Busskortet

Nu ska jag busspendla i en vecka, så då kan jag ju publicera de inlägg jag skrev i början av juli på temat buss!

I ett par veckor bor vi på landet, på ett underbart ställe, min hemtrakt. Jag går förbi vajande sädesfält och betande hästar på vägen till bussen. Det ligger några mil från mitt jobb.
Jag har sedan gymnasietiden busspendlat, och jag gillar det. Nu hade jag hade med ett nyladdat rabattkort och en bok (lästid!) till första resan till jobbet. Och jag njöt, ända tills jag såg hur mycket resan kostade. Över 50 kronor enkel väg! Det skulle bli en dryg hundralapp om dagen, i två veckor! Var det möjligt??
Det bekymrade mig ganska mycket. Jag kom direkt från Spanien och hade inte så mycket pengar, och svensk lön skulle jag få först i slutet av månaden. Fanns det någon lösning? Jag hade ingen lust att komma hem med sådana tråkiga nyheter. Över tusen kronor på två veckor. Betalar folk så mycket förr att komma till jobbet? Jag frågade en av mina bästa vänner, också busspendlare, på samma jobb men på en annan redaktion. Är det här ett normalt pris?
!Nej! Det är det inte! Det är inte normalt och det är inte okej nånstans! Må deras skägg växa inåt! Jag ska fixa det här! Jag ska pyssla om dig!" svarade hon.
Själv använder hon ett månadskort som egentligen inte kostar mycket mer än vad mina två veckor med rabattkort skulle kosta.
Jag grubblade över det här ända till lunch. Då kom min nya kollega fram och sa "Nu låtsas vi att jag är Åsa. Hon har bett mig ge dig det här som en försenad födelsedagspresent."
Jag fattade ingenting. Men kollegan räckte, i egenskap av min vän Åsa, fram... ett busskort! Ett månadskort! Min vän hade pratat med kollegan, fått henne att gå ut på lunchen och köpa busskort och ge det till mig!
Min reaktion var kanske att ta i, men jag blev så lättad. Så himla lättad.