Svensk tystnad gör Jesús galen

Sista hela veckan i Sverige.
Jag frågade Jesús om han längtar tillbaka.
Både ja och nej, sa han. Som jag själv, alltså.
Det Jesús längtar efter är framför allt två saker. Att repa med gruppen, och... att se och höra folk.
Stillheten i den här småstaden håller på att göra honom tokig. Häromdagen sa han att han saknar oljudet i Spanien, och med det menar han alla högljudda människor. Det som han blir irriterad på där, på gatorna, barena, butikerna, bussarna, men som han nu saknar. Den här svenska tystnaden tycker han är onaturlig. Man hör ju inte att det finns folk i närheten. Ser inte heller. Min egen hemstad är som död efter klockan sex på vardagarna. Inte en kiosk öppen i centrum, inte en människa ute. Här där vi är nu är det otroligt nog ännu mer folktomt.
- De enda man ser ute är invandrare. De är de enda normala människorna här, tycker Jesús, som inte fattar hur svenskar kan leva så stor del av sitt liv inomhus, eller ensamma i sina trädgårdar, de som har det. Han är tacksam varje gång han går förbi fontänen vid busstatinen, för där samlas alltid många invandrare som sitter och pratar med varandra. Tecken på normalt liv och umgänge.
- Man ser inte folk i fönstren ens. Och bostäderna är släckta. Inga tecken på mänskligt liv. Inga barn på lekplatserna. Jag kan räkna på ena handens fingrar hur många personer jag har mött på den här gatan in till centrum, under de fem veckor som vi har bott här, säger Jesús.
Tystnaden och bristen på folk i staden, där det borde finnas folk, håller på att göra Jesús galen.
Jag öfrstår precis vad han menar, emn störs itne som han gör. jga är van, är uppväxt med det. Liksom han inte störs lika mycket som jag av att bo i lägenhet, även om han föredrar något annat, för han är uppväxt i lägenhet.