Spansk vabbruari

Jag har haft någon princip om att inte skriva förrän jag lagt in bilderna till det sedan länge skrivna trettondagsinlägget... En kortläsare kom med posten, men tiden för bilderna har ännu inte kommit, så nu kör vi ändå. Det har hänt så himla mycket i januari!

Men varför inte börja med det som är aktuellt just nu, för en gångs skull? Sjukdomsmånaden så klart. Vabbruari kan väl lika gärna börja i januari?

Nä, vi slipper inte sjukdomar i Spanien heller. Men som jag nämnt tidigare, här kör vi vabbruari utan vabb. Spanien är ju uppbyggt på att far- och morföräldrar ska rycka in när föräldrarna jobbar, men vad gör man när det inte finns far- och morföräldrar att ta till? Kanhända har man tillgång till en barnvakt? Och har man inte det... Återigen fick Disa gå till skolan med febernedsättande. Febern hade inte varit hög den här morgonen heller, men hon har haft feber flera dagar i veckan, från och till i ett par veckors tid nu. Kommer på kvällen, ibland kvar på morgonen. Hosta och snuva på det. Gång på gång sa jag till Disa att hon måste säga till läraren om hon får feber i skolan, så kommer jag och hämtar henne. (Det gjorde hon, berättade hon senare, men fröken sa att D måste stanna tills skoldagen var slut. Jag hoppas att hon kände på ungen och konstaterade att hon inte hade någon feber.) Och kände mig fullkomligt usel och så ledsen att behöva lämna henne i skolan, trots att hon inte är frisk.

I morgon börjar Jesús sent och ska ta med Disa till vårdcentralen.

Själv blir jag nästan aldrig sjuk, men i måndags hände det ändå. Kände mig trött hela dagen, sov en stund istället för att äta på lunchrasten, och vid fyra fattade jag äntligen att jag hade feber. Tog mig till barnvakten för att hämta hem Disa vid 17-tiden, tog mig hem med henne, hämtade en sked åt henne i matrummet, och sedan gjorde jag inget mer. Kunde inte. Skrev ett meddelande till Jesús, som skulle jobba till 20, och undrade om han kunde komma hem tidigare. Som tur är fick han lov till det (trots att vi inte är gifta eller har registrerat samboskap), för efter den där korta stunden i matrummet landade jag i soffan med filten över mig, och kunde inte ens sätta mig upp för att dricka vatten på sex timmar. Febern var inte så hög, men jag har aldrig blivit så dålig av feber förut, förutom för 13 år sedan när jag hade drygt 40 grader. (När jag tänker efter kanske den var hög ändå. Nu när jag kollar och vet att jag inte har feber, så visar termometern på 35,7 grader, så den verkar inte gå riktigt rätt...)

Jesús åkte till vårdcentralens akutmottagning, utan mig eftersom jag inte kom upp, för att fråga hur mycket paracetamol jag, som gravid, kunde ta, den första tabletten hade inte gjort någon effekt.

Nästa morgon hade jag redan tid med min allmänläkare, skulle fråga något om graviditeten, men mådde så uselt och hamnade på hans brits eftersom jag inte orkade sitta upp någon längre stund. Efter en massa kontroller ringde han akutläkaren, som kom med ett par sjuksköterskor och ett gäng apparater i stora väskor. De kollade hjärtat med små elektroder, det slog alldeles för fort vilket min läkare redan hade konstaterat, så jag kördes iväg i rullstol och fick dropp tills jag mådde bättre, enligt apparaterna de hade kopplat till mig. Sedan dess har febern bara återkommit en gång, nu är det snor och hosta och det där istället, och jag är så orimligt trött hela tiden. Konstigt alltihop.

Bebisens hjärta kollades också, men lillan i magen mår bra. Hon var ganska stillsam medan jag mådde som sämst, men det har hon tagit igen de två senaste dagarna!

Ja, något ska man väl ha, när man nu blir sjuk så sällan.

Har ni hunnit bli sjuka än det här året?