Busschauffören

Dag fyra i busspendladet träffade jag på en bekant busschaufför. Det var Lille Rolf, som mamma brukade kalla honom. Kompis med mina släktingar. En personlighet med långa, hängande mustacher.

Jag såg inte när han tog fram den, men medan vi pratade, någonstans efter att vi konstaterat att jag bor i Spanien och innan han beklagade mina föräldrars bortgång, såg jag honom plötsligt med en lång bit tandtråd i handen. Han bad om ursäkt, men det hade fastnat en brödbit mellan tänderna, och det värsta han vet är att ha något som fastnat mellan tänderna. Det kan sitta där i flera timmar utan att det lossnar. ”Och det irriterar mig så! Då är det bättre att ha en rulle tandtråd i fickan. Den tar ju ingen plats. Det är bättre än att gå runt och reta sig. Det finns så mycket annat som retar en ändå”, sa han.

Och jag kan inte annat än att hålla med. Blev inspirerad till att själv skaffa tandtråd att alltid ha med, kanske inte i fickan men i Disas skötväska, för det är fruktansvärt irriterande när något fastnar.

Lille Rolf är motorcyklist och ger sig iväg på roliga resor på somrarna. Förra året åkte han och kompisarna till Tyskland och Holland. Holland var inget vidare att köra i, aldrig mer, vilket mc-ovänligt land det var. Och lite ofrivilliga omvägar blev det, det är inte alltid lätt att hitta. Lille Rolf försöker inte ens, han kör bara efter mc-kompisen.

”Jag har blivit helt förstörd av linjebusstrafiken” sa Lille Rolf och syftade på det enformiga i att bara köra samma sträcka fram och tillbaka.

”Om man inte är dum i huvudet innan så blir man det av linjetrafiken”,

Det var lite synd att bussresan inte varade längre. Men jag kanske stöter på honom igen.