För ett år sedan...

Tänk att det har gått ett år i dag, ett år sedan jag lades in på sjukhuset för igångsättning.
Jag var livrädd för förlossningen. Kvällen innan kom vänner hem och vi åt kyckling från kycklingstället och jag skulle få något roligare att tänka på än det som väntade nästa dag.
På morgonen, efter mycket lite sömn, åt Jesús och jag frukost på en bar utanför sjukhuset innan det var dags.

Tänker jag tillbaka så minns jag vissa delar mycket tydligt, jag som har så dåligt minne annars, och annat kommer jag knappt ihåg. Värkarbetet, från att värkarna började och ett dygn senare när det bestämdes att det skulle bli akut kejsarsnitt eftersom det gick för långsamt, det kommer jag inte ihåg så mycket av. Att det var smärtsamt, jovisst,pang bom med en gång, en enda lång värk utan de där vilopauserna mellan som det talas om, eftersom mina kom så tätt, så tätt... men det minns jag inte så mycket av, för hur ont det än gjorde var det så kort tid. Och graviditeten innan var smärtsammare.
Benet. Ischias.
Jag har brutit armen - två gånger till och med, och jag säger inte att en bruten arm är mindre smärtsam än ischias, däremot på samma nivå. Men en bruten arm värker mindre när den är gipsad. Ischias-smärtan höll i sig i flera månader. Allra värst var det när jag hade råkat röra mig oförsiktigt, när jag hade stått upp en stund, råkat komma emot med foten i något eller när jag suttit, då blev smärtan fullkomligt outhärdligt vedervärdig i ungefär en halvtimma - trekvart, då jag fick ligga helt stilla, sedan mattades den av en aning så att jag kunde göra något igen, prata eller läsa lite.
Jag minns natten med värkarna, sömnlös natt och ovänlig, hårdhänt personal, jag minns morgonens utmattning och gråt då jag fick smärtstillande för att få vila en stund.
Jag minns när barnet plockades ur mig och lades på mitt bröst. Hon låg så konstigt, med en kroppsdel i mitt ansikte, men jag kunde inte flytta på den eller känna på henne för mina armar var fastbundna i operationsbordet.
Jag minns hur jag kördes iväg till uppvaket och hur jag snabbt fick byta ett par ord med Jesús som väntade utanför, när jag rullades iväg.
De långa timmarna på uppvaket. Smärtan när epiduralens verkan avtog, den smärtsamma vägen till rummet när varenda gupp skar i kroppen.
Förvåningen och... jag vet inte, besvikelsen, kan det ha varit det? när inte bara Jesús väntade på mig på rummet, utan också hans föräldrar. Hur jag kände mig i vägen, som att jag kom och störde där de hade det trevligt, där de tillsammans hade tagit hand om Disa i flera timmar, gett henne två flaskor med mat, hållit i henne, lagt henne, bytt på henne, tittat på henne.

Första bilden på Disa. Ej tagen av mig. Jag hade inte kommit tillbaka från uppvaket då, och hade ändå inte kunnat hålla i kameran eller komma så nära henne efter kejsarsnittet. Två dagar senare kunde jag också fotografera henne.

Hur jag ville prata med Jesús efter och om allt som hänt, men att hans föräldrar var där så länge. Och stannande medan Jesús gick och åt, det var många, många timmar sedan han fått mat i sig. Var det då jag ringde hem?
Smärtan.
Den sömnlösa natten, det gjorde för ont i operationssåret. Jag låg så obekvämt i sängen men kunde inte röra mig för att ändra ställning.
Mannen som kom för att tvätta mig, smärtan då.
Hur Jesús mamma la Disa på mig för att jag skulle försöka amma henne, men hur jag inte kunde hålla i henne för att det gjorde för ont.
Hur Jesús mamma fortsatte att försöka få mig att amma de där dagarna, här är det kvinnliga släktingar eller vänner som tar hand om den biten, och det närgångna i det.
Dagen efter, Jesús föräldrar kom redan på morgonen. Senare hans syskon och syskonbarn. Min ledsnad när alla beundrade bebisen, fotograferade henne, höll henne, och jag kunde inte göra någonting, jag bara låg blick stilla och försökte stå ut. Det kan tyckas konstigt, men jag var inte beredd på att ett operationssår kunde göra så ont. Och sammandragningarna av livmodern på det.
Först sent på kvällen var vi ensamma. Jag var tvungen att ta mig ur sängen och gå på toaletten, det verkade omöjligt, men det gick. Men först tog jag mig fram till Disas lilla låda där hon sov, jag fick äntligen själv se henne och ta i henne.
Toalettbesöket som var en nära döden-upplevelse, det kändes som om magen skulle gå upp.
Den långa söndagen, välkommet besök av vänner, och Jesús föräldrar var där förstås. Jag ville bara hem. Rörde mig så mycket jag kunde för att få komma hem. Kunde sätta mig i fåtöljen där Jesús försökte sova på nätterna, och hade Disa i famnen. Amningsförsöken fortsatte.

Måndagen och den efterlängtade men olycksaliga hemfärden.
Det var så skönt att komma hem, även om jag just då var så arg att jag stängde in mig i sovrummet och lät Jesús och svärmor ta hand om barnet, för jag ville inte se någon av dem.
Jesús pappa som knackade på dörren.

Jag förstår att det är en kulturell skillnad detta. Här kommer hela familjen till sjukhuset och låter sällan den nyförlösta vara ifred. I Spanien måste man ha minst en anhörig med sig hela tiden på sjukhuset, personalen räknar med det. Det måste finans någon som kan hjälpa till med toalettbesök, tvätt, lakanbyte, vatten, sällskap. Jesús behövde äta, men fick inte ta med sig mat till avdelningen, och han behövde sova, och under tiden var det snällt att hans föräldrar stannande hos mig, jag kunde inte vara ensam. Jag kunde inte ta vattenglaset ens, än mindre ta hand om Disa när hon blev ledsen eller behövde något (du milde vad smärtsamt ett kejsarsnitt är). Men det var påfrestande. Att aldrig vara själv. Om det i framtiden blir ett syskon måste vi göra på något annat sätt. Åtminstone de första timmarna måste vi få vara ensamma. Är min åsikt.

Hemlivet, svårigheten med amningen, tjatet om amningen från omgivningen, Förlossningsdepressionen.
Men också de fina stunderna, Disa i famnen medan jag läste, såg en film. Hon sov och sov och jag kunde bara betrakta det lilla varma, ömtåliga barnet som låg i min famn. Hennes roliga ansiktstutryck, hur hon redan första eller andra månaden betraktade oss och världen med en analyserande, fundersam min.
Oron när hon blev inlagd för att hon inte ökade i vikt. Och hur allt vände efter det och blev bättre och bättre.

Det var tufft, men åh, vad det var värt det.
Och det fortsätter att bli bättre och bättre och roligare hela tiden, var går gränsen?
Det blev ett år med väldigt mycket gädje, tack vare den här lilla människan som är den finaste jag vet och den jag tycker mest om i hela världen. I morgon fyller hon ett år.

Förlossningsberättelsen 1
Förlossningsberättelsen 2
Förlossningsberättelsen 3

I arkivet under september 2014 har jag skrivit om när D var inlagd.