I La Paz ar det kallt, i Tarija varmt. Ett naturligt mellanting, tyckte jag, var att ta en tjockare troja over en t-shirt. Kande mej riktigt klok och forutseende. Men det ar annu en sak som inte gatt in i mitt huvud. Att jag helt enkelt inte ar forutseende. Det var daremot sjuka Ariane, som tog med hela sin sovsack in i bussen.
Jag borde ju ha tankt pa vad som hande vid Titicacasjon sa fort solen gar ner. Det blir svinkallt. Det gar inte att sova i en sadan kold, jag har provat, och vad ska man annars gora pa en dygnslang bussresa nar medresenaren ar for sjuk for att prata, filmerna ar dubbade pa spanska, nar man blivit varnad for att ta med cd-spelaren in i bussen pa grund av stoldrisken, och det inte gar att lasa medhavda bocker och spanskaglosor for att bussen och bokstaverna hoppar sa pa de daliga vagarna?
Ariane sov gott, hon. Sjuklingen.
Snodde en flik av hennes sovsack. Den varmde gott. Halva armen slutade darra. Men somna kunde jag inte. Sa vaknade Ariane efter ett par timmar. Jag undrade om hon kunde dela med sig lite av sovsacken. Visst, sa hon och jag sov sakert en timme innan hon drog den at sej i somnen och resten av natten pagick en kamp om sovsacken, jag tyst och orattvist arg for att jag inte fick en storre bit nar hon redan hade sa mycket sovsack over. Var val trott.
Nar solen gick upp nasta morgon slutade jag frysa.
fredag 10 september 2004
12. Pa busstationen i La Paz
Framme pa busstationen. jag visste fortfarande inte om Ariane kunde aka eller var insulinet var. Enligt Marcello, som foljt med, skulle nagon komma med insulinet innan jag akte. Sa bra. Stora frigolitladan stod tom bredvid mej pa banken.
Vi fick vanta lange. Marcello berattade om Tarija, att det ar en liten stad (150 000), sa att de har en valdigt speciell humor dar och skrattar at allt. Ger alla en massa oknamn ocksa.
Han hade studerat i Tyskland ett ar. Trots att han last tyska i Bolivia innan tog det ett halvar innan han forstod tyskan i Tyskland.
Sen blev det liv. Ariane kom, hade svart att sta rak men hon var dar i alla fall.
Jag fick med mej en ICYE:are som hjalpte mej att kopa en stor vattenflaska (fem kronor for tva liter vatten, vad dyrt, tyckte jag som redan vant mej vid Bolivias laga priser),bananer och mackor. 2,50 styck. Tre med kyckling och majonas, tva nygjorda med stekt agg och tomat. Hade fatt ett kexpaket av vardmamman ocksa.
De hade sagt att bussen stannade ett par ganger under resan och da kunde man kopa nagot att ata men den maten var inte bra. Maste ju ata for insulinets skull.
"Har vi tid med det har?" undrade jag. "Visst, visst" sa Carlos. "Bussen gar inte forran fem."
Klockan var kvart i.
Jag hade inte haft mycket vaxlade pengar och efter matinkopen bara tva bolivianos kvar. Behovde vaxla. "Ja, det ar har borta" sa Carlos (i andra anden av den stora busstationen). Pa vagen dit motte vi volontarerna som skulle till Santa Cruz och stannade och pratade.
"Carlos, bussen gar snart"
Vaxlade, hamtade vaskorna, "Carlos, klockan ar fem i fem!", foljde en tjej till toan, bussen vantade nagonstans i andra anden av stationen.
"Oroa dej inte, det har ar Bolivia."
Det sa de hela tiden. Lugn, oroa dej inte, det tar vi hand om. Men jag ar svensk och oroade mej visst. Om bussen ska ga klockan fem sa tror jag att den gar klockan fem. Det tar val ett tag att komma over det dar.
"Hall er i narheten av bussen nar den stannar. Nar den aker sa aker den verkligen", var det sista de sa nar de lastat pa mej och Ariane i ett sate, jag med den klumpiga insulinladan dar fotterna skulle ha varit. De tyckte att jag borde halla den for ladan skulle skumpa ivag annars. Det ar bara utanfor La Paz som vagen ar belagd med asfalt.
Vi fick vanta lange. Marcello berattade om Tarija, att det ar en liten stad (150 000), sa att de har en valdigt speciell humor dar och skrattar at allt. Ger alla en massa oknamn ocksa.
Han hade studerat i Tyskland ett ar. Trots att han last tyska i Bolivia innan tog det ett halvar innan han forstod tyskan i Tyskland.
Sen blev det liv. Ariane kom, hade svart att sta rak men hon var dar i alla fall.
Jag fick med mej en ICYE:are som hjalpte mej att kopa en stor vattenflaska (fem kronor for tva liter vatten, vad dyrt, tyckte jag som redan vant mej vid Bolivias laga priser),bananer och mackor. 2,50 styck. Tre med kyckling och majonas, tva nygjorda med stekt agg och tomat. Hade fatt ett kexpaket av vardmamman ocksa.
De hade sagt att bussen stannade ett par ganger under resan och da kunde man kopa nagot att ata men den maten var inte bra. Maste ju ata for insulinets skull.
"Har vi tid med det har?" undrade jag. "Visst, visst" sa Carlos. "Bussen gar inte forran fem."
Klockan var kvart i.
Jag hade inte haft mycket vaxlade pengar och efter matinkopen bara tva bolivianos kvar. Behovde vaxla. "Ja, det ar har borta" sa Carlos (i andra anden av den stora busstationen). Pa vagen dit motte vi volontarerna som skulle till Santa Cruz och stannade och pratade.
"Carlos, bussen gar snart"
Vaxlade, hamtade vaskorna, "Carlos, klockan ar fem i fem!", foljde en tjej till toan, bussen vantade nagonstans i andra anden av stationen.
"Oroa dej inte, det har ar Bolivia."
Det sa de hela tiden. Lugn, oroa dej inte, det tar vi hand om. Men jag ar svensk och oroade mej visst. Om bussen ska ga klockan fem sa tror jag att den gar klockan fem. Det tar val ett tag att komma over det dar.
"Hall er i narheten av bussen nar den stannar. Nar den aker sa aker den verkligen", var det sista de sa nar de lastat pa mej och Ariane i ett sate, jag med den klumpiga insulinladan dar fotterna skulle ha varit. De tyckte att jag borde halla den for ladan skulle skumpa ivag annars. Det ar bara utanfor La Paz som vagen ar belagd med asfalt.
11. D som i dodsskrack
Sa ar vi framme vid dagen D. D som i Dod, D som i Den stora skracken.
Klockan 8 skulle vi alla samlas pa sjukhuset och mat och dryck innan var forbjudet.
Jag brukar inte se diabetesen som ett problem direkt men den har morgonen forbannade jag att jag fatt den javla sjukdomen. For pa grund av den skulle jag ga forst. Det var vardmamman och ICYE-personalen som envisades, de sa att jag behovde ata och fa insulin sa fort som mojligt och foste fram mej till inskrivningsdisken. Ja, det kanske var sant men det sket jag i. Tararna plaskade, jag var pa vag mot avrattningen. Men, vem kom dar? Paul. Lugne, trygge, snalle och valdigt engelske Paul. Grabbade tag i honom, han skulle med och radda mitt liv. Det gjorde han faktiskt. Fick hans hand att krama stenhart medan han log och pratade, om vad vet jag inte, for plotsligt forstod jag inte engelska langre, var koncentrerad pa att fortsatta andas. Det gick! Sen var jag glad hela dan. Ar fortfarande stolt over mej sjalv. Nu finns inga problem mer. Jag har klarat bloddprovet. Men jag vill inte gora om det.
Forutom blodprov skulle vi rontga overkroppen, vagas och matas, lamna urinprov och prata med en lakare (jag med vardmamman som tolk).
Sen var det fardigt. Lite trist for nu skulle jag inte fa traffa de andra forran i slutet av november, men det kandes genast battre nar vardmamman tog med mej och Jenny till ett kafe och vi fick tva saltenas var.
Pa eftermiddagen skulle jag och tyska Ariane skickas ivag pa en 24-timmars skakig bussresa till var nya hemort; Tarija som ligger ratt nara den argentinska gransen. Fast det var risk for att jag maste aka sjalv for Ariane hade atit nagon gatumat dagen innan och var rejalt dalig. Om jag varit radd for blodprovet sa var hon det motsatta. Hon var inte medveten om nagonting. Tararna rann pa henne med men av smartorna i magen. Hon kunde inte ta nagot smartstillande pa grund av mat- och dryckforbudet.
Sallskap eller inte, det aterstod att se. Jag kande inte Ariane men hon var bra pa spanska.
Fortfarande hade jag ett problem. Det var forstas diabetesen som spokade. Eller rattare arsforbrukningen av insulin. Det hade varit ett problem hela tiden. Pa resan till Bolivia maste jag ha det i rumstemperatur hela vagen. Jag kunde inte ha det i kylskap pa lagret for det var ett alldeles for kallt kylskap (snarare frys). Lat det ligga i det i kalla sovrummet pa natterna och ute pa dagarna men jag var orolig for kolden sa en fran ICYE tog med sig insulinet till La Paz och la det i kylskapet hemma hos sej.
Sa var det den nya resan. Hur skulle jag forvara insulinet?
Vardmamman, jag och Jenny gick ut pa stan. Hon tog oss till flera affarer utan att finna vad hon sokte. Da akte vi minibuss till en marknad for att leta. Och vilken marknad. Sa stor! Nu vet jag vad som menas nar man sager att allt kan kopas. Vi trampade varandra pa fotterna, svettades i den ovantade La Pazvarmen och vardmamman fragade sej fram. Till slut stod vi framfor den. Frigolitladan. Sakert var det battre an inget, vad vet jag. Billig var den ocksa. Tacksam att hon tog sej tid. Vi hade letat i snart tva timmar.
Jenny lamande huset for att aka till Cochabamba vid tvatiden, en timme senare kom en kille och tog med mej till busstationen.
Klockan 8 skulle vi alla samlas pa sjukhuset och mat och dryck innan var forbjudet.
Jag brukar inte se diabetesen som ett problem direkt men den har morgonen forbannade jag att jag fatt den javla sjukdomen. For pa grund av den skulle jag ga forst. Det var vardmamman och ICYE-personalen som envisades, de sa att jag behovde ata och fa insulin sa fort som mojligt och foste fram mej till inskrivningsdisken. Ja, det kanske var sant men det sket jag i. Tararna plaskade, jag var pa vag mot avrattningen. Men, vem kom dar? Paul. Lugne, trygge, snalle och valdigt engelske Paul. Grabbade tag i honom, han skulle med och radda mitt liv. Det gjorde han faktiskt. Fick hans hand att krama stenhart medan han log och pratade, om vad vet jag inte, for plotsligt forstod jag inte engelska langre, var koncentrerad pa att fortsatta andas. Det gick! Sen var jag glad hela dan. Ar fortfarande stolt over mej sjalv. Nu finns inga problem mer. Jag har klarat bloddprovet. Men jag vill inte gora om det.
Forutom blodprov skulle vi rontga overkroppen, vagas och matas, lamna urinprov och prata med en lakare (jag med vardmamman som tolk).
Sen var det fardigt. Lite trist for nu skulle jag inte fa traffa de andra forran i slutet av november, men det kandes genast battre nar vardmamman tog med mej och Jenny till ett kafe och vi fick tva saltenas var.
Pa eftermiddagen skulle jag och tyska Ariane skickas ivag pa en 24-timmars skakig bussresa till var nya hemort; Tarija som ligger ratt nara den argentinska gransen. Fast det var risk for att jag maste aka sjalv for Ariane hade atit nagon gatumat dagen innan och var rejalt dalig. Om jag varit radd for blodprovet sa var hon det motsatta. Hon var inte medveten om nagonting. Tararna rann pa henne med men av smartorna i magen. Hon kunde inte ta nagot smartstillande pa grund av mat- och dryckforbudet.
Sallskap eller inte, det aterstod att se. Jag kande inte Ariane men hon var bra pa spanska.
Fortfarande hade jag ett problem. Det var forstas diabetesen som spokade. Eller rattare arsforbrukningen av insulin. Det hade varit ett problem hela tiden. Pa resan till Bolivia maste jag ha det i rumstemperatur hela vagen. Jag kunde inte ha det i kylskap pa lagret for det var ett alldeles for kallt kylskap (snarare frys). Lat det ligga i det i kalla sovrummet pa natterna och ute pa dagarna men jag var orolig for kolden sa en fran ICYE tog med sig insulinet till La Paz och la det i kylskapet hemma hos sej.
Sa var det den nya resan. Hur skulle jag forvara insulinet?
Vardmamman, jag och Jenny gick ut pa stan. Hon tog oss till flera affarer utan att finna vad hon sokte. Da akte vi minibuss till en marknad for att leta. Och vilken marknad. Sa stor! Nu vet jag vad som menas nar man sager att allt kan kopas. Vi trampade varandra pa fotterna, svettades i den ovantade La Pazvarmen och vardmamman fragade sej fram. Till slut stod vi framfor den. Frigolitladan. Sakert var det battre an inget, vad vet jag. Billig var den ocksa. Tacksam att hon tog sej tid. Vi hade letat i snart tva timmar.
Jenny lamande huset for att aka till Cochabamba vid tvatiden, en timme senare kom en kille och tog med mej till busstationen.
10. Ny familj
50 Visningar 
0 Kommentarer
Jaha, dagboksinlaggen hamnade visst i fel ordning. Har undrat over datumen forresten men det har val med tidsskillnaden att gora.
Det var meningen att jag, Jenny och Vicky skulle bo ihop igen de tva natter inann vi alla skulle pa gemensam lakarundersokning i den langa visumprocessen och sedan aka till respektive stader.
Var lagenhetstjej hade redan stuckit till England sa Vicky foljde med till en annan tyskas familj och jag och Jenny fick en ny.
Vi hade vantat i en kvart kanske nar en liten elegant kvinna promenerade fram bakom bussen och kindpussade alla hon sag. Dar bakom stod en jeep parkerad med resten av familjen; unge tonarssonen och pappan. Vi akte ivag. mamman och sonen kunde lite engelska till min stora lattnad.
Mamman slapptes av nagonstans pa vagen, vi akte vidare till nagot smorgasstalle. En massa stand i en halvcirkel och utebord. Inte samma kold som vid Titicacasjon kanske, men kallt anda.
Vi fick jattegoda mackor med skinkbitar (som julskinka) i mjukt brod och friterat grisskinn som tilltugg innan. Visste inte vad det var forran pappan och sonen visade med gester.
Sen skulle pappan lamna en bok hos en vainnna. Han kanske at middag dar inne ocksa, vad vet jag, vi vantade i bilen i trekvart.
Det var morkt ute nar vi korde hem till deras lagenhet. Ljusen fran La Paz branter glittrade.
Pappan holl upp dorren for oss vi gick in och blev staendes i hallen utan att veta vart vi skulle ta vagen. Da klev pappan upp pa ett par av de tygtrasor som lag framfor dorren. Hade tyckt att det sag lite stokigt ut men nu fick jag veta vad de skulle vara till. Skydda golvet. Kunde inte halla mej for skratt nar pappan skred ivag pa tygbitaran. Det sag sa lojligt ut. Jag forsokte ocksa anvanda dem for det var alldeles for kallt for att kunna ta av sej skorna men inte en enda gang tog jag mej hela strackan fran vart rum till koket utan att raka lyfta en fot, fa tvarstopp och snubbla.
Det var en fin rikemanslagenhet, familjen hade hemhjalp.
Jag och Jenny delade en dubbelsang och pratade trevande, vi kande inte varandra, vi bara rakade hamna i samma familj. Men Jenny var okej.
Duschen var elektrisk.
Det var meningen att jag, Jenny och Vicky skulle bo ihop igen de tva natter inann vi alla skulle pa gemensam lakarundersokning i den langa visumprocessen och sedan aka till respektive stader.
Var lagenhetstjej hade redan stuckit till England sa Vicky foljde med till en annan tyskas familj och jag och Jenny fick en ny.
Vi hade vantat i en kvart kanske nar en liten elegant kvinna promenerade fram bakom bussen och kindpussade alla hon sag. Dar bakom stod en jeep parkerad med resten av familjen; unge tonarssonen och pappan. Vi akte ivag. mamman och sonen kunde lite engelska till min stora lattnad.
Mamman slapptes av nagonstans pa vagen, vi akte vidare till nagot smorgasstalle. En massa stand i en halvcirkel och utebord. Inte samma kold som vid Titicacasjon kanske, men kallt anda.
Vi fick jattegoda mackor med skinkbitar (som julskinka) i mjukt brod och friterat grisskinn som tilltugg innan. Visste inte vad det var forran pappan och sonen visade med gester.
Sen skulle pappan lamna en bok hos en vainnna. Han kanske at middag dar inne ocksa, vad vet jag, vi vantade i bilen i trekvart.
Det var morkt ute nar vi korde hem till deras lagenhet. Ljusen fran La Paz branter glittrade.
Pappan holl upp dorren for oss vi gick in och blev staendes i hallen utan att veta vart vi skulle ta vagen. Da klev pappan upp pa ett par av de tygtrasor som lag framfor dorren. Hade tyckt att det sag lite stokigt ut men nu fick jag veta vad de skulle vara till. Skydda golvet. Kunde inte halla mej for skratt nar pappan skred ivag pa tygbitaran. Det sag sa lojligt ut. Jag forsokte ocksa anvanda dem for det var alldeles for kallt for att kunna ta av sej skorna men inte en enda gang tog jag mej hela strackan fran vart rum till koket utan att raka lyfta en fot, fa tvarstopp och snubbla.
Det var en fin rikemanslagenhet, familjen hade hemhjalp.
Jag och Jenny delade en dubbelsang och pratade trevande, vi kande inte varandra, vi bara rakade hamna i samma familj. Men Jenny var okej.
Duschen var elektrisk.
torsdag 9 september 2004
9. Invigningsceremonin
Borde val avsluta lagerveckan nu.
Manniskorattskillen var klar, vi hade atit annu en jattemiddag och blivit tillsagda att ga ner i korridoren pa forstavaningen klockan 21. Jaha, varfor det nu da, tankte vi och koade och manniskorattskillen gjorde sitt basta for att skramma upp oss. En och en skulle vi ga in.
Det var morkt i rummet. Mitt pa golvet stod en av hotellets tre fatoljer med tva tanda ljus i armstodet. Framfor satt ICYE-ledarna och tittade och Carlos kom fram med ett glas med okant innehall, flytande var det i alla fall. "Den har drycken ger dej lycka, skonhet och tur" sa han till alla utom mej. De hade namligen fatt for sej att diabetiker inte kan dricka alkohol. Nej, nej, protesterade jag, jag kan visst dricka alkohol, det ar inte farligt for diabetiker men jag brukar inte gora det for jag tycker inte att det ar gott. Eller med ett ord; "no." Det hade tagit for lang tid att forklara.
Sen appladerade alla i rummet (for de andra efter att de druckit upp), fick lite konfetti i haret och drog en lapp ur en svart pase som jag inte fick lasa. Det skulle vi gora alla pa en gang men dar stod nagot visdomsord pa spanska sa lappen ar fortfarande en gata.
Det var den traditionella invigningsceremonin, nu ar vi "riktiga bolivianska ICYE:are. Sen var det fest och dans som jag skickligt undgick med en insulinkanning i ratt tid. Nej, det var inte planerat men jag var tacksam over den.
Nasta dag akte vi tillbaka till La Paz. Efter en middag tillagad pa heta stenar (?). Vanlig potatis, jattesot avlang potatis, kyckling och kokbanan som inte smakar banan utan som nagot slags julgodis. Mmmatt.
Manniskorattskillen var klar, vi hade atit annu en jattemiddag och blivit tillsagda att ga ner i korridoren pa forstavaningen klockan 21. Jaha, varfor det nu da, tankte vi och koade och manniskorattskillen gjorde sitt basta for att skramma upp oss. En och en skulle vi ga in.
Det var morkt i rummet. Mitt pa golvet stod en av hotellets tre fatoljer med tva tanda ljus i armstodet. Framfor satt ICYE-ledarna och tittade och Carlos kom fram med ett glas med okant innehall, flytande var det i alla fall. "Den har drycken ger dej lycka, skonhet och tur" sa han till alla utom mej. De hade namligen fatt for sej att diabetiker inte kan dricka alkohol. Nej, nej, protesterade jag, jag kan visst dricka alkohol, det ar inte farligt for diabetiker men jag brukar inte gora det for jag tycker inte att det ar gott. Eller med ett ord; "no." Det hade tagit for lang tid att forklara.
Sen appladerade alla i rummet (for de andra efter att de druckit upp), fick lite konfetti i haret och drog en lapp ur en svart pase som jag inte fick lasa. Det skulle vi gora alla pa en gang men dar stod nagot visdomsord pa spanska sa lappen ar fortfarande en gata.
Det var den traditionella invigningsceremonin, nu ar vi "riktiga bolivianska ICYE:are. Sen var det fest och dans som jag skickligt undgick med en insulinkanning i ratt tid. Nej, det var inte planerat men jag var tacksam over den.
Nasta dag akte vi tillbaka till La Paz. Efter en middag tillagad pa heta stenar (?). Vanlig potatis, jattesot avlang potatis, kyckling och kokbanan som inte smakar banan utan som nagot slags julgodis. Mmmatt.
8. Det var inte vara tander vi skulle borsta...
Det var inte bara forelasningar och mat. En dag akte vi med bat till en o i Titicacasjon, tog en timme ungefar. Barnen samlades i hamnen for att titta pa oss ville salja sake rsom de gjort i vass. Pa on fanns ett museum med modell av Thor Heyerdahls Kon Tiki-bat och vi sag hur indianerna levde dar. Hade turen att fa den lilla, lilla tjocka ICYE-kvinnan Cathy i samma bat. Man blir glad bara av att se henne och hon ar himla snall. Hon larded oss Bolivias andra nationalsang och delade ut bitar av toarullen ocksa satt vi dar och viftade med pappersbitarna och sjong. Hon sa att vi skulle dricka sjovattnet for det var bra och hon delade ut kokablad och visade hur de skulle tuggas. Visst, det ar inte knark som kokain men det ar trots allt bara tillatet i Bolivia sa nagon effekt kunde det val ha. Mer an att man far en massa grona smulor pa tanderna.
Nast sista dagen gick vi till en byskola. Klart att det finns skolor aven har ute i bygden men alla blev forvanade i alla fall. Ingen visste vad som vantade. En kvinna kom ut till oss pa skolgarden, hade med sej en jattekaft i plast och tandborste och visade hur vi skulle borsta tanderna, uppifran och ner, inte for hart, inte for lost. Tyckte det var lite onodigt, vi borstar tanderna varenda dag, vi vet hur man ska gora.
Naha. Det var inte vara tander vi skulle borsta. Utan skolbarnens.
Vi fick ett par atsmitande gummihandskar, en tandborste med tandkram och var sin unge, de stod pa rad utanfor skolan.
Valde en halvgammal tjej med rosa strahatt (9 ar). Hon var valdigt talmodig. Kunde inte prata med henne medd gapade Aaah sjalv och visade hur jag ville att hon skulle gora medan jag korde runt tandborsten i munnen pa henne. Vi log bada tva at den konstiga situationen.
Sedan skulle ungarna ha fluorbehandling. De som inte hade svarta tander utan friska. Det hade min tjej men det var lang ko for tandlakaren skulle bedoma ungarnas tander forst. Jaha, vad gor vi nu da, tankte jag dar jag och tjejen stod tysta och vantade. Kunde ju inte prata med henne. Men leka gar val. Den enda lek jag kom pa var sten sax och pase. Det gar aldrig, sa finska Anne nar hon sag mina ordlosa forsok, men visst gick det! Snart kom nasta unge och ville vara med och sen var vi ett stort gang som stod i ring i klassrummet och lekte sten, sax och pase mot varandra allihop och skrattade.
Fick en bomullstuss som jag torkade tjejens tander torra med, sedan satte jag in ett par plastskenor med fluor for over- och underkaken.
Nar alla barn var klara gick vi ner till fotbollsplanen, at mackor och spelade fotboll med byborna. Tandlakaren och tandskoterskan ocksa. Efter matcherna at vi lunch med byborna. De bredde ut langa tygstycken pa marken och tomde sina fargglada sackar med frystorkad potatis och olika slags bonor och stallde fram porslinsfat med nagra olika ratter i sas. Bland annat himla goda hela smafiskar. Men de var fulla av vassa ben sa jag gav upp efter en enda. Japanske Nao gjorde succe och hade halva byn i en ring runt sej. Vi tror att det var hans speciella utseende.
De sa att det var sed att alla skulle ta med sej den mat som blivit over vid sin plats ocksa gick vi hem med en massa bonor och potatis som vi inte visste vad vi skulle gora med. De ar okej med sas och naot till, men bara frystorkad potatis ar ratt.. torrt. Och smaklost.
Nast sista dagen gick vi till en byskola. Klart att det finns skolor aven har ute i bygden men alla blev forvanade i alla fall. Ingen visste vad som vantade. En kvinna kom ut till oss pa skolgarden, hade med sej en jattekaft i plast och tandborste och visade hur vi skulle borsta tanderna, uppifran och ner, inte for hart, inte for lost. Tyckte det var lite onodigt, vi borstar tanderna varenda dag, vi vet hur man ska gora.
Naha. Det var inte vara tander vi skulle borsta. Utan skolbarnens.
Vi fick ett par atsmitande gummihandskar, en tandborste med tandkram och var sin unge, de stod pa rad utanfor skolan.
Valde en halvgammal tjej med rosa strahatt (9 ar). Hon var valdigt talmodig. Kunde inte prata med henne medd gapade Aaah sjalv och visade hur jag ville att hon skulle gora medan jag korde runt tandborsten i munnen pa henne. Vi log bada tva at den konstiga situationen.
Sedan skulle ungarna ha fluorbehandling. De som inte hade svarta tander utan friska. Det hade min tjej men det var lang ko for tandlakaren skulle bedoma ungarnas tander forst. Jaha, vad gor vi nu da, tankte jag dar jag och tjejen stod tysta och vantade. Kunde ju inte prata med henne. Men leka gar val. Den enda lek jag kom pa var sten sax och pase. Det gar aldrig, sa finska Anne nar hon sag mina ordlosa forsok, men visst gick det! Snart kom nasta unge och ville vara med och sen var vi ett stort gang som stod i ring i klassrummet och lekte sten, sax och pase mot varandra allihop och skrattade.
Fick en bomullstuss som jag torkade tjejens tander torra med, sedan satte jag in ett par plastskenor med fluor for over- och underkaken.
Nar alla barn var klara gick vi ner till fotbollsplanen, at mackor och spelade fotboll med byborna. Tandlakaren och tandskoterskan ocksa. Efter matcherna at vi lunch med byborna. De bredde ut langa tygstycken pa marken och tomde sina fargglada sackar med frystorkad potatis och olika slags bonor och stallde fram porslinsfat med nagra olika ratter i sas. Bland annat himla goda hela smafiskar. Men de var fulla av vassa ben sa jag gav upp efter en enda. Japanske Nao gjorde succe och hade halva byn i en ring runt sej. Vi tror att det var hans speciella utseende.
De sa att det var sed att alla skulle ta med sej den mat som blivit over vid sin plats ocksa gick vi hem med en massa bonor och potatis som vi inte visste vad vi skulle gora med. De ar okej med sas och naot till, men bara frystorkad potatis ar ratt.. torrt. Och smaklost.
onsdag 8 september 2004
7. Engelsmannens konstiga efterratt
Redan forsta dagen var det nan stackars krake som forsokte fa tillbaka lite kroppsvarme genom duschen, men det var ett hopplost foretag. Ibland var vattnet iskallt, ibland fanns inget vatten alls och hade man tur och kande varmvatten mot de utstrackta, av kolden skakande, fingrarna var duschkranen alltid elektrisk, en gang vattnet ocksa enligt Vicky, sa man maste ha nagot torrt med sej for att kunna vrida om den. Vaknade pa morgonen gjorde man ju i alla fall.
Sen borjade spraklektionerna. 8 timmar hade vi har, resterande tolv skulle vi fa nar i kom till respektive stader. Spraklararen med det vackra namnet Luis Navarro var bra men jag var den enda som inte last nagon spanska tidigare forutom mina forsok till sjalvstudier under sommaren, sa nivan var fel.
I samand med spraklektionerna infordes den dumma "Endast-spanska-ord-vid-lunchen-och-midd agen-regeln" Den som forsa sej pa nagot annat sprak fick ett streck intill sitt namn pa stora lappen vid matbordet. Jag klarade mej bra, kunde ju inte spanska och var darfor tyst, men de flesta trevade sej fram sa gott det gick.
Christoffer, Nils, Marieke och Carlos kampade tappert i fem minuter, med gester och spanska ord, med att forsoka forklara skillnaden mellan hambre och hombre for tyska Flora. Till slut gick det upp ett ljus. "Aha! Nu ar jag hambre och orkar inte ata mer, sa Nils, du kan fa min kyckling." Da brast talamodet for Christoffer. Han tog filtpennan, reste sej upp och nastan ropade pa engelska: Im hungry! och ritade dit ett streck efter sitt eget namn.
Tva middagar lagade vi sjalva.
Det vet ju alla att engelsman inte kan laga mat men deras pastagrej var... atbar. Efterratten daremot, tja, dedt ar den konstigaste efterratt jag atit, inklusive den vattniga gegga som Bjorn bjod mej pa pa Oland. Han skyllde ocksa pa ingredienser som fattades men i det har fallet kvarstod faktum: innehallet i skalarna sag ut som och hade konsistensen av rosa balsam och smakade mjuk pepparkaka. Hur gick det till?
Fransmannens var mycket godare. Men det var inte sa mycket mat. En sallad med god hemmagjord salladsdressing och tva tjocka, kramiga ostrullar (som jag inte rorde). En pannkaka med kolasas var till efterratt. Gott, men som sagt, inte mycket till middag. Efterat, vid kvallens dagboksskrivande, delade vi pa Pauls fruktpase som han fatt med sej av sin vardmamma. Applen, apelsiner och citroner (!).
Japp, jag, japanske Nao och engelske Paul, var alla tre nyblivna dagboksskrivare och fast beslutna om att dokumentera det har aret. Det tankte jag om Alandsaret ocksa och det var synd att jag inte skrev mer an ett par dagar med tanke pa mitt sanslost daliga minne. Nu hade jag i alla fall en bok med linneparmar i en sa vacker bla farg att den nastan ropar till en om att fa oppnas. Paul hade en egypteninspirerad sak och Nao skrev sina tecken pa losa papper. Han hade glomt sin dagbok hos vardfamiljen i La Paz. Naja, sa mycket skrivet blev det kanske inte, vi pratade mest dar vi satt inbyltade i tjocka klader i matsalens halvmorker. Vid nasta lager ska vi se vem som har skrivit mest. Av nagon anledning misstanker jag att det blir jag. Det har inte gatt en manad ens och jag har fyllt mer an halva boken. Jag hade beraknat den for ett ar! Hoppas att familjen skickar en ny hemifran snart. Har kikat pa stan har i Tarija och aven om det vid bade forsta och andra anblicken verkar som om allt saljs i de sma standen pa gatan och pytteaffarerna sa finns det helt enkelt inga andra anteckningsbocker an de med spiralparmar och en tecknad seriefigur eller en naken tjej pa parmen.
Jaja. De modiga lagerdeltagare som riskerade ett antal forfrusna lemmar gick utanfor dorren for att titta pa stjarnorna eller praktfulla askvader langt borta. Har var det riktigt morkt over sjon, langt fran elektrisa ljus. Ovanfor oss sag man Vintergatan tydligt och massor, massor med stjarnor. Att antalet stjarnor hade vuxit sa jamfort med hemmahimlen kan ocksa ha berott pa mina nya glasogon. Spelar ingen roll, men jag gramde mej over att stjarnboken med sodra stjarnhimlens bilder lag hemma.
Sen borjade spraklektionerna. 8 timmar hade vi har, resterande tolv skulle vi fa nar i kom till respektive stader. Spraklararen med det vackra namnet Luis Navarro var bra men jag var den enda som inte last nagon spanska tidigare forutom mina forsok till sjalvstudier under sommaren, sa nivan var fel.
I samand med spraklektionerna infordes den dumma "Endast-spanska-ord-vid-lunchen-och-midd agen-regeln" Den som forsa sej pa nagot annat sprak fick ett streck intill sitt namn pa stora lappen vid matbordet. Jag klarade mej bra, kunde ju inte spanska och var darfor tyst, men de flesta trevade sej fram sa gott det gick.
Christoffer, Nils, Marieke och Carlos kampade tappert i fem minuter, med gester och spanska ord, med att forsoka forklara skillnaden mellan hambre och hombre for tyska Flora. Till slut gick det upp ett ljus. "Aha! Nu ar jag hambre och orkar inte ata mer, sa Nils, du kan fa min kyckling." Da brast talamodet for Christoffer. Han tog filtpennan, reste sej upp och nastan ropade pa engelska: Im hungry! och ritade dit ett streck efter sitt eget namn.
Tva middagar lagade vi sjalva.
Det vet ju alla att engelsman inte kan laga mat men deras pastagrej var... atbar. Efterratten daremot, tja, dedt ar den konstigaste efterratt jag atit, inklusive den vattniga gegga som Bjorn bjod mej pa pa Oland. Han skyllde ocksa pa ingredienser som fattades men i det har fallet kvarstod faktum: innehallet i skalarna sag ut som och hade konsistensen av rosa balsam och smakade mjuk pepparkaka. Hur gick det till?
Fransmannens var mycket godare. Men det var inte sa mycket mat. En sallad med god hemmagjord salladsdressing och tva tjocka, kramiga ostrullar (som jag inte rorde). En pannkaka med kolasas var till efterratt. Gott, men som sagt, inte mycket till middag. Efterat, vid kvallens dagboksskrivande, delade vi pa Pauls fruktpase som han fatt med sej av sin vardmamma. Applen, apelsiner och citroner (!).
Japp, jag, japanske Nao och engelske Paul, var alla tre nyblivna dagboksskrivare och fast beslutna om att dokumentera det har aret. Det tankte jag om Alandsaret ocksa och det var synd att jag inte skrev mer an ett par dagar med tanke pa mitt sanslost daliga minne. Nu hade jag i alla fall en bok med linneparmar i en sa vacker bla farg att den nastan ropar till en om att fa oppnas. Paul hade en egypteninspirerad sak och Nao skrev sina tecken pa losa papper. Han hade glomt sin dagbok hos vardfamiljen i La Paz. Naja, sa mycket skrivet blev det kanske inte, vi pratade mest dar vi satt inbyltade i tjocka klader i matsalens halvmorker. Vid nasta lager ska vi se vem som har skrivit mest. Av nagon anledning misstanker jag att det blir jag. Det har inte gatt en manad ens och jag har fyllt mer an halva boken. Jag hade beraknat den for ett ar! Hoppas att familjen skickar en ny hemifran snart. Har kikat pa stan har i Tarija och aven om det vid bade forsta och andra anblicken verkar som om allt saljs i de sma standen pa gatan och pytteaffarerna sa finns det helt enkelt inga andra anteckningsbocker an de med spiralparmar och en tecknad seriefigur eller en naken tjej pa parmen.
Jaja. De modiga lagerdeltagare som riskerade ett antal forfrusna lemmar gick utanfor dorren for att titta pa stjarnorna eller praktfulla askvader langt borta. Har var det riktigt morkt over sjon, langt fran elektrisa ljus. Ovanfor oss sag man Vintergatan tydligt och massor, massor med stjarnor. Att antalet stjarnor hade vuxit sa jamfort med hemmahimlen kan ocksa ha berott pa mina nya glasogon. Spelar ingen roll, men jag gramde mej over att stjarnboken med sodra stjarnhimlens bilder lag hemma.
6. Vad hjalper cocate mot?
Veronika, borjar du bli otalig? Du vet ju hur langa mina vykort blir, resedagboken blir inte kortare. Varenda detalj maste ju med:)
Lagret. Vad gjorde vi dar hela veckan? Tja, larde kanna varandra. Och hade dagarna fulltecknade med forelasningar om Bolivias historia, geografi, vad vi skulle mota, sociala forhallanden, presentationer av oss sjalva och ara lander (ensam svensk, de sju tyskarna hade varandra liksom engelsmannen, belgerna, schweitzarna, franskarna...), ett par poliser kom och pratade sakerhet, en gubbe pratade manskliga rattigheter, ocksa at vi. Himmel vad mycket mat. Frukosten en brodbit och cocate men luncharna och middagarna var jattestora och himla goda sa det var nagot att se fram emot. Med soppa innan, det ar visst bolivianskt, och efterratter. Och fika, fika, fika. Och annu mer cocate. for nu kande alla av hojdsjukan, aven om bara ett par blev riktigt daliga. Jag flamtade och kande hjartat hamra efter att ha tvalat in mej i duschen eller bytt om eller gatt upp for den minimala backen, och i huvudet varkte det molande hela tiden de forsta dagarna och hogg smartande till om jag skrattade eller reste mej fran en stol. De pastod att cocateet (fanns i pasar och torkade blad, ratt gott) hjalpte men det enda det hjalpte atminstone lite mot var kolden. Gud sa kallt det var. Ute och inne. Vi byltade pa oss massor meed klader, jackor och mossor och fros standigt anda. Man fick lite varme av att sitta ute i solen mitt pa dagen men efter en halvtimme var huden rod. Vi var alla vackert roda i ansiktet den har veckan. I samma stund som solen gick ner pa eftermiddagen blev det genast annu kallare inomhus. Forsta natten kunde jag inte sova, lag och skakade i vintersovsacken bredvid Vicky, men foljande natter byltade jag pa mej hela understallet, fleeceevast, mossa och vantar forutom nattlinnet, hoppade och sprang i trappan innan jag skulle lagga mej och blev sa anfadd att jag trodde jag skulle vacka Vicky med mina flasanden. Tankte pa vinterturen pa Aland, var det verkligen sa kallt da? 15 minusgrader, sno och talt kandes nastan lockande.
5. Jag och Vicky igen
Dagen innan hade jag fatt veta att jag skulle bo i Tarija och jag var glad over det i taxin till motesplatsen.
La Paz ar valdigt stort, som en stor gryta. Darnere pa ungefar 3500 meters hojd, dar luften ar lattare att andas, bor de rika. De fattigas ruckel klattrar pa bergsvaggarna upp mot 4100 meters hojd. Staden ar ett enda stort fult kaos, men det gar sakert att lara sej hitta dar ocksa. Overallt manniskor som saljer saker, ledningar och tutande taxichauffforer. Var chauffor var inget undantag och anvande gasen, bromsen och tutan som han sjalv fann roligast.
Pratade forresten med min moster om trafiken i Bolivia har om dagen och om jag forstod det ratt (spraksvarigheter) sa behovs ingen utbildning for att kora bil har och korkort finns inte. Sa gott som inga skyltar heller. Inte forvanad. Berattade om korskolan och lagar och sant i Sverige. Skillnad.
Vi var 26 blivande volontarer som mottes vid parken. Alla sag likadana ut och pratade bara tyska och spanska. Lat det som. En tredjedel var tysktalande.
Knaprade ackligt frukostbrod och sen akte vid till Titicacasjon dar det veckolanga lagret skulle vara.
Vet inte vad jag ska kalla landskapet vi akte igenom. Oken? Fult var det i alla fall. Men horisontlinjen brots av berg och hela tiden akte vi forbi nya ruckel som det bodde folk i. Manga med fargglada tyger och runda hattar pa huvudet.
Kom till en liten by och svangde ner pa en gropig vag ner mot sjon. Tio meter fran strandkanten lag en fyrkantig vit trevaningsbyggnad med "Hotel Ecologico" (osaker pa stavningen) malat med grona bokstaver pa vaggen.
Hotell ar kanske att ta i. Men vi var nagra som hade sangar att sova i. Hamnade i ett rum med fyra tyskar. Hade hellre sovit i det stora sanglosa rummet men det var fullbelagt. Nasta lager i november ska jag se upp.
Vi borjade snart ogilla varandra, fast Diana var bra. Delade sang (mycket mindre den har gangen) med stora tyska Vicky igen. Fast jag fick fonsterplatsen. Besvarligt att krypa upp till men jag kunde halla koll pa soluppgangen varje morgon. Solen gick upp at just det hallet, bakom bergen.
La Paz ar valdigt stort, som en stor gryta. Darnere pa ungefar 3500 meters hojd, dar luften ar lattare att andas, bor de rika. De fattigas ruckel klattrar pa bergsvaggarna upp mot 4100 meters hojd. Staden ar ett enda stort fult kaos, men det gar sakert att lara sej hitta dar ocksa. Overallt manniskor som saljer saker, ledningar och tutande taxichauffforer. Var chauffor var inget undantag och anvande gasen, bromsen och tutan som han sjalv fann roligast.
Pratade forresten med min moster om trafiken i Bolivia har om dagen och om jag forstod det ratt (spraksvarigheter) sa behovs ingen utbildning for att kora bil har och korkort finns inte. Sa gott som inga skyltar heller. Inte forvanad. Berattade om korskolan och lagar och sant i Sverige. Skillnad.
Vi var 26 blivande volontarer som mottes vid parken. Alla sag likadana ut och pratade bara tyska och spanska. Lat det som. En tredjedel var tysktalande.
Knaprade ackligt frukostbrod och sen akte vid till Titicacasjon dar det veckolanga lagret skulle vara.
Vet inte vad jag ska kalla landskapet vi akte igenom. Oken? Fult var det i alla fall. Men horisontlinjen brots av berg och hela tiden akte vi forbi nya ruckel som det bodde folk i. Manga med fargglada tyger och runda hattar pa huvudet.
Kom till en liten by och svangde ner pa en gropig vag ner mot sjon. Tio meter fran strandkanten lag en fyrkantig vit trevaningsbyggnad med "Hotel Ecologico" (osaker pa stavningen) malat med grona bokstaver pa vaggen.
Hotell ar kanske att ta i. Men vi var nagra som hade sangar att sova i. Hamnade i ett rum med fyra tyskar. Hade hellre sovit i det stora sanglosa rummet men det var fullbelagt. Nasta lager i november ska jag se upp.
Vi borjade snart ogilla varandra, fast Diana var bra. Delade sang (mycket mindre den har gangen) med stora tyska Vicky igen. Fast jag fick fonsterplatsen. Besvarligt att krypa upp till men jag kunde halla koll pa soluppgangen varje morgon. Solen gick upp at just det hallet, bakom bergen.
4. Den elektriska duschen
Nasta dag skulle valkomstlagret borja. Dagen och natten innan skulle vi tillbringa hos olika familjer.
Vi akte ivag fran flygplatsen i minibuss och jag och tva tyskar slapptes av hos en 25-arig tjej som jag inte kommer ihag namnet pa. Hon ska aka med ICYE till England for ett ar.
Hon gjorde i ordning coca-te at oss. Ojoj, tankte jag, redan, skulle man inte undvika sant har? Gar det att tacka nej? Nej det gick forstas inte och cocate ar inte knark.
Tyskarna kunde en del spanska och vaxlade mellan att prata tyska med varandra och spanska med tjejen som fortsatte prata spanska med mej trots att det var lonlost.
Hon hade en marklig lagenhet som till halften hade en rund vagg for det var ett slags torn. Sa kom en kompis till tjejen och tog med oss alla tre for han skulle tvatta bilen (!). Jaja, att sitta i lagenheten var val heller inte sa roligt.
Sen lamnade hon oss ensamma for hon skulle sova hos en moster.
Det forsta vi gjorde var att ga ut och kopa brod och marmelad for det var langesen vi at. Det fanns ingen spis eller kokplatta att laga mat pa. Undrar hur hon brukar gora?
Jag fick aran att prova duschen forst. Efter ett dyngs resa har duschbehovet blivit valdigt stort.
-Aaah, skrek jag nar jag vred pa kranen. Duschen var elektrisk!
Jaja, bara kranen, inte vattnet som tur var, men anda. Var det darfor det lag en stor sten i hyllan? Anvande den for att putta pa kranuslingen.
Jag och den stora tyskan, Vicki, delade tjejens dubbelsang, Jenny tog stalstallningen i koket. Jadrans vad kallt det var. Vi hade ett litet element som vi satte i vaggen och stallde pa golvet, men det var som sagt litet. Tur att jag hade vintersovsacken.
Somnade till slut men vaknade manga ganger. Efter halv fyra kunde jag inte somna om. Inte Vicky heller, horde hur hon stonade och vande pa sej fram och tillbaka. Dar lag vi somnlosa i en halvtimme innan jag brot tystnaden och vi gick upp och gjorde cocate. Vicky var hojdsjuk och spydde pa toaletten. Jag tyckte synd om henne men det forstod hon nog inte for jag fick ett mindre, olampligt, skrattanfall och kunde inte forklara min interna humor som kan verka svarbegriplig pa vissa. Som nu, nar jag satt och skrattade at Vicky nar hon spydde pa toaletten. Suck.
Vi somnade om sen och forsov oss. Jag (det var tyvarr mitt fel) hade stallt klockan fel, ingen koll pa tidsskillnaden. Vaknade 7.20, klockan 8 skulle vi bli skjutsade till motesplatsen. Fast redan 7.40 knackade lagenhetstjejen vilt pa dorren for att taxin stod ute och vantade pa oss. Redan? Panikpackning igen och ingen frukost men vi fick med brodpasen i farten.
Vi akte ivag fran flygplatsen i minibuss och jag och tva tyskar slapptes av hos en 25-arig tjej som jag inte kommer ihag namnet pa. Hon ska aka med ICYE till England for ett ar.
Hon gjorde i ordning coca-te at oss. Ojoj, tankte jag, redan, skulle man inte undvika sant har? Gar det att tacka nej? Nej det gick forstas inte och cocate ar inte knark.
Tyskarna kunde en del spanska och vaxlade mellan att prata tyska med varandra och spanska med tjejen som fortsatte prata spanska med mej trots att det var lonlost.
Hon hade en marklig lagenhet som till halften hade en rund vagg for det var ett slags torn. Sa kom en kompis till tjejen och tog med oss alla tre for han skulle tvatta bilen (!). Jaja, att sitta i lagenheten var val heller inte sa roligt.
Sen lamnade hon oss ensamma for hon skulle sova hos en moster.
Det forsta vi gjorde var att ga ut och kopa brod och marmelad for det var langesen vi at. Det fanns ingen spis eller kokplatta att laga mat pa. Undrar hur hon brukar gora?
Jag fick aran att prova duschen forst. Efter ett dyngs resa har duschbehovet blivit valdigt stort.
-Aaah, skrek jag nar jag vred pa kranen. Duschen var elektrisk!
Jaja, bara kranen, inte vattnet som tur var, men anda. Var det darfor det lag en stor sten i hyllan? Anvande den for att putta pa kranuslingen.
Jag och den stora tyskan, Vicki, delade tjejens dubbelsang, Jenny tog stalstallningen i koket. Jadrans vad kallt det var. Vi hade ett litet element som vi satte i vaggen och stallde pa golvet, men det var som sagt litet. Tur att jag hade vintersovsacken.
Somnade till slut men vaknade manga ganger. Efter halv fyra kunde jag inte somna om. Inte Vicky heller, horde hur hon stonade och vande pa sej fram och tillbaka. Dar lag vi somnlosa i en halvtimme innan jag brot tystnaden och vi gick upp och gjorde cocate. Vicky var hojdsjuk och spydde pa toaletten. Jag tyckte synd om henne men det forstod hon nog inte for jag fick ett mindre, olampligt, skrattanfall och kunde inte forklara min interna humor som kan verka svarbegriplig pa vissa. Som nu, nar jag satt och skrattade at Vicky nar hon spydde pa toaletten. Suck.
Vi somnade om sen och forsov oss. Jag (det var tyvarr mitt fel) hade stallt klockan fel, ingen koll pa tidsskillnaden. Vaknade 7.20, klockan 8 skulle vi bli skjutsade till motesplatsen. Fast redan 7.40 knackade lagenhetstjejen vilt pa dorren for att taxin stod ute och vantade pa oss. Redan? Panikpackning igen och ingen frukost men vi fick med brodpasen i farten.
tisdag 7 september 2004
3. Var ar hojdsjukan?
Jaha, sa har man lite tid over igen. Sitter pa internetkafeet och svettas. Halv elva i formiddags var det 33 grader. Sen blev det bara varre. Det ar tidigt pa varen. Efter var kommer sommar... Men det finns grejer att svalka sej med. For en motsvarande svensk 50-oring far man en pase kall fruktsaft, som festis fast i plastpase som man biter av ett horn fran istallet.
Nu ska jag fortsatta dar jag slutade. Ni ar antagligen inte ett dugg intresserade av min flygresa men det spelar ju ingen roll. Allt ska dokumenteras.
Lamnade Sao Paolo med pytteplanet till La Paz i Bolivia.
Jag som hade forestallt mej Brasilien som en enda stor regnskog blev besviken. Bara akrar och akrar. Akte over en jatteflod ocksa, var det Amazonas tro?Har ingen koll pa geografin men den var forbaskat bred. Sa blev det lite gronare och jag antar att det var regnskogen for det var alldeles disigt pa var hojd och man sag inte mycket av det grona. Det kunde kvitta, jag fick strax annat an utsikten att tanka pa. Intradestestet. Om man var klok nog for att fa komma in i landet. Jag misslyckades.
Flygvardinnorna delade ut sma papperslappar. Dem var vi tvungna att fylla i och lamna till tullgubbarna nar vi kom fram. Det fanns en engelsk oversattning men det var som grot i huvudet, eller som ett femstjarnigt korsod. jag laste och laste och bladdrade i engelska ordlistan och forstod inte vad det stod. Det brasilianska paret bredvid forbarmade sej och sa yes och no och fyll inte i det dar. Inte? tankte jag och sa inte vad kamerautrustningen var vard, jag hade ingen lust att betala en massa skatt for den.
Sa forandrades landskapet, det syntes streck i diset och det var bergskedjorna som framtradde allt tydligare och molnen tunnades ut. Sen var det valdigt spannande ett tag med bergslandsap och molnklumpar och sen sma skjul som det bodde folk i pa slatten. Var detta Bolivia? Sa fult. Det fanns ju inga farger.
Efter att ha rest i ungefar ett dygn landade jag i Bolivia. Kramade satet med mina blotsvettiga hander. Nar skulle det handa? Nar dorren oppnades? Hur lang tid tar det for luften att bytas ut? Tankte pa allt jag last om hojdsjuka och syrebrist pa varldens hogst belagna flygplats, 4100 meter over havet. Flygpersonal som vantar med rullstolar och syrgastuber, andnod, kippa efter andan, huvudvark, illamaende, nasblod, rora sej i snigelfart...
Forstar ni att jag blev besviken nar inget hande? Det fanns faktiskt en rullstol utanfor som en gammal tant akte i men om det hade med den tunna luften att gora eller inte vet jag inte.
Tullgubben var inte nojd med min ifyllda lapp. Varfor vet jag inte for han pratade bara spanska och lat mej inte passera. Sen gav jag honom passet och han skrev i nat sjalv.
Bada vaskorna kom fram, hela och smutsiga, och jag forsokte ta mej ut, men da blev jag stoppad av nasta gubbe. Det var nat med bagaget. Han ville se nagon slags biljett tror jag. Letade och letade och gav honom till slut hela biljettplastfickan och han hittade inte vad han letade efter sa jag fick passera.
Flygplatsen ar inte stor i La Paz, det var bara det har rummet med glasburar for tullgubbarna och bagagebandet. Inte tal om nagra kafeer har inte.
Gick ut genom dorren och dar stod ett gang med papperslappar som det stod ICYE pa och log stort allihop och kindpussades och pratade engelska nar jag inte fattade.
Jag var den forsta med det har planet, sen kom japanen Nao (hela namnet ar for komplicerat) och sju (!) tyskar. Vid den har tiden visste jag annu inte vad det innebar.
Har skrivit langt, bast att sluta. Fortsattning foljer...
Nu ska jag fortsatta dar jag slutade. Ni ar antagligen inte ett dugg intresserade av min flygresa men det spelar ju ingen roll. Allt ska dokumenteras.
Lamnade Sao Paolo med pytteplanet till La Paz i Bolivia.
Jag som hade forestallt mej Brasilien som en enda stor regnskog blev besviken. Bara akrar och akrar. Akte over en jatteflod ocksa, var det Amazonas tro?Har ingen koll pa geografin men den var forbaskat bred. Sa blev det lite gronare och jag antar att det var regnskogen for det var alldeles disigt pa var hojd och man sag inte mycket av det grona. Det kunde kvitta, jag fick strax annat an utsikten att tanka pa. Intradestestet. Om man var klok nog for att fa komma in i landet. Jag misslyckades.
Flygvardinnorna delade ut sma papperslappar. Dem var vi tvungna att fylla i och lamna till tullgubbarna nar vi kom fram. Det fanns en engelsk oversattning men det var som grot i huvudet, eller som ett femstjarnigt korsod. jag laste och laste och bladdrade i engelska ordlistan och forstod inte vad det stod. Det brasilianska paret bredvid forbarmade sej och sa yes och no och fyll inte i det dar. Inte? tankte jag och sa inte vad kamerautrustningen var vard, jag hade ingen lust att betala en massa skatt for den.
Sa forandrades landskapet, det syntes streck i diset och det var bergskedjorna som framtradde allt tydligare och molnen tunnades ut. Sen var det valdigt spannande ett tag med bergslandsap och molnklumpar och sen sma skjul som det bodde folk i pa slatten. Var detta Bolivia? Sa fult. Det fanns ju inga farger.
Efter att ha rest i ungefar ett dygn landade jag i Bolivia. Kramade satet med mina blotsvettiga hander. Nar skulle det handa? Nar dorren oppnades? Hur lang tid tar det for luften att bytas ut? Tankte pa allt jag last om hojdsjuka och syrebrist pa varldens hogst belagna flygplats, 4100 meter over havet. Flygpersonal som vantar med rullstolar och syrgastuber, andnod, kippa efter andan, huvudvark, illamaende, nasblod, rora sej i snigelfart...
Forstar ni att jag blev besviken nar inget hande? Det fanns faktiskt en rullstol utanfor som en gammal tant akte i men om det hade med den tunna luften att gora eller inte vet jag inte.
Tullgubben var inte nojd med min ifyllda lapp. Varfor vet jag inte for han pratade bara spanska och lat mej inte passera. Sen gav jag honom passet och han skrev i nat sjalv.
Bada vaskorna kom fram, hela och smutsiga, och jag forsokte ta mej ut, men da blev jag stoppad av nasta gubbe. Det var nat med bagaget. Han ville se nagon slags biljett tror jag. Letade och letade och gav honom till slut hela biljettplastfickan och han hittade inte vad han letade efter sa jag fick passera.
Flygplatsen ar inte stor i La Paz, det var bara det har rummet med glasburar for tullgubbarna och bagagebandet. Inte tal om nagra kafeer har inte.
Gick ut genom dorren och dar stod ett gang med papperslappar som det stod ICYE pa och log stort allihop och kindpussades och pratade engelska nar jag inte fattade.
Jag var den forsta med det har planet, sen kom japanen Nao (hela namnet ar for komplicerat) och sju (!) tyskar. Vid den har tiden visste jag annu inte vad det innebar.
Har skrivit langt, bast att sluta. Fortsattning foljer...
torsdag 2 september 2004
2, Svenskar kan inte koa
Planet till Frankfurt var forsenat pga askvader i Tyskland. Det lat lite nervost forstas men jag tankte mer pa oronen och eventuella svim- spy- och skakanfall.
Prata med flygvardinnorna om att du tycker det ar obehagligt att flyga, sa de en efter en. Okej da. Om jag spyr pa en medpassagerare ar det bra om nagoni planet vet varfor. Personalen var dansk och vi hade vissa spraksvarigheter men sen under uppstigningen fick jag sitta bredvid en flygvardinna som jag hade kunnat spy pa hur mycket som helst utan att hon slutat le. Det kravs nog flera ar av traning. Nej nu var jag elak.
Det gick finemang och sen hade jag inte tid att vara nervos mer for ovadersmolnen i solnedgangen var valdigt vackra, tur att jag hade fonsterplats. Kunde inte sluta titta.
Jag tyckte nog att tiden var lite snalt tilltagen for planbytet och efter forseningen blev det riktigt stressig. For att komma till gaten maste jag passera tullen och dit var det ko. Lang ko. Jag tyckte att jag knodde pa ratt bra men efter 20 minuter upptackte jag att jag fortfarande stod sist nar jag vande mej om. Det hade kommit mer folk hela tiden. Hur gick det till?
Nar det var 15 minuter kvar innan avgang kallsvettades jag och bytte jag ko. Vet ni hur stor Frankfurts flygplats ar?
11 minuter, antligen framme. Da var passet forsvunnet.
Letade igenom de tva handbagagen och alla jackfickor (innehallande 50 filmrullar pga det redan viktoverlastade bagaget, de vager inte ens jacka). Andas, andas, manade jag mej sjalv medan paniken narmade sej, lat folk ga fore under tiden.
Dar!
Sprang till gaten som som tur var var alldeles i narheten. Jag han.
Planet till Sao Paolo ar det storsta jag har akt med. Pa nastan varenda plats satt en svartharig manniska. Lat det rasistiskt? Jag la marke till det for att jag ar van vid manga olika harfarger pa folk. Asch, jag behover inte forklara.
Hamnade mellan tva brasilianare som inte kunde spanska (forstas) men det kunde ju kvitta for det kunde ju inte jag heller. Fick en inplastad filt, tandborste och tandkram och ett par horlurar att hanga pa oronen. 12 radiokanaler fanns det att valja bland om man blev uttrakad under 12-timmarsflygningen.
Antingen var det for att jag ar sa oteknisk eller sa ville radion bara jaklas, jag fick inte ett ljud ur den. Jo, ett ljud, men det var sa hogt att jag maste dra ur sladden och det var det sitsta ljudet fran den radion.
Sov ratt gott och pa morgonen forsokte jag diskret hanga over min medpassagerare som knipit fonterplatsen. Det var fortfarande morkt ute och lamporna glimmade fran Sao Paolo.
Gick runt nastan hela flygplatsen genom en lang gang for att komma till vanthallen. Hade sex timmar att sla ihjal dar, tankte tillbringa dem pa ett internetkafe och skriva de mejl jag inte hunnit med hemma.
Nagot internetkafe fanns inte och inte myket annat heller. Terminalen var en stor byggarbetsplats. Vansinnigt torstig och hungrig men hade fel sorts pengar for kafeet med mej.
Det var valdigt langa sex timmar. Dessutom var aven detta plan forsenat.
En grupp blonda ungdomar vantade ocksa, liksom en ung japan. Undrade om de ocksa akte med ICYE som volontarer.
Prata med flygvardinnorna om att du tycker det ar obehagligt att flyga, sa de en efter en. Okej da. Om jag spyr pa en medpassagerare ar det bra om nagoni planet vet varfor. Personalen var dansk och vi hade vissa spraksvarigheter men sen under uppstigningen fick jag sitta bredvid en flygvardinna som jag hade kunnat spy pa hur mycket som helst utan att hon slutat le. Det kravs nog flera ar av traning. Nej nu var jag elak.
Det gick finemang och sen hade jag inte tid att vara nervos mer for ovadersmolnen i solnedgangen var valdigt vackra, tur att jag hade fonsterplats. Kunde inte sluta titta.
Jag tyckte nog att tiden var lite snalt tilltagen for planbytet och efter forseningen blev det riktigt stressig. For att komma till gaten maste jag passera tullen och dit var det ko. Lang ko. Jag tyckte att jag knodde pa ratt bra men efter 20 minuter upptackte jag att jag fortfarande stod sist nar jag vande mej om. Det hade kommit mer folk hela tiden. Hur gick det till?
Nar det var 15 minuter kvar innan avgang kallsvettades jag och bytte jag ko. Vet ni hur stor Frankfurts flygplats ar?
11 minuter, antligen framme. Da var passet forsvunnet.
Letade igenom de tva handbagagen och alla jackfickor (innehallande 50 filmrullar pga det redan viktoverlastade bagaget, de vager inte ens jacka). Andas, andas, manade jag mej sjalv medan paniken narmade sej, lat folk ga fore under tiden.
Dar!
Sprang till gaten som som tur var var alldeles i narheten. Jag han.
Planet till Sao Paolo ar det storsta jag har akt med. Pa nastan varenda plats satt en svartharig manniska. Lat det rasistiskt? Jag la marke till det for att jag ar van vid manga olika harfarger pa folk. Asch, jag behover inte forklara.
Hamnade mellan tva brasilianare som inte kunde spanska (forstas) men det kunde ju kvitta for det kunde ju inte jag heller. Fick en inplastad filt, tandborste och tandkram och ett par horlurar att hanga pa oronen. 12 radiokanaler fanns det att valja bland om man blev uttrakad under 12-timmarsflygningen.
Antingen var det for att jag ar sa oteknisk eller sa ville radion bara jaklas, jag fick inte ett ljud ur den. Jo, ett ljud, men det var sa hogt att jag maste dra ur sladden och det var det sitsta ljudet fran den radion.
Sov ratt gott och pa morgonen forsokte jag diskret hanga over min medpassagerare som knipit fonterplatsen. Det var fortfarande morkt ute och lamporna glimmade fran Sao Paolo.
Gick runt nastan hela flygplatsen genom en lang gang for att komma till vanthallen. Hade sex timmar att sla ihjal dar, tankte tillbringa dem pa ett internetkafe och skriva de mejl jag inte hunnit med hemma.
Nagot internetkafe fanns inte och inte myket annat heller. Terminalen var en stor byggarbetsplats. Vansinnigt torstig och hungrig men hade fel sorts pengar for kafeet med mej.
Det var valdigt langa sex timmar. Dessutom var aven detta plan forsenat.
En grupp blonda ungdomar vantade ocksa, liksom en ung japan. Undrade om de ocksa akte med ICYE som volontarer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)