Bokmarknad

Jag tänkte skriva ett inlägg om valet, men det gör jag inte, inte än, för jag vill veta siffrorna på valdeltagandet först, men det är besvärligt att få fram. Enligt nyheterna igår... men jag vet inte om det stämmer. Tystas det ned, tro?
Så.
Bokmarknaden på Plaza de San Fransisco är tillbaka. På det torget brukar det sättas upp marknader av olika slag. Två gånger om året är det böcker det handlar om, på våren säljs nya böcker i stånden och nu i november är det begagnade. Ett gäng antikvariat flyttar ut verksamheten, och det är inte bara antikvariat från Sevilla.
Jesús ser fram emot den här marknaden varje år, och jag har inget emot den, brukar kika runt, men önskar att böckerna var på svenska istället. Jag läser ännu inte avslappnat litteratur på spanska.
Nåväl, marknaden öppnade i fredags, och i fredags var vi där, efter att ha ätit en fantastisk paella hemma hos Jesús föräldrar. Hans pappa är paellamästare, och den här kycklingpaellan var perfekt. Helt perfekt.
Efter en liten siestaslummer traskade vi ner mot centrum. Jag var märkligt trött och satt och tittade på folk framför ett bokstånd från Barcelona, finfina barnböcker hade de, medan Jesús gick och kikade. Han hittade en liten skrift över fornminnen runt Sevilla, så hu, jag vet vad som väntar framöver...
Därefter gick vi bort till julkrubbemarknaden som har varit öppen en vecka. Jag köpte två nya figurer till min samling över bajsande julkrubbefigurer, en pojke som sitter på huk och tar stöd mot en säck kastanjer, och en forntidsman. Dagen innan hittade jag en kul en med grått skägg, basker och grön skjorta. Jag hade tur där, det var det sista exemplaret. Lärdom: Rutinerade samlare är ute samma dag som marknaden öppnar. Var uppmärksam nästa år.

Bokmarknaden på våren har samma utbud som butikerna, men novembermarknaden är värd att besöka. 

Kackerlacksmannen

När Jesus kom tillbaka hit efter sommaren i Sverige var lägenheten invaderad av kackerlackor. När han satte på kranen sprang det upp fem-sex förskrämda kackerlackor ur hålet.
Kackerlackor är förmodligen det äckligaste Jesus vet. Skärrad slängde han allt som han visste att odjuren varit i kontakt med (berättade han när jag frågade var mina fina turkosa skärbrädor tagit vägen), tejpade för alla möjliga ingångshål och ringde ägaren som skickade hit Kackerlacksmannen.
Kackerlacksmannen kom och fixade problemet med hemliga medel.
Allt tycktes lugnt när jag kom hit och fick höra lite i taget av historien. Jag undrade ju varfor det satt isoleringstejp for översvämningshålen i diskhon, tvättstället och badkaret. Men Jesus gick i hemlighet och var bekymrad. Han hade nämligen hittat små bajskorvar i badkaret och i besticklådan.
Han höll av omtanke tyst om det eftersom jag tycker ännu sämre om kackerlackor än vad Jesus själv gör.
Bajskorvarna fick jag höra om när Kackerlacksmannen skickades hit en andra gång.
Kackerlacksmannen är en speciell typ. Charmig, kul och pratsam. Kackerlackor är hans stora intresse, men så har det inte alltid varit.
- Nej, i början var jag rädd för dem, berättade Kackerlacksmannen som tog i så blodådrorna spändes när han försökte lyfta golvbrunnslocket under vilket kackerlackorna övervintrar.
- Första dan på jobbet så öppnade jag just en sådan här golvbrunn. Det vällde upp kackerlackor! De sprang rakt mot mig, kröp in innanför byxorna, in i tröjan. Jag sprang iväg och slet av mig alla kläderna.
Herregud, så fruktansvärt. Hur överlever man det? Och hur kan man fortsätta gå till jobbet? Ett sådant jobb?
Något hände faktiskt med Kackerlacksmannen. Avskyn omvandlades till intresse. Killen började samla på kackerlackor. Han har en stor samling hemma och väntar nu på ett exemplar som han beställt från Amerika, en kackerlacka stor som en handflata. (Fram tills nu hade jag tänkt att man kanske skulle ha satsat på en kackerlacksutrotare istället för en musiklärare till sambo.) Och allt vad han har lärt om kackerlackor, det berättar han mer än gärna för sina kunder, just nu vi. Det sprutar ut information, det går inte att få tyst på honom.
- ... och kackerlackor kan leva i sju dagar utan huvud. Huvudet har de bara för intag av föda. De ser inte med ögonen, deras känsliga fötter är deras ögon. Det går inte att ta död på äggen, vad de än säger på tv. Man vet att kackerlackor dör av en atombomb, men inte deras ägg. Därför sprutar jag ner den här vätskan här, för när äggen kläcks, då dör kackerlackorna som kommer ut.
Jag börjar själv tycka att kackerlackan är ett riktigt intressant djur.
- Finns det kackerlackor som lever i vattnet, undrar jag.
Jag vill ha svar på mysteriet med dykaren som råkade hamna i pappas akvarium, det lilla dammdjuret som Jesus avskydde eftersom han trodde att det var en simmande kackerlacka.
- Nej, men kackerlackorna är släkt med räkorna, svarar Kackerlacksmannen som skulle ha satt punkt här om han tittat på Jesus, men det gjorde han inte.
- Om man kokar en kackerlacka blir den rosa i köttet precis som en räka. Fast jag har inte provsmakat.
Det här blir för mycket för Jesus.
Han älskar räkor.
Han är tyst ända tills Kackerlacksmannen åker.
- Jag har länge misstänkt det här. När jag har hittat spröt och ben efter kackerlackor på fönsterbrädan har jag tänkt att de ser precis ut som de från räkorna. Men jag har trängt undan den tanken, intalat mig själv att det inte är så...
Jesus avkräver mig ett löfte om att inte berätta för någon hur det ligger till för att inte göra skadan större.
Själv vägrar han att äta räkor igen.

En riktig en, hurra!

Jajemen.
Har ar den.
Min blogg.
En riktig en!
Ni som har foljt med genom resedagbockerna, anda sedan Boliviatiden, far se att det blir andring fran och med nu. Jag ska skarpa mig. Skriva kortare. Och lagga in bilder.
Ska se vad jag kan gora at de dar prickarna och ringarna over bokstaverna ocksa.

22. Blivande jobbet

Tarija ar en liten stad och darfor har jag och Ariane bara fatt besoka tre olika projekt vi kan valja mellan. Ett stalle for barn som jobbar pa gatan, en skola for psykikst handikappade och slutligen ett hem for barn som ingen vill eller kan ta hand om. En del adopteras bort, bland annat til Sverige. 
Hemmet skots av nunnor. Bade jag och Ariane foll pladask for det har stallet. 
En liten knubbig tva- eller trearing grep mej i handen nar vi kom och slappte inte forran han skulle ata en timme senare. Han skrattade och visade mej sin sang och ville bli buren och skrattade annu mer nar jag la hans suddgummi pa nasan och kittlade honom pa magen. Sen kom nasta lilla unge och tog andra handen och sen gick vi dar, efter nunnan som pratade fort pa spanska om stallet sa jag vet inte mycket om det. Och fler ungar kom, lite aldre, och sen satt vi pa marken och forsokte prata och nunnan var nagon annanstans och sen var det dags att ga. Jag ville borja jobba med en gang! Men det fanns redan fem volontarer fran Spanien som dessutom bor dar tillsammans med ungarna, och vi ska borja nar de slutar, i borjan av oktober. 
For ovrigt har vi inte sa mycket att gora, vilket kanske marks pa den omfattande resedagboken. Man far se vardagarna som sma aventyr istallet. Som att ta sej ut genom ytterdorren utan att bryta benen. En dag nar jag oppnade och skulle kliva ut var hela trappan borta och hade ersatts av ett halvmeter djupt dike som strackte sej langs hela gatan. De haller namligen pa att grava ner gasledningar. Nagra maskiner anvands inte utan mannen star pa rad och hugger med sina hackor och graver med spadarna. Ibland knackar de pa och vill lana vattenslangen till cementen. 
Nar gasjobbet ar klart slipper vi byta rostiga gasdunkar under diskbanken (for spisen) och min moster sager att vi kommer kunna vrida pa duschkranen utan att fa elektriska stotar. Och om jag fattade hennen ratt: duschvattnet kommer alltid att vara varmt! 
Nu har vi en stor dunk som det slapps vatten till tva ganger om dagen. Pa grund av att det inte regnat pa sa lange ar det ransonering. Min moster var ratt forgrymmad nar min vardpappa Sebastian hade vattnat blommorna pa kvallen sa att vi varken hade vatten till att diska, borsta tanderna eller spola i toaletten forran nasta dag nar vi fick nytt. 
Vattnet i dunken varms upp av solen sa det var en pina att duscha under den kalla veckan nar det var minusgrader pa natterna och mulet.

21. Nu ar varen indansad

Sa konstigt. Hemma i Sverige ar det host. Har har vi just firat varens ankomst. Den 21 september borjar varen. Jag vet inte om den firas lika mycket i hela Bolivia. 
Klockan tva igar eftermiddag skulle det borja i centrum vilket betyder ungefar halv fyra omraknat till boliviansk specialtid. 
Framme vid scenen stod skoltjejer och skolkillar kladda som hejarlacksledare med sana dar ruskor i handerna (ialla fall tjejerna, det var sa plagsamt hett att jag inte kunde kolla killarna pa andra sidan for de stod i solen) och skreeek och hoppade och var glada och viftade med sina ruskor sa fort killen pa scenen hade sagt nagot. Musiken danade, har bryr man sej inte om tinnitus och sant tjafs. 
Jag och Ariane satt pa betryggande avstand pa ett kafe och drack farskpressad apelsinjuice. 
Medan vi tog det lugnt samlades mer och mer folk tills halva Tarija stod och vantade pa bada sidor om gatan runt Plaza Luis de Fuentes. Indiankvinnorna gick runt bland publiken och salde godis fran sina korgar eller glass, saftpasar och muggar med jello i olika farger. 
Vad vi vantade pa vad visste jag inte riktigt men min vardmamma hade sagt att jag skulle fa se traditionella danser. 
Ariane orkade inte vanta sa hon gick hem och det var ju ratt skont eftersom jag skulle fota, aven om det ar kul med sallskap ocksa. 
Varfirandet ar en skolgrej. Jag tror att varje skola representerades av en stor dansgrupp. Det ar det som hander, dansgrupperna dansar runt halva Plaza Luis de Fuente. De hade antingen en bil framfor med gigantisk hogtalare for musiken, eller ett gang militarer som spelade marschmusik. 
Jag inbillade mej att jag hade sett allt vad galler farger och tyger pa chunchosarna, men det kandes ganska tamt jamfort med det har. Den ena gruppen mer fargstark, glittrande och battre efter den andra. Gang pa gang trodde jag att jag hade sett finalen, inte minst efter Greesedansarna (en massa John Travoltor), men hela tiden dansade nya grupper fram, moderna och traditionella. 
En massa kameraman dokumenterade for tv och nagra vanliga fotografer fanns ocksa forutom mej. 
Det var nagon froken Tarija-grej ocksa och tjejerna akte pa vagnar och vinkade iforda... inte mycket klader. 
Till slut maktade jag inte mer. Det tog ju aldrig slut. 
Om man ska vara nograknad sa var jag bekymrad for vad det skulle kosta att famkalla alla filmer och dessutom hade det borjat bli for morkt for fotografering utan stativ. 
Nej, nu gar jag till internetkafeet och skriver resedagbok, tankte jag, och samlade kraft over en glasstrut med kokos- och chokladstrossel (1 krona) och satte mej pa trottoarkanten. Snart kom ett par yngre tjejer och satte sej ocksa for att prata. I en kvart. Har tar folk kontakt och bryr sej inte om att jag inte forstar vad de sager. 
Vagen till internetkafeet var blockerad av folk. Det var har dansarna startade och aven jag blev stanendes for att titta mer. Det var morkt och stamningsfullt nu. 
Den sista gruppen hade bjallror pa fotterna och spelandes militarer bakom sej. Trumpeter! Jag tankte fraga om jag fick lana en trumpet nar de spelat fardigt. Letade ord i fickordboken men modet svek mej och jag trostat (a som i tag)istallet. Kom overens med mej sjav om att man inte blir lyckligare av att vara smal som en tandsticka och sluta ata god mat. 
Akte hem matt och glad med en liter popcorn i magen, en kycklingmacka med sallad och grejer, en pase jordgubbssaft och tva glassar. (Utspritt over dagen forstas). Allt for sex kronor. Da hade jag anda fatt en isglass pa kopet (!?) av nagon anledning (nej inte lurad, priserna stod pa skylten). Ariane ville inte ha den, hon var lite hispig for att hon gatt upp tre eller fyra kilo pa tva veckor sa jag gav den till en liten forsaljarkille. 
"Muchos hombres" (mycket manniskor) forsokte jag saga till min fragande familj nar jag kom hem. 
Min bror trodde jag menade hungrig (hambre) eftersom jag kommit hem halvt utsvulten dagen innan, och det var ju synd att jag inte var det for min vardmamma Corina hade tagit hem en massa mumsig kycklig och gjort pommes frites. Men det gick ner det ocksa:) 
Tjock och glad kommer jag vara efter det har aret.

20. Djurmarkning med indiantraditioner del 2

Nar sjalva markningen var klar var det dags for ceremonierna. 
Tva man, den ene kvinnokladd, den andre med en lojlig hatt pa huvudet, red runt i hagen pa hast och foste ut djuren En kvinna stod utanfor och skvatte vatten pa dem. Nar alla var ute skvatte hon vatten pa allihop och rena vattenkriget radde. 
En ko med kalv var kvar i inhagnaden och en av mannen kordes in pa skottkarra ikladd vitt spetsforklade och stor vit tyghatt. Han skulle vara prast. Under mycket skratt av alla narvarande kallade han fram kossans agare och laste valsignelser ur en veckotidning. 
Nasta grej var nar de satte tva jattelika knivar i marken och la ett langt rep i en cirkel (knivarna var in- och utgangen). Fyra man satt i cirkeln, rokte cigaretter och gravde med kohornen i dedn omnamnda stenhogen samtidigt som de utstotte ramande laten. Efter att ha lyftt fram den sista stora stenen drog de fram en massa smutsiga tygrester och under tyget forvarades ett antal skitiga foremal som en kvinna la i sitt forklade. Grejerna hade lagts dit fem ar tidigare vid den forra djurmarkningen. 
Sedan vet jag inte vad som hande mer an att de drack en massa sprit for jag satt i skuggan och flamtade av varmen, men efter en halvtimme kom fyra kvinnor ut fran huset med vad jag antar var de nu rengjorda foremalen, barandes i ett vitt forlade, gick tva varv runt uteplatsen eftersom de inte fick komma in forsta gangen av grindvakten. Alla hade fatt en massa cocablad under dagen. De var inte bara for att tuggas utan vi skulle sortera ut de finaste bladen och lamna dem till till "prastkillen" som la de i en stor kittel med jag vet inte vad, sakert det dar majsvinet. Allt tomdes i gropen som fylldes igen och de flesta narvarande stallde sej innanfor repcirkeln som lyftes och de dansade ivag over garden till fiolmusik. Det var ingen vidare violinist och han hade spelat samma meloldi i en och en halv timme sa jag var glad att de forsvann. 
Sedan bjods v i pa mat. Stora vita majskorn, potatis och kott som det sag ut som palsen var kvar pa (men det kanske var fett eller natt). Jattegott! Vi satt runt pa garden och at med handerna. 
Allt det har med markningen och ceremonierna ar en gammal tradition bland indianerna for att djuren ska bli fruktsamma, ge ifran sej en massa mjolk, kalvar, ull och lamm och ma bra. Det tas pa mycket storre allvar bland annat i chacoomradet. Dar hors inga skratt och skamt, efter vad jag hort. 
Vet inte vem som hade druckit mest, Aldo eller min vardpappa, men det var Aldo som korde och ingen mer an jag protesterade. 
Trotta var vi och ogonen rann och sved efter den starka solen och det torra jorddammet. Me nagon lugn kvall blev det inte. 
Aldo rusade in och ut fran toaletten och spydde sa att det danade och fros av febern. Jag och moster Marta skrattade elakt i koket. Vardmamma Corina var ocksa magsjuk (bada hade druckit majsvin). Men medan Aldo var helt kry idag sa var Corina fortfarande dalig och darfor har det varit en valdigt lugn sondag. Sondagarna i min familj innebar annars, forutom mycket mat, att man gar upp extra tidigt och agnar hela dagen at att stada och jobba i huset.

19. Djurmarkning med indiantraditioner, del 1

Hjalp! Vi skulle till sjukhuset hela familjen och vaccinera oss! Stirrade skrackslaget pa min bror Aldo som med gester forsokte forklara vad det just avslutade telefonsamtalet hade handlat om. 
An en gang brast familjen ut i skrattanfall. Eter tio minuter forstod jag att det inte alls var fraga om vaccinering utan att vi skulle ut pa landet pa lordag och hjalpa slakten med att brannmarka djur. Ariane fick folja med. 
Jag hade nog inte forstat vad som vantade aven om jag kunnat spanska. Det handlar om gamla indiantraditioner. 
Jag, Ariane och Aldo tog minibussen till andhallplatsen och vandrade en halvtimme pa kullerstensvagar i hettan. Min vardmamma och vardpappa kom i bil senare pa dagen. 
Manga manniskor hade kommit till garden och jag tror att de flesta var slaktingar. 
Kvinnorna satt i skuggan och sydde fargglada tygblommor som de faste pa langa tygremsor. Dem skulle djuren ha om halsen eller hornen. Indiankvinnorna hade som vanligt knalanga, utstaende vida veckade kjolar, spetsblusar och langa flator och allt sag sa svalt ut. 
Nar det var dags flyttade de in i inhagnaden av tegel och satte sej i rad pa stolarna och fortsatte sy och tittade pa. Markningen var mannens jobb. De rokte, skrattade, drack och tuggade cocablad. 
I inhagnaden brann en liten eld i ena hornet dar jarnstampeln lag. Kor, tjurar, kalvar och far gick runt i inhagnaden. Mannen svingade sina lasson runt hornen pa korna, band ihop deras ben och valte dem pa ratt sida. Ett par ganger hamnade de smartsamt pa en stenhog i mitten av inhagnaden (den var valdigt liten) och da blev alla upprorda for de stackars kornas skull och de restes upp igen. Jag undrade varfor de inte bara bar bort stenarna, sa manga var de inte, men de hade en funktion, skulle det visa sej. 
De skar av en bit av orat och av svansen pa djuren och en av kvinnorna la bitarna i sitt forklade. Kossan fick tygblolommor i oronen och om halsen eller hornen. Sedan togs jarnstampeln ur elden och tryckes fast med ett frasande pa kornas bakdel och det rok. En gammal tandlos gubbe stod beredd med sin hink och smackade pa nagonslags lera. 
Nar det var klart stoppade de cocalov i munnen pa kon och hallde i henne ett slags majsvin som jag inte kommer ihag nammnet pa. 
Det var samma sorts vin som vi bjods pa hela dagen. Serverat i stora lerkrukor som det lag ett par trakasor i som vi drack ur. Ja, inte jag. Ett par smuttar bara for att inte vara oartig. Tyvarr berodde det inte pa moster Martas entragna formaningar kvallen innan; "At inget och drick inget som de bjuder pa som inte ar kokat. De tar vattnet fran floden". 
Om jag hade kommit ihag det hade jag forstas varnat Ariane. 
Men slaktingarna drack och drack och skrattade och skojade hela tiden. Saklart, de ar ju bolivianer, men nu var det dessutom fest. 
Det var valdigt varmt. Jag tittade pa den fina majsvinskrukan och onskade att jag inte tyckte sa illa om alkohol. Jag var valdigt torstig. Det fanns inget annat att dricka. Ett par timmar, hade Aldo sagt att det skulle ta. Vi var dar fran elva pa formiddagen till sex pa kvallen. 
Aldo, forresten, han gick omkring med en kanna vatten och ett litet glas och serverade mannen som holl pa med djuren. Jag blev allt mer irriterad. Dar satt jag och holl pa att torka ut i den stekande solen och inte ens en liten slurk bjod han pa. 
Senare fick jag veta att det var sprit med en alkoholhalt pa 80-90 procent och den anvandes som straff. Det fanns namligen en massa regler kring alltihop. Man fick inte svara (fula ord), inte bara hatt, inte ga ur inhagnaden eller in i den utan att be om lov och inte missa med lasson mer an tre ganger och sa vidare, for da maste man dricka den dar spriten. Jag vet inte om de ville gora det eller inte.

18. Det stora bullbaket

Chunchosdagen fortsatte lika galet. Jag flangde ut och in mellan raderna av chunchos och fotade och fotade och svor over att jag inte hade nagot stativ. Svor gjorde ocksa Ariane, fast pa tyska. Blev an en gang pamind om att om man inte har mojlighet att vara sjalv nar man ska fotografera, sa ska man atminstone se till att ha en "kollega" med sej. 
Pa eftermiddagen skulle vi baka, jag och Ariane. Forsoker att aktivera henne, och mej sjalv, sa hon kommer ur kulturchocken. Hon ar riktigt deprimerad, stackarn. Och stackars mej. Ariane ar inget muntert sallskap precis. 
Na, skojar bara. 
Vi akte hem till mitt hus och hade koket for oss sjalva hela eftermiddagen, men det tar lang tid att baka kanelbullar sa halva tiden hade vi min familj runt oss som kommenterade och faschinerades av degrullarna. 
Forst tankte vi baka dromtarta men i mataffaren (faktiskt en san dar med hyllor som man kan ga runt i, nastan som hemma) tog vi ett snabbt beslut om att baka nagot annat. Det var for manga ingredienser som inte fanns 
Mamma hade skickat recept pa bullar ocksa i mejlet, skrev ut det har pa internetkafeet, men jag var val trott av kylan eller om bara laste lite slarvigt, for jag fick for mej att det stod fem liter mjolk istallet for fem deciliter. Hur nu det skulle ga ihop medd tva agg och 1,5 liter mjol. Ariane var lika forvirrad hon och protesterade inte forran hon bar den tunga kassen till bussen dagen darpa. 
Receptet tappade jag bort sa vi var tvungna att ga tillbaka till internetkafeet och skriva ut ett nytt. 
Nagra matt finns inte i vart hus sa vi tog pa kann. Men att bullarna blev som det blev beror nog mer pa ingredienserna. Inte ens spanskaexperten Ariane forstod texten pa mjolpaketet sa darfor blev det valdigt nyttiga och... bruna, ej mjuka bullar med havregryn utstickandes. 
Jasten var runda korn i sma papperspasar. Det gick inte att smalta den med salt som hemma (jag provade) utan med socker, varme och en massa vatten. Efter fem minuter hade de sma kornen i botten pa koppen vuxit och en acklig brun smet vallde ner pa bordet. 50 gram behovde vi. Torr eller vat jast? 
Ugnen forstod vi oss inte pa sa vi holl pa att gasa ihjal oss dar i koket. Som tur var kom moster Marta och sag hur det var fatt och var ganska upprord over att vi statt och bakat i den pysande gasen. Vi vantade ju bara pa att ugnen skulle bli varm. Efter utvadringen tande hon den vant med en tandsticka. 
Inte blev bullarna goda heller, trots vara anstrangningar. Rico, rico, forsakrade familjen gang pa gang. De ville val vara snalla. Eller med tanke pa bolivianernas laga standard pa sotsaker sa kanske de menade det. 
Missade avslutningskonserten pa San Roquefirandet pa grund av bullarna. Den ska vara sa vacker att man grater. Hade mycket hellre varit dar an inblandad i bullkampen, men som sagt, jag och Ariane ar valdigt olika (hon foredrog bullbaket) och jag forsoker vara glad for att hon fick skratta lite och ma battre en stund. Jo, jag ar glad for det, men jag gramer mej anda over konserten och alla chunchos i morkret. 
Nasta gang blir det fruktsallad istallet.

17. I chunchosarnas omkladningsrum

Aven om vi sett dem ett par ganger redan, jag och Ariane, sa ville vi (las jag) inte missa slutet. Jag hade fortfarande inte tagit nagra bilder pa chunchos. 
Klockan var inte ens nio pa morgonen nar vi gick upp till San Roquekyrkan. Bada sidor av vagen kantades av forsaljare med de brodringar med marang som ar typiska for Tarija. Det ligger mycket arbete bakom dem. Och de goda halvmaneformade brod med en fyllning som paminner om appelmos och som man stryker marangsmet pa, och andra sota, liknande saker och drycker som Refresco de mani (en ganska stark jordnotsdryck). Dryckerna slevar indiankvinnorna (det ar nastan bara de som saljer) upp i en genomskinlig plastpase som de satter ett sugror i och knyter om, eller sa far man lana ett glas vid standet. 
Det hade inte kommit sa varst mycket folk vid den har tiden. Vi stod i solen och njot av den forsta varmen vi fatt pa en vecka. Fast efter en kvart blev det for mycket. Jag satte mej i skuggan, Ariane stod kvar och lyssnade pa den daliga koren utanfor kyrkan. Pa balkonger stod tv-kameror redo, prasten intervjuades for radion. 
Jag hade lange undrat var chunchos bytte om nagonstans. Da och da gick en klunga killar forbi med stora kartonger, och efter en stund kunde jag inte hejda nyfikenheten langre utan foljde efter. Jajamensan. I en smal dorroppning stod en gubbe med penna och papper och prickade for ladkillarna. Bakom gubben sag jag chunchos med avtackta ansikten. Skyndade mej att byta till teleobjektiv och stallde mej diskret vid sidan om for att fa mina bilder. Men jag visste inte om man fick fotografera dem utan tackta ansikten, eller overhuvudtaget, det var ju religiost.
Jadra gubbe till att flytta sej hela tiden, jag maste stalla mej mer till vanster for att fa med honom. Men nej, da forsvann de fargglada chunchosarna. Mitt for dorren da. Snabbt upp med kameran. Oops. Inskrivningsgubben sag vad jag holl pa med och gick snabbt fram till mej, tog mej i armen och pratade snabb spanska. Jag forsokte le artigt ursaktande medan han drog in mej innanfor dorren och foste in mej bland alla chunchosmannen som stod tatt, tatt for att fa plats 
Det tog en stund innan jag fattade att gubben inte skulle skalla ut mej utan att jag just fatt varldens chans till fina bilder. 
Oombytta chunchos som ville in och byta om knuffade pa bakifran och sa stod jag pa en liten bakgard omgiven av man i fargglada tyger. Utan tackta ansikten. Fardigkladda och halvfardiga. Det var for bra for att vara sant. De var sa himla glada och vanliga och skrattiga allihop, vilken stamning, och pratade spanska och mer an nagonsin onskade jag att jag forstod det har spraket. De hade alls inget emot att bli fotograferade. Det kanns som om det blev nagra riktigt fina bilder. 
Hade lite daligt samvete for Ariane bara. Hon stod fortfarande ute i solen utan att ha en aning om var jag var.

16. For San Roque

Na, maste skriva lite nutid istallet. 
Det har varit nagot tokit jippo i en hel vecka har i stan och finalen var igar. 
Kanske fel att skriva jippo, det ar valdigt religiost alltihop. I alla fall. Man har firat San Roque. Jag kan inte ge en narmare forklaring om vad det ar eftersom jag inte forstar nar de forklarar pa spanska. 
San Roque ar Tarijas skyddshelgon. Han botade en massa manniskor som hade nagon hudsjukdom. Huden foll av. 
Det borjade forra tisdagen. Jag var inne i sprakhuset och vantade pa att min spanskalektion skulle borja nar jag horde trummor utifran. Oj, en orkester, da har de sakert trumpeter ocksa, tankte jag och sprang ut. Na, inga trumpeter men en laaaang parad med folk i farggranna tyger. De hade kjolar och mantlar, sjalar och pa huvudet en stor fjaderkrona i cerist, blatt, gront och hogst upp vitt. Under fjadrarna ar det dekorerat med glittrande parlor och paljetter, speglar och religiosa bilder, de har verkligen fatt anvanda fantasin till sina drakter. Eller mammorna och fruarna forstas. Det ar namligen bara man som gar i paraden. 
De far inte visa sina ansikten sa dem hade de tackt for med tunnt tyg och spetsar for att kunna se vart de gar. Alla hade en fjadervippa i handen i samma farger som kronan. Den hade en mojang som de knapper rytmiskt med. Alla samtidigt, det blir en valdig stamning. 
Mellan de tva raderna med chunchos, som de kallas, gar trumslagarpojkar och flojtpselare. Sist i den jattelanga paraden bars en slags San Roquestaty pa en tron. Och dar gick de som spelade tremetersinstrumenten som jag inte vet vad de kallas men det ar ett tre meter (faktiskt) langt ror med ett horn langst ut. Ser tungt ut och ljuden som stots fram blir inte sarskilt vackert men det ar roligt att se dem. 
Sa har gar de alltsa varje dag i en vecka mellan stadens kyrkor och igar var alltsa finalen.

15. Hemma

Vi var vid stationen nastan fyra timmar for tidigt. Spanade anda lite efter vardfamiljerna och Martha Vascaflores som jobbar for ICYE i Tarija. Anade att det var lonlost sa har tidigt. Adress och telefonnummer till henne och blivande vardfamiljen lag inlast i vaskan i bussen. 
Det var en utomhusstation med en massa sma, sma kiosker dar man kunde kopa lite mat, godis och bussbiljetter. 
Vi kopte varsin cola och lite gammalt godis och satte oss vid ett trad vid sidan och vantade. Nu var det skont ljummet i luften och Ariane madde battre. Vi vantade lange. Forsokte komma ikapp med den forsummade dagboken under tiden. Da och da tog vi en runda bort mot de overfyllda vantbankarna for att se om nagon kommit for att mota oss. 
Det hade hunnit morkna nar en gammal dam snabbt gick fram mot oss och sa nagot som kunde likna vara namn. Sedan "Annika? This is your brother Aldo" sa hon och bakom henne stod en kort, lite kraftig mork kille som log och inte hade nagra likheter med fotot jag fatt. Kindpussar och sen akte vi ivag. Att jag aldrig lar mej hur man ska halsa har. 
Forst slappte vi av Ariane hos hennes nye morfar i en affar, sen var vi tre kvar i bilen och akte "hem". 
Det ar ett speciellt hus. Rummen ar byggda var for sig runt en liten utomhusplan med rott plastgolv. Svart att forklara. Men jag maste ga ut for att komma till badrummet (jaja, det ligger bredvid mitt rum sa det ar inte sa langt), koket och de andra rummen. Nar det regnar blir man blot pa vag till frukosten. De rum som hanger ihop inifran ar moster Martas sovrum, vardagsrummet och koket. Mitt emot koket har Aldo sitt rum och bredvid mitt har mamman och pappan sitt. Ett par trappor leder till ett extrarum ovanfor Aldos och till andra vaningen over mitt rum. Tre tegelvaggar med plasttak. Dar ar den flitigt anvanda inmurade grillen, faglarnas och katternas nattlager och tvattlinorna. Mysigt. Forutom mitt rum som ar valdigt kalt. Och kallt. En hard sang, en platt, annu hardare kudde, nattygsbord, garderob, liten bokhylla och ett bord som jag inte vet vad jag ska ha det till. Aldo bar dit en stor radio och ibland far jag in en amerikansk kanal men for det mesta spelas samma daliga sydamerikanska popularmusik i alla kanaler. 
Kala, slitna vaggar och en glodlampa i taket. 
Har ett tunt halvgenomskinligt draperi att dra for nar jag har dorren oppen (for det mesta) som hindrar myggen att komma in, men det ar inte sa mycket mygg har som i Sverige.

14. Livsfarliga slingervägar

Det har ar nog mer an ni vill veta. Mina toalettbekymmer under bussresan. 
Sjuka Ariane hade inga problem. Hon kunde varken ata eller dricka. 
Sjalv forsokte jag kolla hur de andra gjorde. Det fanns ingen toalett pa bussen. Mannen gick bara utanfor dorren och stallde sej. Kvinnorna var indiankvinnor med langa kjolar och satte sej utanfor bussen, som for ovrigt inte stannade manga ganger under resan. Foljde efter en kvinna bort bakom ett par lastbilar, men chaufforen lag uppe pa taket och skulle sova, sa det blev inget. 
Nasta stopp var i en liten by och da var det kris. Vantade tills mannen var klara i den lilla backen och sprang upp, hela tiden spanandes efter bussen som kunde ge sig ivag nar som helst. Nervpers. Dumt att man ska vara sa fanigt blyg. 
Landskapet blev allt mer spannande. Lite for spannande for Ariane som hade fonsterplatsen. Slingervagar utan racke och asfalt, det stupade nedanfor. Nagra dagar efter att vi akt dar stortade en buss nedfor branten. Tva eller tre dog, sa det finns anledning till oro. 
Chaufforen tutade fore varje kurva eftersom det inte gick att se nagot. 
Nu var det valdigt kvavt men alla holl fonstren stangda for det var sa torrt att massor med rod jord dammade in annars. 
Framat eftermiddagen sag vi hur det plattades ut mellan bergen, och en massa hus. Verkade vara en stad. Det kunde inte vara Tarija for vi skulle inte anlanda an pa fyra timmar. 
Vi spanade ut bland stenhusen. Det sag... odsligt ut. Vi satt envist kvar. Det kanske bara var annu ett stopp pa vagen. Fast varfor tog folk med sej sina handbagage? Skulle de ga av har? 
Sen var det bara vi kvar. 
En man kom in for att hamta en kartong pa bagagehyllan och Ariane fragade honom. Hon forstod ungefar sa att det var nagon blockad nagonstans, sa bussen korde inte anda fram till stationen. Det blev till att ga dit. Vaskorna fick vi lamna i bagaeutrymmet. 
Folk hade sagt att staden ar liten och jag hade tankt, inga problem, Lidkoping ar annu mindre men dar finns allt man behover. Men jag kunde inte lata bli att kanna mej besviken. En lang jordig gropig gata, nagra slitna hus och ett par kafeer daremellan. Det har var alltsa Tarija. 
Vi foljde med mannen som Ariane pratat med. 
Var lite orolig for henne som inte atit och druckigt och holl pa att svimma nar hon skulle stalla sej upp tidigare. Hade forsokt fa i henne lite druvsocker och kokoskex. 
Visste inte vart vi var pa vag men vi kunde inte stanna vid bussen. Trodde att killen skulle till busstationen. 
Vi gick lange. Det var plagsamt hett. 
Sa vinkade han till en minibuss och vi hoppade pa. Efter 10-15 minuter hade vi kommit till busstationen och sett att staden har mer an ett par kafeer. Det var verkligen i utkanten vi hamnat. 
Vad skulle vi gjort utan hans hjalp?