Julsång på påskafton?

Jag har nämnt det förut, att kyrkan saknar riktiga kyrkklockor. Att man spelar klang och melodier som hörs genom kraftiga högtalare.
Lunchmelodin är lite kul.
Dödsringningen är fruktansvärd.
Men det här?
Det är påskafton, klockan är tio på kvällen, och ur kyrkans högtalare dånar... julsånger?

Mannen med mini-cofradían

På ena sidan Trianabron står den här mannen. Han har byggt upp en mini-cofradía i bak på sin bil. Där står han hela dagen med bakluckan öppen. Semana Santa-marcher spelar. För en liten peng får man gå fram och titta.

Vid jul visar mannen en julkrubba istället.

Barnen får karameller. Inte de vuxna tyvärr.

Struntar i påsken

Tänkte att jag borde fira påsk. Fixa något påskigt. Fylla det gamla ägget med godis kanske?
Ordna påskmiddag? Måla ägg, eller åtminstone koka något ägg.
Men jag skippar det. Har ingen lust.
Det kan inte bli påsk utan svensk luft, björkris, svenskt påskpynt, ja Sverige helt enkelt.
Idag har vi varit hos svärföräldrarna och ätit typisk spansk påskmat. En gryta med kikärtor och saltad torsk, och sedan torrija till efterrätt.
El Cachorro ställdes in på grund av regnrisken, men vi gick ut allihop och såg La O strax innan Trianabron.
La O har fått namnet för att jungfruns magen har formen av ett O. Jesusbarnet "föds" mitt på magen på henne, och om man tar bort det ser man det O-formade hålet.

Bild från stock.schng

Önskelistan

Ont i axeln.
Kan inte lyfta vänsterarmen.
Timmar med kameraväskan på stan känns. Förbannade tunga kamera.

Önskelista till 30-årsdagen (trots att jag vet att J avskyr önskelistor, och att han inte läser bloggen):

En hel jamón
Att Jesús bror trollar för mig
En digital kompaktkamera

Det förra var fakta. Det här är Semana Santa på riktigt.

Det var så hemskt mycket folk ute. Strömmar av människor, och alla gick åt samma håll. Enligt väderleksrapporten kunde detta vara enda dagen att se cofradías.
Vi gick också ut, var på väg mot calle Reyes Católicos för att se El Baratillo, men det var för mycket folk, och jag ser för dåligt för att stå i ytterkanten.
Påmindes om det jobbiga med Semana Santa. Samma sak varenda år. Det är så förfärligt mycket folk. Det är inte roligt. Många ställer sig för att vänta i timmar. På sin favoritkristus, på den berömda Virgen de la Macarena, på särskilt vackra passager eller ingångar.
Vi gör det inte.

Jag var så trött på trängsel och folksamlingar, ville strunta i Semana Santa, gå en promenad i stan i stället. Men man kan inte promenera i stan under Semana Santa. Absoluta centrum är uteslutet. Folk, folk, folk, uppställda, inhägnade stolar som man betalar oerhörda summor för att få sitta på, eller som går i arv, trängsel, kaos.
Vi tog oss till Alameda, stötte på två cofradías på vägen. Gick omvägar. Där en procession passerar kan man inte ta sig förbi.
Trött.
Less.
In på en bar. Köket skulle öppna halv nio, om tio minuter alltså, men det verkade otroligt eftersom kocken inte hade kommit än, och med största sannolikhet skulle bli rejält försenad. Att ta sig till en plats under Semana Santa tar mycket längre tid än annars.
Blev falafel.
Efter falafel och chokladmousse var humöret som vanligt igen.
Tänkte se La Lanzada på calle Cuna men det var omöjligt. För mycket folk. Fortsatte mot Alfalfa och dricka på Diegos bar.
Omöjligt att se pasos här också.
Gick tillbaka på omvägar och förbi San Lorenzo-kyrkan. Plazan var full av väntande människor på barerna och på bänkarna. De väntade på El Buen Fin (måste vara ett av de konstigaste namnen på en kristusfigur). Röda mattan utrullad.
Hamnade på Plaza de la Gavidia. Troligen det bästa stället för att se cofradías en onsdagskväll i påskveckan. Så lite folk!
Snart kom de första ljusbärande nazarenos. Det är en ganska liten procession, El buen fin, så vi behövde inte vänta länge innan kristus-pason kom.

Kornetterna vibrerade. Virveltrummorna smattrade. En söt finländska frågade sin novio vad som hände. Ingen trängsel. Bara vackert. Duktiga costaleros. Pason dansade. Känslan av denna jättekoloss, så rikt utsmyckad, som rörde sig så försiktigt i takt till trummorna.

Applåderna när de klarat svängen. Snabba steg till jublande musik.
Applåder.
Vila. Vila.
Tre ljudliga knackningar för att bärarna skulle göra sig redo. Det gemensamma stönet när tyngden lyftes upp igen och slamret i silvret som skakade av stöten.
Nazarenos med kors.
Fler ljusbärande nazarenos.
Vacker musik på avstånd. Den närmade sig. Vackraste musiken kommer alltid med jungfru Maria. Alla Marior ser nästan likadana ut, de har en otroligt dekorerad handbroderad mantel efter sig. Ljus framför. Tårar på kinderna. Men musiken...

När Maria hade passerat följde jag efter orkestern, sist i det långa ledet med alla nazarenos, Kristus och Maria. Såg hur det kastades mängder av blommor över jungfru Maria från en balkong. Så vackert i ljusskenet! Vi rörde oss långsamt. När jag kom fram till platsen var marken täckt av blomblad i rosa, vitt och rött. Tog upp en näve, kastade själv.

Jag fortsatte efter Marias mantel och orkestern som återigen tagit upp flöjter, klarinetter, trumpeter och bastubor. Det var en trång gata. Den ledde fram till kyrkan med röda mattan.

Där lämnade jag tåget och gick tillbaka till den lilla plazan där Jesús satt och väntade på en bänk. Det kändes strävt under fötterna, gatan var täckt av stearin som droppat från nazarenos låga ljus. Det tjöt från bildäck som åkt i detsamma.
Vi gick vidare. Såg El Christo de las Siete Palabras på Plaza de la Campana, men det var inte så vackert, inte så skickligt som den jag nyss sett. Efter en stund kom Mariafiguren. Musiken var blekare.

Vi gick tillbaka till Triana. Möttes av nya folkströmmar strax innan bron, de hade sett El Baratillo bäras in i kyrkan. Den ska vara speciell den ingången, det sägs att porten är så låg att bärarna måste krypa på knäna för att få in pason.

Kallt.
Klockan var halv tre på natten.
Trött, mycket trött, men nöjd.

Bästa falafeln

Stans bästa falafel hittar man på El Egipcio på calle Trajano, strax innan la Alameda de Hercules..
Gissar att de gör falafeln själva, för den smakar som ingen annan.
Mums!
Där åt vi middag igår, och beställde ett sådant här smakprov på förrätter.
Ett fat med två olika röror, varav hummus en, falafel, trekantig sak med kycklingfyllning, en avlång grej med ost (till Jesús), roliga rullar med oliverblandning, något annat med något starkt inuti...

Efterrätten åt vi på ett nytt glasställe i Alameda. Det blev en supergod grej med tunn sockerkaksbotten, chokladmousse och en klick apelsinmousse innerst.
Mums!

Svåra ord

Har försökt lära mig det spanska ordet för kolhydrat i nästan två månader.
Hidrocarbonatos... carbohidritos... hidrocarbonos...... hidercarbonatos...

Igår kväll lärde jag mig äntligen. Det var Jesús mamma som upprepade hidrato de carbono ända tills det satt.
Blev trött i huvudet.
Gick på dass.
När jag kom ut satt Jesús mamma och pappa och skrattade som bara den.
- Det finns värre ord i spanskan är hidrato de carbobono, sa Jesús pappa och flinade.
- Otorrinolaringólogo!
- ???
Det betyder öranäsahalsdoktor.
Och Jesús som ska vara värst gav mig en annan karamell att suga på: esternocleidomastoideo.
En slags muskel i halsen.

Jag säger till mina elever att när de kan säga sjuksköterska har de lärt sig svenska.
För mig gäller väl esternocleidomastoideo.

Semana santa

Vi åt lunch hemma hos Jesús föräldrar i söndags. Hans systers familj också. Hela eftermiddagen såg vi direktsändningen av det inställda semana santa-firandet. Tomma, blöta stolar i centrum, folk som grät, sorgemarscher i bakgrunden.
Ända tills det på eftermiddagen klarnade upp! Både San Roque och La Estrella kom iväg. Då gick vi ut och letade rätt på La Estrella som utgår från Tirana.
Det var vansinnigt mycket folk ute,och alla var på väg åt samma håll.

Men nu måste jag förklara vad det här är egentligen, för er som inte vet.

Påsk firas ordentligt i katolska länder, och talar vi om Spanien är det främst i Sevilla och Malaga som de stora firandena sker.
Katrina som var på besök sa att hon tycker att semana santa är tråkigt. Men hon har bara sett firandet i Madrid. I Madrid firas det inte. Om man jämför.

Under en hel vecka går påskprocessionerna genom stan. De flesta församlingarna tar ut sina kristusstatyer och jungru Marior ur kyrkan och bär dem genom staden. Vandringen går från den egna kyrkan, genom staden på olika gator, genom katedralen som är gemensamt för alla, och tillbaka igen. Vissa kyrkor ligger långt från centrum och processionerna kan vara ute på vandring i 15 timmar.

Statyerna bärs på guld- och silverdekorerade plattformar. Det är ljus och färska blommor och fina silverdekorationer (tidigare bodde vi mittemot en sådan silververkstad).
De här plattformarna väger otroligt mycket och bärs av så kallade costaleros.
(Älskar costaleros, spanar in dem när de byter av och går och dricker öl, förbaskat attraktivt med den där piratmössan på huvudet.)
I processionen finns orkestrar och tusentals nazarenos. Nazarenos är de som har dräkter som liknar ku klux klans kostymer. Enligt traditionen är de botgörare så man ser inte ansiktet på dem. En del väljer att gå barfota och att bära kors på ryggen.

Det finns många medhjälpare med i processionen. De svänger med rökelser (anledning till att Sevillabor är förtjusta i rökelse, påminns om semana santa), går med ljus, bär stegar för att tända ljus som slocknat och så vidare.
Det är långa, långa tåg, och det samlas otroliga mängder med folk för att titta. De flesta av tradition, färre för att de är religiösa.

I Malaga sker det på ungefär samma sätt, fast bärarna, los costaleros, bär pason på utsidan. I Sevilla går de inuti. Man ser inte mer än fötterna på dem. Och det som gör det så speciellt är att de går i takt till musiken. Det går mycket långsamt, bärarna måste stanna och vila många gånger, de här plattformarna väger ju hur mycket som helst så det är små steg i taget, och de vaggar i takt till musiken. Små steg fram, några steg tillbaka för att det ska se fint ut. De liksom dansar fram med den stora pjäsen.

Semana santa går att se på tv, men man förlorar hela känslan. Den som är i Sevilla under påsken bör inte missa det här.
Det tråkiga är att det är så otroligt mycket folk ute, och att det är svårt att ta sig någonstans.

Det finns olika typer av processioner. Den vanligaste är med musiker och barn i tåget.

Den andra typen är de allvarliga. Där finns inga musiker. Los nazarenos går alldeles tysta med sina ljus tända. De får inte prata med varandra. Inte gå utanför ledet. Inte ha med sig flickvänner eller vänner som servar dem med vatten och smörgåsar. Ingen under 18 år får vara med där. Jag såg en av de här processionerna utanför Plaza del Museo. Gatlamporna släcktes ned och hela den stora publiken tystnade när de närmade sig. Det var mitt i natten, nästan mer morgon än natt. Det var kyligt och luften var fylld av apelsinblommornas doft. Jag rös när de kom  Det var mäktigt.

Man förstår att folk blir besvikna när processioner ställs in. De har sett fram emot det här i ett helt år. Övat och övat och övat. Los nazarenos har betalat mycket pengar för sina dräkter, och avgiften för att få vara med. De får inte tillbaka sina pengar.
Och varför kan de inte gå för att det regnar? För att plattformarna blir förstörda. För att skydda figurerna. Vissa av dem tillverkades på medeltiden. Och de kan inte gå lite senare när de håller upp, för det är så många processioner från hela Sevilla som strålar samman i katedralen att de går på ett minutiöst schema för att inte krocka. Sista sträckan innan katedralen, och första efter den, är gemensam för alla.
Under torsdagen går de mest populära processionerna. Då är folk ute hela natten ända till gryningen och tittar.

Den som är i Sevilla under påskveckan bör passa på att se det är. Det är verkligen speciellt.

Kolla ett par minuter av den här youtubelänken så får ni en bra bild av vad det handlar om. Men som sagt, känslan missar man helt om man inte är på plats...

Ironiskt

Man tog ut kyrkornas kristusfigurer och jungfru Marior som ett rop på regn.

Nu regnar det till och med innan figurerna bärs ut, men Sevillaborna är ändå inte nöjda.

Idag kommer bilder och förklaringar om vad allt handlar om.

Tjurfäktningstjuren som flydde

Jesús pappa är ur-Sevillano.
Inte bara det, han är född i Triana av alla stadsdelar, hela hans familj kommer från Triana.
Det här är en historia om hans farmor:
Familjen bodde på calle Castilla, en av Sevillas och Trianas välkända gator, nere vid floden Gualdaquivir.
Farmodern mådde inte riktigt bra och låg inne och vilade den här dagen för nästan hundra år sedan..
Det var under tjurfäktningssäsong, och tjurarna fördes till tjurfäktningsarenan via calle Castilla. Sex ungtjurar och sex gamla tjurar som skulle hålla de unga lugna under vandringen.
Det var mycket folk runt omkring. En del modiga petade på tjurarna för att reta dem, de andra försökte skydda tjurarna mot sådant och förde samlingen framåt. Men något hände den här dagen när farmodern låg i sitt rum och vilade. Kanske blev han retad, kanske anade han vad som väntade. Sant är i alla fall att en av tjurarna i ledet ilsknade till och flydde. Han använde sin muskelstyrka till att hota och knuffa sig ur ledet och sprang, sprang på den trånga gatan, sprang in genom en port och sprang rakt in i farmoderns sovrum!
Kan ni tänka er den stackars farmodern där hon vaknade med ett ryck av att en stor, frustande tjur stod mitt framför henne i det lilla rummet och stirrade!
Men där kom karlarna som sprungit efter tjuren, och de tog tag i svansen på djuret, drog ut honom och räddade den chockade farmodern.
Fortfarande påminns Jesús pappa om tjuren som sprang in i en dams sovrum, och kan då stolt säga, att det var hans egen farmor som var den damen.

Bild från stock.schng

Regnkläderna och första april

På väg till stan.
Han: Var är din regnjacka?
Jag: I Sverige.
Han: Ja, där regnar det hela tiden, där behöver man verkligen regnjacka. Problemet är att vi inte är där nu.

Typiskt. Vem är det som har lobbat för regnkläder alla år?
Jag!
Regnbyxor, regnjacka, sydväst, gummistövlar.
Jesús har å sin sida hållit fast vid att det regnar så sällan här att det bara är onödigt att lägga pengar på sånt. Jag fortsätter då med att när det väl regnar så går folk inte ut om de inte är tvungna, på grund av att de inte har regnkläder. Och när de går ut blir de alldeles blöta.
Vem är det som har regnbyxor och regnjacka här i Spanien? Jag? Jesús? Jesús!!!

Övrigt: Det är första april idag. Som den svenska jag är borde jag väl luras på något sätt, men det blir konstigt när man är i ett land där ingen annan vet om att man ska luras.
Spanjorernas lurardag har ju redan varit...

Fina Katrina

Fina Katrina har varit på besök.
Det var kollegan Katrina som bjöd hem mig för att förbereda mig inför Bolivia. Hon kunde spanska, inte jag. Därför hade jag åtminstone ett par ord med i bagaget. På flyget lärde jag mig "obrigado" också eftersom folk runt om sa det hela tiden, och det tog ett par veckor innan jag fattade att det var tack på portugisiska och inte spanska.
Nej, men det skulle det ju inte handla om.
Katrina har varit här, och vi har kollat på stan, och landet och byn och flamenco.
Katrina har så bra historier om vad hon gjorde i Spanien på 60-talet.
Alldeles innan hon åkte beställde jag böcker som hon tog med. Om jag säger att det bästa med att få besök är att besökaren tar med svenska böcker, så är det inte sant, men det är helt klart ett stort plus!
I paketet låg Rutiga kokboken (trodde att jag kunde spara in på den vikten när jag flyttade men har ångrat mig 100 gånger. Man kan inte leta recept på internet som i en rejäl kokbok!), en bok till svenskundervisningen, Mr Alis äktenskapsbyrån som varit på rean och verkar kul, och det bästa; den senaste i Damernas detektivbyrå! Den håller jag på och läser nu. Åh, vilken härlig bok!

Ni som känner Katrina blir inte förvånade när ni ser att hon blev kompis med en park-katt.