Att leta bostad i Spanien

Det här med att bo i stan är inte min grej, det har kanske framgått.
Det är inte naturligt att bo instängd i en lägenhet, ta hiss och öppna tre dörrar för att komma utomhus, ute där det bara är avgaser, bilar och höghus. Storstäder är roliga att besöka, men inte att bo i. Inte ens Sevilla, trots att det är min favoritstorstad, den finaste, mysigaste jag vet.
Säkert har det med att göra att jag växt upp någon helt annanstans.Jag kommer väl alltid att längta efter skog och fågelsång och dofter.
Vi bor inne i stan på grund av jobb, ser det som att så här är det nu ett tag, då ska vi ta tillvara på alla möjligheter som storstaden ger, för det här är den sista lägenheten vi ska bo i. Någonsin.
Tack och lov är vi överens om detta, trots att J har växt upp inne i stan.
Så nu letar jag hus att hyra på landsbygden.
Det är knepigt. Det finns helt enkelt inte många hus på landsbygden här. Utanför stan, i byarna, javisst, finfina hus, nya, billiga som sjutton och så stora att man får lägga en årslön för att möblera alla rum. Och vem behöver tre toaletter förresten? Men de ligger inne i byarna, som radhuslängor för det mesta, och det är inte det jag har emot (även om det är en nackdel för den som önskar höns i framtiden) utan att alla sådana hus har stenlagda pation. Vad har spanjorerna emot gräsmattor och fruktträd? Trädgårdar? Va? VA???

Sedan jag började kolla annonser i november har jag bara sett fem hus på landet.
Det kommer att ta tid alltså. Det önskvärda vore att hitta hus innan Jesús ska välja skolor i mars. För att välja skolor i samma område där vi kan tänkas bo. Så han inte hamnar femton mil därifrån.

Åsa i Portugal har skrivit om homestyling i Sverige vs Portugal. Att bostäderna inte är direkt... iordningställda före fotograferingen. Att bilderna snarare verkar tagna i avskräckande syfte. Det är samma i Spanien. Att sitta och titta på bostadsannonser på nätet är som upplagt för en depression.

Ni tittar på egen risk, här till exempel, eller här.