja med den andres våning.
Om man inte vet till vilka våningar de andra i hissen ska åka så frågar man det. För att trycka in deras nummer också. Man trycker alltså inte bara in sitt eget våningsplan. Som jag brukar göra.

Jag har själv kommit fram till följande:
Det är omöjligt, OMÖJLIGT, att låta en äldre herre, eller en herre över 30 år, att gå in först i hissen. Han håller alltid upp dörren och går in sist, och trilskas man kan man bli stående där till kvällen, för hän går bara inte in först. Han gör inte det.
Man trycker INTE sitt våningsplan innan ALLA är inne i hissen. För om man trycker och stänger hissdörren får hissen väldigt bråttom iväg, och någon stackare kan bli kvar där nere på bottenplanet.
Jag gör det gång på gång och börjar nog bli ökänd i huset.

Kan jag undvika att åka hiss med andra så gör ajg det. Vi har väl redan konstaterat jag jag inte är vidare social av mig?
Vi bor ju ändå bara på¨fjärde våningen, det hade varit värre att gå upp till tolvan...

Sover med badmössa

Är man intresserad av metal-musik, och spelar i ett hårdrocksband, ja, då måste man låta håret växa. Så är det bara. Så att man har något att svänga med på konserterna, ni vet.
Men det finns folk i den här kategorin, låt oss säga Jesús, bara för att ta ett exempel, som besväras av det långa håret på natten.
För hur kan man sova lugnt med en massa hårlockar som flyter omkring på kudden och killar ansiktet så fort de kommer åt?
Exemplet som vi använder oss av brukade sova med håret i hästsvans, men det blev för långt så snodden hjälpte egentligen inte.
Jag tipsade honom om något som jag gjorde ibland när jag var långhårig; jag satte flera snoddar längs hästsvansen så att håret hölls ihop på det sättet.
Jesús var inte nöjd.
Han började stjäla mina hårnålar och satte fast håret uppe på huvudet.
Det fungerade, men var för krångligt, tyckte han.
Och har nu testat ytterligare en metod för att bli av med håret i ansiktet:



Han sover numera med badmössa på huvudet.

Ridturen

Jo minsann, Butch Cassidy och Sundance Kid, spännande historia, och den som vill kan följa dem i spåren, se de historiska platserna för rånert och för dödsfallen, undrar om man inte kan besöka gravarna också?
Det rekommenderas dock inte. Av någon.
Jag struntade i råden och bestämde mig för en tredagarstur för åtta år sedan, till häst.
Det var ett misstag.
Inte för värken som blir när en nybörjare sitter till häst i tre dagar, inte för skavsåren på benen.
Utan för att det är väldigt långtråkigt.
Jag red iväg ensam med en tyst kille till guide som knappt pratade alls på tre dagar.
Landskapet runt Tupiza är fantastiskt, med Butch Cassidy-turen går inte förbi de fina platserna.
Vi övernattade på ett kallt ställe, med "toalett" i grishagen, vilket inte stör mig, inte heller att ägaren till huset friade till mig, det kan man ju inte ta illa upp över, och att guiden spände fast sadeln så dåligt och ville galoppera, och fick min häst att göra det samma så att jag höll på att trilla av och hade ont i nacken i flera veckor efter, det var naturligtvis ett misstag, men jag hade så tråkigt, så tråkigt och var irriterad på den tyste guiden, så som någon slags hämnd över att jag hade tråkigt föreslog jag att vi skulle spela kort, ett bolivianskt spel som alla kan  och som jag hade blivit skicklig på.
Så jag vann och vann och kände mig bättre till mods.

Nåväl, jag hade ett äventyr ogjort i Tupiza, så därför tog jag med Jesús.

Det är verkligen vackert runt staden. De flesta som kommer hit gör det för att ge sig ut på en tur till häst i närområdet. Så det gjorde vi nu.
Vi följde med vår guide på en kort busstur, så vi kom lite utanför staden, till en hästhage.
Vi fick låna var sin häst och var sin cowboyhatt (!?). Här råder inte samma säkerhetstänkt som i, Sverige till exempel, och hjälm var inte att tänka på.

Vi kom upp båda två, fick snabbkurs i hur man svänger och bromsar hästen, och gav oss iväg med den unge killen.

Det är verkligen, verkligen vackert utanför staden, och jag rekommenderar alla att ge sig iväg på en tur.
Det är som en filmkuliss. Röda klippformationer, taggiga buskar, stora kaktusar, kanjoner och intensiv sol.
Vi vande oss snabbt vid hästarnas lunk och njöt av landskapet.

Det blev en vatten- och vilopaus, vilket behövdes, sedan fortsatte vi.
Först var vi glada över att ha val justt femtimmarsturen, men det varade inte så länge  Att rida utan att kunna, eller vara van vid det, är jobbigt.
Vi tog oss fram på läskiga vägar, väldigt branta sand- och grusvägar och jag svettades och hoppades att hästen inte skulle glida iväg på några stenar, för då skulle vi störta.
Hästen i sin tur roade sig med att skrämma mig längs en väg och gick så nära stupet han kunde. Sedan gick han upp, upp för en liten stig som mynnade ut i intet och hoppade ner på vägen igen, också för att retas. misstänker jag.

En stor flock får och dess herde gick över vägen, och vi kom därefter till en sådan vacker plats, men vid det laget hade vi för ont båda två för att verkligen kunna uppskatta den.

Det var en fin utflykt och det var värt allt, men efteråt var vi väldigt trötta. Jag orkade inte prata, och Jesús var så trött att han blev som sjuk, låg på en soffa och frös och mådde illa ända tills nattbussen mot Potosí gick.

Butch Cassidy och Sundance Kids sista tågrån

Vad är Tupiza för ställe egentligen?
Det är en mycket vänlig, trivsam liten stad i södra Bolivia.
Det är gott att vara här. Även om staden i sig inte är så speciell.
Numera.

I det här området fanns Túpac Yapanquis incatrupper på 1400-talet, och 150 år senare kom spanjorerna och bildade staden Tupiza. De hade hittat en mycket fruktbar mark, och senare upptäckte de också stora rikedomar i de omgivande bergen, där bland annat silver och fanns att hämta.
En av Bolivias ihågkomna, viktiga personligheter är José Avelino Aramayo, som på 1800-talet gjorde sig så rik på silverfynden i Tupiza, att han blev en av Bolivias mäktigaste män, som genom sin rikedom styrde landet direkt och indirekt.

I Tupiza bildades 1905 det första bolivianska socialistparti, som tydligen var ett av de första i världen, men partiet blev inte långlivat. Ovannämnde rike Aramayos företag insåg riskerna med ett socialistparti och gjorde snabbt slut på det med att skicka polisen efter medlemmarna och köra ut dem ur landet.

När Peru intog Bolivia sökte de styrande bolivianerna skydd i just Tupiza, och ledde Bolivias försvar härifrån.

Också har vi ju de berömda bank- och tågrånarna Butch Cassidy och Sundance Kid (ni har väl inte missat filmen med Paul Newman och Robert Redford?), som efter att ha flytt från Nordamerika utförde sitt sista rån strax utanför Tupiza, de rånade ett tåg som kom med gruvarbetarnas löner. Rånarna jagades och blev strax funna och ihjälskjutna.

Ni ser, mycket historia här, i denna stillsamma, vänliga stad.

Vila i Tupiza

Vad är grejen med att ha två hostal, med samma namn, på samma gata?
Det tog en havtimme för den unge killen som vi väckte, när vi bankade på halv fyra på natten, att förstå, att anledningen till att vi inte tänkte bo i något av de dyra rummen som han visade, som han och vi trodde att vi hade bokat men för halva priset, var för att vi egentligen skulle sova på det andra, billigare stället.
Han följde med oss dit och väckte själv den söta dam i nattmössa som till slut stack ut huvudet genom ett fönster och slängde ner nyckeln till oss.
Vi gick upp till tredje våningen via en trappa som slingrade sig runt ett fikonträd, fick ett rum, lämnade oss att frysa på egen hand, och vi somnade mycket snart därefter.

Första dagen i Tupiza blev en vilodag.
Det behövs sådana emellanåt.

Vi sov till långt inpå förmiddagen, njöt ofantligt av varmvattensdusch och att bli rena igen, gick och åt på ett lustigt ställe med blå belysning, filmaffischer och mer eller mindre avklädda skådespelerskor och andra damer på väggarna, vilket jag tyckte kändes lite konstigt, det stod i stark kontrast till den rustika, goda bolivianska maten och kvinnorna av ursprungsbefolkning som lunchade i sina stora, traditionella kjolar coh långa flätor.
Jesús fick äntligen prova den berömda Sopa de maní; jordnötssoppa, och som andrarätt blev det Falso conejo, falsk kanin som är en stor, platt köttbit (inte alls kanin) med god sås till.

Vi tänkte promenera i staden och hamnade genast på torget, där vi satte oss på en bänk i solen och bara njöt av att slippa frysa. Grönt var det, fåglar i träden, glada gamlingar på bänkarna och en glassförsäljare som gick runt med sin vagn och tryckte på glasstutan.
Vi köpte en tidning av en liten flicka i ett tidningsstånd.
Gårdagens tidning, för här kommer tidningarna en dag efter. Och den kostade en boliviano extra, för transporten, den hade ju skickats särskilt till Tupiza :)

Vi köpte en grön tvättvål på marknaden och tvättade upp våra strumpor och underkläder som var stela av smuts. Det var akut, de sista rena hade vi tagit på samma morgon.

Och så bokade vi in oss för fem timmar till häst nästa dag.
Med facit i hand konstaterar jag att fem timmar till häst är mycket lång tid om man inte är van...

Den gräsliga vägen mellan Uyuni och Tupiza

Nu blir det lite blandade inlägg framöver, Boliviainlägg och vanliga.
Och jag tänker fortsätta där jag slutade, med den gräsliga bussturen mellan Uyuni och Tupiza.

Vägen på bilden, det är vägen från La Paz till Uyuni.
Vägen från Uyuni var en helt annan.

Jag får säga att jag har blivit bortskämd den här resan. Nästan alla vägar jag åkt på har varit asfalterade, som den på bilden, och flera har haft vägräcken och körtiden har minskat med många timmar på de längre sträckorna. Det är suveränt.
Mellan Uyuni och Tupiza har inga sådana förbättringar gjorts.

Att säga att vägen var dåligt underhållen vore en underdrift.
Att säga att vägen var gropig vore en underdrift.
Om jag sa att det var bekvämare att åka i saltöken och nationalparken, där det inte finns några vägar, bara hjulspår, och där marken har fått forma sig själv efter regnoväder, torka, tjäle, snöfall, och andra vädrets nycker, om jag sa att vi plötsligt längtade tillbaka till detta väglösa landskap, då börjar vi närma oss sanningen.
Vi skakade oavbrutet. Dunsade upp och ner på våra säten (här hade det behövts säkerhetsbälten).
I början försökte vi prata, men slutade nästan genast, för det gick inte. Det gick inte att höra vad den andre sa, det gick inte att göra sin röst hörd. Det var tidvis svårt att andas på grund av hoppandet upp och ner. På riktigt.
Dessutom var bussen äldre än bussarna brukar vara, och med något fel som gjorde att den vrålade i vånda. Hela vägen. Sex timmar.
Vi hade tagit en nattbuss, hoppades få sova på vägen, vi var dödströtta efter tredagarsturen med kyla och sömnbrist och intryck, men det var omöjligt.
Att lyssna på musik eller läsa gick förstås inte heller.
Suga på honungskarameller - direkt farligt.
Vi  försökte bara hålla oss kvar på våra säten och härda ut.

Väl framme i Tupiza, vid tretiden på natten, tänkte de byta ut bussen (den skulle köra vidare), men det gjordes tyvärr inte, och vi stod och såg efter bussen när den med otäcka, hackiga vrålande tvingades ut på vägen igen...