Det här med bilbarnstolar...

Jag hade ett minne av att babyskydd, det använder man fram tills att barnet når en viss vikt, alternativt blir för långt för skyddet så att huvudet sticker upp ovanför kanten.
Disa når upp till kanten med huvudet, och vi har varit och hämtat bilbarnstolen som vi övertar av Jesús syster.
Det här bytet, från babyskydd och bilbarnstol, fick mig att fundera lite och jag gick in på nätet för att läsa på.
Såg att babyskydd ska bara användas tills barnet kan sitta själv utan stöd. Omkring sex till nio månader.
Hm.
Disa är 14 månader nu.
Samtidigt som bilbarnstolarna i regel, även vår, har en undre viktgräns på nio kilo.

Är den där undre viktgränsen viktig tror ni?
För den når vi nog inte förrän någon gång nästa år.

Spansk kraftfest

Det var en spannande dag i gar!
Vi akte till Isla Mayorr for ratt vara med pa kraftrecepttavling!
Tio lag deltog. De fick bord pa torget, gastuber och tva enorma plasttunnor fylldes med is och alkohol (och vatten till barnen), allt bjod kommunen pa.Sedan hade deltagarna tva timmar pa sig att laga nagot riktigt gott med kraftor. Det blev bland annat ris med kraftor och plankton, krafthummus, kraftbomber (fyllda, friterade champinjoner, kraftfajitas och kraftor i ost- och basilikasas.
Tre domare bedomde smak och presentation.
Sedan fick publiken vara med och ata upp allt gott.

I dag ska vi tillbaka for att delta i den stora kraftfestligheten. Det blir smakprov pa olika kraftratter som kockar lagar och delar ut, marknad, musik och ett lopp.
Spanien har tusentals sma lokala byfester. Det har ar en av dem. Jag kommer definitivt aka tillbaka!

Och riset vaxer nu och skördas, det aker traktorer med tunga slap pa smavagarna, och det ar sa fint. Vad jag tycker om den trakten.

De forsta stegen

Det hander spannande grejer i Spanien nu, lokala och regionala nyheter; palmdoden i Sevilla till exempel, eller det omtalade ar valet i Katalonien pa sondag, det pratas inte om annat pa nyheterna...
Men i gar kvall tog Disa sina forsta steg sa det far inte plats sa mycket annat i huvudet. Hon har borjat ga!!!
Och ett par dagar inann det borjade hon saga mamma, och ta mobiltelefonen, halla den mot orat och prataprataprata.

Ar det sa har att ha barn? Jag hade ingen aning. Varfor har ingen berattat?
Det ar ju fullkomligt fantastiskt! Jag har aldrig skrattat sa mycket som nu, och varit sa glad! Jag har fatt en alldeles fantastisk, fin, snall och rolig liten unge!
Jag gar omkring och ar bara lycklig. (Med vredesutbrott ett par ganger om dagen, men de gar snabbt over.)


Datorn kom tillbaka i gar eftermiddag.
Den fungerar sa bra att jag vantar pa nagon katastrof nar som helst.
Jag har antligen kunant lagga in och se alla sommarbilder fran Sverige. Sa roligt! Det ar en sisadar 1 700 bilder, och jag onskar att ajg hade tagit manga fler!
Nu maste jag hitta bildbehandlingsprogrammet och installera det, sedan ska ni fa ett litet smakprov pa var sommar!

Fas?

Bloggläsare: är alla 12 - 13-månaders jobbiga?
Lagom tills att jag ska publicera det här märker jag att fasen möjligtvis är på väg att gå över, men ändå, låt mig berätta:
Sedan ett tag är Disa väldigt, väldigt klängig och gnällig. Hon vill vara i famnen hela tiden, utom när någon sitter på golvet med henne och leker. I början tyckte jag att det var mysigt, och gulligt när hon ställde sig och drog i våra ben och ville bli upplyft, hur mysigt är det inte att ha ett litet barn i famnen?
Men ju mer famn hon behövde desto mer insåg jag att det inte går att göra så mycket när man håller i ett rörligt barn. Det visste jag ju redan, men tidigare kunde jag sätta ner henne eller distrahera henne med en leksak. Nu klänger hon så i benet att hon trillar omkull om jag rör mig, och gnäller och gnäller och gnäller och gråter om hon inte får som hon vill. Förkyld har hon dessutom varit, så jag har haft snor och tårar och saliv överallt på kroppen och kläderna.
Det måste vara någon fas. Hon har utvecklats så mycket på kort tid och håller dessutom på att lära sig att gå. Hon behöver mer närhet nu en tid. och hon får det. Men ibland måste jag släppa henne för att fixa mat till henne, eller för att göra oss i ordning så vi kan gå ut. Det viktigaste liksom. Resten - disk, matlagning, plocka undan leksaker och böcker från golvet, slänga blöjor, tvätta, vattna... det får bli någon annan gång, när det är möjligt. När vi är hemma alla tre.
(Vi lämnade henne till svärföräldrarna förra söndagen för att komma ikapp med alla hushållssysslor och laga mat att frysa in.)

I alla fall. Den är så tröttsam, den här perioden. Det är så lätt att förlora tålamodet.
En kväll när Jesús kom hem lämpade jag över den gnällande Disa till honom med orden Jag har hört det där ljudet sedan hon vaknade i morse! Jag orkar inte mer! Och så stängde jag in mig i sovrummet, arg som sjutton, och låg och stirrade i taket.
I fem minuter.
Sedan var det mat.
Och lillan gjorde något som fick mig att le och hjärtat att smälta.
Konstig tid. Känslorna svajar mellan blixtilska och ren kärlek många gånger om dagen. För den där ilskan går så snabbt över. Disa som ser mig i ögonen och säger något, som ger mig något i handen, som leker kurragömma med mig, som trött lutar huvudet mot min axel, som sover sugandes på pekfingret, som mycket stolt ställer sig upp alldeles själv, utan stöd och ser efter så att jag har sett det, som ger mig kycklingen för att jag ska vrida upp den så att den smattrar omkring på golvet.
Du milde vad jag tycker om den här ungen. Hon kommer nog aldrig att begripa hur mycket, såvida hon inte får barn själv.



Egna erfarenheter?

Sydspansk höst

Jo, men det är en omställning för någon som jag, som tycker om månader och årstidsväxlingar, att flytta från ett land med våldsamma kast mellan årstiderna till en plats där det är samma året runt, bara att det är kallare och kan regna på vintern.
Nu kan jag uppskatta den subtila, sydspanska hösten också.
Stånd med grillad sötpotatis och rostade kastanjer i pappstrutar på stan.
Utflykter till bergsbyar på gränsen till Portugal, vandringsleder, korkekar, rök från skorstenarna.
Svampplockning.
Grilla och knytkalasa vid sjön med vänner.
Sådana saker som man inte kan göra på sommaren.



Här, där vi bor i stan,, märks hösten inte alls, mer än att man kan ha långärmat på sig och slipper duscha flera gånger om dagen för att skölja bort svett-klibbet.

Datorn ska dödas och återuppstå

I kväll börjar trolleriet igen, i morgon ska vi till kusten, gå i sanden och äta skaldjur, jag har en underbar unge som jag ska ge vattenmelon och leka med bollen och kycklingen med, men det allra, allra bästa den här helgen, det är att vi ska lämna ifrån oss den här FÖRBANNADE J¨¨¨¨A DATORN, den ska formateras, dödas och återuppstå i nyskick, kanske redan på måndag kommer den att gå att använda igen, lägga in bilder på, jobbar från, svara på kommentarer från, läsa artiklar och bloggar, SKICKA MEJL IFRÅN....
Den kommer att FUNGERA igen!!!







!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!



!!

Regn i Sevilla

Det regnar, och det är så skönt.
Regn i Sevilla! Inte så vanligt!
Disa och jag var ute på promenad när det började. Satte plastskydddet på vagnen, tog på mig regnjacka och sydväst.
Min fina sydväst, köpt under den regniga, regniga Visfestivalen i Västervik, vad glad jag var då över sydvästen. Vad glad jag är över den nu. (Jag såg en sådan fin, turkos till Disa när vi var i Sverige, men köpte den inte eftersom hon med all säkerhet skulle ta av sig den efter två sekunder. Ingenting vill hon ha på huvudet.)
-Vi är svenskar, vet du Disa, Vi håller inte på och tramsar. Vi går ut när det regnar, när solen skiner, när det snöar (och här ville jag lägga till "inte som de mesiga spanjorerna" men gjorde det inte, hon är ju själv spanjorska och bor här, hennes släktingar är spanjorer, får inte tala så om dem). Det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder, som vi brukar säga i Sverige.
Och så gick jag där, torr, glad och mycket nöjd innanför regnjacka och sydväst och såg spanjorerna med sina klena paraplyer som vändes ut och in i den hårda vinden.
- Kom ihåg det Disa, vi svenskar stannar inte inne bara för att det rengar! Vi tar på oss regnkläder!

Den nyfödde

Vi har varit och hälsat på våra vänner Loren och José Alberto och deras son Gael, en och en halv vecka gammal.
Så otroligt liten och lätt en nyfödd är.
De bekräftade det vi hade hört från barnmorskan, att på Virgen del Rocio-sjukhuset (det finns två stora sjukhus i Sevilla där de flesta föds) får partnern inte vara med under värkarbetet. Loren blev igångsatt och förd till en sal med fem andra kvinnor, alla i olika stadier av förlossningsarbetet, från dem som ännu inte hade värkar till dem som när som helst skulle föras till förlossningsstolen.
I den här salen fick Loren vara ensam hela dagen och natten, José Alberto fick komma in då och då kortare stunder.
Usch!
Jag är glad över att vi tillhör Macarena-sjukhuset.

Gael låg i min famn en stund, så fin så fin. Disa klappade honom på benet och lyckokurrade precis som när hon klappar Pipen, och jag tänkte, att den där första bebistiden längtar jag inte tillbaka till alls.

Fuengirola och Picassomuseet i Malaga

Jomen, i Fuengirola och Malaga spenderade vi helgen.
När vi åker den där motorvägen från Malaga till Fuengirola slås jag alltid av hur förfärligt fult det är på Solkusten, det jag känner av den, bland det fulaste och deppigaste jag vet. Men det blir annorlunda när man åker av vägen och in i ett samhälle.
Fuengirola är ett sådant märkligt ställe.Det känns både lustigt och konstigt att komma dit. Alla utlänningar, alla utländska företag, nordiska butiker, kaféer, kyrkor, skolor, frisörer... Och skoj att gå runt och titta på restaurangernas skyltar som visar bilder på indisk mat, plankstek, fish ´n ´chips och engelsk frukost, thai, mexikanskt... Och vi pratar om att äta något exotiskt, utländskt till lunch, något som inte finns i Sevilla, men det slutar med lunch på en chiruingito på stranden, grillade sardiner.

Jesús övernattar gärna i Los Boliches, dit han åkte på sommarsemestrar när han var liten, men den här gången var det fula, billiga hotellet där vi sovit tidigare fullt, så det blev ett annat fult, billigt. Mindre fult och med stor balkong. Plus: Frukost ingår (!). Och Jesús tyckte att det var kul att alla rum är inredda efter en historisk person.

Nåväl, Jesús tog nästan genast till Malaga för en konsert, efter att vi installerat oss och gett Disa mat, jag gav mig ut för att leta rätt på ett kafé där Disa och jag skulle träffa min bloggkompis Carin Osvaldsson. Det var rätt svårt att hitta eftersom jag verkade ha fel adress till stället, men vi kom fram (kaféet visade sig ligga snett mittemot där vi hade parkerat) och fick äntligen träffa både Carin och hennes son.
Märkligt med ett sådant här möte. Att träffa någon som man vet ganska mycket om, som det känns som att man känner trots att man aldrig träffats.
Att ses med små barn är inte... jättelätt, men när ungarna somnat i varsin vagn och vi redan lämnat kaféet blev vi ståendes i ett gathörn med bullrande trafik runt omkring och pratade och pratade tills klockan närmade sig midnatt. Det var så roligt att äntligen träffas, jag visste att det skulle bli det, man får ju ändå en känsla om personen bakom bloggen. Och det är synd att inte Carin också bor i Sevilla, så roligt det hade varit... Men jag tror att vi får besök framöver :-)

Disa och jag gick tillbaka till hotellet, som inte alls låg långt från mötesplatsen, och nattvakten låste upp drickamaskinen utanför så att jag skulle kunna förvara barnmat och insulin kylskåpskallt.

På lördagsförmiddagen kikade vi på stan, gick in i svenskaffären och köpte lakrits (var ju nyss en månad i Sverige), köpte bok i en finsk-svensk bokhandel, gick igenom markanden där en kvinna fått ett finger i kläm i själva ställningen till försäljningsståndet och flera runt henne försökte skruva isär ställningen för att få loss henne. Det var så hemskt att jag, när vi kommit därifrån, stod still och drack kallt vatten för att illamåendet skulle släppa. Stackars människa.
Det var nära att det blev bloggträff med Solsomsol-Emma också, men det blir nästa gång istället. Lunch på nämnda chiruingito, doppade sedan fötterna i det varma, sköna Medelhavet (blev så sugen på att bada, jag skulle vilja byta ut Medelhavet mot kalla Atlanten som vi har närmast), tvingade i stackars Disa med fötterna i vattnet...  och sedan bil till Malaga.

Jesús var stressad, ville inte behöva springa igenom den efterlängtade Louise Bourgeois-utställningen på Picassomuseet, men trots tidspress kunde han inte blunda för sitt medfödda motstånd till att betala parkeringsavgift.
Jesús parkerar alltid långt bort, men det här tog priset.
- Det blir en bit att gå, men du kommer att se att det faktiskt inte finns parkeringsplatser närmare, sa han.
Och när jag protesterade sa han att han skulle bjuda mig på en glass för varje ledig plats vi såg på vägen mot museet.
Det blev sex stycken.
När vi hade gått 20 minuter i 28-gradig värme insåg Jesús att han tagit fel. Han hade inte alls parkerat i närheten av stationen, för vi hade nämligen just kommit fram till den.
Trekvarts promenad, sex glassar, Jesús fick skavsår, det bestämdes att det skulle bli buss tillbaka. Den kostade förresten lika mycket som parkeringen hade gjort, såg jag när jag kollade en betalautomat.
Utställningen då?
Jag tycker mer om Bourgeois skulpturer än målningar, och det fanns många målningar.
Disa fastnade för en skulptur med fyra ansikten och blev kompis med nästan alla vakter och vinkade till dem när vi gick.

Vi satte oss i den fina kafé-pation för att ge Disa mat, men då började de skjuta smällare utanför, någon jäkla jungfru Maria-staty skulle firas, Disa blev skärrad och vi fick gå in igen.
Smällare är ett urbota dumt påhitt.
Vi var hemma vid midnatt.

Lyckokurr och Malagautställning

Bäst just nu:

Disa, som ställer sig upp utan stöd, som står så stadigt utan att vingla, med boll i handen, som kastar bollen så att jag ska fånga den och ge den tillbaka, gång på gång. Disa som skrattar så åt mina ansträngningar efter bollen att hon tappar balansen och faller på rumpan!

Disa som efter Sverigeresan ändrade sin attityd till Pipen, som inte slår honom så ofta längre utan för det mesta klappar honom eller låter honom nosa på ett litet, litet pekfinger. Som älskar den här katten, som lärt sig säga hans namn, även om det för en vecka sedan mer läta Pappa istället för Pipen. Som kryper omkring och letar efter Pipen, som ropar Piiipe med exakt samma tonfall och melodi som jag. Som kurrar lyckokurr när hon äntligen, vid sällsynta tillfällen, får lov att klappa katten och peta på hans nos.

Disa, som hela våren och försommaren nästan maniskt och med stor brådska stoppade ner pekfingret eller tummen i hålet där man knäpper i säkerhetsbältet i bilbarnstolet, varje gång vi har knäppt loss henne. Varenda gång. Med en sådan brådska att det verkade vara en kapplöpning, som om vi skulle försöka hindra henne. Det var så roligt,detta, att jag besviket konstaterade efter Sverigeresan att Disa lagt av. Så jag påminde henne, visade med mitt eget pekfinger som inte får plats i hålet, och Disa tittade, testade och stoppar nu ner sitt finger lite pliktskyldigt medan hon tittar på mig, som för att se om jag blir glad.



Att vi sak åka till Fuengirola i eftermiddag, och i morgon se Louise Bourgeois-utställningen på Picassomuseet i Malaga, och på söndag få träffa vännernas nyfödda pojke, ja det är också bra saker förstås!

Disa och Pipen

Tokigt det här. Men jag testar att mobilblogga! Skickat från Yahoo Mail på Android

Skrämma farmor

33 år? Det finns tillfällen då jag är så barnslig att den mentala åldern kunde vara tio. Hör bara:

- Här, ät mer så bajsar du blått, sa jag till Disa vid dagens andra tallrik med blåbär (det finns frysta vildblåbär på Lidl!).
Sedan tänkte jag: "Hoppas att hon håller sig till i kväll när hon är hos sin farmor och farfar och bajsar en rejäl klick där. Oj, vad farmor kommer att bli förskräckt när hon byter blöja, hahaha. Skrämma farmor med blått bajs, hehehe..."

Här i södern finns inte blåbär och inte heller fenomenet att bajsa blått.