Söndag

Havet.
Lång, lång promenad på stranden. På vägen tilllbaka gick solen ned.
Fick varsin krabbklo i skaldjurskiosken.
Köpte en ask med nyplockade almejas i en skaldjursbutik.

Handlade festlig dryck i en butik. El Portíl är ett roligt ställe på sommaren. Med alla små butiker, skaldjursaffärer, freiduríor och glassbarer öppna till sent.

Tillagade snäckorna i olivolja och vitök.
Spelade spel.
(Jag vann)
Sov utan avbrott en hel natt, den första på en vecka. Det värsta med sommarhettan i Sevilla är att den inte försvinner när det blir kväll.
Vaknade till nyheten att det regnade i halva Spanien.
Ingen stor nyhet kanske, men för mig lät det lika konstigt som om någon sagt att det snöade ute, eller att det låg is på floden Gualdaquivir. Detta tillsammans med att vi sett tjockt med moln på himlen över Portugal dagen innan, och att det var så kyligt på morgonen att jag fick ta på mig en långärmad tröja, den första sedan maj tror jag, gjorde att allt kändes mycket konstigt.
Sedan packade vi och gjorde oss redo för att åka. Vi hade inte kommit hir för strandpromenader eller väderfenomen. Nej, vi var på väg till något annat...

Julia Roberts spagetti

Det var ett misstag att gå på filmen Eat, Pray, Love när den gick på bio, var det förra året? Jag var mycket förvånad över att Jesús ville se den, men förklaringen visade sig vara att hans favoritskådespelare Javier Bardem hade en roll i filmen.

Det var en så dålig film! Så gräsligt dålig!

Jag har glömt det mesta av den, men en scen har etsat sig fast.

När Julia Roberts sitter i Italien på en restaurang och hon får en tallrik spagetti med tomatsås att äta.
Julia Roberts blir alldeles stum och bara stirrar på maten innan hon börjar äta.

Jag och Jesús tolkade scenen på olika sätt.

Jesús trodde att hon njöt av den första måltiden i frihet, utan mannen.

Jag trodde att hon blev väldigt besviken över att hon fick en vanlig tallrik med spagetti.

Men förstod efterhand att hon njöööt av maten! Att hon var salig av njutning av den där spagettin!
Herregud, kunde de inte ha visat det lite tydligare? Med en god helstekt fisk, en tjusig köttbit, efterrätt, vad som helst, men en tallrik spagetti??!?

Här är för övrigt en recension av filmen. En recension som är alldeles för mesig i sin sågning, men ni fattar vad filmen handlar om.

Om man tömmer kattsand i toastolen...

- Vad har du gjort med toalettstolen?

Jag fattar genast vad det handlar om, men säger ändå:

- Vad då?

- Har du spolat ner bajs från kattlådan i den?

- Har det flutit upp igen?

- Det var inte bara bajset du försökte spola ner va?

- Nä... Men det var sent. Jag orkade inte hämta skräppåsen...

- Sanden från kissklumparna stannade i toalettstolen. Det var mycket sand. Jag hällde i fyra hinkar med vatten och det hjälpte inte. Vet du vad jag fick göra då?

-  ...

- Jag fick gräva upp sanden med händerna!

Nja, Jesús överdrev lite, riktigt så illa var det inte. Han hade skurit ett tomt mjölkpaket på mitten och använt den som en spade att gräva upp sanden med, den som låg i botten på toalettstolen. Jesús tyckte inte att det var trevligt alls. Förstod jag.

Men då kan han väl tömma kattlådan själv ibland då!

Medverkan i pajasradio

Nu kommer den.

Historien.

Den handlar om en radiointervju.

Jesús är basist i metalgruppen Ira Regia, och gruppen skulle vara med i en radiointervju.

Det har varit är jäkla ståhej om det de senaste veckorna. På grund av programledaren. Flera veckor i förväg ville han veta vilka som skulle komma till studion. Det var inte lätt att svara på. Gitarristen hade en sedan länge en bokad resa. Sångaren skulle till havet. Jesús skulle på resa. Kvar blev bara trummisen som inte ville gå själv, alltså offrade sig sångaren och stannade hemma en hel vecka på grund av radion. Och då vår resa inte blev av följde även Jesús med.

Sedan ville programledaren spela ett par av gruppens nya låtar, och han som har hand om inspelningen av skivan jobbade sig blå för att hinna få färdigt åtminstone en låt.

Det gick inte.

En vecka innan inslaget krävde programledaren (krävande typ) att få en låtar skickad till sig. Låtar skickades, men dagen innan meddelade programledaren (han hade inte testat tidigare, så det var inte bråttom ändå) att han inte kunde öppna filerna, varför gruppen fick ta med sig en skiva.

I fredags var det dags. Jag hade ingen lust att följa med till radiostudion och gick på egna strövtåg istället.

Vad jag ångrar mig!

När vi träffades flera timmar senare fick jag höra hela historien om pajasradion. (Det är fotbollsklubben Sevilla som äger kanalen). Hade Jesús kunnat rodna så hade han varit röd om kinderna då.

De var två programledare, och de träffades allihop på en bar nära studion.
Den ene, han med talfel som fick honom att sluddra som om han vore kraftigt berusad, inledde med att säga till sångaren i gruppen:.
- Du ser snäll ut, men du, fortsatte han och pekade på Jesús, du ser ut som en jävla skitstövel.
Den andre, han med kraftiga tics verkade vettigare. Fast han pratade inte mycket mer än just innan sändningen skulle börja. Då slängde han fram en liten hög med reklamlappar som han delade ut till gästerna.
Reklamen gällde sadomachosistiska kläder. Han säljer sådana, sa han.
- Man kan inte tro det, men hon på bilden är min fru, förklarade han och fortsatte:
- Vi kan göra ett byte. Om ni sätter upp min annons på er hemsida så kan jag annonsera om er på min.
Någon började svara, men blev avbruten av sluddermannen som skrek att han skulle skära halsen av dem allihop, de jävla idioterna, för att de inte fattar att man inte får prata när den röda lampan lyser.
Sedan började programmet.
Och vilket program det blev. Det handlade inte alls om Ira Regia, eller metalmusik, eller om musik överhuvudtaget. Det var sluddermannen som höll låda, och han pratade om allt han kom att tänka på. En del om utomjordingar blev det visst, eftersom han forskar om sådana och har ett annat proram i ämnet. Svadan blandades med obsceniteter, svärord och grova skämt. Ibland tystnade han, tittade på gruppen och sa efter långa pauser "Ja... vad borde jag fråga er om..." tills han kom på något han ville säga själv.

Jesús blev mer och mer besvärad. Det här ville han inte vara med på.
Under den timme som programmet höll på uttalade sig J två gånger; under presentationen samt i slutet av programmet då var och en av killarna skulle svara på frågan vad de retade sig på just då. J hade kunnat svara "Det här programmet", men det gjorde han inte. Det syntes väl ändå vad han tänkte, för programledaren konstaterade "Det ser ut som om du vill mörda mig."

Jesús önskade två saker när vi träffades: Att pajasprogrammet inte hade ägt rum, samt att hans föräldrar inte hade lyssnat.
Han ringde och frågade dem.
De hade lyssnat.
Det förbättrade inte deras idé om vad en hårdrockgrupp är för något.

Från vänster: programledaren, trummisen Lolo, sångaren Germán, basisten Jesús.

Byfest

Klockan var halv ett på natten när vi avslutade middagen inne i stan.
- Nu blir det allt snävt om tid, sa jag, det börjar ju klockan ett.
- Äh, sa Jesús. vi är i Spanien.
Det vi talade om var gruppen Los puretas del Caribe (ordvits, istället för piratas - puretas, vilket är ett ord för äldre män som går på diskotek för att ragga unga tjejer) som skulle uppträda på den stora byfesten i El Ronquillo. Byn ligger ett par mil från vår egen by, Las Pajanosas, och det skulle ta närmare en timme dit från stan. Men okej då. Jesús ville gärna höra gruppen.
Byn tycktes öde när vi körde in i den, men gatorna var fulla med parkerade bilar. Vi hittade en plats och gick mot byns centrum.
Där var det livat!

Där var casetas uppställda precis som på aprilferian i Sevilla, casetas där det såldes mat och dryck och spelades sevillanas. Det fanns ett par tivoliattraktioner, en hamburgerkiosk, baguettekiosk samt ett stånd med nyfriterade churros och varm choklad. (Fast det var nog väl tidigt, klockan var inte mer än halv två på natten). Över torget hade ett cirkustälttak spänts upp, och hela insidav av det var dekorerad med fransat kräppapper i rött, vitt och grönt, och taket lystes upp av orange papperslyktor.
Hela byn verkade vara ute. Små ungar som kastade smällare och sprang runt och lekte eller sov i barnvagnar. Unga tjejer, sminkade, vinglade på höga klackar. Ungdomsgäng som höll sig lite utanför området, varifrån den markanta haschlukten kom ifrån. Gamla som dragit ut stolar och satt och pratade med bekanta medan de betraktade folklivet. Personalen på ålderdomshemmet vid torget som stod i dörröppningen och väntade på gruppen. Och massa, massa folk under papperslyktorna.

Vi hann.
När vi kom var det prisutdelning till den äldre dam som bar den finaste traje de flamenca.
Därefter klev gruppen ut på scenen till öronbedövande jubel.
Los puretas del Caribe är årets vinnare i chirigotatävlingen på karnevalen i Cadiz.  Det finns mycket att säga om chirigotas, men vi nöjer oss med en mycket kort förklaring om att det är roliga, samhällkritiska, nyhetsaktuella sånger som sjungs i kör.
- Han som heter Mariano i förnamn och Rajoy i efternamn, det är en jävla idiot va, ropade en av de framstående i gruppen, apotekare till vardags, och möttes av ännu mer jubel och handklappningar. Premiärministern är inte populär.
Sedan började det.
Jag uppfattade inte ens hälften av textraderna, men Jesús kan de där sångerna utantill, mer eller mindre, och förklarade.

Det blev en kort paus och en äldre man kom upp på scen, en mycket gammal en, så gammal att han själv skojade om sin ålder.
- Jag är så gammal att mitt personnummer är skrivet med romerska siffror. Jag är så gammal att Döda havet fortfarande var sjukt när jag föddes!
Sedan åkte vi. Klockan var tre och vi var sömniga.

Historierna

Det finns så många historier i luften!
Och jag önskar att jag kunde skriva ned dem, berätta dem för er, berätta om han som säljer viagra på fritiden, eller om han som började arbeta på bordell (men den är rätt sorglig), eller den där elaka gitarristen, eller han som har ett helt jäkla apotek hemma, råvaror till medikament som han blandar ihop själv.
Så många historier, och jag kan inte skriva ned dem här på bloggen för de är inte mina. Jag kan inte lämna ut folk. Jag kan lämna ut mig själv, efter mina egna satta gränser, men man måste vara mycket försiktig när man väljer att lämna ut någon annan på nätet. På en blogg.
Men alltså, dessa historier... Ibland önskar jag att jag bloggade anonymt.
Igår var en riktigt, riktigt konstig dag, med konstiga berättelser i luften, på nätet, i telefonen.
Och den bästa, roligaste av dem ska jag berätta.
Det är så förbaskat kul!
Jesús är en av huvudpersonerna.
Väntar bara på bilderna... Snart, snart kommer den... Senast på... öh... tisdag.

Marocko-resa

Det känns alldeles overkligt, jag trodde aldrig att det skulle hända!
Men det har hänt!
Jesús har skaffat pass!
Och det firar vi med en liten utlandsvistelse på tre nätter i Marrakech i Marocko om en vecka.
J får ägna kommande dagar åt att öva upp arabiskan, jag åt att hitta en mysig riad att bo på.
Tror att mitt uppdrag går fortare.
Men guuud vad Jesús är negativ! Han tycker att vi borde ha väntat med att köpa resan tills vi hittar mitt pass, det som varit försvunnet sedan november.

Bild: stock.xchng

Filmvåld

Apropå Läderlappen.
Det är en del våldsamma scener i den.
Jag avskyr våld. Vill inte, kan inte se våld.
Det är ju ingenting ovanligt med våldsscener på film och tv. Men jag fattar inte. Jag fattar bara inte. Vem kan se sådant? Och varför? Var ligger felet?
Det spelar ingen roll att jag vet att det är på låtsas, för det är inte bara på låtsas, det händer just nu den person som jag ser på bioduken, personen i fråga är lika verklig som vem som helst för stunden, jag mår illa som jag hade gjort om jag sett det hända på gatan. För på något sätt är det lika verkligt. Hur kan man se någon bli slagen? Torterad?
Jag fattar inte, förklara gärna för mig.
Har jag fått en överdos av empati, eller är det andra som har för lite?

Tage Danielsson var en gång på bio med kompisen Hasse A, och det var något våldsamt de såg, och Tage reste sig plötsligt från sin plats och utbrast upprört Hur kan de visa något sådant?!? Hur kan det vara tillåtet?

Jag instämmer.

Nya Läderlappen

Vi har ju pratat om det här tidigare, att offra sig för kärleken, och nu har jag gjort det igen.
Den här gången var det Läderlappen som var uppoffringen.
The Dark Night Rises.
En rätt underhållande uppoffring egentligen, och mycket lång. Närmare tre timmar.

Läderlappen är min superhjälptefavorit, kanske för att det finns någon slags verklighetsförankring i det där superhjältandet, men i den här nya filmen var verklighetsförankringen helt försvunnen, tyvärr.
Filmen var förbaskat amerikaniserad, vilket var att vänta. Som vanligt var skurken från Mellanöstern, som vanligt exploderade broar och skyskrapor, och återigen handlade det om amerikanernas stora skräck; atombomben. Det enda land i världen som släppt atombomber i krig, för att döda människor, är USA.

Unga tjejer med cancer

I Bolivia hade jag en kompis som var sjuk i cancer. En ung tjej, så himla fin.
Hon hade inga pengar, som de flesta i Bolivia alltså, det är Sydamerikas fattigaste land. Och hon hade förstås inte pengar till behandling av sjukdomen.
Hennes pappa gjorde vad han kunde, han lånade pengar av alla han kände och kunde därigenom betala för behandling, men när det inte räckte, när min kompis behövde ytterligare behandling, och därmed mer pengar, satte hon sitt hopp till ett naturläkemedel som sades bota cancer, diabetes och alla sjukdomar man kan tänka sig.
Hon var så optimistisk.
I efterhand har jag fått veta att de har opererat henne, naturmedlet hjälpte förstås inte.

En annan ung tjej som är sjuk i cancer heter Mary. Hon bor i USA.
Hon har just fått en räkning på 350 dollar, och det är mer än hon kan betala. Det var längesedan som hon kunde jobba. Hon har både diabetesbehandling och cancerbehandling att betala för, men täcks inte av någon försäkring eftersom hon är för sjuk.
Sjukvårdssystemet i USA är fruktansvärt.
Jag kopierar här lite av vad hon skrev i sitt senaste inlägg i bloggen:

“I think I am down to just one medical bill for $350 for the surgery to remove my tumor (not including all the thousands of dollars in medical bills of the past that have gone to collection agencies because I could not pay them). I called the number on the bill and explained that I had a medical bill that I couldn’t afford to pay because I haven’t been able to work in a long time. The woman I talked to was extremely nice and said that there were charity programs that could help. She told me she would find out more and call me back. She did call me back a couple of hours later to tell me that my bill was too small for them to help! I told her that $350 might not seem big to a hospital as far as medical bills go, but to someone who currently has no income, it’s a lot of money. She couldn’t understand why I couldn’t just pay it and I couldn’t understand why I couldn’t be helped because my bill was “too small.” She said she would talk to her supervisor and call me back. That was over a week ago. I’ll take some preemptive ibuprofen and try calling again today”.

Vi här tar det kanske inte för självklart att vården ska vara gratis, men vi tar det som självklart att om vi blir sjuka kommer inte pengar att vara avgörande ifall vi blir botade eller inte, eller hur?
Mary har en donera-knapp på sin blogg för den som har en peng över och vill hjälpa henne att bli frisk. Här hittar ni bloggen.

Förresten, Julia Svanberg i Colombia som jag har skrivit om tidigare? Hon har fått in tillräckligt med pengar till lekplatsen, som snart kommer att byggas!
Tack, ni som lämnade ett bidrag!

Nytt besök på Macuro

Vi gick in till stan för att köpa en bok, och hade en plan om tapas-middag.
Första stoppet blev redan på 100 Montaditos eftersom jag var hungrig på gränsen till nära-dödenupplevelse. Dessutom bör man inte gå hungrig till de ställen dit vi var på väg, då kan man ruinera sig fullkomligt.
El Camerino, den dyra baren med godaste gubbröran (svensk kock, skrev om stället HÄR) har tydligen semesterstängt, så vi gick över bron, tillbaka till Triana och vidare till min favorit; Macuro.

Vilket toppenställe det är. Musiken, lokalen, konsten, och maten förstås!
Felet med Macuro är att det är dyrt. 3-6 euro för en liten, sällan mättande, tapa.
Jesús valde asiatisk sallad och moussaka gjord på blodkorv (morcilla). Jag beställde sallad på kyckling och avokado samt oxköttwok med coucous.
Salladen var fantastisk. Inte särskilt salladslik, men fantastisk.

Woken ar ännu bättre. Den hade någon krydda som jag inte vet vilken den är, men smaken var perfekt.
Så god att vi beställde en till att dela på.

Efterrätt i form av tårtbit med tre olika sorters choklad.

Vi satt och log fånigt hela måltiden igenom för att det var så gott.
Älskar det stället.
Här har jag skrivit om det tidigare.
När vi gick hemåt (mot bilen) via livliga Calle Betis hade temperaturen sjunkit ordentligt och det var sköna 30 grader ute.
Kroppen vänjer sig. Tidigare tyckte jag att 25 var perfekt. Nu är det 30 som gäller.

Boken som J sitter och bläddrar i, det är Macuros egen receptbok med recept på en mängd favoriter från deras menyer.
Tyvärr, tyvärr (!) trycktes boken upp i en mycket liten upplaga, och de sista böckerna som finns kvar säljs inte.
Tyvärr.

Pipen överhettad på taket

Herregud, mini-pipen var på väg att kola vippen igår!
Av värmeslag!
Pipen-pip gillar att vara uppe på taket, och han får vara där när vi är hemma. Som igår.
Vi lämnade dörren öppen som vanligt, gick upp ibland för att fråga om han inte ville komma ner, men han är envis, kattfan, och ville inte det.
Som vanligt alltså.
Men när Jesús gick upp för att hämta honom vid 16-tiden, vi skulle snart åka, så rörde sig pipen inte. Han låg på sin vanliga plats, bakom en fläkt, den enda lilla skuggplätt som ges uppe på taket mitt på dagen, och rörde sig inte. Vände inte på huvudet för att titta ens. J puttade på honom, men katten struntade i det.
Med lite knuffar fick Jesús pipen på benen, och pipen-stackarn släpade sig vingligt mot dörren. Med små puttar mot rumpan.
Hade jag gått upp hade jag tagit katten i famnen, men sådan är inte J, katten kunde ju gå själv.
Ja, jag säger inte mer om saken.
När pipen väl var nere kvicknade han till rätt snabbt.

Men alltså. Varför gick han inte ned? Varför stannade han uppe på taket när det var så varmt? Det var som en ugn!
Det var sista gången som den katten fick vara uppe på taket under dagens varma timmar.