Grillat

Snygg-Nikki kom på lunch.
Vi tände grillen och grillade sardiner. Ett helt kilo!
Så hade vi dillkokt färskpotatis, tomate aliñado med lök, färskt bröd och avokadoröra. Och en kanna gazpacho. Och grillade champinjoner med smör, vitlök och persilja i. En massa mat alltså!
Jag är den mest svenska av oss tre, så jag var den enda som ville sitta ute och äta. Man gör ju så i Sverige, när det är soligt och varmt.
Men det var för hett. Det gick faktiskt inte.

Kul om spanska helgdagar

Läser att i Portugal har man kommit på ännu ett sätt att hjälpa upp ekonomin. Man ska slopa fyra helgdagar.

http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/varlden/portugals-senaste-sparknep-stall-in-helgerna_7189043.svd

Och då kommer jag förstås att tänka på Spanien. Här är det så lustigt, att om helgdagen infaller på söndagen så är folk lediga på måndagen. För man kan ju inte gå miste om en ledighet bara för att helgdagen råkar infalla under helgen!

Prata spanska med mig - annars blir jag förbannad!

Mannen i kassan som skulle ta betalt för florsockret sa inget. Han tittade på mig. Pekade sedan på apparaten.

Jag fattade. Han trodde att jag inte kan spanska.

Jag såg honom i ögonen istället för på skärmen.

- Du kan säga priset. Jag kan spanska.

- Jaha. 1,45.

Jag var irriterad när jag gick. Det blir jag varenda gång någon förutsätter att jag inte kan språket, när de visar klockslag eller pris med fingrarna, eller pratar engelska med mig. Det händer inte ofta, men ibland så.

I början när jag nyss flyttat hit, ja hela det första året, kände jag min så in i bängen spanjorska. Jag kände mig urspansk. Som om jag vore född här. Och jag kunde inte begripa hur folk kunde veta att jag inte var det. Allvarligt.

Nu vet jag ju att allt avslöjar mig.

Kläderna. Hårfärgen. Ögonfärgen. De ljusa ögonbrynen som knappt syns. Huden. Mitt sätt att röra mig. Mitt sätt att prata. Och att vara. Allt.

Det gör mig inget. Jag är glad att vara från Sverige, kom an, låt det märkas bara!
Men prata spanska med mig, annars blir jag förbannad.

(Orättvist förmodligen eftersom det kan tyda på omtanke.)

Mannen, myten, legenden

En av mina svenskelever känner el Loco.
Jesús Quintero.
Mannen, myten, legenden.
Jesús Quintero är en populär programledare och radioprofil. Hans program i Canal Sur är långa närgångna intervjuprogram med kända och mindre kända profiler. Ofta flamencoartister och tjurfäktare.
Jesús Quintero skriver tänkvärda monologer.
Jag är väldigt förtjust i Jesús Quintero.
Väldigt.
Alltså, maken till attraktiv man...
Lite äldre än jag själv (65 år), men vad gör det?
Jag rodnade av glädje när jag fick höra att min svenskelev känner honom.
- När svenskkursen är slut skulle du kanske, för att glädja och tacka din lärare, skaffa mig en bild av Jesús Quintero. Med autograf.
- Men självklart! Inga problem!
Var glad resten av lektionen.

Film i pation

Vaya día.
Hade en massa saker jag var tvungen att göra så jag la mig inte förrän kl 02 natten till onsdagen.
Ställde klockan på 06.00 igår för att inte låta nyss uppstigen när radion ringde 06.15. Igår var det Europadagen och Radio Skaraborg ringde till utflyttade Skaraborgare runt om i Europa.
Åkte med bussen till stan klockan sju. Åt frukost med Jesús mamma, sedan tog vi bussen till sjukhuset för jag hade tid hos ögonläkaren.
När vi var klara sov jag en stund, sedan kom Jesús och vi åt lunch. Direkt därefter hade jag maratonlektion mellan kl 16 och 20.
Jesús hämtade mig efteråt. Han hade under tiden hyrt film och köpt en ny búcaro.
Äntligen, äntligen skulle vi se Woody Allens You will meet a tall dark stranger! Vi skulle se den på bio, men det var bara jag som gjorde det. J somnade efter tio minuter och var omöjlig att väcka. Jag vet att han hade gillat filmen (slutet är ju bara för bra!) så ända sedan dess har jag velat hyra den.
(Däremot var J vaken under hela Eat Pray Love! Vi gick på den bara för att J:s favoritskådespelare Javier Bardem har en roll i den, men guuud så dålig den filmen är! Glömmer aldrig, tyvärr, scenen där Julia Roberts sitter i Italien med en tallrik spagetti framför sig och stirrar tyst på den. Jag trodde att hon var besviken på den simpla maten, men i efterhand förstod jag att hon var stum av glädje och beundran för spagettitallriken. Hade varit liiite mer trovärdigt om hon fått en tallrik pata negraskinka framför sig istället!).
Vi testade dvd:n om den fungerade. Det gjorde den förstås inte, så vi ställde den bärbara datorn på bordet i pation, satte oss i varsin korgstol och såg filmen där under stjärnorna.
26 grader i luften.
Tyvärr var det fel film.
Jesús den jäkeln tog fel! När han äntligen gick med på att hyra! När han äntligen tagit sig till filmuthyraren där inte jag kan hyra utan att först visa pass och elräkning och lämna adress och telefon!
Jag gillade inte alls den här; Allens Whatever works, men det gjorde J. Kul för honom.
Men det var mysigt. Det kommer definitivt bli mer filmvisning i pation.

Svensk mat tam och tråkig?

När Jesús lagar maten blir det alltid spanskt.
När jag lagar maten blir det alltid spanskt.
Nästan i alla fall. Ibland, inte ofta men ibland, får jag ett ryck då jag vill laga något svenskt.
Och varenda gång slutar det med besvikelse. Köttbullarna. Kycklinggrytan. Korv stroganoffen. Fiskgratängen. (Fast den blev rätt okej.) (Och sjömansbiffen som Katrina lagade var god.)
Varför?
Är svensk mat tam och tråkig?
Är det kocken det är fel på?
Eller är det så att maten inte smakar som den brukar när den lagas i ett annat land?
Så kan det vara. De spanska rätter vi lagar i Sverige smakar aldrig likadant som här. Konstigt.
Ni andra utlandssvenskar, hur gör ni? Brukar ni laga svensk mat?

Växtlighet

Skönt att sitta med solen i ryggen och titta på när basilikan, persiljan och tomaterna växer...

Kyrkan slipper skatt och köper aktier

Igår hörde vi på radion att kyrkan (katolska) inte betalar någon skatt till staten (spanska). 

Det har jag hört tidigare. Kyrkan är skattebefriad för att använda pengarna till fattiga istället. Det gör nog kyrkan, säkert, men en stor del av pengarna går även åt till aktieköp.

Det som var nytt den här gången var jämförelsen. Att de pengar som staten förlorar i skatteintäkter från kyrkan är nästan lika många miljarder som man ska spara på skolan.

Allmänna skolor alltså, privata skolor drar staten inte in bidragen på förstås.

Privata skolor brukar vara katolska skolor förresten...

Övrigt: Endast var tionde lärare som går i pension ska ersättas.

Och en lärare måste vara sjukskriven i minst tio dagar innan en vikarie rings in.

Fast det är ingen nytt. Åtminstone på Jesús skola är det redan så. Rektorn brukar få ta över klassen om en lärare blir sjuk.

Fåglar i fläkten?

En rent hypotetisk fråga: Om jag skulle tycka mig höra fågelkvitter genom spisfläkten, är det fläkten eller mig det är fel på då?
Kan ljudet komma från stekpannan?
Eller är det möjligt att det är riktiga fåglar jag hör?

Skoj med kameran

Det blev en tur till Aracena igår. Vi valde en led på tolv kilometer som går från Aracena till Linares och tillbaka till Aracena. Jättefin led! Backig, som alla i de här trakterna, men så vacker! Rätt lätt att gå också.
Kameraryggsäcken lämnade jag i bilen och det var väldigt skönt att gå utan den, med endast den lilla manicken jag fick av Åsa i fickan. Den är pytteliten men har skojiga finesser. En heter "hålkamera" och den hade jag skoj med!

Vi träffade en fin åsna på vägen. Han var sällskapssjuk så vi stannande länge och kliade honom i pannan.

Förutom smörgåsar hade vi små frukter med oss.

Jag kan inte se en svart gris utan att tänka på mat. På de torkade skinkorna som hänger ovanför bardiskar och i mataffärer. Det bästa med Spanien är dess jamón. Det är bara så. Och när jag då ser en svart gris gå ute och böka tittar jag på de tjocka bakbenen, och det liksom kittlar i munnen av tanken på den goda jamón som snart kommer därifrån.
Det låter grymt.
Ni som känner mig, var jag sådan här även innan jag kom till Spanien?

Rörelse i fiskdisken

Jag kan inte förklara varför jag tycker att det är så roligt att döda snäckor och musslor. Att tillaga dem alltså, och se när de i dödsögonblicket smäller upp skalet.
Har det att göra med att man inte ser att de lever? Att man inte ser några ögon? Att de inte rör sig? Är det därför som jag inte tycker synd om dem?
Igår rörde det sig ändå i fiskdisken, och jag som vet att mina ögon inte är helt pålitliga trodde att de skojade med mig, men det var verkligen den jättestora krabban som rörde sig. Där låg han på rygg på isen bland döda fiskar och rörde sig svagt, svagt...
Jag led med honom, kippade efter luft själv (ja det såg ut som om han försökte andas).
Jag är mesig, eller hur? Bara för att krabban är större, och har ögon och ben...

Bok-vinst!

Titta titta titta här!
Jag har vunnit en bok!
Jag är så glad över det!
Det är bloggaren Kajsa-Lisa Lönngren bakom Det förskräckliga familjelivets härligheter som har lottat ut två exemplar av Fatimas hand (Ildefonso Falcones), en historisk spansk roman som utspelar sig i Andalusien. Passande, eller hur? Och gissa vem som har översatt boken? Jo, det är Kajsa-Lisa själv! Extra roligt förstås!
Kajsa-Lisa är översättare och har bott en massa år i Spanien. Hon har fyra ungar varav den minste, Erik, drog helt rätt namn när två böcker skulle lottas ut.
Snart kommer boken på posten, och jag är så fånigt glad över det!
Svenska böcker är så värdefulla när man inte har fri tillgång till dem längre.
En svensk kvinna här utanför Sevilla har under åren fått svenska böcker lämnade hos sig när andra svenskar har flyttat tillbaka till Sverige. Nu kommer hon själv att flytta, och hennes samling med svenska böcker ska bli ett litet svensk-bibliotek här. En utmärkt idé tycker jag!