Satie

Klockan är nästan midnatt.
Vi har släckt inomhus och gått ut och satt oss i varsin vilstol i mörkret. Det är varmt och stjärnklart, men jag tittar inte på stjärnorna utan på de små färgglada lamporna framför mig. De små matta glödlamporna och de lite större papperslyktorna som lyser, slocknar, ökar i ljusstyrka, minskar.Det är hypnotiskt och vackert att sitta i mörkret och dricka lemonad och titta på ljusen.
Och inne spelar Satie. Och som alltid när jag hör Saties Gymnopédies eller Gnossiennes undrar jag tyst vem han var. Vad som rymdes i honom, vad för slags man som kunde skriva sådan musik.

Kaktusfrukter och gröna hasselnötter

Typiskt på La Velá är de gröna, omogna hasselnötterna.

Vi köpte en påse, mest för att jag skulle få prova.
Jag fattar inte vitsen med dem.
Det brukar också säljas kaktusfrukter; higos chumbos (vad heter de på svenska tro?), och de hör till mina favoritfrukter. Det är sällsynt att hitta sådanatill salu  till och med här.
Man får frukterna färdigskalade, vilket är tur, för de har miljoner små små taggar som inte syns, men som borrar sig in överallt där de kommer åt, och sitter sedan och svider. Och man kan ju inte ta bort något som inte syns...

Ölhällartävlingen

Mellan två lektioner gick vi till La Velá. Klockan 13.30 var det den traditionella öhällartävlingen!

16 bartendrar från olika barer i Triana, samt en utsocknes (från en annan stadsdel, hur kom han med?) gjorde upp om äran.
Reglerna är enkla. Man får tre glas att hälla i. Första glaset man häller upp räknas inte, det är bara prov. Nummer två och tre hälls upp under rinnande kran. Det får inte vara för mycket skum (en fingerbredd tror jag att det är,) och det ska vara exakt samma mängd skum i de båda glasen som bedöms.

Domarna.

Sevillaborna älskar sitt öl. Hur djupt ned i krisen de än sjunker kommer inte en enda cervecería att få stänga igen, ölet drar man inte ned på. Och det är förstås Sevillas eget ölmärke Cruzcampo som serveras överallt. Sevillaborna vill inget annat ha.
(Jesús favoritglas i skåpet var två Cruzcampoglas. Jag har råkat slå sönder dem båda.)
Bartendrarna blev ivrigt påhejade, ivrigare ju mer publiken drack under tiden.

Bredvid oss stod en gammal man som hade vunnit sju av de tjugo gånger han delagit. Det gick bra för honom även i år, men inte tillräckligt.
Vi hejade förstås på Gambas al ajillo som vi till vår överraskning såg delta. Gambas al ajillo heter egentligen Manuel, men vi kallar honom för Gambas al ajillo eftersom vi alltid går till hans bar för att äta den rätten.

Vann gjorde en som jag inte vet var han jobbar. Han blev så himla glad, började hoppa upp och ned, sträckte upp den lilla statyetten i luften med båda armarna, skrattade utan avbrott, sedan blev han upplyft på axlarna av de andra som bar iväg honom till närmsta öltält.
Den gesten var en parodi på tjurfäktarna. När en tjurfäktare gör något riktigt, riktigt skickligt, så skickligt att det inte händer mer än vart 50:e år, öppnas den stora porten mot Calle Cristóbal Colón och tjurfäktaren bärs ut av publiken, över Trianabron och bärs runt hela stadsdelen.

Svalkande dryck

Det godaste när det är riktigt varmt ute: lemonad med mynta.
Jag dricker litervis.
Känns det som.
Mmmm...

Trianas stora fest

La Velá!
Trianas stora stadsfest! Eller stadsdelsfest, om man ska vara noga.
Mitt under hetaste sommaren organiseras denna fiesta på Calle Betis dit varenda Trianabo går. Jesús, den sanne Trianabon sedan födseln, har inte varit där på sex år på grund av mig (han har varit i Sverige med mig istället), äntligen fick han gå.
Vi tog en liten tur igår kväll.
Började med att se la cucaña. Det handlar om att få tag i en flagga som satts fast längst ut på en stock i floden. Ser rätt knepigt ut, man får ha bra balanssinne, men det är värre än så, för stocken har smetats in med fett klet så den är halkig som tusan.
Mycket underhållande.

Vi kollade en stund, sedan gick vi och tittade på böcker och åt middag. När vi gick tillbaka hade området vaknat. Det är på kvällen det lever. Lamporna tänds, musik spelas från casetas där folk samlas för att dricka, äta och prata. Det säljs gröna hasselnötter, tjocka våfflor och sardiner. På en scen framför Trianabron bjuds på underhållning. Vi stannade en stund och tittade på danstävlingen i sevillanas.
Under veckan arrangeras cykellopp, fisketävling, konserter och en mängd andra saker. Jag siktar in mig på torsdagskvällen, avslutningskvällen, då Manuela Carrasco ska dansa.

Flyg till Spanien och Sevilla

Ajajaj, inte bra.
Ryanair ställer in en mängd flygavgångar mellan Sverige och Spanien.
Så här är det: Det är mycket dyrt att skaffa novio i Sevilla när man inte bor ihop. Direktflyg finns inte. Reguljärt krävs två byten. Med Ryanair går det vissa dagar i veckan att åka till Malaga och ta buss därifrån (eller få skjuts), men Malaga ligger åtminstone tre timmar från Sevilla och resan går via Spaniens tråkigaste väg.
Under en kort period fanns det faktiskt direktflyg Skavsta- Sevilla. Med Ryanair. Jättebilligt (Om man inte räknar med den långa tåg- och bussresan till Skavsta med fyra byten, men det var värt det!)! Men den rutten togs snart bort.
Ryanair brukar vara det billigaste alternativet, trots att man måste köpa ett par olika resor och byta i Barcelona.
Nu tas 492 avgångar till och från Barcelona och Madrid bort, oklart dock hur många av dem som går till Sverige.
Anledningen: Spaniens dubblerade flygskatter på grund av krisen.

När man blir förbannad på datorn

J blir tokig på mig.
Varje gång som internet lägger av blir jag förbannad och sliter ut ploppen! (Mobilt bredband heter det va? Ni fattar.)
- Gör inte så! Datorn blir förstörd! Du måste trycka på knappen för säker borttagning, säger J upprört när han kommer på mig.
Här skulle jag vilja invända att jag har slitit ut modemgrejen väldig många gånger, fler än han kan föreställa sig, och datorn fungerar lika bra/dåligt fortfarande.
Jag vill också invända att när jag blir förbannad är det inte läge att sitta och leta, först efter den pyttelilla ikonen som man ska trycka på för säker borttagning av programvara, Sedan lista ut vilken programvara som ska tas bort.
Dessutom förtjänar ploppen att bli utsliten!

Cazorla

Direkt efter min lektion på torsdagsmorgonen åkte jag, Jesús och José Alberto till Cazorla. För bluesfestival.
Cazorla är en by i bergen i provinsen Jaén, den ligger ungefär fyra timmars körtid från Sevilla, så vi stannade och åt lunch i Linares, som är den så omtyckte sångaren Raphaels födelseort. Raphael deltog i Eurovisionsfestivalen 1966 med Yo soy aquél.
Ett par kilometer från Cazorla finns en supermysig camping där vi skulle sova. Det är en holländsk familj (tror jag) som driver den. En massa små stentrappor leder till de olika tältplatserna, receptionen ligger högst upp på kullen, det finns en hylla med böcker att låna vid diskstället och i mitten av allt finns en svalkande pool.

I receptionen säljs valnötter och mandlar som de själva plockat samt honung i glasburkar utan etiketter..
Vi slog upp tälten och gick sedan till byn.
Man går på en liten bilväg som är kantad av vinstockar med gröna klasar, valnötsträd, fikonträd och gamla silvriga olivträd. Cikador knirrar som tokiga och på flera ställen kan man stanna och blaska av sig i vattenkällorna som rinner från berget.

Jesús hade sagt att byn var fin, men jag hade inte förestält mig det här. Cazorla är högt beläget, direkt under en hög bergstopp. Trånga gator går upp och ned, husen är gamla (beroende på stadsdel förstås). Det finns både borg och kyrkoruin och jag blev förtjust i stället med en gång.

Vi gick till ett av torgen där första festivaldagens gratiskonserter hölls, och vi stannade och lyssnade tills det var mörkt och dags för middag.

Här får man en tapa med varje dryck man beställer, och det är roligt. Det kom in både smaskiga grillspett och små utsökta stekta korvar med paprika. I gengäld är drycken mycket dyrare än i Sevilla, och man vet aldrig vad för slags tapa som kommer in.
Sedan gick vi till tjurfäktingsarenan där de stora konserterna hölls och lyssnade på Rosendo.

Vi var mycket trötta efteråt, men promenaden tillbaka på landsvägen var underbar. Helt mörkt, bara stjärnorna som lyste upp. Det höga berget anades svagt bakom oss. Porlande vatten, sjungande syrsor, värme. Jag har inte ord för att beskriva den magiska känslan.
När vi kom tillbaka till campingen satt killarna i tältet ovanför och spelade. Vi tog ett nattdopp i poolen, sedan var det sova som gällde.
Andra dagens konserter var bättre än föregående dags, men jag som kommit fram till att jag inte är särskilt förtjust i blues på upptäcksfärder i och runt byn.

Det utgår många vandringsleder därifrån, men sådant är inte att tänka på under den heta sommaren.
Det var mycket varmt och jag drack vatten som en elefant vid alla vattenkällor jag fann i byn (många).

Sedan spelade en riktigt bra grupp (tyckte jag, för det var inte bluesigt alls), tío Calambre, det var fest vid scenen, alla sprutade vatten på varandra för det var hett, hett såhär mitt på dagen.
.

Vi åt lunch, baguetter med småkorvar, och gick sedan till campingen och badade.

På kvällen gick vi tillbaka till byn för mer musik och lektion i munspel av amerikanen Johnny Sansone.
Jag hade märkligt nog tagit med mig en ylletröja, jag tyckte nämligen hatt det hade blivit svalare än tidigare, och det hade det faktiskt, men det var fortfarande 33 grader så jag fick aldrig användning för tröjan.
På lördagsmorgonen gav vi oss iväg tidigt. Åt frukost på en bar i byn där de lustigt nog spelade svenska sommarsånger, som Sommar sommar sommar, Sommaren är kort och Sommartider. Jättekonstigt.

Det var en toppenhelg.

Magiskt

Hemkomna från några magiska dagar i byn som ni ser på bilden.
Måste bara sova först, sen ska jag berätta.
Gonatt!

Vakthundar och politiker

Det är svårt att sova som det är.
När dessutom byns alla vakthundar börjar skälla i gryningen är det omöjligt.
Alla dessa vakthundar! Det är en jävla ovana! Skällande, hotande ilskna hundar. "Mitt, mitt, mitt, här får ingen komma in! Mitt!"
Spanjorer häpnar när jag berättar om att i Sverige kan man köpa ägg och äpplen vid vägkanten, det är bara att lämna en peng. De svarar att vore det här skulle ingen lägga i någon peng, däremot ta med sig kassaskrinet, äggen och äpplena samt ståndet och köra snabbt därifrån.
De häpnar när de ser cyklar parkerade i rader i Sverige.
Säger att i Spanien skulle ingen av cyklarna klara sig i mer än en halvtimme innan någon plockar med sig dem. Cykellås? Inget hinder. Olåst? Då är det okej för vem som helst att ta med cykeln.
Den som har blivit av med radioantennen på bilen plockar enkelt radioantenenn från någon annan bil.

Jag avskyr det kapitalistiska Spanien. Kapitalismen överhuvudtaget. Egoismen. Detta utnyttjande av människor och regler, att trampa på andra, förstöra för andra om det kan gynna en själv. Det är så fult. Kapitalismen är ful.
Se på det hejdlösa utnyttjandet av arbetare till exempel. Eller företaganas ovilja att betala arbetsgivaravgift. Det är enkelt. De skriver upp den anställde på halvtid. Betalar för heltid (den anställde jobbar många obetalda extratimmar utöver det), men hälften är svarta pengar. Vilket ger lite mer till företagaren, mycket mindre till statskassan och den anställde får lida när hen blir arbetslös, med en mycket lägre arbetslöshetsersättningen som följd. Protestera? Då blir det inget jobb. Företagaren har 100 andra personer i kö som gör vad som helst för ett arbete.

Spanien har de politiker som landet förtjänar. De utnyttjar systemet, tar emot mutor, tjänar massor med pengar. Varje vecka grips någon ny för mutbrott. Här ses inte politiker som visionärer som vill förändra samhället, utan som människor som tar en chans att tjäna mycket, mycket pengar. Politikerna är spanjorer vilka som helst. Och folket fortsätter att rösta på dem. Spelar ingen roll vilka brott de begår, folk fortsätter att rösta.
Eller låter bli att rösta. Alls. De säger att det inte tjänar någonting till. Att alla politiker är likana. (Alla betyder de två stora partierna PP och PSOE. De mindre partierna röstar man inte på, för det är ju ingen idé.
Vilken likgiltighet.)
Tänk om de 40 procenten som inte går till röstlokalen la sin röst. Vilken förändring det skulle kunna ske.

Jag hoppas att ägarna till vakthundarna också ligger sömnlösa.

Påfågelbajs

Jag tycker att det är väldigt lustigt när någon får en fågelbajs på sig.

Plopp!

Någonstans högt ovanför har en fågel flugit, bajsat och otroligt nog hamnar bajset på någons huvud. Eller arm. Roligt är det i alla fall.

Jag har en kompis som blev bajsad på av en påfågel. Han var liten och var med sin familj i María Luísa-parken där det finns påfåglar. Det var en jättestor bajs, och den luktade så illa att hela familjen var tvungen att åka hem för att byta på killen.

Knivmusslor

La navaja, knivmusslan, är ett riktigt konstigt djur. Det konstigaste jag har sett.

Första gången jag såg, och hörde talas om, knivmusslan var i underbara A Coruña i Galicien, Spaniens nordvästra hörn. Där finns alldeles fantastiska skaldjur. Vi gick längs en gata, och varenda bar hade skyltfönster med skaldjur, fiskar och bläckfiskar, levande sådana. Och det var förstås knivmusslorna som verkligen fångade min uppmärksamhet. De låg på fat i fönstren och djuren hängde ned från sina skal, liksom rann ur dem som kletigt... slime. Som märkliga, glatta varelser som dras längre och längre ned av sitt tunga huvud. Eller bakdel, svårt att säga. De ser ut som något från en annan planet.

Jesús tyckte att jag borde provsmaka knivmusslorna och beställde in ett fat navajas a la plancha (ung. stekt i torr panna), och jag var modig och testade.

Och gudars vilken smakupplevelse! De där knivmusslorna var det godaste jag hade smakat förutom pata negra-skinkan!

Och är fortfarande. För även om det går att få tag i knivmusslor på Carrefour och andra stora matvaruhus, så är det inte samma sak. De är inte alls lika goda som de vi åt i Galicien. Inte lika färska, kanske inte samma sort..

När Jesús bror tipsade om att det satt en dam och sålde knivmusslor i El Portíl gick jag genast dit och handlade. Jesús bror kan det där med god mat.

Jag och J:s små syskonbarn lekte lite med knivmusslorna, barnen fick peta på djuren, som hängde ut ur skalen, så att de rörde på sig.

Sedan åkte knivmusslorna i pannan.
Först fräser det bara. Efter en stund smäller skalen upp hastigt, vätska åker ur, det fräser och djuret dör. Då saltar man lite, sedan droppar man citron över de färdiglagade knivmusslorna.

Och Jesús bror hade rätt. De här knivmusslorna var riktigt, riktigt goda. Men inte som i A Coruña förstås.