torsdag 21 februari 2019

Hembesök av barnmorskan från Belgien

Han droppar en väldoftande arom i den långa, mjuka sjalen, och virar den sedan hårt runt mitt huvud. Jag ser ingenting. Med lugn röst intill mig får han kroppsdel efter kroppsdel, ja till slut varenda muskel i mig, att slappna av, och mitt huvud slutar äntligen att tänka. Jag skulle gärna stanna därinne i sjalen, lyssnandes till den vänliga rösten, eller åtminstone stoppa ner mannen bredvid mig i en liten ask och ta fram honom när jag behöver.

Mannen bredvid är vår husgud, ängeln till barnmorska som var med när Disa föddes. Av en otrolig slump har även han lämnat Sevilla och flyttat till de här bergstrakterna, som jag har berättat om tidigare. Han jobbar som barnmorska på sjukhuset där jag ska föda. Han tillhör den stora hippiegruppen här i bergen, hjälper till vid hemförlossningar och håller förberedande samtal och kurser inför förlossningar, och därför har vi honom nu här hemma i ett par timmar. För trots att jag går på otroligt många läkarkontroller, så många att jag har blivit tvungen att gå ner i arbetstid, är det ingen av alla läkare som talar om vad som är på gång att hända. Jag är som en behållare för bebisen i magen, det mäts blodryck, jag vägs, får mediciner, kollas upp, får instruktioner som är omöjliga att genomföra för en person som jobbar och har familj med allt vad det innebär, och noll förståelse när det inte går. Jag försöker förklara för diabetesläkaren att jag sover så fruktansvärt lite nu, hela kroppen smärtar när jag ligger ner, jag vaknar hela tiden av den, och när jag lyckas somna till tjuter insulinpumpens larm av den nya blodsockermätande sensorn som sitter i magen, den väcker mig åtminsone tio gånger per natt och tvingar upp mig för att ta blodprov och trycka på knappar och jag ORKAR inte detta mer, det är tortyr, jag vill slänga ut den jäveln genom fönstret, när jag ska sova egentligen?! Förstår du att jag var rädd att köra de nio milen hit till mottagningen för att jag var så trött att jag hade kunnat köra av vägen?! Kan vi inte stänga av något av larmen? (Ingen respons) Och hur ska jag kunna promenera en timme om dagen, varifrån ska jag ta den timmen? Från nattsömnen, som redan är så kort, eller ska jag sluta äta frukost-lunch-och-middag för att frigöra en timme, eller kanske låta bli att ge Disa mat?).

I Sverige, har jag förstått, pratar man mer om hur det känns att bli förälder, farhågor och funderingar. Här finns ingenting sådant. Är jag fortfarande en person? En blivande tvåbarnsmamma? Eller ett medicinskt objekt som ska hanteras och instrueras? Hur kan man sitta vid ultraljudsskärmen och titta på barnet i magen och rabbla obegripliga siffor till den skrivande sköterskan, utan att visa skärmen för den blivande mamman?


Denne belgiske barnmorska vet hur det fungerar i Spanien, han förstår. Han fick min ledsamma gamla förlossningsberättelse i sina händer, eller på mejl rättare sagt, som han bad om, han vet vad jag önskar ska bli annorlunda den här gången.

Han är hemma hos oss, pratar smärtlindring, instruerar Jesús hur han ska hjälpa mig när det är dags för förlossning, svarar på alla frågor och berättar hur sjukhuset i Riotinto är. Det är så olika, vilket sjukhus man föder på. De flesta jag känner föder på det största sjukhuset i Sevilla, Virgen del Rocio. Det är grymt, där måste kvinnan vara ensam under värkarbetet, partnern hämtas från väntrummet utanför först kvinnan förs in i förlossningsrummet och ska föda.

På Macarenasjukhsuet, där jag födde, får man ofta egna rum att vara i tillsammans med partnern, men igångsättningen är ganska brutal, en kraftig tablett som ska göra jobbet så snabbt som möjligt (vilket ofta resulterar i kejsarsnitt, som för mig)  för att genomströmningen av patienter ska ske snabbt.

På det lilla sjukhuset i Riotinto är det återigen annorlunda. Här finns visserligen ingen neonatalavdelning, så barn som föds för tidigt körs till Sevilla. Men här är igångsättningen mer skonsam och långsam, man får äta och dricka under värkarbetet, vara tillsammans med partnern, bebisen får ofta vara med mamman när hon ligger på uppvaket efter kejsarsnitt, och syskon får komma och hälsa på på sjukhuset. Inte alls som på de stora Sevilla-sjukhusen.


Den belgiske barnmorskan och hans fru, som också är barnmorska ska försöka se till att minst en av dem jobbar när jag blir inlagd för igångsättning.

Jag är i vecka 34 nu och har haft sista besöket hos den otrevliga läkaren på högriskmottagningen. Högriskläkaren vill ha till en igångsättning om bara två eller högst tre veckor, eftersom bebisen är så stor. Om jag inte minns fel var jag i samma vecka med Disa när jag kom hem gråtandes efter ett högriskbesök (med samma otrevliga läkare) för att jag inte hade fått datum för igångsättning. Jag hade ingen aning om hur jag skulle hantera den outhärdliga ischiassmärtan fler dagar, utan ett slutdatum.

Tack och lov har jag ingen ischias den här gången. Problemen har varit andra, framförallt mentala kanske, och denne belgiske barnmorska vill försöka få mig att minnas, och känna, att jag har ett barn i magen, som snart kommer ut till oss.

Jag ska försöka göra som han säger.

Efter besöket är jag lugn inför förlossningen i alla fall. Det ordnar sig. Och om han eller hans fru är där kommer de ta hand om mig, det känns tryggt. Det är nästan så att jag glömmer att det kommer att göra ont också.

18 kommentarer:

  1. Extra kämpigt med diabetesen on top of allt det andra! Skönt att du har stöd av någon du känner dig trygg med! Jag kände mig noll förberedd inför min första förlossning. För att inte tala om föräldraskapet! Jag hade fullt upp med att vara gravid i nio månader! När det var dags skrek jag Ge mig allt ni har! och det fick jag. När de tyckte jag behövde det! ("Du kan inte andas BARA lustgas! Ta lite luft också!" Tio timmar senare var hon ute. Andra förlossningen hann jag knappt fatta vad som hände så var hon redan där. Hoppas det går lättare för dig också andra gången! Håll ut! Snart är lilla babyn här! Och ja, du är fortfarande en person!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Då hoppas jag att det blir som din förlossning nummer två den här gången! Låter som en dröm!

      Här finns ingen lustgas (annaars hade jag säkert gjort som du, bara andats lustgas!), möjligtvis finns varm dusch. Och epidural när det är dags för det. Och kanske en pilatesboll att sitta på?

      Radera
  2. Men igångsättning? Varför? Kan man inte vänta in att värkarbetet startar naturligt? Och det där med din sömnbrist. Hu vad hemskt att bli väckt, speciellt inför att man ska ha en nyföding hemma med ännu mer sömnbrist! Bra i alla fall att du har en bra barnmorska!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tyvärr är det inte min barnmorska, jag fick bara låna hem honom tillfälligt. Jag har inte haft någon barnmorska på hela tiden, det har inte funnits här på vår vårdcentral.

      Radera
  3. Jaha. Missade att bebisen är stor. Det är din diabetes och anledning till igångsättning? Jobbigt i alla fall. Önskar att du får en bra förlossning! Det kan ju bli stor skillnad och behöver inte alls likna din tidigare förlossning. Jag födde i Stockholm och i Paris, naturligt och medicinskt. Jättestor skillnad och bra på olika sätt. Det gör ganska ont med bara lustgas men att vara sängbunden var inte trevligt det heller ;o)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis, bebisen är en jättebebis på grund av diabetesen. Nej, det kanske blir bättre den här gången. Spännande att kunna jämföra förlossningar i två olika länder!

      Radera
  4. Så härligt att ni har den här underbara barnmorskan, eller hans fru, att lita på när det väl är dags. Kommer barnet vara tillräckligt fullgånget för att ni ska slippa skickas till Sevilla? Om ett neonatalt barn skickas till Sevilla, får mamman följa med då (även om hon också behöver vård)? Jag tänker på min egen förlossning och undrar. Ditt barn kommer väl att vara så gott som fullgånget ändå?

    Varmt lycka till med denna andra förlossning! Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, nu vet du ju fortsättningen, de har bestämt att jag måste föda i Sevilla... :-(

      Jag vet inte om mamamn hade fått följa med, bra fråga!

      Radera
  5. Hej Annika
    Tänk att du är långt på väg nu och får en liten bebis till...Det har vi inte vetat så länge :-) Det går säkert bra när du verkar få god hjälp!
    Kramar och tankar!! P ♥♥♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. det gör nog det! Jag tycker själv att det går ganska fort, samtidigt som det känns som om jag har varit gravid mycket, mycket länge!

      Radera
  6. Pratar man profylaxandning i Spanien? In genom näsan-ut genom munnen? Det var suveränt för mig (Annas Profylax hade precis startat då när jag var gravid, nu är de riktigt stora tror jag.) Kanske inte hjälpte så mycket under förlossningen men när det trasslade efteråt hjälpte det mig att fokusera på något annat. Samma sak när jag haft ont på annat sätt, som när de satte i sprutor i foten inför opertion. Andningen gör att man slappnar av mer i kroppen och då gör det mindre ont.

    Det låter ju fruktansvärt att ens partner inte skulle få vara med hela tiden! Vet inte vad jag hade gjort utan mannen min i min närhet.

    Om pratet innan, den sk föräldrautbildningen, den var himla fjantig! I alla fall då och den vi var med på. Så ur den aspekten missar du inget. Men självklart vill man ju ses som en person, en helhet, inte bara som en bebistillverkare.

    Andas lite och njut av solen i ansiktet när du kan. Det är inte så långt kvar nu!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är en så innehållsrik kommentar att jag inte vet vad jag ska svara! Nej, det har inte pratats mycket om profylaxandning. Intressant att du sa att det inte var till nytta under förlossningen, utan vid andra tillfällen. Det fungerade inte för mig heller under förlossningen, men jag hade nytta av det när jag fick sprutor i ögat.

      Radera
  7. Vad skönt att allt går bra och härligt med en barnmorska som man har förtroende för, så viktigt.
    Ta det nu lugnt och ta hand om dig själv!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Verkligen! Synd att han bara var till låns vid ett tillfälle...

      Radera
  8. Tack för din ärliga berättelse. Jag håller tummarna för dig att allt går bra! Kram Jenny

    SvaraRadera
  9. Så skönt att få den tryggheten av din barnmorska, och att sjukhuset är bättre. Är man lugn och trygg, blir det ju lättare att hantera det mesta.
    Ta det nu så lugnt du bara kan!
    Kram Lisbeth

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Lisbeth!
      Tyvärr får jag inte ha honom under förlossningen, det har bestämts att jag måste föda i Sevilla istället :-(

      Radera

ny gadget

ny gadget