Bebis på mage

Disa har aldrig gillat att ligga på mage.
Ett par veckor innan fyramånadersdagen lärde hon sig att rulla från rygg till mage, och oj, vad jobbigt det blev för oss alla tre. Disa tyckte så illa om magläget att hon började gnälla redan när hon tog sats för att rulla runt, och efter bara en liten stund skrek hon för fullt för att vi skulle vända på henne. Vi rullade tillbaka, och genast var hon över på mage igen. Vi försökte lämna henne liggandes på mage, lockandes med leksaker, tänkte att hur ska hon annars lära sig att rulla tillbaka själv? Men hon hatade det.
Så absurt. Varför rulla över om hon inte vill? Men det är som om hon inte kan låta bli.
Nu är hon större, tjejen, intar smidigt magläget och ligger kvar så en stund, pilla med leksaker, pratar och står ut en längre stund än tidigare, men jag kan inte säga att hon gillar att ligga så. Och rullar tillbaka till rygg gör hon nog mest av misstag, när det händer.

Att få Disa att somna har blivit en långdragen process. man får mer eller mindre hålla fast henne. Annars rullar hon över på mage, men hon vägrar ligga så, kan omöjligt somna på det sättet. Hon vaknar från att nästan ha sovit och skriker bara mer och mer tills vi hjälper henne tillbaka.
Måtte hon lära sig att rulla tillbaka snart.

Ingen lång framförhållning i Spanien

Ibland är det komplicerat att träffa folk i Sverige. Det ska planeras, kollas i kalendrar, flyttas på aktiviteter, funderas på om man är trött efter jobbet den dagen eller ska upp tidigt nästa... och ibland funkar det inte att träffas förrän flera veckor senare.
Visst har ni varit med om det?
Så är det inte alls i Spanien, det är så himla skönt och avslappnat här. Födelsedagsfester och guldbröllopsfiranden bestäms en dag i förväg, bio med vänner och tapasrundor ofta samma dag..

På fredagskvällen kom Jesús och jag på att vi skulle äta lunch utanför stan antingen på lördagen eller på söndagen. Beroende på vädret.
Skickade samtidigt iväg ett meddelande till ett gäng kompisar: "Vi ska ha picknicklunch eller grilla i morgon eller på söndag, någon som vill följa med?"
Strax därefter var vi sju personer, vi hade bestämt plats, dag (söndag) att det skulle bli grillning och var i färd med att bestämma vad vi ska ta med. En har finfint nötkött att lägga på grillen, en ska göra tortilla och ta med grönsaker, en annan ska göra en pisto, vi ska svänga ihop indiska kebabgrillspett och kryddig blomkål och eventuellt minidonuts...
Blir nog en bra söndag!

Vad har ni för planer?

Världens sämsta mamma

Sämsta mamman som någonsin har funnits, det måste vara jag.

Just nu även mamman med det sämsta samvetet.

Två saker på kort tid: liten unge vaknar för första gången på sex månader mitt i natten. Klockan tre. Kan omöjligt somna om. Inte jag heller, eftersom jag måste stanna uppe med henne. Lägger henne till slut bredvid mig i sängen, slumrar till då och då, men inte lillan. Först vid sextiden slår det mig att jag borde ta tempen på henne.
39 grader.
Hur är det möjligt att jag inte tidigare har kopplat vaccination, gnällskrik på eftermiddagen efter vaccinationen, sömnlöshet samt det tydligaste tecknet av alla; brännhet bebiskropp, och gett henne febernedsättande och vatten???

Därefter maten. Disa har ätit allt sämre sedan februaris intåg. Det går numera så långsamt att äta från flaskan. Disa slutar efter några dagar att äta under dagen. Bara nattflaskorna går. Vi blir frustrerade, oroliga, lirkar, stoppar in flaskan i munnen, ger vatten, vatten, vatten och försöker mat med sked så att hon ska få i sig något.
Sedan vill hon inte ha nattflaskorna heller.
Situationen börjar närma sig panik och sjukhus.
Sen kväll. Står i köket och provsuger lite i nappflaskan för att testa temperatur. Det kommer ingen mjölk. Suger hårt, mjölken vill inte. Splaff säger det så lossnar något i pipen och lite mjölk rinner ut. Känner grumliga grejer i munnen från mjölken.
Insikten.

Extrapulvret (cereales) som vi köpte i söndags har mycket tjockare gryn än det förra. Det löses heller inte upp i flaskan. Mjölken blir så tjock att den inte kommer ut. Disa har slutat äta eftersom hon inte får i sig mjölken från nappflaskan!!! Bara nattmjölken som är en annan sort, utom de sista gångerna då vi blandat i lite extrapulver för att hon ska få mer näring!!!! Min redan undernärda unge håller på att svälta ihjäl för att vi är fullkomligt dumma i huvudet! Mest jag, eftersom det alltid är jag som provsuger nappflaskan. Jag som har lagt märke till att det är svårt att suga ut mjölken, MEN INTE KOPPLAT: INTE FATTAT.

Samvetet.

Samvetet.

Häller ut tjocka mjölken och blandar ny, utan extrapulver. Ungen slukar flaskan och jag vill gråta.

Under den här matningen tillsammans med nästa äter Disa mer än hon gjort sammanlagt föregående dygn.

Har någon endaste av er gjort någon tabbe med era ungar, skriv en kommentar, snälla.

Att leta bostad i Spanien

Det här med att bo i stan är inte min grej, det har kanske framgått.
Det är inte naturligt att bo instängd i en lägenhet, ta hiss och öppna tre dörrar för att komma utomhus, ute där det bara är avgaser, bilar och höghus. Storstäder är roliga att besöka, men inte att bo i. Inte ens Sevilla, trots att det är min favoritstorstad, den finaste, mysigaste jag vet.
Säkert har det med att göra att jag växt upp någon helt annanstans.Jag kommer väl alltid att längta efter skog och fågelsång och dofter.
Vi bor inne i stan på grund av jobb, ser det som att så här är det nu ett tag, då ska vi ta tillvara på alla möjligheter som storstaden ger, för det här är den sista lägenheten vi ska bo i. Någonsin.
Tack och lov är vi överens om detta, trots att J har växt upp inne i stan.
Så nu letar jag hus att hyra på landsbygden.
Det är knepigt. Det finns helt enkelt inte många hus på landsbygden här. Utanför stan, i byarna, javisst, finfina hus, nya, billiga som sjutton och så stora att man får lägga en årslön för att möblera alla rum. Och vem behöver tre toaletter förresten? Men de ligger inne i byarna, som radhuslängor för det mesta, och det är inte det jag har emot (även om det är en nackdel för den som önskar höns i framtiden) utan att alla sådana hus har stenlagda pation. Vad har spanjorerna emot gräsmattor och fruktträd? Trädgårdar? Va? VA???

Sedan jag började kolla annonser i november har jag bara sett fem hus på landet.
Det kommer att ta tid alltså. Det önskvärda vore att hitta hus innan Jesús ska välja skolor i mars. För att välja skolor i samma område där vi kan tänkas bo. Så han inte hamnar femton mil därifrån.

Åsa i Portugal har skrivit om homestyling i Sverige vs Portugal. Att bostäderna inte är direkt... iordningställda före fotograferingen. Att bilderna snarare verkar tagna i avskräckande syfte. Det är samma i Spanien. Att sitta och titta på bostadsannonser på nätet är som upplagt för en depression.

Ni tittar på egen risk, här till exempel, eller här.

Fredagstrolleri

Här har ni den nya medlemmen i Sevillas Magiska Cirkel!

Jag hade inte en aning om hur det skulle vara, vad de gör på fredagskvällarna, snappade bara med mig en kortlek på väg ut, och det var bra, för i den här gruppen gillar de korttrick mer än allt annat.
I två och en halv timme satt jag mellan Jesús bror som följde med mig denna första gång, och trollkarlen Faustino, mannen som lärt upp de flesta av Sevillas trollkarlar. Jag blev visad trick, övade, visade själv, då och då satte sig någon annan bredvid och gjorde korttrick, resonerade med Faustino, eller så kom den riktigt gamle trollkarlen fram, han som darrar på både händer och röst men som gör makalösa tankeläsartrick.
Så himla roligt!
Nu är det öva öva öva som gäller, det blir trolleritest inför "domare" för att få fortsätta och gå vidare.


Fredagen den 20 februari kan man se en riktig trolleriföreställning här i Sevilla; Juan Tamariz, en av Spaniens mest kände illusionister. Någon som hänger på?

Bloggbesök av Freedomtravel

Jag fick bloggkompisbesök i söndags!
Peter och Helena från resebloggen Freedomtravel bor till vardags i en husbåt i Stockholm, men är sedan två månader ute på drömresan; under ett helt år åker de genom Europa i husbil!

I lördags korsade de den spanska gränsen efter att ha varit i Portugal, och i söndags träffades vi utanför María Luísa-parken.

Vi promenerade i parken, såg Plaza de España, kikade lite på stan och tog sedan bussen hem till oss där Jesús hade lagat coquinas och arroz con mariscos.
Så roligt det är att träffa personen bakom bloggen man läser.
Det blev ett fint besök, och lustigt nog prat om gemensamma bloggbekanta. Bloggar som vi läser, folk som de har träffat, personer som läser min blogg... Vad kul det är med bloggeriet!

Här har jag tidigare skrivit om María Luísa-parken, och här om Plaza de España.

Kräftlunch vid risfälten

I går, samma dag som Goyapriserna delades ut och filmen Isla Minima blev den stora vinnaren, åkte vi till just den trakten där filmen spelades in. Vi åkte inte till Isla Menor den här gången (här kan ni läsa om förra besöket),däremot till Isla Mayor för att äta lunch.

I dessa fascinerande trakter, fulla av risfält, fåglar och kanaler, finns också mängder av kräftor. Härifrån kommer många av de spanska kräftor som vi äter i Sverige.

I Spanien äter man det mesta i skaldjursväg, men inte kräftor. Utom på just det här stället, Isla Mayor, den fula byn mitt i kräftriket.

Vi hade blivit tipsade om restaurangen Estero, och där slog vi oss ner i solskenet.

Disa satt i vagnen och kastade leksaker på marken, vi tittade i menyn och hade svårt att bestämma oss. Detta var rätta stället för att smaka spanska kräftrecept. Kräftsoppa, äggröra med kräftor, stekta kräftor, kräftor med ris... Anka och gås fanns det också, det äts mycket sådan fågel här, och till slut bestämde vi oss för en risrätt med kräfta och Doñana-sås samt anka med apelsin.

Det var sååå gott!

På vägen tillbaka till Sevilla stannande vi till vid ett av alla vattenfyllda fält.

Jag tycker så mycket om detta annorlunda landskap. Jag ville gå ur bilen en stund och titta på flamingorna och lukta på landskapet.

Engelsk-spanska

Jesús skulle hjälpa mig att skära passepartout men hittade inte kniven.
Jag erbjöd mig att gå ner till vår chino och köpa en.
- Vad heter det förresten, en sådan skärkniv, på spanska?
- Coter.
- Va?!?
- Coter. Från engelskan.
- Uhm.. hur stavar man ordet?
- C-U-T-T-E-R.
- Men då kan du ju inte säga coter. Det heter ju cutter (engelskt uttal)!
- I Spanien säger vi coter.


Jag hade hoppats hitta de där knivarna själv i den trånga butiken, men icke. Och mannen frågade om jag behövde hjälp.
- Ja, jag letar efter en... kniv att skära... kartong med.
- ?
- Ja, en... coter.
- Ah, coter, det har vi här borta.

- ...

Här har jag också skrivit på temat spansk engelska.

Disas första ord!

Min unge är drygt sex månader och säger redan sitt första ord!

Ja, det var inte nu hon började, hon har sagt det i åtminstone en månads tid nu. Men jag har varit för dum för att fatta. Tills för några dagar sedan.
- Du... det här He! som hon säger hela tiden, det låter faktiskt som hej på svenska. Tänk om hon säger hej?
Jesús bara skrattade. En sexmånaders som pratar?
Men den där tanken bet sig fast, och jag började (äntligen) lyssna. Och studera när Disa egentligen säger sitt He! Hei!
- Har du märkt att hon bara säger He när hon träffar någon? När vi kommer fram till hennes säng, eller kommer in i rummet, går fram till henne, eller när andra, nya hälsar på henne. Då säger hon He! He! Hei! He! och ler med hela ansiktet. Hon säger det aldrig när hon sitter och leker till exempel.
Jesús hade väldigt roligt åt detta. Disa är för liten för att prata.
Jag försökte övertyga honom men det var omöjligt.
- Jaha, men då ska jag fråga barnläkaren imorgon, vi ska ju ändå dit!
- Ja, gör det, sa han och fnissade

Allt var genompratat och kollat på sexmånaderskontrollen, och jag kände mig jättedum när jag försökte få fram frågan.
- Jo, ja, så var det, alltså, Disa säger He He ibland, och vi har ett ord på svenska som är Hej, och det liknar ju hennes he, och jag säger Hej ofta, och är det möjligt att, hm ,kanske Disa, tja, säger det?
Hej? På riktigt?
- Javisst, det är klart att hon gör!
Kollade sedan på nätet, och en del barn säger sitt första ord redan vid tre-fyra månaders ålder. Hej är visst vanligt att börja med.


Skickade meddelande till J om att jag hade rätt, och sedan ville vi fira och berätta för hela världen att vår pyttelilla unge redan säger ett ord!

Vad har ni för första-orderfarenheter, vad sa barnet, hur var det?

Att behålla en hemlighet

Det finns hemligheter, och så finns det hemligheter.
Säg något till mig i förtroende och jag kommer att vara tyst om det tills jag dör, inte en människa kommer att få veta något.
Men det här med julklappar och födelsedagspresenter, åh, vad det är jobbigt!
Jesús 40-årspresent är införskaffad, inte en människa mer än jag vet om den och jag vill inget hellre än att prata om den!

"Är du nyfiken?"
"Kan du gissa vad det är?"
"Tror du att det är en nyttig användbar grej eller en kul?"
"Vad tror du att den är gömd?"
"Är den liten eller stor?"
"Har du en aning om vad det är?"
"Längtar du till födelsedagen?"
"Presenten ja, vad kan det vaaara?"

Jag plågar Jesús med de här frågorna dagligen. Jag kan inte hålla tyst. Försöker allt jag kan att inte ge ledtrådar. och att sluta prata om denna märkvärdiga, fantastiska födelsedagspresent, men det går inte!
Det är en hel månad kvar till födelsedagen, jag står inte ut!

Hemligheter och äventyr

Nej, tiden räcker inte!
Varken till att svara på alla intressanta, tänkvärda, fina kommentarer eller till att skriva de där inläggen som är på gång... I kväll kanske?
"Men gör det nu då, när du ändå sitter vid datorn" tänker någon, men det går inte, för nu ska Disa och jag dra ut på äventyr!
Tror för övrigt att det blir en alldeles finfin vecka det här, med utflykt, 6-månaderskontroll där det ska konstateras att Mini har gått upp i vikt, kursstart, en slags mammaträff, inköp av mycket hemlig, rolig 40-årspresent, melodifestival med kompisar, och sedan har vi söndagen... Får se vad vi hittar på då!

Vad har ni för planer i veckan?

Birdman på bio

Jesús och jag hade fortfarande inte varit ute själva, tillsammans, på någonting sedan Disa föddes. Det börjar närma sig ett år sedan vi var på bio tillsammans, så när nu Alejandro González Iñárritus nya film Birdman (bra film!) går på Avenida-bion passade vi på.
Men för Disas del var det inte så lyckat. Det var hennes sovtid när hon lämnades hons farmor och farfar och hon somnade också, men vaknade efter en halvtimme bara. Hon märkte förstås att hon inte var hemma. och när hon skrek var inte vi där. Farmor och farfar är inte samma sak. Hon skrek tills strax innan vi kom hem. Stackars lilla... Hon är glad hemma med oss, men med andra och hos andra blir hon allvarlig och ibland ledsen, även om vi är med.
Stackars Jesús föräldrar. Som alltid när Disa skriker trodde de att hon hade hon i magen och försökte kurera det med magmassage och att byta kläder (?).