Jobblistorna

Listorna är klara.
Jesús kommer att arbeta hela året!
Till och med här i byn, verkar det som. Men det vet man inte säkert förrän i augusti, de där listorna ändras. Helt klart är att han får jobba, och att det kommer att vara i provinsen Sevilla.
Mycket goda nyheter.

Extra månadslön för att fira Franco

Gårdagen, den 18 juli, passerade väl ganska obemärkt förbi, men det var den 18 juli 1936 som general Franco gjorde sin berömda statskupp.
Under hela diktaturen lät Franco uppmärksamma dagen med militärmarscher och med något som verkligen gladde folket: en extra månadslön!
Franco dog 1975, Spanien har varit demokrati sedan dess, men extralönen har funnits kvar.
En extra lön till jul brukar också betalas ut.
Jullönen tas bort i år, och förmodligen är det här sista sommaren som folk får bonussommarlönen.

Däckade av dagisvirus

Jag var först.
Började med illamående på morgonen. Fortsatte med akut stopp på motorvägen och kaskadspyor mot (inte över tyvärr) vägräcket.
Fortsatte med illamående.
Jesús hann fixa yoghurt och dryck och skivade en melon innan han själv blev dålig.
Vi låg helt däckade i sängen, kippandes efter luft, med feber, magont, illamående och mensvärk (en av oss).
Ett telefonsamtal senare konstaterades det att Lidia också var sjuk.
Ytterligare ett telefonsamtal: även Jesús systerdotter hade drabbats.
Slutsats: Vi hade gissningsvis blivit smittade av något dagisvirus från någon av småtjejerna.

Aldrig skoj att vara sjuk.
Men det är värre att vara sjuk och ha feber i ett Sydspanien med 37 graders lufttemperatur i skuggan, än i ett kyligt humant Sverige. Det går ju liksom inte att öppna fönstret och andas lite frisk luft, om man säger så.
Förresten: Ett säkert tecken på att någon har feber i södra Spanien i juli månad: Personen i fråga tar på sig sockar och drar över sig ett lakan i sängen.
Idag mår jag okej, Jesús är eländig fortfarande. Fast tillräckligt pigg för att lyssna på musik igen. Musik är för honom ett behov som att andas, äta eller sova.

Otto och hajarna i Söderhavet

Jga har en liten länklista till mina absoluta favoritbloggar, och en av dem är Mary af Rövarhamn.
Linda och Ludvig seglar jorden runt, och skriver om spännande hamnar, möten, exotiska djur och gömda stränder, problem och helt enkelt om vad som händer längs vägen.
De startade för nästan två år sedan och befinner sig nu i Söderhavet, där sonen Otto, fyra år, har gjort en upptäckt...
Missa inte det här roliga inlägget, eller bloggen för övrigt!

El Portíl

Återigen flydde vi hettan i Sevilla och åkte till havet. Vi packade en väska, hämtade Lidia, handlade lite mat och susade iväg. Den här gången till Atlanten. I byn El Portíl i Huelva har Jesús föräldrar sommarlägenhet.
Det första jag gjorde var att leta rätt på en dam som sålde snäckor och knivmusslor utanför en bar.
Två muggar almejas och ett knippe navajas blev det.

Så kom Jesús syster, hennes man och lilla dotter, de skulle också bo i lägenheten över helgen, och vi gjorde ett jättelass med pasta och väntade sedan på att solen skulle skina lite mindre.
Därefter gick vi ned till stranden och badade.
Vi stannade så länge att solen gick ned, men det var fortfarande mycket folk.
När vi kom hem lagade vi snäckorna i olivolja och vitlök (Snäckorna var otroligt goda, så där så man inte får nog!) och knivmusslorna a la plancha, Jesús svåger gick och köpte lådor med grillade sardiner och friterad bläckfisk och det blev en riktig kalasmiddag.
Därefter åt vi festlig glass på en glassbar i närheten.

På södnagen lagade jag den högsta, största tortillan jag någonsin försökt mig på, och när den var färdig kom Nikki, Loren och José Alberto från Sevilla.
Vi slog läger på stranden under tre solparasoller och åt lunch.
.

Vi stannade hela dagen. En av oss solade, övriga låg och slumrade i omgångar. Över en bok, i en stol, lyssnandes på Sommarpratare... Fasligt vad vi sov egentligen!

Lidia

Nikki

Loren och José Alberto

Och däremellan blev det dopp i kalla Atlanten.
På eftermiddagen hade tidvattnet dragit sig tillbaka, men vi försökte ta oss ut ändå, klivandes över en farligt stenig botten som vi alla fick skärsår i fötterna av. Det var inte läge att bada, inte där och då, det var istället ett finfint tillfälle för att leta krabbor, och många gick bland stenarna med hinkar och påsar.
Vi avslutade dagen med besök på glassbaren.
Mums!

Jag!

Den berömda pata negra-skinkan

Det bästa med Spanien är pata negraskinkan.
Och det är en lyx att ha en sådan hemma.
Den godaste skinkan kommer från västra Spanien från Huelva till Extremadura och Salamanca. Där springer de små mörka ibericogrisarna omkring i enorma hagar, bökar, svalkar sig i bäckarna och käkar ekollon av hjärtans lust. Sedan slaktas de och hängs på tork. Åtminstone delar av dem.
Skinka; jamón, från andra delar av Spanien brukar inte vara av ibericorasen. Då kallas det pata blanca-skinka (jamón de pata blanca) och den är inte alls lika god.

Tre ord ska man ha i minnet när man väljer en jamón hos slaktaren eller i butiken:
Cebo
Recebo
Bellota

Det förstnämnda betyder att grisen har fötts upp på kraftfoder och levt instängd i grisfabrik, som våra svenska grisar.
Det andra att grisen har levt fritt utomhus och fått en blandning av kraftfoder och ekollon.
Det tredje betyder att grisen levt ute och bara ätit ekollon. Det är den allra finaste skinkan, och därmed den dyraste också.
En jamón kan man få för 30 euro och uppåt. Den räcker ganska länge, och det är ingen idé att spara på den, man behöver skära av den varje dag för att den inte ska bli dålig, vilket kan hända trots att den hängt på tork i ett par år.
Det vita fettet är gott och gör mycket för smaken, så ta inte bort det. Utom fettet på sidorna där det samlas särskilt mycket. Spara i en burk och frys in, och använd till soppor och buljonger, liksom de torra, yttersta bitarna av både kött och fett.
När skinkan är slut kan man ta med benet till slaktaren och be att få det sågat i bitar, för att kunna använda det i soppor och buljonger.

Om man köper en jamón behöver man också en särskild ställning att skruva fast grisbenet på, samt en bra skinkkniv. Skinkknivarna är långa, tunna och mycket vassa. Man bör ha en handduk om handen som håller emot när man skär, eftersom otäcka olyckor kan ske om man slinter.
Skivorna ska bli så tunna som möjligt. Det är en konst att skära bra, och det hålls tävlingar i det.

Tecken på att det är varmt 1

Två tecken på att det är mycket varmt:
Datorn stänger av sig själv var tionde minut.
Plasttofflor som man glömmer utomhus krymper.

Jesús och pipen har blivit kompisar

Äntligen har det där spända mellan Jesús och pipen släppt.
Vet ni vad som hände?
Jo, Jesús började ge pipen små skinkbitar under middagen. Pipen var väldigt glad för det, han har aldrig fått vare sig skinkbitar eller något annat under våra måltider.
Han tyckte mycket om skinkan.
Kvällen därpå gav Jesús honom små korvbitar.
Och där och då blev de vänner. Pipen var så tacksam att han strök sig mot Jesús ben och lät J klappa honom.Senare på kvällen när Jesús somnade i soffan la sig pipen bredvid. Pipen har till och med börjat prata med Jesús, och i morse kom han fram och hälsade när Jesús gick upp.
Alla nöjda och glada.

Fast jag...hm...anser att J borde vänta med att ge pipen godbitar till efter maten, för att han inte ska lära sig att tigga. Men J som är så noga med katthår och katter i sängen, i soffan, på stolsdynorna och så vidare säger bara.
- Det gör väl inget. Låt honom tigga bara.

Arbetsförmedlarna sparkas!?!

Vad tycker ni om det här då?

Var fjärde (fjärde!) spanjor är arbetslös.

Arbetslösheten väntas stiga.

Arbetslöshetsersättningen sänks. (Men inte för att tvinga ut folk i arbetslivet, för det finns inga arbeten. Se föregående punkter.)

Samtidigt: Personal på arbetsförmedlingarna sparkas.

Det blir då färre och färre som ska ta hand om de allt fler arbetslösa.

Alltså, vilket jävla land Spanien är!

Fobi eller rädsla

Hur vet man att det handlar om fobi och inte vanlig rädsla?
Vi kan hoppa över otrevliga detaljer, fysiska och psykiska, och saker som inträffar när man utsätts för skräcken. Till exempel blodprov i armen.
(Men kan nämna det fruktansvärt orättvisa i att om jag lyckas sträcka fram armen och den är tillräckligt stilla för att de ska kunna sticka i den är kroppen så stressad att blodkärlen dragit ihop sig som sytrådar, de sticker och sticker och det finns inget blod att ta.)
Och gå direkt på det här: man vet själv hur absurd rädslan är. Man är fullkomligt klar över att ett stick i armen inte är farligt. Att det går fort. Att det är för ens eget bästa. Att det inte ens gör ont!
Men det har ingen betydelse, och den som försöker intala en fobiker sådana argument är bara okunnig.
Jag vet när det började. Det var med ett felstick på handen där en kanyl skulle sättas under en sjukhusvistelse för mer än 15 år sedan.
Nu är jag i Spanien och jag är så tacksam för den hjälp jag får. Jag har fått en sådan söt psykolog.
Hon bad mig att gradera på en skala saker som har med fobin att göra. Efter hur obehagliga de är. Sticket och spännbandet om armen kommer högst upp förstås. Längre ned kommer saker som att gå in i ett sjukhus, se människor med plåster på armen, att ligga i sängen med armen utsträckt med armvecket uppåt när jag ska sova (otänkbart), att J råkar komma åt armvecket när han håller om mig.
Jag fick i läxa att rita en detaljerad teckning av Skräcken. Blodprov i armen. Jag gruvade mig något fasligt för det. Men så var det kvällen innan. Kunde inte skjuta upp det längre. Och jag satte mig med papper och en hink pennor och kritor.
Det jobbiga var såklart inte att rita, utan att jag var tvungen att föreställa mig situationen.
Och jag satte igång. Och började grina, och måde illa, och fick ta  paus och tänkte skita i det, men... efter en stund... släppte det lite... och jag kunde koncentrera mig på teckningen. Det är ju väldigt roligt att rita. Och sedan var det mest... en teckning. Inget mycket mer. Jag kunde titta på den. Och var mycket nöjd. Med att jag hade ritat den. Visade Jesús.
- Jaså. Men, den där handen? Det är ingen som håller fast en när de tar blodprov.
- Jo, mig. För att armen ska vara stilla.
Jag kan inte påstå att jag gillar teckningen, tänker inte sätta upp den på väggen precis, den är obehaglig, men psykologen var väldigt nöjd med mig.
Och jag också.

Havet

Jag ska göra som Lotta uppmanar, ta med mig livsnjutarkänslan in i morgondagen.
Då ska vi åka till havet och svalkan, spela spel och umgås, äta glass och lyssna på radio.
Inläggen till bloggen är skrivna och kommer att ploppa upp då och då, så det är bara att titta in, kommentera också (gördetgördet!) men jag kommer inte att svara på kommentarer förrän på måndag.
Ha en finfin helg alla!

Livsnjutardag

Äntligen en helt ledig dag för oss båda. Då stannar vi hemma och njuter.
Jesús åkte tidigt till Guillena för att köpa sardiner. Man måste vara tidigt ute för det.
Jag sov tills hettan väckte mig. Då gick jag upp, möttes av pipen, släppte ut honom på taket och gick sedan till grönsaksaffären och köpte ett kilo persikor. Det är persikotider nu, och det finns olika sorter att välja mellan.
Vi grillade sardiner till lunch, och åt efterrätt med grillade persikor med honung och valnötsgrädde.
Resten av frukten ska bli persikopaj med marängtäcke.
Eftermiddagen ägnas åt siesta och skrivande, och kanske ett dopp i bassängen, och när det börjar mörkna och svalna ute bär vi ut bordet, äter snäckor tillagade i olivolja och vitlök och chokladmandelglass och spelar spel i pation med de färgglada lamporna och papperslyktorna som blinkar och lyser och njuter av den efterlängtade svalkan.