Skräckreportaget med de dumpade bilarna

Mitt under morgonmötet kom det in en man.
Kände vi till de dumpade bilarna i Norra Lundby?
Dumpade bilar? undrade vi.
Jo, det pågår något märkligt. Mitt ute på en åker strax innan Norra Lundby, när man kommer från Axvall, står ett par dumpade bilar. Det verkar vara någon som kör ut dem mitt på åkern och sedan lämnar dem där. Kanske är de stulna? Men då borde någon i Norra Lundby vara den skyldige, någon som kan gå hem från platsen. Det har varit ett tiotal olika bilar. Just nu står två där.

Det här lät ju märkligt, så nästa dag åkte jag dit för att kolla vad det var frågan om.
Jag såg de båda bilarna på åkern. Körde runt ett tag för att se om jag hittade fler, men nej.
Måste ut och ta en bild på bilarna. Det gick en liten, liten väg mellan denna åker och en annan. Vägen ledde fram mot ett hus. Jag körde in på vägen, men upptäckte snart att den var helt igenväxt av högt gräs, och att det var diken gömda i gräset på båda sidor om vägen. Jag hade tänkt köra fram till huset och vända, men var rädd att fastna.
Ringde till chefen.
- Jag har hittat bilarna. De står på en åker med ett hus bredvid. Men det ser lite läskigt ut...
- Var försiktig, blev svaret.
Försökte få upp bildörren som trycktes mot det höga gräset.
Började gå mot den närmsta dumpade bilen, en bra bit ut i åkern.
Sneglade mot huset. Fönstren var svarta och tomma. Det såg ödsligt ut. Ingen verkade ha kört på vägen heller. Tänk om det stod någon därinne just nu och titade på mig? Personen som dumpat de stulna bilarna? De är säkert kriminella därinne. Gömmer sig för allmänheten. Kanske har de vapen?
Jag blev mer och mer nervös. Försökte låta bli att titta ditåt när jag närmade mig den första bilen.
Jag måste gå och knacka på sen. Göra mitt jobb.
Bilen var det.

Bilen såg också läskig ut. Trasig och dan. Vad hade de gjort med den egentligen? Tänk om... tänk om det låg någon därinne! Någon som lurade på mig, som skulle resa sig upp från bilgolvet när jag tittade in genom fönstret! Eller ett offer! Tänk om det låg en blodig människa där?! Död!
Jag blev mer och mer skärrad. Började fotografera bilen, men med hjärtat i halsgropen.
Sneglade mot huset. Var det någon där?
När jag fotat klart den röda bilen gick jag mot den vita. Med samma otäcka tankar i huvudet. Det var en pärs. Jag tvingade mig själv att titta in genom rutan, men såg ingen.
Jag ville springa tillbaka till tidningsbilen, men försökte gå lugnt och likgiltigt.
Bestämde mig för att inte gå upp till huset. Det var inte värt faran. Bara jag lyckades ta mig oskadd till redaktionsbilen. Var det en för- eller nackdel att vara reporter och fota de stulna bilarna?
Jag kom fram till bilen, tvingade upp dörren mot det höga gräset, förstod att jag inte kunde vända och fick backa hela den långa vägen tillbaka. Guuud, vad långsamt det gick!

Jag var så lättad över att sitta inne i den trygga bilen och vara på väg därifrån att jag hann köra till axvallakorsningen innan jag kom på att jag måste fråga grannarna om bilarna på åkern.
Japp, jag vände tillbaka. Körde in på gården mitt emot åkern.
En skäggig man kom ut. Om han visste vad det var för bilar? Jajemen, det var grannen som hade kört ut skrotbilar på sin åker för att skrämma bort gässen. Sedan den lilla fågelsjön restaurerades förra året har det kommit massor av fåglar, och gässen äter vallgräset som ska bli hö till hästarna, Och bajsar gör fåglarna också, och det är inte bra, för om en häst får i sig sådana bakterier kan den dö! Hade jag sett sjön förresten? Visst är den fin? Här patrullerar en professor på SLU som varit på Sydpolen och studerat pingviner.
Milde tid.
Markägarna har fått hjälp av Länsstyrelsen med att skrämma bort fåglarna; knallskott, flygande rovfågelsdrakar och den så kallade Hulken, en uppblåsbar figur som plötsligt far upp för att skrämmas, men inget är lika effektivt som bilar när man ska skrämma bort gäss.

Jag var tvungen att prata med markägaren också.
Jag körde hem till honom, vinkade in honom och sonen som körde varsin traktor på en åkerlapp, och visst stämde det, att han har skrotbilar som fågelskrämmor. Sonen har bilverkstad så det var lätt att få tag i material. Markägaren hade använt skrotbilar i 50 år för att skrämma bort tranor och andra fåglar, finns inget bättre än bilar, men förr krävdes det fler än två.
Det blev ju en riktigt kul artikel!
Eller hade kunnat bli, men historien slutade lite olyckligt. Samma dag som artikeln publicerades ringde kommunens miljöchef och talade i vänlig ton om, att man får verkligen inte köra ut skrotbilar på en åker! Kommunen skulle åka ut och tala med markägaren.
Jag fick dåligt samvete. Den rare gubben som skrämt fåglar med skrotbilar sedan 1960-talet. Nu skulle han bli tvungen att sluta med det på grund av min artikel.